Mänskliga rättigheter som en alltigenom överordnad princip är numera ledstjärnan i politiken. Det är ett instrument som nyttjas som överrock i samtliga slags internationella förhandlingar, som ett led i att försöka utöka sin valkrets och spinna politik där man inte har några väljare.
Europeiska unionens Ursula von der Leyen har överhuvudtaget ingen valkrets, och är inte heller vald av folket. Hon är på samma sätt som Xi Jinping vald indirekt, och har ungefär samma demokratiska legitimitet (Kina har demokratiska lokalval). Ändå ska denna moderna variant av tyskromersk kejsarinna tvunget diktera för både Polen och Ungern hur de ska styras, för att inte tala om Kina.
Vad gäller Polen och Ungern vill man koppla utbetalning av EU:s coronafond till rättsstatliga principer, mänskliga rättigheter och «europeiska värden». Det är med den moraliska piskan man har agerat mot utvecklingsländer sedan man avkoloniserade och istället beslöt lägga sig i andra länders styre med mänskliga rättigheter som rättesnöre, dock med magert resultat (Kina har här en bättre lösning med rak frihandel).
Den metoden fungerar inte i Europa, dels eftersom EU är konstruerat som en konfederation snarare än en federation och därmed fordrar enighet i besluten, och dels eftersom «europeiska värden» inte bestäms av en liten progressiv klick i Bryssel utan är ett sammanvägt medel av nationella värderingar över Europa, inklusive de konservativt lagda Polen och Ungern.
Mänskliga rättigheter är på samma sätt föremål för tolkning och avvägning, och det finns ingen internationell rättsprincip som säger att Bryssel äger tolkningsföreträdet. Såväl kairodeklarationen som bangkokdeklarationen berättar att så inte är fallet, och att den universalism man åberopar för just Bryssels tolkning inte äger giltighet.
Inte heller kan man som EU godtyckligt försöka utvidga vad som är mänskliga rättigheter, exempelvis med «Yogyakartaprinciperna» angående sexuell läggning och «könsidentitet». Förenta nationerna har konstant avvisat sådana försök till utvidgning, och de äger således inte status som mänskliga rättigheter – alla medlemsstater måste alltså vara överens om de principer som definerar rättigheterna. Q-rättigheter får därför tills vidare vara en vällovlig ambition föremål för nationell deliberation.
Att rättigheterna är föremål för tolkning beror på att de kan ha olika prioritet och därmed komma i konflikt med varandra. Det är som med alla slags rättigheter, att de måste vara i balans. Man kan till exempel betrakta artikel 19 om «rätten till friheten» (detta fikonspråk…) att uttrycka sig och ha åsikter, en frihet som är kraftigt beskuren i Europa av hänsyn till så kallade positiva rättigheter att slippa bli «kränkt» – det senare är dock inte en mänsklig rättighet, och man låter här alltså märkligt nog andra värderingar väga tyngre.
På senare tid har man svingat MR-piskan extra hårt mot Kina, bland annat för att man har infört en säkerhetslag i Hongkong, en sådan typ av lag som finns i såväl europeiska länder som i USA och i det senare landet motiverar att man kallar in nationalgardet vid omfattande demonstrationer. I Hongkong kallade man aldrig in nationalgardet, det vill säga trupp från fastlandet, utan har låtit kravallerna pågå obehindrat under lång tid, även då «demonstranterna» bröt sig in i, ockuperade och vandaliserade parlamentet samt i övrigt ställde till med omfattande kaos i staden, fenomen som inte skulle tillåtas i något västland.
Numera är situationen sådan att «hongkongare» (det vill säga kineser) har fått status som «flyktingar», trots att man hör till den ekonomiskt friaste regionen i världen med högre mänskligt utvecklingsindex än Sverige och med en stabil rättsstat med ett oberoende rättsväsende delvis populerat av utländska domare från Storbritannien, Australien med flera.
«Hongkongarna», det vill säga kineserna, får sådan «flyktingstatus» för att de efter att säkerhetslagen har införts inte längre har «rätt» att demolera och ockupera parlamentet eller bedriva sådan secessionistisk verksamhet som i Europa och USA betraktas som förräderi, exempelvis att bedriva lobbying mot EU och USA att intervenera i Hongkongs styre.
Rättsstaten och de grundläggande friheterna har emellertid inte påverkats överhuvudtaget, varför engagemanget från EU och USA är ett sätt att nyttja Hongkong som instrument att angripa sin «systemiska» rival Kina. Man har helt enkelt inget case.
Mer på fötterna har man då i kritiken mot omskolningslägren i Xinjiang, även om dessa inte är av den karaktär man söker framställa det som. Man skulle här kunna nyttja artikel 9 (No one shall be subjected to arbitrary arrest, detention or exile) respektive 18 (Everyone has the right to freedom of thought, conscience and religion) för att motivera kritiken, då omskolningspolitiken speciellt riktas mot uigurer trogna islam.
Kina skulle kunna svara med att man inte angriper islam per se, och att andra muslimska grupper (exempelvis huimuslimer) inte är föremål för sådana åtgärder och inte heller utgör ett problem i samhället, samt att islam är en av fem formellt erkända religioner. Artikel 18 äger här därför ingen giltighet.
Artikel 9 tycks vara knepigare, då man faktiskt tvingar människor till omskolning och därmed kvarhåller dem mot sin vilja. Men Kina skulle även här kunna motivera – och gör även så – saken med artikel 3 (Everyone has the right to life, liberty and security of person), det vill säga att man har en skyldighet att skydda det större kollektivet mot den omfattande islamiska terrorism som har plågat landet och som har sin grund i uigurisk radikalism.
Man skulle även kunna åberopa artikel 26 (Everyone has the right to education … elementary education shall be compulsory) och artikel 23 (Everyone has the right to work), då syftet med omskolningen just är att förbättra möjligheterna till samhällelig medverkan för människor i fattigdom och utanförskap. Även artikel 29 (Everyone has duties to the community in which alone the free and full development of his personality is possible) har relevans i fallet.
Det är således fullt möjligt att med en annan prioritering och balansering av de mänskliga rättigheterna motivera en sådan omskolningsreform, och den kan enkelt härledas till konfucianska principer. I Europa och USA använder man emellertid gärna vulgärretorik som att lägren är en modern form av nazisternas koncentrationsläger, och därmed omöjliggör man varje form av vettig dialog.
De verkliga koncentrationslägren utgörs här av USA:s bas i Guantánamo med flera läger, som har helt andra syften än omskolning eller att uppta människor i den större samhällsgemenskapen, nämligen att kvarhålla och oskadliggöra människor indefinitivt. För detta fick man visserligen kritik, men blev inte alls föremål för samma slags repressiva åtgärder som Kina med handelsblockader och annat mot Xinjiang. Ingen bråkar med USA, som i exceptionalismens namn själva bryter mot samtliga regler man sätter för andra, utan att EU för den skull vågar mopsa upp sig.
Det är den koloniala attityden som åter gör sig gällande, den ständiga ambition Europa och dess barn USA har av att göra sig till tolk för andra folk och att utmana nationell suveränitet. För Kina motiverar man saken med att det är en diktatur och att folket inte har valt sin regering (annat än indirekt genom lokalval och vidare nominering), men samtidigt är den folkliga legitimiteten för sagda styre betydligt högre än för valfri regim i Europa.
Kritik mot brott mot de mänskliga rättigheterna är förvisso befogad, men bara under rättvisa former och om den är objektivt framställd, samt under beaktande att det inte finns någon universellt giltig tolkning. Mänskliga rättigheter ska inte nyttjas som politiskt slagträ för att bedriva progressiv socialliberal politik gentemot medlemsstater i EU eller på annat sätt utöva koloniala fasoner gentemot andra länder.
