Kategori: Ryssland

Kategorier
Europa Politik Ryssland

De virrigas koalition

På västfronten intet nytt, utan Europa har alldeles kört i diket och där lagt sig i skyttegrav. Eller så kämpar man mot väderkvarnar och andra fantasier, utan att förstå slagfältets realiteter. Som skottspolar far man i skytteltrafik runtom i Europa för att pussas, kramas och diskutera, men ut kommer bara gegga och rotvälska utan mening.

En ständig punkt på programmet tycks utgöras av «säkerhetsgarantier» för Ukraïnas vidkommande, vilket i sig är en rimlig ambition. Men tanken att Europa skulle stå för den är ohemul, och visar att vi här har att göra med «de virrigas koalition» mer än något annat behjärtansvärt.

Detta är helt i fantasins land, och visar att man inte har förstått – inte vill förstå, inte vill erkänna att man förstår – krigets grundorsaker, det faktum som initialt ledde till handling från Moskvas sida, och de omständigheter som skulle leda till avveckling av dessa stridigheter, nämligen Natos smygexpansion österut allt närmare Moskva.

För Rysslands vidkommande är säkerhetsgarantin att Ukraïna förblir en neutral buffert gentemot Nato, och då kan man alltså inte skicka Nato-soldater till landet i «fredsbevarande» syfte. Det är Nato-styrkor, just sådana som Kreml inte vill ha på Ukraïnas territorium, och när de väl är på plats är Ukraïna därför i praktiken en del av Nato.

Det är ett hjärndött narrativ som sprids för den inhemska hjärndöda populasen i Europa, under devisen man, mod och morske män, att «Ryssland inte kommer att vinna» (trots att man sedan länge står som segrare), und so weiter. Det kommer aldrig att hända, och om Sverige och andra stridspittar vill sända soldater till Ukraïna kan man göra det redan i dag och ta fajten som en man – men det vågar man inte.

Säkerhetsgarantier får alltså implementeras på annat vis, exempelvis med en FN-styrka som inte består av manskap från Väst eller Nato. Eller villiga länders frivilligtrupp, kanske Kina, och om man inte tolererar det från Västs sida skulle västallierade Japan och Korea duga lika bra; de är inte med i Nato, det är huvudsaken.

Hur som helst blir det ingen fred förrän Bryssel och Europas huvudstäder förstår denna dynamik, men man tycks inte vilja vara beredd på att ge upp ambitionen att ta Ukraïna och införliva landet i den egna Natosfären. Därmed blir det inte heller någon fred, eftersom det är den hårda kärnan i konflikten, det ursprungliga dilemmat.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Ryssland

von der Liar och Lügenpresse

Uppgifter under gårdagen i svenska och västerländska propagandamedier gjorde gällande att EU-kommissionens icke folkvalda ordförande Uschela von der Liar utsattes för en «misstänkt rysk störningsattack» när ett plan skullle landa i bulgariska Plovdiv. Enligt medierapporter skulle planet ha «cirkulerat runt flygplatsen i en timme», varefter det kunde landa med hjälp av «papperskarta».

Men man behöver naturligtvis inte GPS för att kunna landa, vilket i förstone sätter medierapporteringen i tvivel. Det skulle väl vara om det då råder tjock dimma, men för det ändamålet har varje flygplats lokala signalsystem, som inte kan störas ut på det sätt som fantasirapporteringen berättar.

Uppgifterna tillbakavisas även av Flightradar24, som övervakar luftrummet i realtid och vars data är publikt tillgängliga. von der Liars plan skulle ta en timma och fyrtioåtta minuter i anspråk för resan, vilket man missade med blott nio minuters marginal. Nio minuter är inte en timma. Transpondern i planet sägs vidare ha uppvisat god kvalitet under hela flighten, vilket ytterligare petar hål på de märkliga medieuppgifterna.

Frågan är således hur denna sorts skröna har kunnat få livsrum, och varför Lügenpresse vidarebefordrar den utan vidare kontroll? Svensk statstelevision har en så kallad «verifieringsdesk», men den tycks bara användas i politiskt syfte gentemot Sverigedemokraterna och annat man vill angripa, aldrig för de egna nyheterna, som alldeles för ofta dras med kvalitativa problem.

Det är samtidigt en medveten form av propaganda som nyttjas gentemot Ryssland, som en del i den allmänna krigföringen. Naturligtvis förekommer samma slags spel från Moskvas sida, och det är inte det saken gäller. I krig är sanningen alltid det första offret.

Det stora problemet här är att den västerländska medierapporteringen inte är tillförlitlig, att medborgarna inte längre kan lita på att man ens försöker sträva efter en någorlunda objektiv rapportering, enkannerligen i tvångsfinansierade statskontrollerade medier som SVT. Istället går propagandan varm, och de mest märkliga narrativ torgförs för att övertyga populasen. Detta är ett av dessa narrativ.

I kombination med den allt mer omfattande svenska och europeiska censuren, som gör det svårare att tillgodogöra sig andra informationskällor, är det således ett demokratiskt problem. Demokrati förutsätter informationsfrihet, men den är här allvarligt stukad av samma klientel som iscensätter denna form av skrönor.

Hoppsan! Det var nog inte GPS-systemet som slutade att fungera här, utan statsteves «verifieringsdesk» och statsreporterns hjärna…
Kategorier
Asien Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Klumpig dans mellan panda och elefant

Njä, man ska nog inte övertolka det snabbt förändrade tonläget mellan Kina och Indien, utan det har sin grund i pragmatism och realpolitik mer än verklig vänskap. Tvisterna om gränsen ligger fast, och tills man har löst upp den knuten kommer spänningarna i grunden att bestå.

Men om man formellt uttalar att man är partner snarare än fiender, är det naturligtvis en grund för konstruktiva samtal om hur sådana tvister ska lösas. I grunden är emellertid båda länderna måna om att inte binda sig i allianser, och man vill stå fri från pakter av olika slag, för att kunna samarbeta med vemhelst man vill utan att ta hänsyn till andra.

Det är den ideologiska skillnaden gentemot Väst, som ständigt och jämt binder upp sig i sådana allianser och pakter, som med jämna mellanrum utlöses i regelrätt krig, som under första och andra världskrigen, och som under samtliga krig i Europas historia dessförinnan.

Draken – eller pandan – och elefanten dansar kanske för stunden, men det är en klumpig dans som inte leder vidare till äktenskap eller någon djupare relation, utan mestadels ekonomisk integration kring handel, turism och annat. Men den omständigheten i sig är ändå en del av den omdaning av världsordningen som är förhandenvarande, för den cementerar Asien som nytt centrum snarare än det gamla trötta Europa, som har spelat ut sin roll.

Kina, Indien och Ryssland är centrala medlemmar i Brics, men även i Shanghaigruppen (SCO), som för närvarande konfererar i undersköna Tianjin (天津), en halvtimmes snabbtågfärd från Beijing, där man på onsdag ska hålla en storslagen segerparad i åminnelse av krigsslutet 1945. Det är organisationer som utgör motvikter till G7 och andra västliga diskussionsklubbar, och de har inte bara större folklig representation i världen, utan allt mer ekonomisk och politisk kraft.

Att Indien graviterar mot Öst snarare än Väst är en given konsekvens av Trumps tullkrig och sanktioner, och därmed har man för lång tid framåt förlorat en «allierad» i den geopolitiska kampen att isolera och obstruera Kina. Man tänkte sig att det halvdemokratiska Indien skulle ersätta Kinas roll som Västs fabrikör, men det blir nog inte så mycket av den planen efter detta debacle.

Specifikt vill Trump nyttja tullvapnet som politiskt straff för att Indien handlar rysk olja, men det är en form av utpressning som Indien aldrig kan förlika sig med. Dels har man ingen möjlighet att ersätta den andel olja man handlar från Ryssland med annat, dels har man inget med det ryska inbördeskriget i Ukraïna att göra, och dels har Ryssland aldrig utövat kolonialism i Indien, till skillnad från de opålitliga västmakter som spottar fräser och hotar.

Förhållandet mellan Kina och Ryssland är även det pragmatiskt mer än ideologiskt, och de två staterna drar i grunden inte jämt. Men i ljuset av Västs aggressioner mot bådadera länderna, dras man naturligt till varandra, och därmed får sanktionerna mot Ryssland ingen effekt alls.

Om man hade tänkt sig att få med sig Kina mot Rysslands krigföring i Ukraïna, skulle man naturligtvis inte ha infört strafftullar mot kinesiska elbilar och annan grön teknik, och man hade inte heller lagt sig i kinesisk inrikespolitik i Xinjiang, Tibet, Hongkong eller för den delen Taiwan. Det är en märklig tanke att man först kan spotta någon i ansiktet, och därefter be vederbörande om hjälp, men det är så man behandlar Kina sedan lång tid tillbaka.

Och nu behandlar man Indien på samma sätt, vilket alltså leder till detta närmande, om än inte av djupare karaktär. Men om Västs konfrontationspolitik och eviga schackrande består, permanentas dessa relationer allt mer, vilket gynnar dessa inbördes parter samtidigt som det missgynnar oss. Det är helt självförvållat av Västs jubelidioter till politiker.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Politik Ryssland USA

Segerparad

Den västliga historieskrivningen har att andra världskriget härjade mellan första september 1939 och andra september 1945, men det är bara slutdatumet som är korrekt. För med den karakteristiken kan man inte tala om något krig i världen, eftersom det inledande skedet uteslutande utspelade sig i Europa.

Nordafrika kom in i bilden 1940, men det var i egenskap av europeiska kolonier snarare än afrikanska nationer som sådana. Först med Japans angrepp mot Pearl Harbor i december 1941 blev konflikten global, då Asien och Nordamerika blev involverade. Med den märkliga historieskrivningen, alltså.

Men i själva verket hade kriget i Asien pågått sedan 1937, med Japans fullskaliga invasion av Kina 7 juli, ett angrepp som föregicks av invasion och ockupation av Manchuriet 1931. Japan nöjde sig för övrigt inte med Kina, utan koloniserade stora delar av Asien, och syftet med att bomba Pearl Harbor var att fördröja amerikanskt motstånd.

Bombningarna av Shanghai och andra kinesiska städer blev på sin höjd en notis i den tidens provinsiella svenska och europeiska tidningar, och än i dag förbigår man i skolans historieundervisning med den största tystnad sådana händelser som massakern i Nanjing 1937, då 300 000 kinesiska civila mördades av japanska trupper.

Det är så för att man har ett utstuderat eurocentriskt eller västligt synsätt, och «världen» med västliga ögon har alltid varit Västvärlden. Därför talar man om «världskriget» med samma slags begränsade utblick, som ett krig mellan länder i Västvärlden, och möjligen några bihang därtill.

Japanska imperiets brutala invasion av Kina betraktas istället som en separat företeelse benämnd andra sino-japanska kriget (det första utspelade sig 1894–1895, då Taiwan blev en japansk koloni). Följaktligen talar man i Kina inte primärt om världskriget, utan om «motståndskriget mot Japan» (抗日战争, kang Ri zhanzheng), vanligen förkortat till «motstå Japan» (抗日, kang Ri) eller «motståndskriget» (抗战, kangzhan).

I Japan benämner man istället kriget som en «incident» (事變, jihen), och än i dag förskönar man i japanska skolböcker imperiets mångahanda brott mot mänskligheten, därtill på order av regeringen. Japan har inte på samma sätt som Tyskland gjort upp med sitt brutala förflutna, varför man alltjämt kan läsa i respekterade japanska tidningar märkliga kolumner om att massakern i Nanjing eller det japanska imperiets missbruk av «trivselkvinnor» (tvångsprostituerade kinesiska och koreanska kvinnor) är påhittade företeelser.

Åttio år har passerat sedan denna hemska tid tog slut, och det är mot den bakgrunden man ska se Kinas segerdag, en omfattande militärparad som går av stapeln i Beijing 3 september. Inbjudna gäster är bland andra Vladimir Putin, Gim Jongeun och de flesta ledare i Asien och Centralasien, medan Europa och USA förstås lyser med sin frånvaro.

Man vill inte ge Kina glans och uppmärksamhet, och man vill inte heller dela podium med Putin eller Gim, men i grunden är det en (då) västallierad som uppmärksammar samma slags krigsslut som vi, med samma slags önskan om fred och välstånd. Om nu européerna egentligen vill ha fred, med tanke på Ukraïna först-policyn.

Budskapet är att Kina är starkt och att man aldrig mer tänker låta sig underkastas utländsk aggression, oavsett om den kommer från Japan, USA eller Europa. Men detta vänds förstås i Japan och Väst till retorik om «kinesisk aggression», en företeelse som saknar historisk legitimitet, då Kina har dominerat med handel, kultur och diplomati samt i övrigt murat in sig.

Kina har inte heller någon betydande försvarsbudget att tala om, utan den ligger stabilt kring två procent, till skillnad mot de fem procent som krigshetsarna i evighetskrigens Europa nu preparerar för. Men i ett stort land med en starkt växande ekonomi blir det ändå en betydande utväxling i militär slagkraft, nog för att freda sig även mot den amerikanska hegemonen.

Men det är ett budskap man inte gillar i Europa och USA, för att det accentuerar att Västs storhetstid är förbi, och att man inte längre dominerar världen. Realpolitiskt är det också ett faktum att Ryssland hamnar under Beijings paraply, naturligtvis helt självförvållat då Väst kontinuerligt har stött bort Kina genom ständiga angrepp mot landet och infiltration i Hongkong, Tibet och Xinjiang, för att inte tala om handelstullar mot elbilar och grön teknik eller stödet till utbrytarprovinsen Taiwan.

Man har sig själv att skylla, och medan Europa försvagas dag för dag genom märkliga politiska beslut kring kärnkraft och energi eller för den delen satsningen på Ukraïna, tuffar Kina på som det världens ekonomiska lokomotiv man har kommit att bli. Europa har egentligen ingen glans att ge Kina, man är självlysande som man är.

Kategorier
Asien Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Snabbtinad relation Kina–Indien

Man ska inte underskatta den amerikanska och västliga graden av idioti, förkroppsligad av sådana som Trump och von der Liar, ständigt i jakt på «allierade» med vilka man vill manövrera ut «motståndare» i en evig cirkus av skiftande förbund. Särskilt har man försökt slå in en kil mellan Kina och dess grannländer, som Indien, i syfte att innesluta folkrepubliken.

Men med Trump förhåller det ju sig så att han samtidigt vill slå in en kil mellan USA och resten av världen, uttryckt genom vidlyftiga handelstullar. Därmed motarbetar man den tidigare ambitionen, som vänds i sin motsats när andra länder reagerar genom att söka stöd hos varandra.

Bättre blir det nog inte av att Trump hotar Indien med sanktioner och ytterligare tullar för att Bharat handlar olja och gas av Ryssland, för då slår man ytterligare mot den indiska ekonomin. Vad gör Indien då? Stärker relationerna med Ryssland samt snabbtinar de frysta förbindelserna med Kina…

Efter skärmytslingarna i Himalaya 2020 blev relationen mellan Kina och Indien rejält ansträngd, och Modi bannlyste Huawei och en rad andra företag på den indiska marknaden, samtidigt som man slutade dela ut visum. Det var den fnurran Sleepy Joe Biden sökte utnyttja genom att närma sig Indien och försöka blåsa liv i Quad. Nu skulle företagen flytta från Kina till Indien, var det tänkt.

Men under dessa nya märkliga förutsättningar med globalt handelskrig har man goda incitament att bilägga konflikten och se till den större bilden. Gränsfrågan blir visserligen inte löst i en handvändning, men den är å andra sidan mer symbolisk än av praktisk betydelse; folkmängderna finns så att säga inte i Himalayas bergstrakter.

Visumstoppen och handelspropparna kan man emellertid avskaffa på en eftermiddag, vilket är just vad Wang Yi och indiska kollegan Jaishankar gjorde häromdagen. Det mötet följs senare av Narendra Modis besök i Tianjin för att delta i Shanghaigruppens överläggningar, där man kan ana att dagordningen består just i att koordinera gentemot USA:s handelskrig och potentiella sanktionspaket.

Washington driver därmed Kina, Indien och Ryssland allt närmare varandra, på samma vis som tidigare Bryssel. Tanken att Kina och Indien skulle lägga om sin ekonomi för ett litet inbördeskrig i Europa är tämligen befängd, särskilt när man ständigt utsätts för Västs aggressiva angrepp, och mer befängt blir det när man gång efter annan gör samma framstöt i tron att de båda länderna skulle ändra sig.

Tiden är alltså sedan länge förbi då USA eller Europa kunde tvinga länder att åtlyda kommandon, och de västliga ekonomierna är sedan länge kontinuerligt krympande i förhållande till de asiatiska jättarnas. Och så länge Moskva har täta förbindelser med dessa länder, kommer man inte åt Ryssland heller, vilket tre och ett halvt år av meningslösa sanktioner ju har visat.

Men Trump, von der Liar och nötterna i Europas huvudstäder lever mentalt kvar i en svunnen tidsålder, i ett tidigare paradigm, i en världsordning som inte längre är förhandenvarande, utan ersatt av en flerpolig motsvarighet. Kina, Indien och Ryssland inser att man under dessa omständigheter står starkare tillsammans än genom att vara en västlig marionett, även om det aldrig är fråga om regelrätta allianser – varken Kina eller Indien ingår sådana.

Naidili och Beijing vet emellertid att man har oändligt mycket mer gemensamt med varandra än med de opålitliga och ständigt skiftande västmakterna, samt en flertusenårig gemensam historia och dharmisk kultur, även om det finns olikheter och ett antal stötestenar, som gränsfrågan, förhållandet till Indien 2 (Pakistan) med mera. På lång sikt är det därför betydligt mer fruktbart för båda länder att utveckla täta band än att spela ut varandra under västligt inflytande.