Kategori: Ryssland

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Medietystnaden

Vad agendamedierna inte säger är ofta mer talande än det som tillåts passera filtret, och man bör därför ta för vana att särskilt studera mediedramaturgin i detta avseende. Exempelvis kan man notera att i notoriska mediekonglomerat som Bonniers och Stampen är tystnaden avgrundsdjup angående det israeliska folkmordet i Gaza, inte minst avseende Internationella domstolens interimsbeslut häromdagen.

Ända sedan konflikten blossade upp i oktober föregående år har de två mediehusen på respektive ledarplats enbart ägnat sig åt hets åt andra hållet och att försvara judiska intressen. Man är således särskilt bekymrad om «judehatet» i Sverige samtidigt som tiotusen barn likvideras av Netanyahus bombflyg i Gaza, och det enda man har att säga om det senare är sandlåderetorik som att «Hamas började».

På ledarplats hittar man därför rubriker som «Så avhumaniserar Public Service vanliga israeler»; «Vänsterpartiets krav på Eurovision osar populism»; samt «Lokalen hålls hemlig – det säger allt om judehatet». Men även debattsidorna lider av samma enkelspårighet: «Invandrares judehat kan inte bortförklaras»; «De är rädda att Israel ska vinna Eurovision»; samt «Hamas är motsatsen till palestinsk frihet».

Det blir inte mycket till «debatt» om man kör spel mot ett mål, men det är så «debatten» i det konformistiska konsensussamhället Sverige ter sig i en lång rad ämnen. Någon «debatt» vill man egentligen inte ha i dessa frågor, och den som mot all förmodan anmäler en avvikande åsikt bemöts i bästa fall med tystnad, men kan även utsättas för veritabel klappjakt.

Frapperande är även hur smal och begränsad opinionsbandbredden är. Det var inte alls länge sedan koranbränningarna stod i brännpunkt i varenda spalt i medier, men problemkomplexet löstes upp i atomer samma dag som Israel invaderade Gaza, och har följaktligen inte avhandlats sedan dess. Det är numera en ickefråga, överskuggad av betydligt viktigare spörsmål, även om vissa medieoligarker försöker släta över.

En ickefråga som har tonats ned till en mer rimlig nivå.

Voldemort Zelenskyj uttryckte en farhåga om att kriget i Gaza skulle stjäla utrymme från hans teaterscen i Ukraïna, men sanningen att säga var det usla skådespelet där redan på upphällningen när Hamas gjorde visit. Den agendan, tillsammans med långköraren om Nato, upprätthålls alltjämt, men i något mer avslaget tempo.

En aktör som nästan helt har försvunnit från radarn är emellertid Kina. När ett alldeles verkligt folkmord föreligger i Gaza faller de absurda anklagelserna mot Beijing platt till marken, och det finns helt enkelt inte utrymme att tjafsa om väderballonger som har kommit ur kurs och annat strunt.

Ordningen är helt enkelt återställd när USA åter pivoterar mot Mellanöstern med sina hangarfartyg och därstädes lägger allsköns bombmattor i maskopi med den judiska ockupationsmakten, samtidigt som man är fullt upptagen med att skuggkriga mot Ryssland. Som en konsekvens tryter resurserna, och man blir därför än en gång beroende av att inhämta Kinas stöd, exempelvis angående kontroll i Röda havet.

Israel och USA bränner istället städer, kvinnor och barn.

Washington skulle hellre vilja lägga allt krut på att kontra Kinas vidare framfart, men hindras av verkligheten, på samma sätt som under kriget mot terrorismen från 2001 och framåt. Det passar Kina alldeles utmärkt att ha en biroll i skymundan och att framstå som den mer förnuftiga aktören i en komplett galen värld, ty då kan man relativt problemfritt ägna sig åt handel och vidare utveckling utanför rampljuset.

Borta är således dårretoriken om Xinjiang, labbläckor och utrikes polisstationer, samtidigt som proteströsterna för Gui Minhai har bedarrat alldeles. Kvar finns bara ett sorl och brus av traditionellt snitt kring frågor om ekonomi och handel, verkliga knutpunkter som kan lösas med förhandlingar, diplomati och andra konkreta medel. Med Kina förknippas nu med rätta elbilar och rymdfärder snarare än påhittade koncentrationsläger.

I jämförelse med den kaotiska och krigiska tillvaron i Väst och i Mellanöstern framstår Kina som ett under av stabilitet, med monumentalt bättre förmåga att tackla kriser av allsköns slag, från pandemi till upproret i Hongkong samt förstås den västliga kritikanstormningen. Det är trots allt inte där man har recession, flyktingkris och annat elände.

Kampen mellan draken och örnen är kanske inte pausad, men har hamnat i bakgrunden.
Kategorier
Ekonomi Kina Politik Ryssland USA

G7angsterfasoner

Washington överväger att i maskopi med övriga G7 beslagta de ryska tillgångar man redan har fryst, inalles 3.7 biljoner kronor, motsvarande drygt hälften av Sveriges bruttonationalprodukt. För Rysslands vidkommande motsvarar tillgångarna en tolftedel av nationalinkomsten.

Försöksballongen som svävar i debatten omfattar emellertid bara en mindre del av de samlade tillgångarna, samtidigt som man söker utröna de sekundära effekterna av att råna Moskva på dess besparingar.

Världen i övrigt kan nämligen börja fundera på om det verkligen är så säkert att förvara sitt guld i USA eller Storbritannien, eller att investera i amerikanska värdepapper, om tillgångarna ändå kan beslagtas helt godtyckligt av den amerikanska världspolisen och dess marionetter i G7-gruppen.

Onkel Sam vill ha dina stålar.

Det är för detta ändamål motsvarigheten Brics har utvecklat en egen bank, med planer på att införa gemensam valuta och transferreringssystem utanför den US-kontrollerade ruljangsen, dels för att undvika att bli utsatt för olagliga sanktioner, och dels för att kringgå beroende av Swift och andra västliga system.

Missbruket av sanktioner har nämligen ökat lavinartat under senare år, samtidigt som Vita huset har flörtat med idén att annullera värdepapper i Beijings besittning. Kina äger en stor del av amerikanska statsskuldsväxlar, motsvarande närmare en biljon dollar, samt en stor mängd andra värdepapper, valutor och andra tillgångar. Det vore bekvämt för Washington att helt enkelt «avskriva» skulden, men det vore samtidigt en krigsförklaring.

På samma sätt förhåller det sig med Ryssland, och om man iscensätter en sådan plan skulle Kreml svara med att förstatliga varenda västlig koncern som verkar på den ryska marknaden, samt i övrigt beslagta västtillgångar under rysk kontroll. Man skulle även svara med andra medel, och det vore därför en eskalering av det ekonomiska skuggkriget.

USA plundrar Moskva.

Så kan man säkert förfara gentemot Ryssland, och syftet är att tvinga Moskva att betala för Ukraïnas fortsatta rustning och kommande återuppbyggnad. Men man äventyrar därmed den globala ekonomin och dess institutioner, och sågar i princip av den gren man sitter på.

Särskilt USA lever högt på att dollarn utgör världens reservvaluta, eftersom man därmed kan trycka pengar på andras bekostnad och så att säga sprida inflationen världen över, vilket mildrar effekten och särskilt gynnar den amerikanska ekonomin.

Men ju mer man missbrukar sin ställning, desto större incitament får världen att göra sig av med valutareserver i dollar och söka sig till andra valutor, och vid en viss kritisk massa sker en växling på tronen. Det är inte så att det sker i den nära framtiden, men USA och Väst är för närvarande stadda i att för kortsiktig vinning underminera de system man har byggt upp och i stort kontrollerar.

Småningom har vi en ny reservvaluta.

Den «regelbaserade världsordningen» kan inte bygga på godtycklig rovdrift och gangsterfasoner, och i den mån en stats tillgångar ska kunna beslagtas eller ens «frysas», måste det ske via internationella institutioner som Förenta nationerna. Vi kan helt enkelt inte ha en självutnämnd världspolis som främst agerar i eget intresse, för det är liktydigt med att den starkes rätt gäller snarare än att ett regelsystem är i bruk.

Säkert finns de som alltjämt tror på ett slags «pax americana» under någorlunda benäget amerikanskt ledarskap, men det är uppenbart för de flesta andra att den tiden är förbi, och att USA allt mer antar rollen som veritabel skurkstat. Ett uppenbart problem i sammanhanget är att andra småskurkar kan apa efter och på motsvarande vis «beslagta» tillgångar från nationer och entiteter man hyser agg till, varvid sammanbrottet följer på samma sätt som när ett korthus rasar.

USA antar allt mer rollen som skurkstat.
Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland

Inget Tel Aviv i Eurovisionen

Varje gång konflikten i Palestina blossar upp kommer som ett brev fordom på posten en störtskur av ledarstick som unisont tar ockupationsmaktens parti och hellre beklagar sig över «antisemitism», i vart fall i de dominerande mediekonglomeraten. Det gäller även när den judiska apartheidstaten begår ett veritabelt folkmord, en företeelse som inte föranleder någon som helst kritik vid dessa redaktioner.

Annat ljud i skällan är det förstås när det gäller Ryssland, där hela nationen har gått man ur huse för att rota ut allt som doftar ryskt, inte minst efter motsvarande mediekampanjer vid sagda mediekonglomerat. Man kan bara konstatera att opinionsjournalistik, inte minst inlindad i nyhetsrapportering, har effekt.

Men Ryssland begår alltså inte folkmord, och har efter två års krig inte tillnärmelsevis samma skörd av kvinnor och barn som den israeliska etnostaten har mäktat med på bara några månader. Man kan hysa antipati gentemot båda aktörerna, men den praktiska fördelningen och proportionen är givet omständigheterna grotesk.

Den ryska vodkan försvann omedelbart från det statliga monopolet, och kefiren fick en ny logotyp hos mjölkbolaget. Företag lät flyttlasset gå från Ryssland, samtidigt som landet förbjöds att medverka i melodifestival, idrottsliga mästerskap och en rad kulturevenemang. Kunde man månne agera på samma sätt gentemot Mellanösterns enda ockupationsmakt?

Kommunisternas Dadgostar menar det, och föreslår därför att Israel på samma sätt som Ryssland portas från den årliga melodifestivalen. Populism, hävdar då Expressen, som på sedvanligt manér omedelbart kommer till Tel Avivs försvar. Man undrar lite hur redaktionens medlemmar egentligen mönstras innan anställning – är det enskild frågestund hos familjen?

Israel i melodifestivalen: en manifestation i förstörelse inför tomma läktare.

Men Dadgostar har givetvis rätt, och närvaron av den ständiga ockupationsmakten i detta evenemang är ett veritabelt gift som i år kommer att lägga särskilt kraftig sordin på stämningen. För egen del tar jag förstås aldrig del av denna lågkvalitativa tillställning, men vad man kan förstå är det en ganska populär tradition.

Resonemanget tycks vara att politiker inte ska lägga sig i… eh, politiska spörsmål, utan att det är upp till statstevebolag i Europa tillsammans med paraplyorganisationen EBU att… eh, fatta politiska beslut om enskilda länders deltagande. Det är helt bakvänt, och näringslivet, kulturen, sporten och så vidare ska överhuvudtaget inte blanda sig i politiska frågor utan agera neutralt.

«Rockin’ all over Gaza»

Om man ändå gör det, måste man ha något slags konsekvens i tillämpningen. Att låta Israel, som sedan lång tid tillbaka är inbegripet i ockupation, fördrivning och allmän avhumanisering av palestinier, delta i arrangemanget är i så måtto förkastligt och helt obegripligt. Oavsett den mediala indoktrineringen och propagandan föreligger i Europa en omfattande antipati gentemot den judiska ockupationsmakten.

Det är nu ändå politikens uppgift att rikta sanktioner mot länder, men medan man försöker sanktionera Ryssland tillbaka till stenåldern – dock utan framgång – rör man inte ett finger gentemot Israel. Ty förintelsen. Ty USA. Ty den «regelbaserade världsordningens» vitt skilda regler för olika slags aktörer.

Återstår då för den enskilde individen att försöka göra skillnad genom att bojkotta såväl Israel som andra förhatliga företeelser, som statsteve, Expressen och melodifestival, samt göra sin mening hörd i ett vidare sammanhang, utan att låta sig kväsas av lobbyns ständiga antydningar om «antisemitism».

Kategorier
Politik Ryssland

Regimen har tappat det

Förr i tiden skrämde man både barn och vuxna med kärnvapenhotet, och för ändamålet fanns skyddsrum placerade i de flesta större fastigheter. Sedermera föll rummen i träda eller gjordes om till mysiga gemensamma lokaler, samtidigt som värnplikten lades ned en tid efter kalla krigets slut. Historiens politiska slutpunkt hade ju nåtts.

Men man måste alltid ha någon sorts hotbild att skrämma populasen med, och under en längre tid har «klimatkrisen» kommit att ersätta kärnvapenkriget som buseman. Därvid har man hetsat så till den milda grad att den yngre generation Z är helt vettskrämd, under tron att världen kommer att «gå under». Det är ingen tillfällighet att dessa ungdomar har hög prevalens av bokstavsdiagnoser och är stammisar på psyket.

Även äldre personer har skrämts upp, med resultat att man har kommit att förneka sitt eget existensberättigande, i så måtto att man inte vill föra vidare sitt arv enkom för att kunna rädda någon söderhavsö från att svämmas över. Huruvida kalkylen i sådan «klimatångest» tar hänsyn till att Afrika får ett tillskott om tre miljarder koldioxidproducerande enheter fram till sekelskiftet är okänt.

Syndafloden är vad som väntar, enligt den officiella skrämselpropagandan.

Häromdagen skiftade man dock fokus på nytt, varvid en häpen befolkning uppmanades att förbereda sig inför krig. De flesta vuxna tog det säkert med viss ro, men tydligen skrämde man än en gång upp barnen med sådan dåraktig retorik, utan att närmare precisera en tidsram – det vill säga konkretisera att kriget möjligen kan komma i en ganska avlägsen framtid.

För detta teatraliska utspel erhöll man omfattande och rättvis kritik, och man kan inte tolka debaclet som annat än att regimen och dess funktionärer alldeles har tappat det, tillsammans med dess etablissemangsnära propagandister i stats- och kommersmedier i huvudfåran. Hånet från Moskva avfärdades förstås som «propaganda», men man har alldeles rätt i att det rör sig om paranoja och oförmåga att läsa den geopolitiska situationen rätt.

Eller kanske möjligen torka, hetta och bränder i en annan tolkning.

För egen del anser jag mig härstädes ha en becksvart och dyster retorik om «det svåra tjugotalet», en förutsägelse halvt på skämt som i tillämpliga drag ändå har blivit sannspådd, men den är i jämförelse med den offentliga diskursen om klimatapokalyps och nu även rysk invasion närmast att betrakta som en västanfläkt, i så måtto att den för vår del mestadels resulterar i ekonomisk och politisk nedgång snarare än död och förintelse.

Samtidigt är inte allt alltid vad det synes vara, och man gör det nog lätt för sig om man avfärdar hela ledargarnityret som psykotiska tokstollar. Här är något annat i görningen, och man frestas misstänka att man förbereder en kursomläggning avseende Ukraïna och därför har behov av en mindre avledningsmanöver.

Ytterligare ett klimatkatastrofscenario gäller en ny nedisning, till följd av försvagade atlantströmmar.

Det finns nämligen ingenting som skiljer Rysslands intentioner, ambitioner och förmåga i dag jämfört med 2022 eller för den delen 2014, och tanken att Ryssland skulle anfalla Sverige är alltjämt orealistisk – annat än som svar på amerikansk aggression förstås, nu när vi är på väg in i Nato.

Den enda konkreta skillnaden är att stödet till Ukraïna är på upphällningen, och att Ryssland därför kommer att vinna kriget – eller snarare har vunnit det. Men eftersom man redan från början målade in sig i ett hörn när man hävdade evigt stöd till Kiev, har man nu att ta sig ur detta dilemma utan att alldeles förlora ansiktet.

Eller så slår jordbävningen osannolikt till i vår tektoniskt stabila del av världen.

Vidare hävdade man att Ryssland «inte får» vinna, eftersom man då skulle få blodad tand att fortsätta med vidare aggressioner. Alltså alltjämt utan minsta förståelse för konfliktens kärna, eller det faktum att Ryssland varken vill eller kan angripa Nato-länder med mångfaldigt större kapacitet.

Barnen kan därför sova på hög kudde, ty Putin kommer inte att hälsa på, varken nu eller i framtiden. Inte heller kommer Sverige att svämmas över, torka ut, krossas under is eller på annat sätt omfattas av någon «klimatkris» under de kommande femtio tusen åren. Däremot lär Sverige gå mot en period av omfattande ekonomisk och annan kräftgång, om det utflippade ledarskapet fortsätter med detta slags dårpladder istället för att hantera verkliga problem.

Ryska förband på svenska gator kommer vi emellertid aldrig att få uppleva.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Om amerikanen kommer

Visst kan det bli krig i Sverige. Det har nämligen hänt förr, inte mindre än hundra gånger eller mer enligt en rad sammanställningar, och därför kan det hända igen, därtill principiellt med hög sannolikhet. Det är därför vi har ett försvar, och därför är det alltid uppbyggligt att rusta tillräckligt för att avskräcka en potentiell motståndare.

Å andra sidan lever vi i en modern tid där krig i princip är avskaffat som metod att lösa konflikter, i vart fall i vår del av världen. Vi byggde en union för att förhindra att de ständigt krigande europeiska staterna åter ska råka i luven på varandra, under tanken att ömsesidigt beroende i handel bygger fred. Det har fungerat.

Sverige gav upp kriget som metod och stormaktsambitionerna tidigare än så, nämligen i det sista kriget mot Norge 1814. Sedan dess har vi åtnjutit en 210 år lång fred, vilket aldrig tidigare har hänt i vår historia. Givet allt annat lika finns inget som talar för att den historiken ska ändras, så länge unionen kvarstår.

Ett eventuellt hot måste således komma utifrån, varvid den gängse hypotesen är Ryssland som potentiell fiende. Men Ryssland har aldrig varit ett hot mot ett neutralt Sverige under 210 år, och vice versa, eftersom Sverige inte är och aldrig har varit föremål för ryska stormaktsambitioner. Våra bataljer med Ryssland har gällt ömsesidig expansion i Finland och Baltikum.

Den bombastiska retoriken har emellertid att det som händer i Ukraïna lika gärna kan hända i Sverige, och att man inte kan veta vem som «står på tur» i Putins europaturné. Men den som resonerar så har överhuvudtaget inte förstått konfliktens kärna kring Natos expansion och det hot det utgör för Moskvas vidkommande, eller det faktum att Ryssland har synnerliga motiv att engagera sig i det ryskkulturella hjärtat i det gamla Kievriket, bevekelsegrunder som inte föreligger på annat håll, allra minst i Sverige.

Ryssen kan komma ändå, nämligen för att vi genom medlemskap i Nato gör oss till en aktiv pjäs i det geopolitiska spel som försiggår mellan USA och Ryssland, och därmed med automatik blir en rysk måltavla vid fördjupad konflikt. Om kriget kommer till Sverige är det således självförvållat genom att ingå i en förlegad allians från kalla krigets dagar.

Ett sådant krig handlar inte om invasion, eftersom Ryssland inte har förutsättningar till sådan, och än mindre att hålla territoriet. Därtill måste man först ta både Finland och Baltikum, innan man på allvar kan hota Sverige. Givet den ryska försvarsmaktens status är ett sådant företag i princip omöjligt, särskilt som övriga Nato skulle komma till undsättning – med en militärbudget som är tretton gånger större.

Nej, ett sådant krigs natur handlar uteslutande om sabotage och destruktion, att slå ut USA:s förmåga att operera på svensk mark mot ryska intressen. Mot kärnvapenmissiler finns just inte så mycket att göra, ty det är sådana som kommer att nyttjas vid en sådan konflikt.

Kampen mellan den amerikanska örnen och den ryska björnen hade vi gjort bäst i att stå utanför.

Ett konventionellt krig mellan Nato och Ryssland är otänkbart, och Moskva har gjort klart att man kommer att nyttja kärnvapen om dess centrala intressen hotas, det vill säga om Nato angriper Ryssland. Det omvända kommer inte att ske, för att Ryssland saknar både förmåga och intresse av att gå i krig med världens mest formidabla försvarsallians.

Detta var självklarheter fram tills för ett par år sedan, och är det förstås alltjämt, men samtidigt har det offentliga Sverige drabbats av svår paranoid psykos, en förföljelsemani som yttrar sig i att man drömmer mardrömmar om Putin och hans invasionsarmé.

I fullständig panik har man sökt medlemskap i Nato, utan att förankra det genom sedvanlig debatt och parlamentarisk prövning. I Sverige är det så att man inte kan stifta minsta lilla lag utan omfattande utredningsarbete, en kvarn som mal under flera års tid, men tydligen kan man skifta säkerhetsdoktrin lika enkelt som man byter underkläder.

Säkrare blir vi dock inte av det, särskilt inte som Onkel Sam nu har rätt att nyttja våra baser i princip hur man vill, omfattande lagring av materiel och stationering av trupp, manskap som för övrigt åtnjuter rättslig immunitet från svensk lag. Sverige har aktiverats som amerikansk pjäs i det geopolitiska spelet mot Ryssland, och som tack för «beskyddet» förväntas vi dra vårt strå till stacken.

Det senare gäller inte bara sådant som inträdesprov i klubben genom att bistå i den amerikanska sprängningen av Nord stream – för vilket vi redan har ådragit oss reciproka ryska åtgärder – utan även att aktivt assistera USA i dess operationer världen över. Försvaret har redan anpassat sig och blivit en «internationell» koncern som främst pratar engelska…

Det största hotet mot freden överallt i världen är alltjämt USA, ett imperium som inte har känt fred ens i ett decennium under sin existens. Om – eller snarare när – amerikanen kommer till oss, är det därför inte goda nyheter, utan ett omen om att vi kan bli indragna i en storkonflikt av sådant slag som vi under drygt två hundra års tid aktivt och med framgång undvikit.

Onkel Sam vill ha dig för sina ränker världen över!