Kategori: Taiwan

Kategorier
Europa Politik Ryssland Taiwan USA

Storamerika

USA är byggt på krigets, kolonialismens och negerslaveriets grund, men har även element av geopolitisk kohandel. Exempelvis köpte man 1854 från Mexiko de södra delarna av Arizona och New Mexico för motsvarande 270 miljoner dollar i dagens penningvärde. Alternativet hade varit att USA hade tagit även resten av dessa delstater med tvång.

Än billigare var Alaska, som man köpte av Ryssland 1867 för motsvarande 132 miljoner dollar i dagens penningvärde. Eftersom området utgör 1.7 miljoner kvadratkilometer i areal, ger det ungefär 75 dollar per kvadratkilometer. Det är i princip gratis, och Moskva kunde lika gärna ha skänkt bort territoriet.

Nu har den amerikanska skurkstaten åter expansion i siktet, när man dels halvt på skämt flörtar med Kanada om att «frivilligt» inlemma sig som USA:s femtioförsta delstat, och dels mer allvarligt begrundar annektering av Grönland. En titt på kartan ger att det sammantagna området utgör en form av Storamerika, helt i linje med tidigare expansion.

Frågan är då vad priset för den frusna ön kan tänkas bli, för det handlar förstås om ett dylikt inköp snarare än regelrätt militär intervention. Det senare är inte möjligt under den amerikanska konstitutionen, men det är däremot annektering med andra medel.

Invånarantalet räknar 56 000, och arealen uppgår till 2.2 miljoner kvadratkilometer, ungefär trettio procent större än Alaska. Om vi räknar med att var och en på ön erhåller en miljon dollar i kompensation, landar prislappen på 56 miljarder dollar. Det är i sammanhanget billigt, och man kan lika gärna slå till med tio miljoner dollar per skalle, om motstånd skulle uppstå. En halv biljon dollar är fortfarande överkomligt med tanke på resurser och geopolitiska fördelar.

Eftersom grönländarna äger sitt eget öde, kan man således bestämma att tillhöra USA snarare än Danmark, exempelvis i en folkomröstning. København kan protestera bäst man vill, men det hjälper nog inte. Inte heller kan man ändra reglerna för att förhindra en sådan utveckling, för då kommer Washingtons militära och andra muskler fram.

Internationella förvecklingar kan tänkas komma som följd, men de bereder egentligen inga större bekymmer. De svaga ledarna i Europa kan man vifta bort som irrelevanta, medan Ryssland och Kina hanteras genom att ge dem varsitt köttben i form av Ukraïna och Taiwan. Kohandeln fullföljs därmed, medan Kallas och von der Liar sliter sitt hår i förtvivlan och Kristersson flaxar med armarna i ren ilska.

Storamerika växer fram.

Detta kan man se komma, och det är inte särskilt märkvärdigt i historiskt perspektiv. En tid av konsolidering står för dörren, när imperier åter helas, enas och vidgas, för att sedermera än en gång söndras i sina beståndsdelar. Det är ett omlopp som pulserar med en viss regelbundenhet, och åt det går inte att göra ett smack.

I retrospektiv hade det varit bättre om Europa hade hållit fast vid Afrika, för att på så sätt dana kontinenten civilisatoriskt samtidigt som man får del av dess tillgångar. Då hade man i dag stått urstark i konkurrensen med USA och Kina, medan man nu istället nästan helt saknar naturresurser som energi och mineraler. Historien går ändå vidare.

Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Prediktioner för 2026

Året närmar sig sitt slut, och man kan bittert konstatera att det inte hade så mycket positivt att erbjuda. Trump installerades och småningom vidtog ett globalt handelskrig initierat av den amerikanska skurkregimen, en form av protektionism som tog ned den globala tillväxten med flera procentenheter.

Trumps föresats att ända kriget i Ukraïna kom på skam, särskilt som Europa stretade emot och tog sats för att hålla igång kriget i många år till. För EU har saken mynnat ut i dels en fråga om prestige, och dels en geopolitisk maktkamp med Ryssland om herraväldet i Europa. Förlorare på det är alla vi européer.

Vinnare är däremot Kina, som under 2025 etablerade sig som världens preeminenta supermakt, genom att dels tvåla till Trump och hans tariffer så det stänkte om det, och dels runda alla handelshinder och samtidigt åstadkomma nya exportrekord. Man visade även upp en militär förmåga som åstadkom skrämselhicka bland västliga bedömare.

Denna trend kommer att hålla i sig under 2026, då Kinas dominans vidgas till än fler områden. Kinas enorma satsning på forskning och utveckling börjar nu betala sig ordentligt, inte bara i kommersiella och militära tillämpningar, utan även i prestige och priser av olika slag. Det är nu nobelprisen börjar dugga allt tätare för Kinas del, och det är nu Kina erövrar världen med produkter i det övre skiktet av värdekedjan.

Tullkriget lär inte bedarra under året, men Kina går oskatt ur denna regim, medan övriga världen tyngs ned. Inte minst USA självt, som alldeles har missuppfattat den ekonomiska ordningen i det tjugoförsta århundradet. Man binder bara ris åt egen rygg genom att beskatta det egna näringslivet för de insatsvaror från Kina som behövs i produktionen samt vältra över kostnaderna på de egna konsumenterna.

Kina kan lättare än andra kontra sådana aggressiva angrepp genom att sluta importera spannmål och annat från USA, och istället välja andra marknader, vilket då drabbar amerikanska sojabönder och andra producenter. Man kan även belägga kritiska mineraler med tillämpningar under exportkontroll, så som man ju gjorde under 2025. Den som kontrollerar produktionsmedlen har den reella makten, som redan Marx konstaterade.

2026 blir även året då Kina slutligen helas när Taiwan befrias och den bångstyriga rebellprovinsen återupptas i moderlandets trygga famn. Kina har nu den militära kapaciteten att inleda en långvarig blockad av Taiwan för att sedermera sätta in trupp mot rebellfästen på ön.

Ett möjlighetsfönster öppnas även av USA:s besynnerliga koncentration av militära maktmedel utanför Venezuelas kust, och om Trump beslutar att gå in med trupp lär man bli fast i den sydamerikanska djungeln för flera år framåt. Samtidigt fortsätter det ryska inbördeskriget i Ukraïna, vilket då ger utrymme för Beijing att agera med en blockad i februari och en slutlig befrielse i april.

USA lär inte komma till undsättning, eftersom man inte har kapacitet att vinna slaget, och eftersom man kan decimeras kraftigt i regionen. Säkerligen kan Europa och USA införa «sanktioner» och annat, men läs då igen stycket ovan om mineraler och produktionsmedel. Kina är väl förberett på en sådan blockad, och den kommer i så fall att slå lika hårt i den andra riktningen.

Freden kommer ändå till Kiev framåt sommaren, för att man då har nått vägs ände i konflikten och för att Europa kroknar allt mer. Ryssland vinner i det närmaste en total seger, så som länge förutsett, inte minst för att man har USA som draglok i att avblåsa konflikten. Europa får snopet dra svansen mellan benen och slicka såren.

Inte heller får Europa någon tröst i sin märkliga schlagerfestival, som hålls i kraftigt reducerat tillstånd eller helt sonika ställs in och slutligen läggs ned, då man i EU inte heller kan enas om det brutala judiska folkmordet i Gaza. Det är inte mycket till union numera, utan mest splittring och osämja, och det gynnar… i vart fall inte oss.

Hemmavid faller Kristerssons moderatregim i valet i september, och en vänsterkommunistisk rödgrön regim under Anderssonskan (S) tar vid, med stöd av Vänsterpartiet kommunisterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Det illiberala Folkpartiet trillar slutligen ur riksdagen, och försvinner för gott från svensk politik.

Där har vi förutsägelserna för 2026. Om det förefaller vara dyster läsning, kan man ändå trösta sig med att det förmodligen inte blir världskrig… i vart fall inte än. Det skulle i så fall vara om Japan och Europa tillsammans med USA vill utmana Kina om Taiwan, en ordning som är osannolik men ändå inte kan uteslutas givet all den politiska dumhet som numera kommer till uttryck.

Andra förutser liknande mönster angående Kina.
Kategorier
Japan Kina Politik Taiwan

Drakkamp igång

Takaichi Sanaes ansvarslösa pladder om att intervenera militärt ifall Kina påtvingar Taibei en återförening börjar nu resultera i åtgärder från Beijings sida, då Tokyo inte förefaller vilja backa från uttalandet. Den diplomatiska krisen får då ekonomiska efterverkningar, främst för Japans del.

En halv miljon resor från Kina till Japan avbokades under de två föregående dagarna, som ett led i en konsumentdriven bojkott mot japanska gods och tjänster. Kina står för en fjärdedel av den japanska turistnäringen, och man räknar med att Takaichis aggression kan orsaka näringen ekonomiska skador för hundrafemtio miljarder kronor.

Även ett antal japanska filmer har dragits tillbaka från den kinesiska marknaden, mest som en symbolisk gest om att mer kan komma. I samma anda muttrar Zhongnanhai om att restriktioner kan införas avseende export av jordartsmetaller till Japan, industriella vitaminer som är helt essentiella för den japanska fordonsindustrin.

Det är klart att om ett grannland hotar med väpnad konflikt så finns legitima skäl för att begränsa produkter med stor militär potential, till vilka jordartsmetallerna hör. Sådana åtgärder bryter inte alls mot WTO:s regelverk, och kan därför inte gå under benämningen «economic coercion».

Den skala med vilken Beijing angriper saken vittnar om att man tar det på största allvar, och därmed att man mer eller mindre kommer att tvinga Tokyo till reträtt. Men Takaichi är samtidigt bakbunden, och kan inte retirera utan att alldeles tappa ansiktet och därmed sin politiska legitimitet som nationalistisk «hök».

En diplomatisk blunder av den här kalibern kan således komma att kosta Takaichi hennes politiska karriär som premiärminister redan i dess linda, vilket då accentuerar Jimindōs kris.

Zhongnanhai kan inte heller backa, då man i så fall skulle ge näring åt separatistiska krafter på den rebelliska ön och annorstädes. Till yttermera visso skulle ett japanskt ingripande med automatik involvera USA, som annars inte har uttalat något annat än att man förbehåller sig rätten att komma till Taiwans försvar.

Beijing kommer därför att hålla trycket uppe så länge som krävs, vilket kan resultera i svåra ekonomiska skador för två länder som är höggradigt beroende av varandra i handel. Men allra mest drabbas det mindre Japan, som har Kina som största handelspartner med 23 % import och 21 % export. Motsvarande siffror för Kina är 6.6 % respektive 4.3 %, vilket illustrerar saken.

Kategorier
Japan Kina Politik Taiwan

Tokyo provocerar

Japanska premiärministrinnan Takaichi Sanae (高市早苗) väckte ont blod häromveckan när hon hävdade att Japan kan komma att svara militärt på en kinesisk «invasion» av det egna territoriet i Taiwan. Därmed surnade omedelbart relationerna mellan de östra och norra huvudstäderna, det vill säga Tokyo och Beijing.

Kinas generalkonsul i Osaka, Xue Jian (薛剑), skrev på X att det smutsiga huvud som sticker ut sig självt måste huggas av omedelbart (勝手に突っ込んできたその汚い首は一瞬の場階 なく斬ってやるしかない), vilket i sin tur genererade en protest från japans ambassadör i Beijing.

Kinas utrikesministerium fann emellertid ingen anledning att invända mot utsagan, även om Xue senare raderade inlägget. Huvudet i fråga syftar givetvis inte på Takaichis hals, utan är en metafor för aggressionen i fråga.

Takaichi har gjort sig känd som en revisionist som tonar ned Japans forna krigsbrott mot Kina och andra länder i regionen, och hon ansluter till tidigare Jimintō-ledare i synen på att Japans «självförsvarsarmé» måste få fria tyglar att bedriva krig. Hon har för vana att besöka Yasukuni-helgedomen, där ett flertal av de allra grövsta krigsbrottslingar har fått sin sista vila och därmed åtnjuter ett «andligt» beskydd, vilket retar såväl Kina som Korea.

Därtill har hon avlagt besök på Taiwan för att samtala med «presidenten» Lai Qingde (赖清德), visserligen innan hon blev premiärminister. Hon föreslog då att Japan och Taiwan ska upprätta en «säkerhetsallians», vilket då implicit pekar ut Kina som ett hot.

Än sen, säger kanske någon; är det inte Tokyos fria val att umgås med vem man vill och välja sina egna bundsförvanter och allianser? Nej, i vart fall inte om man vill respektera ingångna avtal, eller för den delen överhuvudtaget ha något slags relation med Kina.

I samband med att USA och Kina tinade upp relationerna under pingpongdiplomatin 1972, följde den japanska vasallstaten i samma spår. Den sinoamerikanska shanghaikommunikén har således sin sinojapanska motsvarighet, i vilken Japan dels erkänner att Folkrepubliken Kina är den enda legala företrädaren för Kina, dels att Taiwan är en oskiljaktig del av Folkrepubliken Kina.

二 日本国政府は、中華人民共和国政府が中国の唯一の合法政府であることを承認する。

三 中華人民共和国政府は、台湾が中華人民共和国の領土の不可分の一部であることを重ねて表明する。日本国政府は、この中華人民共和国政府の立場を十分理解し、尊重し、ポツダム宣言第八項に基づく立場を堅持する。

2. The Government of Japan recognizes that Government of the People’s Republic of China as the sole legal Government of China.

3. The Government of the People’s Republic of China reiterates that Taiwan is an inalienable part of the territory of the People’s Republic of China. The Government of Japan fully understands and respects this stand of the Government of the People’s Republic of China, and it firmly maintains its stand under Article 8 of the Postsdam Proclamation.

Takaichis utsaga är därför i strid med detta avtal, och Taiwan angår helt enkelt inte Tokyo. Det är extra känsligt för Beijing, eftersom Taiwan var en japansk koloni 1895–1945, ett territorium man förlorade efter kriget enligt Potsdamdeklarationen och kapitulationsvillkoren.

Japans ockupation av delar av Kina är ytterligare en orsak till de upprörda känslorna, då retoriken som emanerar från Tokyo minner om den under 1930-talet. Även då talade man om «överlevnadskris», det begrepp Takaichi brukar för att motivera försvaret av Taiwan.

Takaichi har inte tagit tillbaka uttalandet, och äventyrar därmed de fortsatta relationerna med Kina, med vilket land Japan har omfattande ekonomiskt och annat utbyte. Något diplomatiskt avbrott lär det inte bli, men en längre frostig relation gagnar inte någon av parterna, allra minst Japan.

Aggressionen kan bli det som leder till ytterligare ett fall på premiärministerposten, nämligen om ekonomiska och andra konsekvenser följer av det höga utrikespolitiska spelet mot Zhongnanhai. Vad «järnladyn» egentligen är gjord av lär vi snart få veta.

Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan USA

Fujian sätts in mot Taiwan

Amerikanerna namnger numera sina hangarfartyg efter forna presidenter, exempelvis Gerald R. Ford, Ronald Reagan och George W. Bush. Det kan innebära att vi i sinom tid kommer att få se Donald J. Trump sjösättas, vilket då blir ett ironiskt vittnesmål om vår knasiga samtid.

Hade kineserna gjort sammalunda, hade vi kanske sett hangarfartygen Mao Zedong (毛泽东), Deng Xiaoping (邓小平) och Sun Yixian (Yatsen, 孙逸仙), men det är en ganska begränsad mängd som i slutändan kanske inte räcker till. Därför får provinserna tjäna som modellnamn, med Liaoning (辽宁) som första och Shandong (山东) som andra.

Det tredje hangarfartyget har namn efter Fujian (福建), som ligger närmast utbrytarprovinsen Taiwan (台湾). Det är nog ingen tillfällighet, eftersom Kina behöver en sådan enhet för att hantera rebellerna och plocka hem ön.

Fujian sjösattes 2022, och har efter några års utvärdering alldeles nyligen tagits i bruk. Om ytterligare något år beräknas det vara fullt operationellt, och fartyget kan då härbärgera ett femtiotal flygplan för strid i Sydkinesiska sjön med omnejd.

Samtliga Kinas tre hangarfartyg är konventionellt drivna, i kontrast till USA:s flotta med elva atomdrivna skepp. En kärnreaktor som motor ger betydligt längre räckvidd, då en «tank» räcker i några års tid. En sådan räckvidd behövs om man har globala ambitioner att förflytta stridskrafter varhelst de behövs i världen, vilket råkar vara den amerikanska målsättningen.

Kinas ambitioner är mer regionala, och man har ingen avsikt att försöka ersätta eller detronisera USA som världens hegemon. Befrielsearméns flotta syftar istället till regional kontroll i förhållande till Japan, Indien, Filippinerna med flera makter. Icke desto mindre kommer Kinas fjärde hangarfartyg att drivas med kärnenergi, vilket ger en större projektionsyta (Australien ska passa sig!).

Överhuvudtaget har Kinas militära förmåga vässats betänkligt de senaste tio åren, med fördubblad kärnvapenarsenal, hypersoniska missiler, ett flertal flygplan i femte generationen och en prototyp i den sjätte, tre hangarfartyg samt uppbyggnad av världens nu största flotta, i vart fall räknat i numerär. Fregatter, jagare och ubåtar behövs som komplement för att försvara och vidga hangarfartygens operationer.

USA har med sina elva hangarfartyg ett större totalt tonnage, men står sig slätt i övrigt. Dess flotta är utspridd över hela världen, medan Kinas är koncentrerad till det egna territoriet. Till yttermera visso har Kina en nära trehundra gånger större kapacitet att bygga skepp, vilket skulle bli avgörande i en utdragen konflikt i Sydkinesiska sjön.

Blir det strid om Taiwan lär USA därför få se sig besegrat och utsparkat ur regionen, då man varken har uthållighet eller teknisk fördel. Amerikanska hangarfartyg kommer att sänkas med skurar av hypersoniska robotar, mot vilka man inte har något försvar, samtidigt som man ännu inte förfogar över egna hypersoniska pjäser.

På samma sätt kommer amerikanska baser att tas ut med robotar av olika slag, så till den grad att den amerikanska kapaciteten decimeras kraftigt. Det är här hemmaplan ger fördel i Kinas favör, då man har all sin kraft koncentrerad samt ypperlig förmåga till snabb nyproduktion.

Med Taiwan faller första ökedjan, och Kina får därmed en kraftigt vidgad projektionsyta och fri väg mot Filippinerhavet och Atlanten. USA:s dominans bryts, och man får dra sig tillbaka till sitt maritima imperium med Guam i andra ökedjan och Hawaii i tredje. Det är egentligen allt Kina syftar till med sin militära utbyggnad, att freda sig mot den västliga imperialism som ännu är förhandenvarande efter ett par sekler.

Teatern.