Takaichi Sanaes ansvarslösa pladder om att intervenera militärt ifall Kina påtvingar Taibei en återförening börjar nu resultera i åtgärder från Beijings sida, då Tokyo inte förefaller vilja backa från uttalandet. Den diplomatiska krisen får då ekonomiska efterverkningar, främst för Japans del.
En halv miljon resor från Kina till Japan avbokades under de två föregående dagarna, som ett led i en konsumentdriven bojkott mot japanska gods och tjänster. Kina står för en fjärdedel av den japanska turistnäringen, och man räknar med att Takaichis aggression kan orsaka näringen ekonomiska skador för hundrafemtio miljarder kronor.
Även ett antal japanska filmer har dragits tillbaka från den kinesiska marknaden, mest som en symbolisk gest om att mer kan komma. I samma anda muttrar Zhongnanhai om att restriktioner kan införas avseende export av jordartsmetaller till Japan, industriella vitaminer som är helt essentiella för den japanska fordonsindustrin.
Det är klart att om ett grannland hotar med väpnad konflikt så finns legitima skäl för att begränsa produkter med stor militär potential, till vilka jordartsmetallerna hör. Sådana åtgärder bryter inte alls mot WTO:s regelverk, och kan därför inte gå under benämningen «economic coercion».
Den skala med vilken Beijing angriper saken vittnar om att man tar det på största allvar, och därmed att man mer eller mindre kommer att tvinga Tokyo till reträtt. Men Takaichi är samtidigt bakbunden, och kan inte retirera utan att alldeles tappa ansiktet och därmed sin politiska legitimitet som nationalistisk «hök».
En diplomatisk blunder av den här kalibern kan således komma att kosta Takaichi hennes politiska karriär som premiärminister redan i dess linda, vilket då accentuerar Jimindōs kris.
Zhongnanhai kan inte heller backa, då man i så fall skulle ge näring åt separatistiska krafter på den rebelliska ön och annorstädes. Till yttermera visso skulle ett japanskt ingripande med automatik involvera USA, som annars inte har uttalat något annat än att man förbehåller sig rätten att komma till Taiwans försvar.
Beijing kommer därför att hålla trycket uppe så länge som krävs, vilket kan resultera i svåra ekonomiska skador för två länder som är höggradigt beroende av varandra i handel. Men allra mest drabbas det mindre Japan, som har Kina som största handelspartner med 23 % import och 21 % export. Motsvarande siffror för Kina är 6.6 % respektive 4.3 %, vilket illustrerar saken.
Japanska premiärministrinnan Takaichi Sanae (高市早苗) väckte ont blod häromveckan när hon hävdade att Japan kan komma att svara militärt på en kinesisk «invasion» av det egna territoriet i Taiwan. Därmed surnade omedelbart relationerna mellan de östra och norra huvudstäderna, det vill säga Tokyo och Beijing.
Kinas generalkonsul i Osaka, Xue Jian (薛剑), skrev på X att det smutsiga huvud som sticker ut sig självt måste huggas av omedelbart (勝手に突っ込んできたその汚い首は一瞬の場階 なく斬ってやるしかない), vilket i sin tur genererade en protest från japans ambassadör i Beijing.
Kinas utrikesministerium fann emellertid ingen anledning att invända mot utsagan, även om Xue senare raderade inlägget. Huvudet i fråga syftar givetvis inte på Takaichis hals, utan är en metafor för aggressionen i fråga.
Takaichi har gjort sig känd som en revisionist som tonar ned Japans forna krigsbrott mot Kina och andra länder i regionen, och hon ansluter till tidigare Jimintō-ledare i synen på att Japans «självförsvarsarmé» måste få fria tyglar att bedriva krig. Hon har för vana att besöka Yasukuni-helgedomen, där ett flertal av de allra grövsta krigsbrottslingar har fått sin sista vila och därmed åtnjuter ett «andligt» beskydd, vilket retar såväl Kina som Korea.
Därtill har hon avlagt besök på Taiwan för att samtala med «presidenten» Lai Qingde (赖清德), visserligen innan hon blev premiärminister. Hon föreslog då att Japan och Taiwan ska upprätta en «säkerhetsallians», vilket då implicit pekar ut Kina som ett hot.
Än sen, säger kanske någon; är det inte Tokyos fria val att umgås med vem man vill och välja sina egna bundsförvanter och allianser? Nej, i vart fall inte om man vill respektera ingångna avtal, eller för den delen överhuvudtaget ha något slags relation med Kina.
I samband med att USA och Kina tinade upp relationerna under pingpongdiplomatin 1972, följde den japanska vasallstaten i samma spår. Den sinoamerikanska shanghaikommunikén har således sin sinojapanska motsvarighet, i vilken Japan dels erkänner att Folkrepubliken Kina är den enda legala företrädaren för Kina, dels att Taiwan är en oskiljaktig del av Folkrepubliken Kina.
2. The Government of Japan recognizes that Government of the People’s Republic of China as the sole legal Government of China.
3. The Government of the People’s Republic of China reiterates that Taiwan is an inalienable part of the territory of the People’s Republic of China. The Government of Japan fully understands and respects this stand of the Government of the People’s Republic of China, and it firmly maintains its stand under Article 8 of the Postsdam Proclamation.
Takaichis utsaga är därför i strid med detta avtal, och Taiwan angår helt enkelt inte Tokyo. Det är extra känsligt för Beijing, eftersom Taiwan var en japansk koloni 1895–1945, ett territorium man förlorade efter kriget enligt Potsdamdeklarationen och kapitulationsvillkoren.
Japans ockupation av delar av Kina är ytterligare en orsak till de upprörda känslorna, då retoriken som emanerar från Tokyo minner om den under 1930-talet. Även då talade man om «överlevnadskris», det begrepp Takaichi brukar för att motivera försvaret av Taiwan.
Takaichi har inte tagit tillbaka uttalandet, och äventyrar därmed de fortsatta relationerna med Kina, med vilket land Japan har omfattande ekonomiskt och annat utbyte. Något diplomatiskt avbrott lär det inte bli, men en längre frostig relation gagnar inte någon av parterna, allra minst Japan.
Aggressionen kan bli det som leder till ytterligare ett fall på premiärministerposten, nämligen om ekonomiska och andra konsekvenser följer av det höga utrikespolitiska spelet mot Zhongnanhai. Vad «järnladyn» egentligen är gjord av lär vi snart få veta.
Amerikanerna namnger numera sina hangarfartyg efter forna presidenter, exempelvis Gerald R. Ford, Ronald Reagan och George W. Bush. Det kan innebära att vi i sinom tid kommer att få se Donald J. Trump sjösättas, vilket då blir ett ironiskt vittnesmål om vår knasiga samtid.
Hade kineserna gjort sammalunda, hade vi kanske sett hangarfartygen Mao Zedong (毛泽东), Deng Xiaoping (邓小平) och Sun Yixian (Yatsen, 孙逸仙), men det är en ganska begränsad mängd som i slutändan kanske inte räcker till. Därför får provinserna tjäna som modellnamn, med Liaoning (辽宁) som första och Shandong (山东) som andra.
Det tredje hangarfartyget har namn efter Fujian (福建), som ligger närmast utbrytarprovinsen Taiwan (台湾). Det är nog ingen tillfällighet, eftersom Kina behöver en sådan enhet för att hantera rebellerna och plocka hem ön.
Fujian sjösattes 2022, och har efter några års utvärdering alldeles nyligen tagits i bruk. Om ytterligare något år beräknas det vara fullt operationellt, och fartyget kan då härbärgera ett femtiotal flygplan för strid i Sydkinesiska sjön med omnejd.
Samtliga Kinas tre hangarfartyg är konventionellt drivna, i kontrast till USA:s flotta med elva atomdrivna skepp. En kärnreaktor som motor ger betydligt längre räckvidd, då en «tank» räcker i några års tid. En sådan räckvidd behövs om man har globala ambitioner att förflytta stridskrafter varhelst de behövs i världen, vilket råkar vara den amerikanska målsättningen.
Kinas ambitioner är mer regionala, och man har ingen avsikt att försöka ersätta eller detronisera USA som världens hegemon. Befrielsearméns flotta syftar istället till regional kontroll i förhållande till Japan, Indien, Filippinerna med flera makter. Icke desto mindre kommer Kinas fjärde hangarfartyg att drivas med kärnenergi, vilket ger en större projektionsyta (Australien ska passa sig!).
Överhuvudtaget har Kinas militära förmåga vässats betänkligt de senaste tio åren, med fördubblad kärnvapenarsenal, hypersoniska missiler, ett flertal flygplan i femte generationen och en prototyp i den sjätte, tre hangarfartyg samt uppbyggnad av världens nu största flotta, i vart fall räknat i numerär. Fregatter, jagare och ubåtar behövs som komplement för att försvara och vidga hangarfartygens operationer.
USA har med sina elva hangarfartyg ett större totalt tonnage, men står sig slätt i övrigt. Dess flotta är utspridd över hela världen, medan Kinas är koncentrerad till det egna territoriet. Till yttermera visso har Kina en nära trehundra gånger större kapacitet att bygga skepp, vilket skulle bli avgörande i en utdragen konflikt i Sydkinesiska sjön.
Blir det strid om Taiwan lär USA därför få se sig besegrat och utsparkat ur regionen, då man varken har uthållighet eller teknisk fördel. Amerikanska hangarfartyg kommer att sänkas med skurar av hypersoniska robotar, mot vilka man inte har något försvar, samtidigt som man ännu inte förfogar över egna hypersoniska pjäser.
På samma sätt kommer amerikanska baser att tas ut med robotar av olika slag, så till den grad att den amerikanska kapaciteten decimeras kraftigt. Det är här hemmaplan ger fördel i Kinas favör, då man har all sin kraft koncentrerad samt ypperlig förmåga till snabb nyproduktion.
Med Taiwan faller första ökedjan, och Kina får därmed en kraftigt vidgad projektionsyta och fri väg mot Filippinerhavet och Atlanten. USA:s dominans bryts, och man får dra sig tillbaka till sitt maritima imperium med Guam i andra ökedjan och Hawaii i tredje. Det är egentligen allt Kina syftar till med sin militära utbyggnad, att freda sig mot den västliga imperialism som ännu är förhandenvarande efter ett par sekler.
Uppdelningen av världen i intressesfärer är oacceptabla, menade någon sosse för några år sedan. Det är också traditionellt svensk politik, i vart fall före anslutningen till det amerikanska vasallskapet genom Nato, eftersom konceptet som sådant gröper ur det nationella självbestämmandet, då småstater som Sverige måste ta hänsyn till stormakter.
Det är också det argumentet som anförs vad beträffar Ukraïna, att det är en «demokrati» (i själva verket valautokrati, i vart fall så länge man hade val) som har «valt» (förmåtts) att orientera sig mot Väst, och att det därför inte ankommer på Ryssland att betrakta landet som en del av sin intressesfär. Men argumentet är tämligen ihåligt, eftersom Västs idoga försvar av Ukraïna är ett uttryck för att landet istället borde tillhöra Västs intressesfär.
Ty en sådan finns, och har alltid funnits, i vart fall sedan Rom etablerade ett imperium i större delen av Europa, Nordafrika och Mellanöstern. När Rom föll 1453 krympte den östliga delen av intressesfären, men i gengäld medförde den åtföljande upptäcktstiden att den västliga expanderade kraftigt. Sedermera koloniserades hela Amerika och Afrika samt stora delar av Asien, varvid hela världen kom att bli en europeisk «intressesfär».
Efter världskriget avkoloniserades världen i stort, och de europeiska länderna blev plötsligt och hastigt skenheliga förespråkare av en rättvis världsordning under mänskliga rättigheter baserade på europeisk kristendom och annan kultur. Bara det att världsordningen alltjämt kontrollerades av västliga institutioner, samtidigt som de koloniala strukturerna och kontrollen över forna lydstater upprätthölls med andra metoder, som bistånd under utpressning med mera.
Vi ser hur denna koloniala ådra alltjämt kommer till uttryck i hur Väst lägger sig i Kinas inre angelägenheter med synpunkter kring Taiwan, Hongkong och Xinjiang, och i hur det illegala sanktionsvapnet används för att domptera andra länder. Väst har utsett sig självt till polis, åklagare, domare och bödel i en och samma roll.
Diverse domstolsväsenden i den Haag är ett uttryck för detta, i det att de nästan uteslutande nyttjas för att klämma åt förmenta skurkar i Afrika och andra svagare aktörer, medan samma slags institutioner aldrig skulle komma i fråga för exempelvis USA, med dess digra lista av brott mot mänskligheten, iscensatta statskupper och så vidare.
Inte heller Bryssel skulle komma på tanken att använda sanktionsvapnet mot sin husse USA, exempelvis när man iscensätter statskupper på sin egen bakgård i Latinamerika. Donald Trump har fri lejd i att likvidera förmodade knarkkurirer på öppet hav, det behövs ingen rättsprocess eller annat trams som stipuleras i deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Skulle han invadera Venezuela och avsätta Maduro, skulle det inte rendera annat än en axelryckning från Bryssels sida.
Ty Bryssel har inget att sätta emot det betydligt starkare USA, vilket är ett uttryck för att det är den starkes rätt som gäller, alltid har gällt och alltid kommer att gälla. Under efterkrigstiden har vi invaggats i en illusion om att en annan världsordning är möjlig, under pax americana, med ett USA som garant för den «regelbaserade världsordningen». Bara det att hegemonen USA själv konstant har brutit mot sina egna regler, vilket därmed har omöjliggjort ordningen. USA har varit den ende starke mannen.
Varken Ryssland eller Kina, eller för den delen större delen av det globala syd, kan godta en ordning i vilken man är underställd västlig överhöghet och amerikansk dominans, och agerar därför för en multipolär ordning i vilken stater äger inflytande i proportion till den egna storleken. En balanserad världsordning.
USA legitimerar faktiskt numera den uppfattningen genom att göra anspråk på såväl Kanada som Grönland likväl som att lika vårdslöst som alltid angripa diverse bananrepubliker i Latinamerika när det passar. Det är power politics av traditionellt snitt, och om stormakterna USA, Kina och Ryssland är överens om denna ordning kan EU protestera bäst man vill.
Det har varit så här sedan civilisationen uppstod, en ständig kamp om territorium, resurser och inflytande. Gränserna upprätthålls genom såväl språk, skriftsystem och religion som fysiska barriärer, och om man ska erövra land måste man låta konvertera massorna i den nya kulturen.
På så sätt kristnades Norden, och på så vis överger Ukraïna sin ortodoxa hållning för att istället ansluta till västerländsk tideräkning med mera. Afrika söder om Sahara använder latinska alfabetet som en konsekvens av kolonialism, medan övre halvan och Mellanöstern nyttjar det arabiska. Var kristendom respektive islam har störst fotfäste får du räkna ut själv.
Buddism och konfucianism håller stånd i den dharmiska världen, där islam och kristendom har haft begränsad framgång, så även västlig kolonialism. Traditionella stormakter som Indien och Kina kommer aldrig att ge upp sina regionala anspråk eller krav om inflytande, i vad vi numera benämner intressesfärer.
För Kinas del utgör den intressesfären Sydkinesiska sjön och länderna däromkring, traditionellt även Korea och Japan. Det är så att säga inte ett «kommunistiskt» påfund, utan en urgammal hållning. Den så kallade tiopunktslinjen fastslogs av det «goda» och «verkliga» Kina som numera huserar på Taiwan, och upprätthålls alltjämt av den illegitima regimen i Taibei, även om man vanligen talar tyst om det i västliga kanaler. Samma «riktiga» Kina betraktar förstås Tibet (och till och med Mongoliet) som kinesiskt territorium.
USA vill kontrollera den västliga hemisfären, Ryssland den slaviska kultursfären (inklusive Ukraïna) och Centralasien, Indien den dharmiska världen samt Kina den traditionellt sinitiska sfären med omnejd, inklusive Sydkinesiska havet. Europa vill i sin tur försöka vidga sin union till Moldavien, Georgien och andra länder, samtidigt som man försöker behålla kontrollen över Afrika.
Det senare går så där, eftersom Kina i afrikanska länder erbjuder business utan moraliska pekpinnar. På samma sätt har Kina numera gjort insteg i Sydamerika, på USA:s egen bakgård, inte minst i Brics-landet Brasilien samt i Panama och Venezuela. Man investerar häftigt i Mexiko, samtidigt som man ser mellan fingrarna angående export av kemiska beståndsdelar som används för produktion av fentanyl med destination USA.
Förutom att ge igen för opiumkrigen under 1800-talet utmanar man den globala hegemonen USA med dess egna metoder, genom att snoka i dess intressesfär på samma sätt som USA har haft en fot i Kinas sfär i hundrafemtio år och alltjämt stryker längs dess kuster. Man ger igen för gammal ost när man nu har kraften.
Kina kan emellertid avvara dessa hävstänger, i utbyte mot att USA drar sig tillbaka från Sydkinesiska sjön och lämnar Taiwan åt sitt öde. Trump tycks överväga den möjligheten, inte minst för att söka stöd för att ta kontroll över Grönland. På samma sätt kan Trump tänka sig att dra ett streck vid nuvarande frontlinje i Ukraïna, för att få med sig Ryssland på samma tåg.
Därmed respekterar stormakterna varandras intressesfärer, och freden bevaras. En polycentrisk världsordning danas. I annat fall leder dessa allt intensivare skärmytslingar till större konfliktytor, ytterst i det tredje världskriget. Oceanien är i krig med Eurasien: Oceanien har alltid legat i krig med Eurasien.
Folkrepubliken Kina firar i dag 76 år, och resan man gjort från utfattig bondenation sönderslagen i invasion och inbördeskrig till ledande teknikmakt saknar motstycke i världshistorien. Men sår och ärr från den tidigare historien finns alltjämt, och ett av dem är den olösta frågan kring Taiwan, som ännu har rebellstatus.
Som present och en skänk från ovan blottar sig då den amerikanske handelsministern Howard Lutnick när han frankt uttalar att USA inte längre kommer ge beskydd åt utbrytarprovinsen med mindre än att Taibei förlägger femtio procent av den avancerade chipstillverkningen på amerikansk mark. Vilket förstås aldrig kommer att hända, och inte ens är möjligt inom några decennier.
I förlängning och i klartext betyder det att USA säger sig vara berett att fimpa Taiwan när man väl har säkrat den egna produktionen av halvledare, och att det inte rör sig om och aldrig har handlat om att värna Taiwan per se, utan dröjer sig om purt egenintresse. Kineser som kineser, de är för USA:s vidkommande ändå inte värda ett skvatt.
För initierade analytiker har sådan power politics alltid utgjort grundbulten, och vi ser samma fenomen i Trumps förhållande till Ryssland. Han har helt andra prioriteringar än tidigare administrationer, och menar allvar med sin isolationism och America first-policy.
Det innebär att han ser realistiskt på en ny polycentrisk världsordning, och att fredspresidenten inte är beredd att gå i krig för att upprätthålla unipolär hegemoni. För det blir småningom resultatet om Washington skulle framhärda när det gäller Beijings och Moskvas röda linjer kring Taiwan och Ukraïna. För detta förtjänar den store presidenten faktiskt Nobels fredspris.
Därmed kommer tryck att sättas på Taibei att förhandla med Beijing om villkoren för att bevara sin autonomi i utbyte mot att släppa «självständigheten» och formellt införlivas i Folkrepubliken. Alternativt se den egna demokratin och det egna styret slaktas på slagfältet, en utveckling ingen vill se, inte ens Zhongnanhai, men som är den ultimativa utgången på dilemmat.
Samtidigt vässar Washington sin kapacitet för att bibehålla sin status som världens globalt mäktigaste militärmakt, även om man inte längre kommer att upprätthålla hegemoni i Asien och andra delar av världen. Under gårdagen församlades gräddan av generaler, amiraler och andra befälhavare i Virginia för att få sig till livs nya förhållningsregler från krigsdepartementets chef Hegseth samt en lång osammanhängande svada från presidenten himself.
De nya direktiven innebär att woke och vänsterliberalt slafs slängs ut ur USA:s hippiearmé, och att man inte längre tolererar skägg, långt hår och annan kroppsbehåring, eller för den delen fetma och övervikt. USA skämde ut sig rejält när man nyligen höll en parad för Trump, en odisciplinerad tillställning som blev fullständigt utskrattad i Kina, varvid Trump personligen blev förorättad.
Amerikanska militären ska således åter bli som i fornstora dar, en slank och vältränad styrka med hög disciplin och sammanhållning, utan transor, inkvoterade kvinnor och andra vänsterliberala inslag. En armé som kan matcha den kinesiska, ty även om man inte har för avsikt att gå i krig med Kina, måste en formidabel militärmakt ändå visa sig minst lika kapabel i alla avseenden. Ytan är inte oviktig.
Befrielsearméns disciplinerade styrkor
Frågan är sedan hur denna nyordning sprider sig till Natos övriga medlemsländer, givet att USA är den ledande kraften i organisationen. Sveriges wokeförsvar ligger i sådana fall väldigt risigt till, givet att man här har som ambition att försvara prideflaggan och allt det den står för mer än den svenska nationen och dess gränser, och givet att man har alldeles dille på «representation» och andra former av socialistisk kvotering.
Till yttermera visso ska det bli intressant att se hur EU och europeiska regeringar agerar när USA inte bara överger Ukraïna, utan även Taiwan. Ska Bryssel nu bli idealismens och det förment godas härförare även långt borta i Asien och komma med svärdet draget på sin vita springare till Taibeis försvar? Eller ska man äntligen börja anpassa sig till denna nya världsordning? Detta är i sanning märkliga och intressanta tider.
