Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan

Galet om Taiwan

Den käcke Cwejman är återigen i farten med sina illa underbyggda funderingar kring Kina. Denna gång undrar han vad Sverige ska göra om det blir «krig» mellan diktaturen Kina och demokratin Taiwan, och hur vi då ska hantera Volvo och andra kinesiskägda bolag i landet. På detta svarar vi sålunda.

1. Det är redan krig mellan Fastlandet och utbrytarprovinsen Taiwan, och har varit så sedan nationalisterna drevs på flykten till ön 1949. Inbördeskriget, som tog sin början 1927 då nationalisterna anställde massmord på kommunister, har aldrig fått någon formell avslutning. Fredsfördrag finns ej, inte heller någon vapenvila, även om inga stridigheter ägt rum sedan 1979.

2. Givet att det är ett inbördeskrig där båda parterna tillhör ett och samma land – Kina – är det inte något Sverige eller någon annan nation har att göra med. Det är populärt i västliga kretsar att betrakta Taiwan som något slags «land», men «landets» egen konstitution hävdar inget annat än att man är en del av Kina. Någon självständighet har aldrig utropats, och det finns ingen folklig förankring för sådan oavhängighet – en förkrossande majoritet vill ha status quo.

3. Det internationella samfundet har ingen annan uppfattning i frågan. Endast ett Kina är representerat i Förenta nationerna, sedan 1971 genom Beijing efter att Taibeis diktator Jiang Jieshi kastats ut ur församlingen. Blott ett dussin stater, mestadels av mikrokaraktär, «erkänner» Taiwan som ett «land».

4. Väpnad konflikt kan enbart bryta ut om ledargarnityret i Taibei provocerar fram en sådan, exempelvis genom att utropa självständighet eller förändra konstitutionen i den riktningen, eller om USA anlägger en bas på ön eller på annat sätt framkallar konfrontation. I annat fall gäller status quo, och Beijings strategi är då att med morot och piska förmå ön att självmant ansluta till moderlandet.

Vi kan inte ansluta till USA:s förtvivlade och meningslösa kamp om att bevara global hegemoni.

5. Öns demokrati kan bevaras enbart under status quo eller återförening, och Beijing har inga som helst problem med sådant självstyre, om det så är i evigheten. Zhongnanhais incitament är geostrategiskt, att kontrollera första ökedjan, samt att uppfylla en historisk mission av att hela nationen.

6. Taiwans demokrati kan blomstra under och enbart under Beijings formella överhöghet, och omvänt kommer Taiwans demokrati att smulas sönder och samman om man väljer secession. De som verkligen värnar demokratin – snarare än självständighet – har att beakta denna verklighet.

7. Sverige ska inte ha några synpunkter på ett eventuellt fortsättningskrig, annat än att mana till fredsförhandlingar. Det är vidare en fråga som hanteras gemensamt på unionsnivå i Bryssel, men man kan inte heller där ha någon annan ståndpunkt. Det är en fråga för kineserna på båda sidor sundet, inte för oss.

8. Givet att EU och Kina är ömsesidigt beroende av varandra i handel för respektive regions välfärd, finns ingen möjlighet att idka sanktionskrig gentemot Kina utan att skjuta sig själv i huvudet. Det gäller naturligtvis även Sverige som enskild nation, och man ska nog inte ådra sig Beijings vrede genom att lägga sig i dess interna angelägenheter.

9. Antipatin gentemot Kina är obegriplig, särskilt när det gäller Göteborg och dess främsta organ. Staden är vid fortsatt god vigör just tack vare Kina, förutan vilken nation Volvo hade varit nedlagt och Götet förvandlat till en krisstad av Malmös kaliber. Om man verkligen inte kan fördra goda relationer med Kina, är det således bara att kasta loss – ju fortare desto bättre – och ta konsekvenserna som en man. Men Cwejman är just ingen man, utan en kverulant som inte begriper grunden för den egna tillvaron.

Goda relationer med Kina och respekt för dess territoriella integritet är i Sveriges fundamentala intresse. Vi har inget att vinna på konflikt med Kina.
Kategorier
Europa Hongkong Kina Politik Ryssland Taiwan

Hittepåländer

Statstelevisionen menar helt korrekt att Transnistrien är ett «påhittat land», eftersom statsbildningen inte är erkänd av någon annan nation. Däremot har man förstås fel i att utbrytarrepubliken «ockuperas» av Ryssland, ty entiteten är självständig och inte under kontroll av Moskva. De ryska styrkorna välkomnas av Tiraspol, som ju även har sökt Moskvas stöd från Moldaviens aggressioner.

Rättare sagt är bilden av Transnistrien som «ockuperat» en del i statstevepropagandan, vars narrativ ständigt rastreras så att det linjerar med Västs geopolitiska doktriner. Och den ambitionen stannar förstås inte med denna utbrytarrepublik, utan är allestädes närvarande i den fantasivärld som målas upp av den skattefinansierade medieoligarken.

Exempelvis betraktar man konsekvent en annan utbrytare som ett «land», nämligen Taiwan. Men den «statsbildningen» erkänns av blott ett dussin entiteter, omfattande 5 ‰ av världens befolkning. Promille, inte procent, ty bland detta smutsiga dussin återfinns främst mikrostater som Tuvalu (12k invånare), Palau (18k), Marshallöarna (42k), Saint Kitts och Nevis (50k), Saint Vincent och Grenadinerna (110k) och Saint Lucia (178k), samt även Vatikanstaten (524 invånare).

Förenta nationerna kastade ut Republiken Kina (Taiwan) redan 1971, och den internationella linjen är sedan dess principen om ett Kina, under kontroll av Beijing. Det finns alltså inte två Kina, och inte heller något «land» kallat «Taiwan» som nybildning av den tidigare Republiken Kina. Det föreligger ingen som helst deklaration om sådan självständighet eller avsteg från ståndpunkten om att företräda hela Kina, allra minst i den konstitution som definierar Republiken Kina i rättslig mening.

Principiellt korrekt karta över Kina, omfattande provinsen Taiwan.

För all del skulle jag vara den förste att erkänna Taiwan som en självständig statsbildning, om man utropar självständighet och överlever drabbningen med fastlandet. På samma sätt förhåller det sig med Transnistrien och varje annan aspirerande entitet, under den folkrättsliga principen om att varje folk har rätt att uppgå i en nation.

Men den rätten kommer med vissa villkor, som att man måste ha kontroll över det egna territoriet samt åtnjuta internationellt erkännande. Transnistrien och Taiwan har båda kontroll över sina territorier, men saknar erkännande. Statstelevisionen fantiserar således när man regelmässigt betecknar Taiwan som ett «land».

Omvänt betecknar man inte Palestina som ett «land», trots att Sverige som nation har erkänt statsbildningen, i likhet med större delen av världen – 140 av 193 länder, i princip alla med undantag för det koloniala Väst som har skuld i den uppkomna situationen i Mellanöstern. Det är därför statsteve betecknar Israels brutala folkmord i Palestina som «kriget mellan Israel och Hamas».

Här kan man förstås invända att inte heller Palestina erkänns av FN (man har dock observatörstatus), och att man inte har kontroll över sitt territorium. Det senare försvåras så att säga när den judiska apartheidstaten metodiskt lägger under sig Palestina medelst bosättning, krig och kontinuerlig ockupation, med Västvärldens goda minne – den «regelbaserade världsordningen». Icke desto mindre är Palestina i rättslig mening en betydligt mer legitim statsbildning än Taiwan, för att ställa saken i perspektiv.

Karta över Palestina, den historiskt och folkrättsligt korrekta.

Statsmediernas – och Västs i allmänhet – tolkning är emellertid inte folkrättens, utan en given uppdelning i vi och dom, vänner och fiender, allierade och motståndare, demokratier och autokratier. Splittring bland förmenta fiender är alltid i sin ordning, varför man stödjer upplopp och ockupation av parlamentet i Hongkong, men rynkar på näsan åt Kataloniens, Baskiens och Skottlands självständighetssträvan. Vi ska hålla ihop, de ska splittras.

På samma sätt godtas aldrig splittring i Moldavien och Georgien (eller för den delen Ukraïna), om sådan leder till närmande till Ryssland – Sydossetien är ett typiskt exempel. Geopolitiken trumfar här folkrätten, och EU vill i lika hög grad som Ryssland lägga rabarber på dessa områden.

Sådan internationell kamp och strävan är visserligen oundviklig, men mediernas – enkannerligen statsmediernas – roll är här att sakligt, objektivt och konsekvensneutralt rapportera om dessa konflikter och händelser, och inte som statstelevisionen göra sig till del av den propagandistiska informationskrigföringen.

Bland hittepåkartor är detta min favorit, nämligen Sverige som återuppstånden regional stormakt…
Kategorier
❤️ Asien Kina Korea Kultur Musik Taiwan

❤️ (여자)아이들 (G)IDLE

Koreapopen är en synnerligen kreativ genre, men de flesta band skriver inte själva musiken. Istället är det professionella låtskrivare och andra figurer i bakgrunden som står för de kreativa inslagen, varefter de söta och väldrillade flickorna – och i förekommande fall pojkarna – får i uppdrag att gestalta verket.

Det är visserligen inte unikt för Korea, men det är ändå mer utmärkande för den koreanska popfabriken än för dess västliga motsvarighet. Men undantag finns givetvis, och bland artister som står på egna ben hör bland andra Sunmi och inte minst (G)IDLE.

Den senare gruppen – vars namn uttalas utan inledande G, det vill säga idle på engelska – måste förstås som ett veritabelt fenomen, och är således föremål för min omedelbara kärlek. Det är mer avantgardistisk konstpop än traditionell K-pop, vilket även avspeglas i de intelligenta videoverken.

K-pop är nu inte en nationell angelägenhet, utan en gemensam popmarknad för hela Öst- och Sydöstasien. Som så många andra band har (G)IDLE – (여자)아이들 eller Yeoja aideul = flickebarn – en högst internationell medlemskara.

Bandet formerades 2018 under ledning av 🇰🇷 Jeon Soyeon (전소연), omfattande sex medlemmar, utöver sagda Soyeon även 🇰🇷 Jo Miyeon (조미연); 🇹🇭 Nicha Yontararak (ณิชา ยนตรรักษ์) alias Minnie (민니); 🇨🇳 Song Yuqi (宋雨琦 / 송우기); 🇹🇼 Ye Shuhua (叶舒华 / 예슈화); samt numera avknoppade 🇰🇷 Seo Sujin (서수진). Fattas bara en japanska och en vietnamesiska, och uppställningen hade varit komplett!

Första studioalbumet I Never Die släpptes så sent som 2022, och det andra – lämpligen benämnt 2 – lanseras om exakt en vecka. Men i K-popens värld är videoströmningarna så oerhört mycket mer omfattande, medan pengarna finns i konserterna.

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Maktskifte i Taiwan

Svenska statsmedier skriver något förvånande att «DPP vinner valet i Taiwan», där «DPP» är den engelska termen för Demokratiska framstegspartiet (民进党, Minjindang, MJD), men i själva verket förlorar man makten i kammaren till oppositionen. Däremot är det med sanningen överensstämmande att MJD:s kandidat Lai Qingde (赖清德) vann presidentvalet, men det är nu inte presidenten som stiftar lagar…

Resultatet är så som förutspått och som opinionsundersökningar har indikerat. Nationalistpartiet (国民党, Guomindang, GMD) tar 52 mandat (+14) i Lifayuan (立法院), medan Framstegspartiet får nöja sig med 51 (-10). Folkpartiet (民众党, Minzhongdang, MZD) plockar åtta mandat (+3) och blir således vågmästare, men det är här redan klart att man lutar åt Nationalistpartiet som partner.

Analys från oberoende Singapore.

Det innebär att Taiwan blir något svårstyrt under kommande mandatperiod, men framförallt att status quo vidmakthålls. Lai Qingdes vansinniga separatism blir tandlös utan majoritet i parlamentet, varför ledargarnityret i Zhongnanhai nog drar en lättnadens suck – kriget kan skjutas på framtiden.

Beijings perspektiv.

Det innebär även att USA:s och EU:s försök att infiltrera ön och mucka gräl med Kina förvåras, och att vi därmed kan se fram emot viss avspänning i Taiwansundet. I själva verket lär vi se ökad integration mellan Taiwan och fastlandet, då både Nationalistpartiet och Folkpartiet har ställt sig positiva till en sådan utveckling. Lai Qingde får ägna sig åt att klippa band och hålla meningslösa tal vid ceremonier.

Konflikten mellan USA och Kina fortsätter visserligen, men Biden förlorade just Taiwan-kortet.
Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Sjaskigt slut, förfärlig fortsättning

Antalet döda barn under fem år summeras vid årets slut till 5 187 772 stycken, och prognosen för kommande år är likvärdig. Det rör naturligtvis inte dig och mig, eftersom det främst gäller skithålsländer som Nigeria, Indien, Pakistan och Etiopien. Men nu vet du också varför skithålsländerna i fråga inte kunde bry sig mindre om en handfull rika israeler som gisslan eller om den lokala lilla europeiska konflikten i Ukraïna.

Det där ryska inbördeskriget kvalar för övrigt knappt in på topp hundra av konflikter, räknat i dödstal, utan motsvarar ungefär omfattningen av finska vinterkriget 1939–1940. Motsvarande ryska inbördeskrig för hundra år sedan resulterade i ungefär fyrtio gånger fler dräpta, för att sätta saken i perspektiv. För att inte tala om världskrigen…

Men närheten till oss är ändå tillräcklig för att politiska ledare ska agera som uppskrämda kycklingar, i den infantila tron att man står näst på tur i något slags allmän rysk expansion, en fullständigt historielös och i övrigt okunnig attityd, som i värsta fall bara leder till en självuppfyllande profetia under ny kapprustning.

Noga räknat befinner vi oss sedan en tid tillbaka i en sådan upptrappning och uppladdningsfas inför en ny världsomspännande konflikt, givet det cykliska förlopp som kan skönjas med avseende på krig. Data visar också att antalet konflikter ökar, även om de flesta inte gäller krig mellan stater – än.

Antalet konflikter är statt i ökning sedan 2010.

Men cykeln är förstås ingen naturlag, och med kännedom om de mekanismer som sedermera leder till krig om resurser och dominans, kan man undvika en fatal urladdning. Kalla kriget ledde aldrig till en het konflikt, varför den senaste cykeln ersattes av en längre räcka mindre och utdragna proxykonflikter – i sig tragiska händelser, men inte av samma magnitud som ett världskrig.

Kriget i Ukraïna är måhända startskottet för en serie konflikter, som småningom utlöser det totala världskriget. I centrum står emellertid USA och Kina, där den förra inte vill släppa sin hegemoniska position och låta den senare uppstickaren vara med att bestämma. Slaget om Taiwan kan bli den utlösande faktorn, varvid Östasien sätts i brand, med ytterligt stor risk för spridning.

Konflikter är inte slumpmässiga företeelser, utan kontinuerliga händelser med grund i tidigare spänningar, ståndpunkter, allianser med mera, och gäller ytterst resurser eller stormaktsambitioner. Exempelvis Japan anföll Pearl Harbor för att USA hade utsatt landet för oljeembargo, och på samma sätt invaderade man Manchuriet för att komma i åtnjutande av naturresurser.

Ett annat fredsfördrag efter första världskriget hade kanske räddat världen från den andra fasen, då ett revanschistiskt Tyskland såg sig nödgat att kriga sig ur sin prekära situation. Av historiens misstag finns mycket att lära, och stundtals har vi även agerat så.

Krigscykler. Vi befinner oss i en uppladdningsfas, men det är upp till oss själva att avstyra en urladdning.

I den förhandenvarande situationen har vi då att konfliktnivån måste minska och tvister biläggas, om branden inte ska spridas ytterligare. Kriget i Ukraïna måste således få ett avslut, samtidigt som Nato och EU måste förhandla med Ryssland om en stabil säkerhetsdoktrin för framtiden.

Grundtipset är att ett fredsfördrag undertecknas 2024, varvid Kiev tvingas avstå territorium och Moskva åläggs att bidra till återuppbyggnaden. Väljer man att hellre låta konflikten bli ett evigt skuggkrig stormakter emellan, har vi en koreansk situation i Europa, ett scenario som är gynnsamt varken för oss eller världen i stort. Realismen och förnuftet måste här segra framför amerikansk hegemonisk doktrin.

Även spänningarna med Kina måste tas ned på en betydligt lägre nivå, eftersom vi och övriga världen inte är betjänta av ett nytt kallt krig eller en teknisk och ekonomisk bifurkation i två block. Samtidigt är det Kina som har momentet, och tanken att man i detta sena skede ska kunna hindra draken i österled från att inta en dominerande position i regionen och världen är infantil och fullständigt huvudlös.

Den mångpoliga, multipolära och polycentriska världsordningen är redan ett faktum, och för Europas del vore det under sådana omständigheter mer klädsamt att söka en självständig roll som en tredje pol än att ensidigt liera sig med Washington och gå dess ärenden gentemot Kina. Kalla kriget vanns genom att vinna över Kina i det marknadsekonomiska lägret, och läxan är självklart att man inte ska driva Kina och Ryssland in i varandras famn.

Erkännandet av en polycentrisk ordning innebär även att man hädanefter respekterar Kinas suveränitet och grundläggande anspråk, framförallt avseende Taiwan. Den sprudlande demokratin på ön kan bara överleva under status quo eller som en formell del av Folkrepubliken, och det är slutligen Taiwan som har att göra det valet, inte USA eller Europa. Varje annat utfall innebär demokratins upplösning och att ön läggs i ruiner.

Europa har under 2024 möjlighet att växla in på en mer försonlig och samarbetsvillig linje med Kina, då höken Ursula von der Leyen avgår (och kanske istället tar över ordförandeskapet i Nato). Ömsesidigt beroende – det vi benämner handel och ekonomisk integration – är ytterst vad som förhindrar konflikt, vilket är själva grundtanken med EU.

Dessvärre är det nog lägre odds på att man fortsätter på den inslagna vägen, och i all fartblindhet låter irrationalitet och prestige ta överhanden. Det är för många alldeles för smärtsamt att låta Ryssland avgå med segern, samtidigt som man inte riktigt förstår hur mycket Kina har betytt och betyder för vår ekonomiska utveckling.

Det svåra tjugotalet lär därför ha sin fortsatta gång, och det krävs ytterligare en tid av nedgång, förnedring, konflikt och bitterhet innan man tar sitt förnuft till fånga – måtte det bara inte vara för sent. Det är synd om människorna.

Av historiens vindlingar lär vi för framtiden, särskilt hur vi ska hantera konfliktytor.