Kategori: Taiwan

Antalet döda barn under fem år summeras vid årets slut till 5 187 772 stycken, och prognosen för kommande år är likvärdig. Det rör naturligtvis inte dig och mig, eftersom det främst gäller skithålsländer som Nigeria, Indien, Pakistan och Etiopien. Men nu vet du också varför skithålsländerna i fråga inte kunde bry sig mindre om en handfull rika israeler som gisslan eller om den lokala lilla europeiska konflikten i Ukraïna.

Det där ryska inbördeskriget kvalar för övrigt knappt in på topp hundra av konflikter, räknat i dödstal, utan motsvarar ungefär omfattningen av finska vinterkriget 1939–1940. Motsvarande ryska inbördeskrig för hundra år sedan resulterade i ungefär fyrtio gånger fler dräpta, för att sätta saken i perspektiv. För att inte tala om världskrigen…

Men närheten till oss är ändå tillräcklig för att politiska ledare ska agera som uppskrämda kycklingar, i den infantila tron att man står näst på tur i något slags allmän rysk expansion, en fullständigt historielös och i övrigt okunnig attityd, som i värsta fall bara leder till en självuppfyllande profetia under ny kapprustning.

Noga räknat befinner vi oss sedan en tid tillbaka i en sådan upptrappning och uppladdningsfas inför en ny världsomspännande konflikt, givet det cykliska förlopp som kan skönjas med avseende på krig. Data visar också att antalet konflikter ökar, även om de flesta inte gäller krig mellan stater – än.

Men cykeln är förstås ingen naturlag, och med kännedom om de mekanismer som sedermera leder till krig om resurser och dominans, kan man undvika en fatal urladdning. Kalla kriget ledde aldrig till en het konflikt, varför den senaste cykeln ersattes av en längre räcka mindre och utdragna proxykonflikter – i sig tragiska händelser, men inte av samma magnitud som ett världskrig.

Kriget i Ukraïna är måhända startskottet för en serie konflikter, som småningom utlöser det totala världskriget. I centrum står emellertid USA och Kina, där den förra inte vill släppa sin hegemoniska position och låta den senare uppstickaren vara med att bestämma. Slaget om Taiwan kan bli den utlösande faktorn, varvid Östasien sätts i brand, med ytterligt stor risk för spridning.

Konflikter är inte slumpmässiga företeelser, utan kontinuerliga händelser med grund i tidigare spänningar, ståndpunkter, allianser med mera, och gäller ytterst resurser eller stormaktsambitioner. Exempelvis Japan anföll Pearl Harbor för att USA hade utsatt landet för oljeembargo, och på samma sätt invaderade man Manchuriet för att komma i åtnjutande av naturresurser.

Ett annat fredsfördrag efter första världskriget hade kanske räddat världen från den andra fasen, då ett revanschistiskt Tyskland såg sig nödgat att kriga sig ur sin prekära situation. Av historiens misstag finns mycket att lära, och stundtals har vi även agerat så.

I den förhandenvarande situationen har vi då att konfliktnivån måste minska och tvister biläggas, om branden inte ska spridas ytterligare. Kriget i Ukraïna måste således få ett avslut, samtidigt som Nato och EU måste förhandla med Ryssland om en stabil säkerhetsdoktrin för framtiden.

Grundtipset är att ett fredsfördrag undertecknas 2024, varvid Kiev tvingas avstå territorium och Moskva åläggs att bidra till återuppbyggnaden. Väljer man att hellre låta konflikten bli ett evigt skuggkrig stormakter emellan, har vi en koreansk situation i Europa, ett scenario som är gynnsamt varken för oss eller världen i stort. Realismen och förnuftet måste här segra framför amerikansk hegemonisk doktrin.

Även spänningarna med Kina måste tas ned på en betydligt lägre nivå, eftersom vi och övriga världen inte är betjänta av ett nytt kallt krig eller en teknisk och ekonomisk bifurkation i två block. Samtidigt är det Kina som har momentet, och tanken att man i detta sena skede ska kunna hindra draken i österled från att inta en dominerande position i regionen och världen är infantil och fullständigt huvudlös.

Den mångpoliga, multipolära och polycentriska världsordningen är redan ett faktum, och för Europas del vore det under sådana omständigheter mer klädsamt att söka en självständig roll som en tredje pol än att ensidigt liera sig med Washington och gå dess ärenden gentemot Kina. Kalla kriget vanns genom att vinna över Kina i det marknadsekonomiska lägret, och läxan är självklart att man inte ska driva Kina och Ryssland in i varandras famn.

Erkännandet av en polycentrisk ordning innebär även att man hädanefter respekterar Kinas suveränitet och grundläggande anspråk, framförallt avseende Taiwan. Den sprudlande demokratin på ön kan bara överleva under status quo eller som en formell del av Folkrepubliken, och det är slutligen Taiwan som har att göra det valet, inte USA eller Europa. Varje annat utfall innebär demokratins upplösning och att ön läggs i ruiner.

Europa har under 2024 möjlighet att växla in på en mer försonlig och samarbetsvillig linje med Kina, då höken Ursula von der Leyen avgår (och kanske istället tar över ordförandeskapet i Nato). Ömsesidigt beroende – det vi benämner handel och ekonomisk integration – är ytterst vad som förhindrar konflikt, vilket är själva grundtanken med EU.

Dessvärre är det nog lägre odds på att man fortsätter på den inslagna vägen, och i all fartblindhet låter irrationalitet och prestige ta överhanden. Det är för många alldeles för smärtsamt att låta Ryssland avgå med segern, samtidigt som man inte riktigt förstår hur mycket Kina har betytt och betyder för vår ekonomiska utveckling.

Det svåra tjugotalet lär därför ha sin fortsatta gång, och det krävs ytterligare en tid av nedgång, förnedring, konflikt och bitterhet innan man tar sitt förnuft till fånga – måtte det bara inte vara för sent. Det är synd om människorna.