Kategori: Taiwan

Uppdelningen av världen i intressesfärer är oacceptabla, menade någon sosse för några år sedan. Det är också traditionellt svensk politik, i vart fall före anslutningen till det amerikanska vasallskapet genom Nato, eftersom konceptet som sådant gröper ur det nationella självbestämmandet, då småstater som Sverige måste ta hänsyn till stormakter.

Det är också det argumentet som anförs vad beträffar Ukraïna, att det är en «demokrati» (i själva verket valautokrati, i vart fall så länge man hade val) som har «valt» (förmåtts) att orientera sig mot Väst, och att det därför inte ankommer på Ryssland att betrakta landet som en del av sin intressesfär. Men argumentet är tämligen ihåligt, eftersom Västs idoga försvar av Ukraïna är ett uttryck för att landet istället borde tillhöra Västs intressesfär.

Ty en sådan finns, och har alltid funnits, i vart fall sedan Rom etablerade ett imperium i större delen av Europa, Nordafrika och Mellanöstern. När Rom föll 1453 krympte den östliga delen av intressesfären, men i gengäld medförde den åtföljande upptäcktstiden att den västliga expanderade kraftigt. Sedermera koloniserades hela Amerika och Afrika samt stora delar av Asien, varvid hela världen kom att bli en europeisk «intressesfär».

Efter världskriget avkoloniserades världen i stort, och de europeiska länderna blev plötsligt och hastigt skenheliga förespråkare av en rättvis världsordning under mänskliga rättigheter baserade på europeisk kristendom och annan kultur. Bara det att världsordningen alltjämt kontrollerades av västliga institutioner, samtidigt som de koloniala strukturerna och kontrollen över forna lydstater upprätthölls med andra metoder, som bistånd under utpressning med mera.

Vi ser hur denna koloniala ådra alltjämt kommer till uttryck i hur Väst lägger sig i Kinas inre angelägenheter med synpunkter kring Taiwan, Hongkong och Xinjiang, och i hur det illegala sanktionsvapnet används för att domptera andra länder. Väst har utsett sig självt till polis, åklagare, domare och bödel i en och samma roll.

Diverse domstolsväsenden i den Haag är ett uttryck för detta, i det att de nästan uteslutande nyttjas för att klämma åt förmenta skurkar i Afrika och andra svagare aktörer, medan samma slags institutioner aldrig skulle komma i fråga för exempelvis USA, med dess digra lista av brott mot mänskligheten, iscensatta statskupper och så vidare.

Inte heller Bryssel skulle komma på tanken att använda sanktionsvapnet mot sin husse USA, exempelvis när man iscensätter statskupper på sin egen bakgård i Latinamerika. Donald Trump har fri lejd i att likvidera förmodade knarkkurirer på öppet hav, det behövs ingen rättsprocess eller annat trams som stipuleras i deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Skulle han invadera Venezuela och avsätta Maduro, skulle det inte rendera annat än en axelryckning från Bryssels sida.

Ty Bryssel har inget att sätta emot det betydligt starkare USA, vilket är ett uttryck för att det är den starkes rätt som gäller, alltid har gällt och alltid kommer att gälla. Under efterkrigstiden har vi invaggats i en illusion om att en annan världsordning är möjlig, under pax americana, med ett USA som garant för den «regelbaserade världsordningen». Bara det att hegemonen USA själv konstant har brutit mot sina egna regler, vilket därmed har omöjliggjort ordningen. USA har varit den ende starke mannen.

Varken Ryssland eller Kina, eller för den delen större delen av det globala syd, kan godta en ordning i vilken man är underställd västlig överhöghet och amerikansk dominans, och agerar därför för en multipolär ordning i vilken stater äger inflytande i proportion till den egna storleken. En balanserad världsordning.

USA legitimerar faktiskt numera den uppfattningen genom att göra anspråk på såväl Kanada som Grönland likväl som att lika vårdslöst som alltid angripa diverse bananrepubliker i Latinamerika när det passar. Det är power politics av traditionellt snitt, och om stormakterna USA, Kina och Ryssland är överens om denna ordning kan EU protestera bäst man vill.

Det har varit så här sedan civilisationen uppstod, en ständig kamp om territorium, resurser och inflytande. Gränserna upprätthålls genom såväl språk, skriftsystem och religion som fysiska barriärer, och om man ska erövra land måste man låta konvertera massorna i den nya kulturen.

På så sätt kristnades Norden, och på så vis överger Ukraïna sin ortodoxa hållning för att istället ansluta till västerländsk tideräkning med mera. Afrika söder om Sahara använder latinska alfabetet som en konsekvens av kolonialism, medan övre halvan och Mellanöstern nyttjar det arabiska. Var kristendom respektive islam har störst fotfäste får du räkna ut själv.

Buddism och konfucianism håller stånd i den dharmiska världen, där islam och kristendom har haft begränsad framgång, så även västlig kolonialism. Traditionella stormakter som Indien och Kina kommer aldrig att ge upp sina regionala anspråk eller krav om inflytande, i vad vi numera benämner intressesfärer.

För Kinas del utgör den intressesfären Sydkinesiska sjön och länderna däromkring, traditionellt även Korea och Japan. Det är så att säga inte ett «kommunistiskt» påfund, utan en urgammal hållning. Den så kallade tiopunktslinjen fastslogs av det «goda» och «verkliga» Kina som numera huserar på Taiwan, och upprätthålls alltjämt av den illegitima regimen i Taibei, även om man vanligen talar tyst om det i västliga kanaler. Samma «riktiga» Kina betraktar förstås Tibet (och till och med Mongoliet) som kinesiskt territorium.

USA vill kontrollera den västliga hemisfären, Ryssland den slaviska kultursfären (inklusive Ukraïna) och Centralasien, Indien den dharmiska världen samt Kina den traditionellt sinitiska sfären med omnejd, inklusive Sydkinesiska havet. Europa vill i sin tur försöka vidga sin union till Moldavien, Georgien och andra länder, samtidigt som man försöker behålla kontrollen över Afrika.

Det senare går så där, eftersom Kina i afrikanska länder erbjuder business utan moraliska pekpinnar. På samma sätt har Kina numera gjort insteg i Sydamerika, på USA:s egen bakgård, inte minst i Brics-landet Brasilien samt i Panama och Venezuela. Man investerar häftigt i Mexiko, samtidigt som man ser mellan fingrarna angående export av kemiska beståndsdelar som används för produktion av fentanyl med destination USA.

Förutom att ge igen för opiumkrigen under 1800-talet utmanar man den globala hegemonen USA med dess egna metoder, genom att snoka i dess intressesfär på samma sätt som USA har haft en fot i Kinas sfär i hundrafemtio år och alltjämt stryker längs dess kuster. Man ger igen för gammal ost när man nu har kraften.

Kina kan emellertid avvara dessa hävstänger, i utbyte mot att USA drar sig tillbaka från Sydkinesiska sjön och lämnar Taiwan åt sitt öde. Trump tycks överväga den möjligheten, inte minst för att söka stöd för att ta kontroll över Grönland. På samma sätt kan Trump tänka sig att dra ett streck vid nuvarande frontlinje i Ukraïna, för att få med sig Ryssland på samma tåg.

Därmed respekterar stormakterna varandras intressesfärer, och freden bevaras. En polycentrisk världsordning danas. I annat fall leder dessa allt intensivare skärmytslingar till större konfliktytor, ytterst i det tredje världskriget. Oceanien är i krig med Eurasien: Oceanien har alltid legat i krig med Eurasien.