Kategori: Teknik

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Teknik USA

USA motarbetar europeisk censur

Amerikanska regimens vandel på vissa områden vägs upp av mer godartad handel på andra. Till den senare hör att ta upp kampen mot censuren och den växande ofriheten i Europa samt att läxa upp europeiska politiker för sina totalitära tendenser och ambitioner.

Tidigare har man sanktionerat en rad tongivande figurer i det censurindustriella komplexet, bland andra forna EU-kommissionären Thierry Breton, upphovsman till EU:s censurlagstiftning Digital services act, samt i bryska ordalag varnat Europa för att man har beträtt en farlig väg som leder till civilisatorisk utradering.

Med rätta bekymrar man sig för att oppositionspartier och -politiker motverkas och förbjuds i begynnande diktaturer som Tyskland och Storbritannien, och att människor arresteras, bötfälls och fängslas för att ha uttryckt sina åsikter på nätet, ofta av det allra oförargligaste slag. Det är demokratins fundamenta som angrips när man såmedelst hindrar oppositionell verksamhet.

Förespråkarna menar emellertid att man motverkar «hat och hot» och «olagligt innehåll» på nätet, samt erbjuder «trygga rum» för barn och andra. Att man alldeles har missförstått att yttrandefriheten finns till just för att skydda sådant som andra inte vill höra – inte minst hat – har politiker i Europa aldrig förstått, utan tror att det är något slags privilegium som man kan dela ut i valda snitt till befolkningen.

Termen «olagligt innehåll» kan förstås rymma precis vad som helst, och omfattar för närvarande sådant som ryska nyhetssajter som RT och Sputnik, «extrem pornografi» (exempelvis kvinnor som ejakulerar), viss livestreaming som Onlyfans, nazistiska föremål på auktioner och andra evenemang, förnekelse av vissa statligt definierade sanningar samt rent allmänt en bred och svepande palett av förbud mot en lång rad företeelser med variation i olika länder.

Kategorin «olagligt innehåll» kommer med matematisk precision därför att svälla över alla bräddar när klåfingriga politiker företar sig att ansa rabatterna på internet och göra det till sin egen trädgård. Men yttrandefriheten är till sin natur binär: den är antingen av eller på, och för närvarande är den av i Europa, och har i princip alltid varit. Free speech i egentlig mening finns bara i USA och Japan och kanske periodvis i något annat enstaka annat land.

På förekommen anledning har Washington lanserat freedom.gov, i vad som förefaller vara ett embryo till att motverka den europeiska totalitarismen och ofriheten. Det är en typ av verktyg som tidigare har varit reserverat för Iran och andra diktaturer, och att Vita huset nu riktar denna verktygslåda mot Europa borde få en och annan politiker att nyktra till och fundera över vad yttrandefrihet egentligen är, varför den behövs och varför den inte kan vara partiell.

Hur man rent praktiskt ska gå till väga för att erbjuda «förbjudet» europeiskt material återstår att se, men det kan röra sig om att erbjuda VPN-tjänster, satellitöverföring och viss utbildning i hur man klättrar över den digitala europeiska muren, samt kanske pekuniära medel till frihetliga organisationer i Europa. Om Elon Musks Starlink kan nyttjas mot Tehran, kan den även användas mot Bryssel.

Det finns förstås även ett egenintresse av att skydda amerikanska digitala tjänster mot europeisk «bötfällning» och andra drakoniska åtgärder, och det är i grunden bra. Det är nämligen med dessa tjänster som USA har sitt främsta vapen, samtidigt som Europa är beroende av dem i brist på egna.

Och om Europa på allvar vill ta upp kampen mot USA (och Kina) i fråga om dylika digitala tjänster har man inget annat val än att öppna yttrandefriheten på vid gavel, ty i annat fall kommer alla människor utan undantag alltid att välja friare verktyg, det vill säga amerikanska. Detta är läxan europeiska politiker har att göra.

Ett lovvärt och efterlängtat initiativ mot den drakoniska EU-censuren.
Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Kultur Politik Teknik USA

Riskminimering

Det bidde en lilla riset denna gång, det vill säga en Xiaomi (小米). Detta efter att iLuren först tappade ljudåtergivning i en rad sammanhang, för att senare slumpmässigt stänga ned sig själv. Kvaliteten för äppelskrutten lämnade således mycket i övrigt att önska, särskilt som den har haft en mycket passiv roll som främst router.

Även en äldre lur från det amerikanska skurkbolaget dog för ett tag sedan, efter att batteriet hade svällt upp och trängt ut både skärm och elektroniskt innanmäte. Dess roll som träningspodd får nu ersättas av den fortfarande levande men sönderfallande modellen.

Givet den utvecklingen var en ny iTelefon utesluten från början i spekulationerna, och som tämligen långvarig kund av äppelprylar kan jag bara konstatera att företagets produkter har haft en långvarig och stadigt nedåtgående kurva i funktionalitet och kvalitet. I mjukvarusammanhang har Apple ersatt Microsoft i fråga om att leverera bloat och att tillföra fler buggar än nyheter.

På förekommen anledning har jag således beslutat att fasa ut mitt beroende av det kaliforniska bolagets ekosystem, för att på så sätt riskminimera de vidare inköpen och den tekniska arsenalen. Givet den politiska utvecklingen kan man inte riktigt veta om och när USA beslutar att stänga ned Europa med någon kill switch.

Det är inte heller någon hemlighet att Apple har samröre med såväl säkerhetstjänsten NSA som den amerikanska regimen, och därmed utgör en given del i det amerikanska militärindustriella komplexet. Man ger federala myndigheter åtkomst till molndata, som därmed inte bara fritt kan samla information om användare utan även ges förstärkta verktyg att bryta sig in telefoner.

Några fler amerikanska tillverkare finns i princip inte längre, men om en sådan funnes skulle den få nobben av samma skäl. Bland de mest populära telefonerna återfinns även Samsung (삼성, 三星, Tre stjärnor), som visserligen är sydkoreanskt men icke förty lyder under den amerikanska skurkregimen genom dess direktiv om exportkontroll och annat.

Xiaomi hamnar först på tredje plats bland popuära tillverkare, men är å andra sidan så mycket mer och så mycket yngre än de båda andra. Det är ett sexigt märke med läckra och tilldragande produkter, som givet priset är synnerligen attraktiva. Min nya Xiaomi 15T Pro ligger exakt rätt i förhållande mellan pris och prestanda.

Operativsystemet, Androgyn eller Genocid eller vad det nu heter, är visserligen fortfarande ett barn av Google, med fullständigt horribla intrång i integritet och annat, men Xiaomi har delvis tagit kontrollen genom att bygga det egna HyperOS på androidskelettet (澎湃OS, Pengpai OS).

Ett alternativ hade varit Huawei (华为) med dess helt fristående HarmonyOS (鸿蒙, Hongmeng), och det kanske blir nästa investering, lagom till att man når paritet med chipseten från TSMC. Även av politiska skäl skulle det vara skönt att ge amerikanska, svenska och europeiska regimer fingret.

Nu kanske vän av ordning undrar om man inte tvärtom borde vara försiktig med kinesiska produkter, givet vad som har stått i tidningarna om möjligt spionage och övervakning med mera? Grejen är ju den, att det stannar just vid möjligheter, medan den amerikanska skurkregimen sedan 1970-talet har varit insyltad i en strid ström av spioneri- och övervakningsskandaler av europeiska företag, politiker och andra personer, dock utan att detta har resulterat i något annat än en axelryckning från de naiva européerna.

Tillfället ger dock tjuven, och man ska generellt vara misstänksam mot stora bolag oavsett härkomst. Det är också av den anledningen man ska diversifiera och riskminimera, så att man inte fastnar i en företagslåsning i form av ett proprietärt ekosystem.

Småningom ska andra mackapärer erfara samma slags transformation, och det är nog hög tid att överge japanska såväl kameror som bilar, för att satsa på andra marknader, som Kina och i förekommande fall Europa – kamerorna i Xiaomi är gjorda av tyska Leica. Kinesiska tillverkarna Oppo och OnePlus har samtidigt avtal med svenska Hasselblad.

Exempelvis föreställer jag mig att nästa bil blir en BYD, när Anderssonskan (S) och Bryssel dels stimulerar inköp av elbilar och dels häver handelstullarna. I annat fall får det väl bli en begagnad dieselstånka tills vidare, eller kanske en kinesisk hoj?

Svårare att ersätta blir datorn, men jag föreställer mig att det blir någon hårdvaruhistoria från Taiwan med ett sydafrikanskt operativsystem i botten. Man får offra lite invand bekvämlighet för att bryta ny mark och skaka av sig gammal mossa.

Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Europa emulerar Kina igen

Lunchen och andra inköp betalar man ju med ett plastkort eller numera vanligen direkt i mobilen, men i bakgrunden för transfereringen finns alltid något amerikanskt bolag som Visa, Mastercard eller Apple Pay. Enskilda nationella europeiska alternativ finns, men bara på den yttersta marginalen.

Det vill EU ändra på, i ljuset av USA:s förändrade utrikespolitik och handelskrig mot Europa. Man har sent omsider kommit på att man har lagt alla ägg i den amerikanska korgen, och därför är extremt sårbar. Det gäller förstås inte bara kreditkort och betallösningar, utan även finansiella och digitala tjänster i allra största allmänhet, samt förstås försvar.

Faktum är att EU gav bort kontrollen över Swift till USA under «kriget mot terrorismen», under svensk folkpartistisk ledning dessutom. Man måste bara skaka på huvudet över all den dumhet som har florerat genom åren, men nu tycks man i vart fall ha börjat inse att det finns en rad problem med att låta sig ingå i amerikanskt vasallskap och ge upp den egna kontrollen.

Ett antal intressenter har således gått samman för att fram till 2027 skapa ett europeiskt alternativ till Visa och Mastercard, dels för att säkra kontrollen över transfereringarna, och dels för att låta avgifterna stanna i Europa istället för att hamna i amerikansk ägo. Hur det går med dylika EU-initiativ återstår att se, men utmaningarna är många, inte minst att få acceptans från miljontals aktörer på marknaden.

Bryssel emulerar här återigen Kina, som i ett mycket tidigt skede förstod att hålla sig utanför amerikanska system i största allmänhet. Man har egna system och bankkort i form av UnionPay (银联, Yinlian), som likt Visa och Mastercard även fungerar internationellt i stor utsträckning, men som kontrolleras av Kina. Amerikanska kort fungerar givetvis i Kina, men har mest täckning i bankomater.

Numera är Kina dessutom ett kontantlöst samhälle med AliPay och andra lösningar för digitala transfereringar. Sådana lösningar har växt fram för att Kina har skyddat och premierat den egna IT-industrin genom att låta resa hinder för amerikanska bolag, exempelvis i form av den «kinesiska brandväggen».

Fordom var det populärt att peka finger mot Kina för den omfattande censuren, men man har alldeles missuppfattat syftet med brandväggen. Förvisso vill man inte låta utländska källor dominera narrativet, men det har aldrig varit några problem för den bildade befolkningen att klättra över muren (翻墙, fan qiang) och ta del av västerlandets internetutbud, särskilt inte med dagens VPN-lösningar.

Istället har man rest vägbulor för att göra det mer obekvämt att använda främmande källor och istället premiera inhemska alternativ, vilket har stimulerat industrin. Samtidigt har västerländska bolag inte riktigt velat anpassa sig, utan har ideligen sökt missionera västerländsk filosofi genom sina lösningar. Google gav självmant upp sin kinesiska sökmaskin just för att man inte ville anpassa sig efter lokal lagstiftning, och det är alltså inte så som ofta felaktigt framställs i medier att västerländska sociala medier som Facebook är «förbjudna» i Kina – det är de inte.

På samma sätt strävar Kina efter oberoende genom att etablera en egen motsvarighet till Swift, för att kunna göra transfereringar utan amerikansk insyn och risk för sanktioner och andra slags «straff». En digital valuta i egen regi finns också att tillgå, samtidigt som man i Brics-samarbetet har en egen utvecklingsbank som alternativ till den USA-kontrollerade Världsbanken.

Vi ser nu alltså att Europa börjar sträva efter samma slags oberoende, inte bara vad gäller betallösningar, utan även avseende digitala tjänster överlag. Danmark har redan påbörjat övergången till öppen källkod och andra alternativ till de förhatliga Microsoft och Google, som fullständigt dominerar molntjänster i Europa. Sverige och andra länder måste genast följa efter och likt Kina premiera och stimulera framväxten av paneuropeiska IT-bolag.

Det kommer att ta tid och mycket resurser i anspråk, men det är den enda vägen framåt om Europa vill stå på egna ben och kasta av sig det amerikanska vasallskapet. Ett starkt Europa måste både vara så oberoende som möjligt i så många tillämpningar som möjligt, och samtidigt interagera med så stora delar av världen som möjligt i handel och annat utbyte för att maximera sin potential.

Kategorier
Asien Politik Teknik USA

Ingen «färgrevolution» i Iran

Tehran förefaller reda ut situationen, trots Donald Bombs försäkran om att «hjälp» är på väg. Det senare skulle väl då bestå i en väl lagd matta över kritisk infrastruktur, kanske något oljefält, eller möjligen en riktad attack mot någon politisk företrädare. Men det räcker nog inte för att störta regimen.

En intressant ingrediens i proteströrelsen är Starlink, ett av den av vänstern så hatade Elon Musks sidoprojekt, som togs i bruk över Iran i juni i år. Satellitnätverket är visserligen förbjudet i Iran, men det hindrar ju inte att illegala terminaler och paraboler växer fram över landet, vilket då möjliggör kommunikation även när Tehran släcker det ordinarie nätet.

Den ledarlösa massan har således kunnat organiseras med hjälp av denna tekniska infrastruktur, och bakom kulisserna finner man inte oväntat Mossad och CIA, som i sedvanlig ordning har bistått i att uppvigla och koordinera en ny «färgrevolution», just den sortens inblandning i andra länders interna angelägenheter som USA alldeles nyss sade sig ha lämnat bakom sig, innan man slog till i Venezuela och så att säga reverserade sin policy med dunder och brak.

Men hierokraterna i Tehran står inte alldeles hjälplösa i denna nyordning, utan har med Starlink kunnat triangulera fram exakta positioner för var spionerna håller hus, och sedermera gripit eller i förekommande fall likviderat dem. Man kan tänka att det är just detta som har fått Donald Bomb att komma ridande på sin vita springare, mer än någon sympati med iranska folket.

Det är också detta som gör att protesterna nu kan tryckas ned, eftersom man saknar koordination, ledarskap och den kraft som behövs för att rucka på den bestående ordningen. Det blir ingen förändring förrän några inre hjältar träder fram och en miljonhövdad skara framträder enat på något torg. Starlink medger inte den kritiska massan.

Framförallt är planen att åter installera Washingtons man i Iran, den forne shahens son Reza Pahlavi, dömd att misslyckas. Att återupprätta monarkin är inte heller rätt väg för Iran, utan vägen framåt ligger i en sekulär demokratisk republik. Hur detta ska ske vet inte jag, och inte heller någon annan, men det är ytterst en sak för perserna, och bara för perserna.

«Färgrevolutioner» är inte behjälpliga i detta avseende, utan leder bara till samma misslyckande som under den «arabiska våren» eller i Ukraïna, det vill säga med splittring och än mer konflikt. Då är utvecklingen i den forna diktaturen Sydkorea med liknande skeenden bättre inspirationskällor, det vill säga en spontan organisk inre rörelse som småningom resulterar i politisk mångfald.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Teknik

Diktaturens digitala kreatur

Den brittiska diktaturen under Ingsoc och dess Big Brother Keir Starmer snabbutreder att förbjuda såväl X som Grok, under förevändningen att AI-verktyget sexualiserar «kvinnor och barn». Att man alltid och utan undantag nämner barn i samma andetag istället för att skilja fallen åt är ingen som helst tillfällighet, eftersom man rutinmässigt använder barn som murbräcka för att krossa elementära demokratiska friheter.

Av någon anledning har man ingen som helst brådska i Storbritannien – eller för den delen Sverige – att utreda, lagföra och expatriera pakistanier och andra blattegäng som våldför sig på barn alldeles på riktigt, eller i förekommande fall kastar syra i ansiktet på kvinnor. Det är tvärtom en misogyn och pedofil verksamhet man gör sitt yttersta för att dölja och tona ned, samtidigt som man istället hårt angriper personer som tar sig ton mot dessa företeelser – de så kallade «hatarna» och «rasisterna».

När man begrundar vilka andra länder som redan har förbjudit X och Grok, förstår man instinktivt och intuitivt vartåt det barkar. Det rör sig om muslimska länder som Indonesien och Malaysia som i dagarna kapade linan, och dessförinnan drog man pluggen i sådana demokratiska föredömen som Iran, Nordkorea, Turkmenistan och Myanmar, för att inte tala om Ryssland.

Att den brittiska diktaturen nu sällar sig till denna skara är inte alls förvånande, utan det är den riktning man har haft ett bra tag nu. Inte heller att sovjetdiktaturen i Bryssel flaggar för ett sådant förbud är särskilt förvånande, men frågan är med vilken auktoritet man tror sig kunna genomföra juridik som ligger på nationalstatens nivå.

Å andra sidan har även den svenska moderatregimen redan visat framfötterna i dessa frågor genom att angripa Onlyfans, varför ett svenskt snabbspår i samma ärende inte vore att förvåna. Här gäller det bara de grundlagsskyddade yttrande- och informationsfriheterna, saker som inte alls är lika viktiga att dra i långbänk i det korporativistiska utredningsväsendet som när det gäller att angripa den grova brottsligheten, utan något man kan besluta om på en eftermiddag.

Business as usual, med andra ord, när man går hårt åt kreti och pleti, samtidigt som man behandlar buset med silkesvantar. En skämtsam bikinibild av Ebba Busch? Då väntar inom kort polisiär gryningsräd och beslagtagen elektronisk apparatur, samt åtal med «fängelse i straffskalan», precis som i den nyfascistiska diktaturen Tyskland.

Så hur skulle man ha förfarit i stället? I den mån bikinibilder på barn är vanligt förekommande, det vill säga bland andra än barnen själva, och i den mån det skulle ses som problematiskt (tveksamt, barn går faktiskt på stränderna så), måste man givetvis skilja det från fall där vuxna porträtteras sålunda.

Det är nämligen helt oproblematiskt och inte i någon demokrati olagligt att förfara på så vis, och allra minst att såmedelst häckla politiker och andra högdjur i förskingringen. Förutom i den tyska diktaturen, vill säga, och snart i den brittiska dito. Problematiken i övrigt täcks enkelt genom Groks och X:s egna regler, precis så som det ska vara, bör vara och måste vara.

Den som tror att möjligheterna att på en millisekund klä på eller av Ebba Busch eller andra kan regleras bort har en allvarlig kognitiv defekt… vi har passerat det stadiet. Välkommen in i AI-åldern.