Amerikanska regimens vandel på vissa områden vägs upp av mer godartad handel på andra. Till den senare hör att ta upp kampen mot censuren och den växande ofriheten i Europa samt att läxa upp europeiska politiker för sina totalitära tendenser och ambitioner.
Tidigare har man sanktionerat en rad tongivande figurer i det censurindustriella komplexet, bland andra forna EU-kommissionären Thierry Breton, upphovsman till EU:s censurlagstiftning Digital services act, samt i bryska ordalag varnat Europa för att man har beträtt en farlig väg som leder till civilisatorisk utradering.
Med rätta bekymrar man sig för att oppositionspartier och -politiker motverkas och förbjuds i begynnande diktaturer som Tyskland och Storbritannien, och att människor arresteras, bötfälls och fängslas för att ha uttryckt sina åsikter på nätet, ofta av det allra oförargligaste slag. Det är demokratins fundamenta som angrips när man såmedelst hindrar oppositionell verksamhet.
Förespråkarna menar emellertid att man motverkar «hat och hot» och «olagligt innehåll» på nätet, samt erbjuder «trygga rum» för barn och andra. Att man alldeles har missförstått att yttrandefriheten finns till just för att skydda sådant som andra inte vill höra – inte minst hat – har politiker i Europa aldrig förstått, utan tror att det är något slags privilegium som man kan dela ut i valda snitt till befolkningen.
Termen «olagligt innehåll» kan förstås rymma precis vad som helst, och omfattar för närvarande sådant som ryska nyhetssajter som RT och Sputnik, «extrem pornografi» (exempelvis kvinnor som ejakulerar), viss livestreaming som Onlyfans, nazistiska föremål på auktioner och andra evenemang, förnekelse av vissa statligt definierade sanningar samt rent allmänt en bred och svepande palett av förbud mot en lång rad företeelser med variation i olika länder.
Kategorin «olagligt innehåll» kommer med matematisk precision därför att svälla över alla bräddar när klåfingriga politiker företar sig att ansa rabatterna på internet och göra det till sin egen trädgård. Men yttrandefriheten är till sin natur binär: den är antingen av eller på, och för närvarande är den av i Europa, och har i princip alltid varit. Free speech i egentlig mening finns bara i USA och Japan och kanske periodvis i något annat enstaka annat land.
På förekommen anledning har Washington lanserat freedom.gov, i vad som förefaller vara ett embryo till att motverka den europeiska totalitarismen och ofriheten. Det är en typ av verktyg som tidigare har varit reserverat för Iran och andra diktaturer, och att Vita huset nu riktar denna verktygslåda mot Europa borde få en och annan politiker att nyktra till och fundera över vad yttrandefrihet egentligen är, varför den behövs och varför den inte kan vara partiell.
Hur man rent praktiskt ska gå till väga för att erbjuda «förbjudet» europeiskt material återstår att se, men det kan röra sig om att erbjuda VPN-tjänster, satellitöverföring och viss utbildning i hur man klättrar över den digitala europeiska muren, samt kanske pekuniära medel till frihetliga organisationer i Europa. Om Elon Musks Starlink kan nyttjas mot Tehran, kan den även användas mot Bryssel.
Det finns förstås även ett egenintresse av att skydda amerikanska digitala tjänster mot europeisk «bötfällning» och andra drakoniska åtgärder, och det är i grunden bra. Det är nämligen med dessa tjänster som USA har sitt främsta vapen, samtidigt som Europa är beroende av dem i brist på egna.
Och om Europa på allvar vill ta upp kampen mot USA (och Kina) i fråga om dylika digitala tjänster har man inget annat val än att öppna yttrandefriheten på vid gavel, ty i annat fall kommer alla människor utan undantag alltid att välja friare verktyg, det vill säga amerikanska. Detta är läxan europeiska politiker har att göra.


