Kategori: Teknik

Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik Teknik USA

Energikampen

Alla krig som har utspelats i världshistorien har i sista hand att göra med resurser snarare än ideologi eller andra bevekelsegrunder. Så även kriget i Iran, som har mindre att göra med judestaten och kärnvapen än landets enorma tillgångar av fossila bränslen och dess kopplingar till Kina.

Att den amerikanska skurkstaten angrep Venezuela och handgripligen plockade landets ledare har samma orsaker, nämligen att Venezuela förfogar äver världens största oljereserver och samtidigt har allt tätare band till Kina, som bidrar till att bearbeta den tröga råoljan. Detta står faktiskt explicit uttalat i den säkerhetsstrategi som Washington antog 2025:

After years of neglect, the United States will reassert and enforce the Monroe Doctrine to restore American preeminence in the Western Hemisphere, and to protect our homeland and our access to key geographies throughout the region. We will deny non-Hemispheric competitors the ability to position forces or other threatening capabilities, or to own or control strategically vital assets, in our Hemisphere.

Med non-Hemispheric competitors förstås numera Kina i denna utvidgade «Donroe-doktrin», snarare än Europa, som var föremål för samma slags exkludering under 1800-tales Monroe-doktrin. Ändå sägs från europeiskt håll att «intressesfärer» inte har någon relevans, och att det står Ukraïna fritt att uppgå i Nato – är det månne lika fritt för Venezuela, Mexiko och Colombia att ansluta till en tänkt pakt med Kina?

I samma dokument fastslås ambitionen att säkra amerikansk energidominans, vilket har bäring på innevarande konflikt i Iran. USA och tidigare Storbritannien har visserligen alltid söndrat och härskat i Mellanöstern för att tillförsäkra sig olja och gas, omfattande statskuppen i Iran 1953 och de båda gulfkrigen med många fler intermezzon, men när USA numera är självförsörjande på olja handlar det mer om att hindra Kinas åtkomst till det svarta guldet.

Energy Dominance – Restoring American energy dominance (in oil, gas, coal, and nuclear) and reshoring the necessary key energy components is a top strategic priority. […] We reject the disastrous “climate change” and “Net Zero” ideologies that have so greatly harmed Europe, threaten the United States, and subsidize our adversaries.

I bredare mening handlar det om energi i stort, framförallt elektricitet, som är nyckeln till ett allt elintensivare samhälle med elbilar och artificiell intelligens. USA leder alltjämt den nukleära ligan med 94 reaktorer (22.6 %) före Kinas 59 (14.2 %), eller 782 TWh mot 418 TWh. Men medan USA inte har någon nyproduktion, uppförs för närvarande 28 reaktorer i Kina, vilket gör att landet går om USA före årtiondets slut.

På samma tema kan man för övrigt notera att 67 % av världens nybyggnation av reaktorer sker i Asien, men bara 5 % i Europa. I Tyskland, Italien, Irland och Österrike är kärnkraft numera olagligt (!), samtidigt som Spanien och Schweiz överväger utfasning. Det är uppenbart att idealisterna i Europa inte har med den vidare energikampen att göra, utan att man hellre petar sig i naveln och berömmer sig för sina fina «värderingar».

Västvärlden lade sin kärnkraft i malpåse efter Tjernobyl, medan Kina började bygga efter Fukushima.

Men kärnkraft är bara en mindre komponent, för Kinas del blott 5 %, medan USA har ett tyngre beroende kring 18 %. Kina står samtidigt för 1 226 TWh vattenkraft, motsvarande 29 % av världens samlade produktion, medan USA blott producerar 234 TWh (6 %). Det är bland annat i detta faktum som den geopolitiska striden kring Tibet står, eftersom det är där vattenkraftens källa finns.

Vindkraften uppvisar samma mönster, med Kina på en tätplats med 992 TWh (40 %), före USA med 453 TWh (18 %). Solenergi? Kina med 834 TWh (39 %) före USA med 303 TWh (14 %). Det är även så att Kinas utveckling är accelererande, medan USA:s är måttligt linjär.

Den totala elproduktionen i världen domineras då av Kina, med 10 087 TWh (33 %) före USA (14 %). Man kan hävda att USA per capita har en högre produktion, men det spelar mindre roll då den mesta energin har att göra med industriell produktion snarare än privat konsumtion, enkannerligen i Kina där konsumtionen är synnerligen låg i jämförelse.

Det är som Karl Marx en gång sade, att den som äger produktionsmedlen har makten, och till dessa medel hör inte bara den industriella kapaciteten i sig, utan även energiproduktionen. Kina dominerar numera båda stort, och har dessutom ett överlägset (och överdimensionerat) humankapital i form av utbildade ingenjörer och forskare.

USA har egentligen ingen chans att hänga med i den utvecklingen, varför man tar till de enda medel man känner: obstruktion, koercivt agerande, handelstullar, sanktioner, exportkontroll, intervention och invasion. Iran råkar ha den tredje största oljereserven i världen efter Venezuela och Saudiarabien, samtidigt som man förfogar över den andra största gasreserven, efter Ryssland.

På grund av långvariga amerikanska sanktioner går det mesta av Irans fossila bränslen till Kina, och Washington vill därmed slå två flugor i en smäll genom att försöka störta ledarskapet i Tehran på samma sätt som i Venezuela samt på samma sätt som 1953 installera en marionettregim. Man stryper därmed exporten till Kina samt får själv åter kontrollen över de väldiga persiska oljefälten.

Det är i alla fall ambitionen, men den blir nog inte helt lätt att genomdriva, såvida inte man inleder en markoffensiv, det vill säga en regelrätt invasion. Sådana företag har inte varit lyckade i Irak eller Afghanistan, och oddsen är emot USA även denna gång. Kina kan luta sig tillbaka och se USA fucka upp sig självt, även om det innebär att man måste hämta mer olja från Ryssland och Centralasien som kompensation.

Detta är vad konflikter i nutiden handlar om, och vad konflikter i framtiden kommer att röra sig om. Räkna med dragkamp i Panama, där Kina har tillförsäkrat sig en kortare handelsrutt och på kort tid skulle kunna installera en bas.

Brasilien är en annan potentiell konfliktyta, där Kina redan har gjort stora insteg, Men det jättelandet kan nog inte dompteras militärt av USA, och man ska nog inte heller utesluta att Kina ger sig in i en skuggkonflikt i Sydamerika, om inte annat för att hålla USA borta från den egna regionen samt nöta ut Washingtons resurser.

Kategorier
Europa Kina Liberalism Politik Teknik

Ropen skallar: elbil till alla

Moderatregimen tog ju bort bonus malus-systemet för bilar, eller rättare sagt behöll malus-taxeringen och eliminerade bonus-avdragen. Kristerssons junta sade även ja och amen till att införa strafftullar på kinesiska elbilar i EU, med det kombinerade resultatet att försäljningen av nya elbilar störtdök.

I elfte timmen introducerar regimen nu en smula valfläsk i form av en «elbilspremie» motsvarande 1 300 kronor per månad, förutsatt att man bor på landet och att hushållets inkomst är lägre än 80 % av medianinkomsten. Maximalt kan man erhålla 46 800 kronor i bidrag.

Flott, men då ska man begrunda vad elbilar hade kunnat kosta om regimen och Bryssels diktatur inte hade snedvridit marknaden med vidrig protektionism på falsk grund, nämligen den att Kina «subventionerar» sin bilindustri. Den subventionen, som syftade till att stärka den inhemska industrin och ge incitament till utbyggnad av laddinfrastruktur, upphörde nämligen redan 2019, då ett antal vinnare hade utkristalliserat sig och man hade uppnått moment i omställningen.

Europeiska Sovjetunionens avskyvärda merkantilism har således det enda syftet att skydda den döende europeiska bilindustrin, i praktiken ge den några år till innan den blir helt irrelevant på marknaden. Sådan protektionism är som att pissa i sängen: det blir varmt och gott ett kort tag, men sedan blir det kallt, vått och äckligt.

Vad man borde ha gjort istället är att kopiera Kinas metod och därmed införa en industripolicy i syfte att snabba på övergången till elbilar och annan grön teknik. Men man gör tvärtom genom att ta bort alla incitament och att kraftigt fördyra för konsumenten. Det ska vara svindyrt att vara europé!

Miljöpartiet ger sig också in i frågan genom att kritisera moderatregimens elbilspremie. Man menar att den borde komma alla till del, och inte bara lantbor. Det har man ju rätt i, men även ekoterroristerna bortser från den allra enklaste lösningen för att snabbt öka andelen elbilar i den svenska fordonsparken: att häva strafftullarna och införa frihandel.

Betrakta till exempel en kinesisk BYD Haibao 06 EV (海豹, säl), som i sitt grundutförande kostar 109 000 renminbi i Kina. Det är i svenska pengar räknat 146 213 kronor, exklusive skatter, avgifter och pålägg.

Naturligtvis kan den aldrig bli riktigt så billig i Sverige, men när man först lägger på tio procent tull (🤦🏼) för kinesisk grön teknik ökar priset till 160 834 kronor. Ytterligare 17 % additiv strafftull (🤦🏼) höjer priset till 185 691 kronor. Handlaren ska förstås ha sitt courtage, och därefter ska staten röva dig på 25 % moms och en skur andra avgifter och skatter med progressiv verkan på strafftullarna (🤦🏼).

Därmed hamnar BYD Haibao 06 EV i samma prisklass som en Volvo EX för 429 000 kronor, eller nästan tre gånger dyrare än det ursprungliga priset (🤦🏼). Som plåster på såren kan man få rabatt i form av moderat CP-elbilspremie, med resultat att bilen «bara» blir 2.6 gånger dyrare än fabrikspris.

Så här kan vi förstås inte ha det, utan om man menar allvar med «omställningen» till grön teknik och så vidare, måste importen från Kina släppas helt fri. Protektionism kan inte lösa Europas mångahanda problem, utan de måste angripas genom att tackla elpriserna, energikrisen, den enorma byråkratin, den ickefungerande inre marknaden och en lång rad andra parametrar.

Var är det parti som lägger förslag i denna riktning, i verklighetens domäner? Denna dimension saknas helt i debatten, men är den enda framkomliga lösningen för den som menar allvar med «omställnings»-tugget. Allt annat är fluffig valretorik utan relevans.

För min del blir det en tullfri BYD, eller en gammal dieselbil som sprutar ut så mycket skit som möjligt.
Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Kinesiska vapen till Iran?

Amerikanska skurkregimen under dess demente «fredspresident» har i maskopi med juderegimen i Tel Aviv åter skickat robotar mot Iran, i det uttalade syftet att eliminera eller «utplåna» förmenta «hot» från Tehran. De samtal som har förts under senaste tid verkar således inte ha haft någon framgång, men frågan är vad man hoppas uppnå med dessa missilskurar.

För en sak är säker, och det är att prästerskapet i Tehran inte kan elimineras på det viset, utan i så fall får man sätta stövlar i backen och göra som tidigare i Irak, det vill säga invadera landet. Det är ett mäktigt och kostsamt militärt företag som dessutom har den nackdelen att folket då kommer att sluta upp bakom ayatollorna, för att man hatar USA än mer än Khamenei.

Man kan inte heller göra som i Venezuela och handgripligen plocka ledarna, ty för det är Iran alldeles för starkt. Och hade man kunnat eliminera sådana figurer med robotar hade skurkregimen Uschrael förfarit så för länge sedan. Den metoden fungerar bara för mål av lägre rang, men är förstås en sorts statsterrorism som har en avskräckande och hämmande funktion.

Till yttermera visso är det iranska folkets och bara iranska folkets sak att avlägsna regimen, medan all yttre inblandning i detta skeende är olaglig enligt internationell rätt. Inte för att juderegimen och dess sponsor i Washington tar någon hänsyn till det, men så är alltså de formella förutsättningarna enligt den äldre «regelbaserade världsordningen».

Eftersom denna ordning ändå aldrig har funnits i verkligheten, och eftersom den nu under alla omständigheter är invaliderad, kunde det vara hög tid för Kina att nyttja sin styrka för att jämna ut balansen i Mellanöstern. Inte för att landet någonsin lägger sig i konflikter, men man har ändå intresse av att Iran står pall mot skurkregimernas ständiga attacker.

Uppgifter i medier gör gällande att Tehran är nära att sluta ett avtal med Beijing om köp av överljudsrobotar av typ YJ-12 (鹰击, Yingji, Örnattack), en kryssningsmissil med femtio mils räckvidd och hastighet uppemot Mach 4. Exportvarianten CM-302 har något mindre räckvidd, men är ändå kapabel att slå ut amerikanska fartyg i Persiska viken.

Än bättre skulle vara om Zhongnanhai medgav export av sina hypersoniska robotar med hastigheter över Mach 5, mot vilka US-regimen saknar motmedel. Tehran skulle då kunna sänka amerikanska hangarfartyg, givet att man även får åtkomst till satellitnavigeringssystemet Beidou (北斗).

Kina har här att gå en balansgång, nämligen så att man inte ger Iran vapen som skulle kunna slå mot Israel och därmed förarga USA. Men försvarspjäser anser man sig vara i sin fulla rätt att exportera till vem man vill.

Man skulle således kunna skicka YJ-17 och YJ-19, som båda färdas i Mach 5 och av allt att döma har en räckvidd under tusen kilometer, vilket är avståndet mellan Iran och det ockuperade Palestina. Mer avancerade system som DF-17 och högre serier är däremot uteslutna, eftersom det skulle förarga USA och ställa till med förvecklingar och oförutsedda konsekvenser. Tehran skulle nog inte tveka att skicka en sådan pjäs mot Knesset, givet att USA och Israel agerar sålunda mot Iran.

Därmed skulle Iran kunna freda sig någorlunda mot amerikanska angrepp, utan att man för den skull kommer i åtnjutande av vapen som kan angripa Israel; sådana får man utveckla själva. I slutändan är det bara kärnvapen som kan ge ett fullgott skydd för Iran, på samma sätt som för Nordkorea. Den dagen kommer, och då blir Mellanöstern mer stabil.

YJ-21 med räckvidd om tusen kilometer och hastighet uppemot Mach 10 är i överkant, men skulle ge Iran herravälde över Persiska viken.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Teknik USA

USA motarbetar europeisk censur

Amerikanska regimens vandel på vissa områden vägs upp av mer godartad handel på andra. Till den senare hör att ta upp kampen mot censuren och den växande ofriheten i Europa samt att läxa upp europeiska politiker för sina totalitära tendenser och ambitioner.

Tidigare har man sanktionerat en rad tongivande figurer i det censurindustriella komplexet, bland andra forna EU-kommissionären Thierry Breton, upphovsman till EU:s censurlagstiftning Digital services act, samt i bryska ordalag varnat Europa för att man har beträtt en farlig väg som leder till civilisatorisk utradering.

Med rätta bekymrar man sig för att oppositionspartier och -politiker motverkas och förbjuds i begynnande diktaturer som Tyskland och Storbritannien, och att människor arresteras, bötfälls och fängslas för att ha uttryckt sina åsikter på nätet, ofta av det allra oförargligaste slag. Det är demokratins fundamenta som angrips när man såmedelst hindrar oppositionell verksamhet.

Förespråkarna menar emellertid att man motverkar «hat och hot» och «olagligt innehåll» på nätet, samt erbjuder «trygga rum» för barn och andra. Att man alldeles har missförstått att yttrandefriheten finns till just för att skydda sådant som andra inte vill höra – inte minst hat – har politiker i Europa aldrig förstått, utan tror att det är något slags privilegium som man kan dela ut i valda snitt till befolkningen.

Termen «olagligt innehåll» kan förstås rymma precis vad som helst, och omfattar för närvarande sådant som ryska nyhetssajter som RT och Sputnik, «extrem pornografi» (exempelvis kvinnor som ejakulerar), viss livestreaming som Onlyfans, nazistiska föremål på auktioner och andra evenemang, förnekelse av vissa statligt definierade sanningar samt rent allmänt en bred och svepande palett av förbud mot en lång rad företeelser med variation i olika länder.

Kategorin «olagligt innehåll» kommer med matematisk precision därför att svälla över alla bräddar när klåfingriga politiker företar sig att ansa rabatterna på internet och göra det till sin egen trädgård. Men yttrandefriheten är till sin natur binär: den är antingen av eller på, och för närvarande är den av i Europa, och har i princip alltid varit. Free speech i egentlig mening finns bara i USA och Japan och kanske periodvis i något annat enstaka annat land.

På förekommen anledning har Washington lanserat freedom.gov, i vad som förefaller vara ett embryo till att motverka den europeiska totalitarismen och ofriheten. Det är en typ av verktyg som tidigare har varit reserverat för Iran och andra diktaturer, och att Vita huset nu riktar denna verktygslåda mot Europa borde få en och annan politiker att nyktra till och fundera över vad yttrandefrihet egentligen är, varför den behövs och varför den inte kan vara partiell.

Hur man rent praktiskt ska gå till väga för att erbjuda «förbjudet» europeiskt material återstår att se, men det kan röra sig om att erbjuda VPN-tjänster, satellitöverföring och viss utbildning i hur man klättrar över den digitala europeiska muren, samt kanske pekuniära medel till frihetliga organisationer i Europa. Om Elon Musks Starlink kan nyttjas mot Tehran, kan den även användas mot Bryssel.

Det finns förstås även ett egenintresse av att skydda amerikanska digitala tjänster mot europeisk «bötfällning» och andra drakoniska åtgärder, och det är i grunden bra. Det är nämligen med dessa tjänster som USA har sitt främsta vapen, samtidigt som Europa är beroende av dem i brist på egna.

Och om Europa på allvar vill ta upp kampen mot USA (och Kina) i fråga om dylika digitala tjänster har man inget annat val än att öppna yttrandefriheten på vid gavel, ty i annat fall kommer alla människor utan undantag alltid att välja friare verktyg, det vill säga amerikanska. Detta är läxan europeiska politiker har att göra.

Ett lovvärt och efterlängtat initiativ mot den drakoniska EU-censuren.
Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Kultur Politik Teknik USA

Riskminimering

Det bidde en lilla riset denna gång, det vill säga en Xiaomi (小米). Detta efter att iLuren först tappade ljudåtergivning i en rad sammanhang, för att senare slumpmässigt stänga ned sig själv. Kvaliteten för äppelskrutten lämnade således mycket i övrigt att önska, särskilt som den har haft en mycket passiv roll som främst router.

Även en äldre lur från det amerikanska skurkbolaget dog för ett tag sedan, efter att batteriet hade svällt upp och trängt ut både skärm och elektroniskt innanmäte. Dess roll som träningspodd får nu ersättas av den fortfarande levande men sönderfallande modellen.

Givet den utvecklingen var en ny iTelefon utesluten från början i spekulationerna, och som tämligen långvarig kund av äppelprylar kan jag bara konstatera att företagets produkter har haft en långvarig och stadigt nedåtgående kurva i funktionalitet och kvalitet. I mjukvarusammanhang har Apple ersatt Microsoft i fråga om att leverera bloat och att tillföra fler buggar än nyheter.

På förekommen anledning har jag således beslutat att fasa ut mitt beroende av det kaliforniska bolagets ekosystem, för att på så sätt riskminimera de vidare inköpen och den tekniska arsenalen. Givet den politiska utvecklingen kan man inte riktigt veta om och när USA beslutar att stänga ned Europa med någon kill switch.

Det är inte heller någon hemlighet att Apple har samröre med såväl säkerhetstjänsten NSA som den amerikanska regimen, och därmed utgör en given del i det amerikanska militärindustriella komplexet. Man ger federala myndigheter åtkomst till molndata, som därmed inte bara fritt kan samla information om användare utan även ges förstärkta verktyg att bryta sig in telefoner.

Några fler amerikanska tillverkare finns i princip inte längre, men om en sådan funnes skulle den få nobben av samma skäl. Bland de mest populära telefonerna återfinns även Samsung (삼성, 三星, Tre stjärnor), som visserligen är sydkoreanskt men icke förty lyder under den amerikanska skurkregimen genom dess direktiv om exportkontroll och annat.

Xiaomi hamnar först på tredje plats bland popuära tillverkare, men är å andra sidan så mycket mer och så mycket yngre än de båda andra. Det är ett sexigt märke med läckra och tilldragande produkter, som givet priset är synnerligen attraktiva. Min nya Xiaomi 15T Pro ligger exakt rätt i förhållande mellan pris och prestanda.

Operativsystemet, Androgyn eller Genocid eller vad det nu heter, är visserligen fortfarande ett barn av Google, med fullständigt horribla intrång i integritet och annat, men Xiaomi har delvis tagit kontrollen genom att bygga det egna HyperOS på androidskelettet (澎湃OS, Pengpai OS).

Ett alternativ hade varit Huawei (华为) med dess helt fristående HarmonyOS (鸿蒙, Hongmeng), och det kanske blir nästa investering, lagom till att man når paritet med chipseten från TSMC. Även av politiska skäl skulle det vara skönt att ge amerikanska, svenska och europeiska regimer fingret.

Nu kanske vän av ordning undrar om man inte tvärtom borde vara försiktig med kinesiska produkter, givet vad som har stått i tidningarna om möjligt spionage och övervakning med mera? Grejen är ju den, att det stannar just vid möjligheter, medan den amerikanska skurkregimen sedan 1970-talet har varit insyltad i en strid ström av spioneri- och övervakningsskandaler av europeiska företag, politiker och andra personer, dock utan att detta har resulterat i något annat än en axelryckning från de naiva européerna.

Tillfället ger dock tjuven, och man ska generellt vara misstänksam mot stora bolag oavsett härkomst. Det är också av den anledningen man ska diversifiera och riskminimera, så att man inte fastnar i en företagslåsning i form av ett proprietärt ekosystem.

Småningom ska andra mackapärer erfara samma slags transformation, och det är nog hög tid att överge japanska såväl kameror som bilar, för att satsa på andra marknader, som Kina och i förekommande fall Europa – kamerorna i Xiaomi är gjorda av tyska Leica. Kinesiska tillverkarna Oppo och OnePlus har samtidigt avtal med svenska Hasselblad.

Exempelvis föreställer jag mig att nästa bil blir en BYD, när Anderssonskan (S) och Bryssel dels stimulerar inköp av elbilar och dels häver handelstullarna. I annat fall får det väl bli en begagnad dieselstånka tills vidare, eller kanske en kinesisk hoj?

Svårare att ersätta blir datorn, men jag föreställer mig att det blir någon hårdvaruhistoria från Taiwan med ett sydafrikanskt operativsystem i botten. Man får offra lite invand bekvämlighet för att bryta ny mark och skaka av sig gammal mossa.