Den paranoida moderatregimen ser faror bakom varenda knut, och på förekommen anledning inför man ett «varningssystem» i vilket olika «aktörer» ska kunna «varna» allmänheten vid «fara» av olika slag. Det blir därmed ett komplement till alla övriga larmsystem som finns, samtliga utan egentlig praktisk funktion.
Hypotetiskt är det en god idé, men den kommer med matematisk precision att missbrukas våldsamt. Som med alla andra idiotiska «pushnotiser» blir det till slut en kakafoni av irrelevanta skräpmeddelanden, bland vilka ett eventuellt hypotetiskt verkligt varningsmeddelande av vikt skulle drunkna.
Exempelvis har regimtelevisionen ofta så kallade «viktigt meddelande till allmänheten» (vars förkortning tydligen är viktig att känna till) i en stor blaffa överst på sina webbsidor, skräp som man måste hantera som vilken reklam som helst med filter av olika slag. Jag skiter faktiskt i om det brinner i en industrilokal i Säffle, och om det skulle brinna här känner man nog det på lukten.
På mina «enheter» och «applikationer» har jag stängt av alla slags «pushnotiser», eftersom det är jag som bestämmer villken information jag vill ha, inte någon extern «aktör», oavsett om det är en mjukvarutillverkare, mobiloperatör eller regimen. Allra minst regimen, som inte ska ha någon som helst megafon eller direktkontakt in i min lur. Det luktar alldeles för mycket «telescreen» à la «1984» om en sådan mekanism.
Den enda godtagbara modellen är opt-in med en klingande svensk term, alltså att man begär att få viss information. Alternativet opt-out borde helt sonika bannlysas och beläggas med dödsstraff. Det är som med alla dessa kakor man måste bekräfta nutilldags i denna regleringskåta EU-diktatur, det vill säga ett synnerligen oönskat informationsbrus.
Dessvärre är så kallad «cell broadcast service» «opt-out», vilket innebär att man måste stänga av alla sådana meddelande, tillsammans med alla andra CP-notiser. Men en notisfri miljö är ändå möjlig, på samma sätt som en reklamfri, även om man mycket väl kan tänka sig en framtid där «telescreenen» blir ett faktum, det vill säga att man inte kan stänga av regimens alla meddelanden om att «tvätta händerna» och dylikt – ett sådant SMS skickades faktiskt ut i december 2020.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, vars förkortning var oerhört viktig att känna till under pandemin, heter nu något annat, men på dess sidor kan man inte finna någon information om «opt-out» ur systemet. Men på förekommen anledning visas här nedan i bild hur sådana notiser kan stängas av, på det att regimen kan portförbjudas.
Att ständigt ha denna paranoida alarmmentalitet och att utsättas för detta eviga «pushande« av skräp, likväl som att trycka på femtio tusen kaknotiser i månaden, är inte ägnat att främja mental hälsa, utan leder till en nervös tillvaro där kortisolet regerar. Turn off, opt out och spänn av lite, va?
Ordbajs är diktatorerna i Bryssel fenomenalt bra på, med floskler som «resilience», «coordination» och dylikt i allehanda sammanhang, nu specifikt med avseende på energikrisen till följd av USA:s och judestatens illegala krig mot Iran. Problemet är att de många handlingsplanerna och agendorna stannar vid just ord, och att de inte har så mycket med verkligheten att göra.
Någon «resilience» kan man nämligen inte tala om när det gäller energi, eftersom EU är djupt beroende av import utifrån för olja, gas och andra fossila ämnen, samtidigt som halva kontinenten har lagt ned eller helt enkelt förbjudit kärnkraft. Energikostnaden är således dubbelt så hög som i USA och Kina, vilket omedelbart ger ett fatalt handikapp för europeisk industri samt tynger europeiska konsumenter ekonomiskt.
Tanken har länge varit att «ställa om» till «grön energi», men i verkligheten är fossilberoendet alltjämt stort. Det spelar heller ingen roll att man installerar många vindsnurror om man samtidigt lägger ned baskraften i kärnkraft, eftersom man då inte kan hantera variationerna kostnadseffektivt.
Inte heller hjälper det att EU-byråkraterna har smällt upp kraftiga handelshinder för världsledande grön teknik från Kina. Tanken är att stimulera den egna industrin hellre än att raskt genomföra omställningen, men se då igen punkten ovan om den dyra energins förödande inverkan på europeisk konkurrenskraft.
Europa har helt enkelt ingen som helst möjlighet att konkurrera med Kina eller USA förrän man får ordning på energi- och andra priser, och för att åstadkomma det behöver man dels raskt uppföra kärnenergi samt importera väldiga mängder grön teknik från Kina i form av vindturbiner, solpaneler och inte minst bilar, de sista för hälften av de europeiska tillverkarnas snordyra priser.
Vi behöver givetvis också avsluta det förödande kriget mot Ryssland och låta Ukraïna gå förlorat; det är ändå inte vårt krig. Vi behöver gasen för att kunna stärka vårt kraftigt eftersatta näringsliv, och ju längre vi bränner pengar på det ukraïnska slukhålet, desto längre på efterkälken hamnar vi.
Det är dags för dessa efterblivna apkretiner i Bryssel och huvudstäder runt om i Europa att vakna upp från sin idealistiska törnrosasömn och se verkligheten som den är, samt laga för att Europa kan påbörja sin långa väg till att åter bli en aktör av rang. Annars lär det bära snabbt utför inom en ganska snar framtid.
Elbil köper jag bara om den är kinesisk och inte straffskattad.
Regimkontrollerade statstelevisionen (S)(V)T har lika stort fokus på amerikanernas så kallade Artemis-program som på Klimat-Gretas Twitter-konto, det vill säga ett osunt för att inte säga patologiskt förhållande till händelsen, omfattande en märklig tillställning med fnittrande damer under själva uppskjutningen. Man har numera dagliga artiklar om den «historiska» händelsen.
Det ska ställas i kontrast till den futtiga och magra rapporteringen kring Kinas prestation att först landa en sond på månens bortre sida 2019 och därefter hämta hem prover från samma område 2024. Av det blev bara en notis, och verkligen ingen direktsändning – den fick man följa på tuben.
Intressant med statsmediernas rapportering av jänkarnas program är att man tydligen «bröt kontakten med jorden i 40 minuter», vilket låter som rena 1960-talet då man först rundade månen och då hamnade i radioskugga. Numera finns ju satellitsystemet Queqiao 2 ( 鹊桥二号) i jord-månesystemets L2-punkt, vilket medger direkt förbindelse med farkoster i sådan radioskugga.
Men tydligen får amerikanerna inte låna kinesernas system, vilket ju kan bero på att Nasa helt enkelt inte får samarbeta med sin kinesiska motsvarighet, enligt Wolf amendment från 2011. Detta för att kinesernas rymdprogram har militära kopplingar, till skillnad från det amerikanska… eh… ja, ni förstår ju själva logiken i detta.
Statsmediernas besynnerliga fokus på USA:s program och motsvarande nedtoning av det kinesiska illustrerar samtidigt den bias som präglar denna skattefinansierade statliga mediejätte, en partiskhet som även kommer till uttryck i det övriga utbudet och i nyhetsrapporteringen, där man mer tar parti mot Iran än det USA som oprovocerat initierade detta illegala krig. Vad heter Washingtons gubbe i statstevehuset?
Själva programmet så. Det är ju bra att jänkarna nu kammar ägget och kommer in i matchen, efter en rad förseningar och misslyckanden. I den mån det pågår en ny «rymdkapplöpning» är det nog mest i USA:s fantasi, men under alla omständigheter lär man inte vinna dragkampen mot Kina, i vart fall inte utan motsvarande satellitsystem.
Innan man ens kan försöka landsätta människor på månens bortre sida, måste man nämligen upprepa Kinas bravad att landa en obemannad farkost, ett företag som är avsevärt svårare än att bara forsla människor runt himlakroppen. Särskilt i radioskugga, eftersom det då blir en autonom tillställning utan kontroll från Houston.
Om Artemis kraschlandar på månen får vi alltså inte veta detta, och inte heller kommer spektaklet att kunna följas i direktsänd teve. Eftersom amerikanerna alltså inte har någon metod att kommunicera så länge man befinner sig i radioskugga. Det imponerar inte särskilt.
Kronqvistarn och i viss mån den där andre liberaaale ledarskribenten i Götet verkar ha släppt sargen och börjat skrinna lite på rinken, men den verkligt offensiva förmågan saknas alltjämt. Detta i bildlig mening angående Kina och dess utveckling till ledande tekniknation.
För Expressen har nu äntligen fattat att Kina inte längre kopierar utan innoverar i allt högre grad. Siffrorna har varit där en längre tid nu, i form av överlägset flest patent, total dominans i akademin samt inte minst tekniska landvinningar i allt från kvantdatorer och mobiltelefoni till solceller, batterier, elbilar och rymdfarkoster.
Men i vanlig ordning ser man bara «hot» överallt när Kina är inblandat, «hot» mot svenska jobb, «hot» mot svenskt näringsliv och till och med «hot» mot svensk forskning – varför den ledande teknikmakten nu skulle ha något att hämta i just Sverige. Av någon anledning har man inte samma inställning till tidigare amerikansk dominans, kanske för att USA är vår «vän» (?).
Kina är emellertid inget «hot» mot Sverige, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Däremot har Kina alltid varit en möjlighet, som när Sverige blev rikt på handel med Kina under Ostindiska kompaniet, eller då Sverige tog del av Kina som världens fabrik under den senaste globaliseringsfasen.
Kina som ledande forskningsnation och världens innovationscentrum är på samma vis en möjlighet för Sverige att haka på det moment som Kina har byggt upp i teknik och vetenskap, och på samma sätt som vi tidigare har tagit rygg på USA kan vi nu göra det på Kina. Samma slutsats verkar Sveriges universitet och högskolor ha landat i, vilket irriterar de liberaaala ledarskribenterna och inte minst de märkliga kjolstygen på Säpo.
Det är klart att under amerikanskt vasallskap är den vägen stängd, för då definierar USA våra «fiender» och stänger in oss i ett slutet system. Det är nog ingen bra modell när USA tappar fart och Kina rusar förbi, och där ligger nog det verkliga «hotet» mot Sverige och Europa: att lägga alla ägg i en och samma amerikanska korg.
Det verkliga «hotet» mot Sverige och Europa är i övrigt vi själva, att vi är alldeles för långsamma, att vi dras med överreglering, att vi har alldeles för mycket fokus på «värderingar» och alldeles för litet på entreprenörskap, innovation, teknik, forskning och utveckling. För EU är det och har alltid varit viktigare att reglera amerikanska «techjättar» än att stimulera framväxten av egna sådana tillväxtmonster.
Sådan framväxt av en inhemsk IT-industri och annan teknisk utveckling kan aldrig ske i ett vakuum, och när vi är på efterkälken måste vi lära av andra. Vi har alltid lärt av USA, men nu måste vi även lära av Kina. Vi måste hedga med Kina mot USA, och vi måste ta tillbaka en äldre ordning där vi står fria från geopolitiska allianser där sådana saknar mening.
Sverige måste satsa på att få en astronaut skickad till himmelspalatset Tiangong, för inom kort är det den enda rymdstation som finns på himlavalvet, då den rysk-amerikansk-europeiska ISS pensioneras utan att ersättas. Akademiskt samarbete med spetsuniversitet i Kina är givet, med flitigt utbyte av doktorander och andra studerande. Joint ventures mellan svenskt och kinesiskt näringsliv är det som i praktiken stimulerar framväxten av ny teknik.
Säkerheten då? Den är och måste vara oberoende av geopolitiska låsningar av det slag vi har i dag. USA är ett minst lika stort «hot» i det avseendet, och landet har aldrig dragit sig för att stjäla teknik när tillfället har uppenbarat sig. Bara det att de naiva swedistanerna har betraktat USA som en «vän» och därmed gett full insyn i allt, utan rimlig anledning.
Det är trots allt USA som har ett öra mot alla våra informationssystem, inte Kina. Idealt har vi inga sådana sårbarheter alls, vilket är en av de möjligheter som ges av att fördela riskerna och chanserna på flera aktörer istället för att låsa in sig i ett givet system.
Alla krig som har utspelats i världshistorien har i sista hand att göra med resurser snarare än ideologi eller andra bevekelsegrunder. Så även kriget i Iran, som har mindre att göra med judestaten och kärnvapen än landets enorma tillgångar av fossila bränslen och dess kopplingar till Kina.
Att den amerikanska skurkstaten angrep Venezuela och handgripligen plockade landets ledare har samma orsaker, nämligen att Venezuela förfogar äver världens största oljereserver och samtidigt har allt tätare band till Kina, som bidrar till att bearbeta den tröga råoljan. Detta står faktiskt explicit uttalat i den säkerhetsstrategi som Washington antog 2025:
After years of neglect, the United States will reassert and enforce the Monroe Doctrine to restore American preeminence in the Western Hemisphere, and to protect our homeland and our access to key geographies throughout the region. We will deny non-Hemispheric competitors the ability to position forces or other threatening capabilities, or to own or control strategically vital assets, in our Hemisphere.
Med non-Hemispheric competitors förstås numera Kina i denna utvidgade «Donroe-doktrin», snarare än Europa, som var föremål för samma slags exkludering under 1800-tales Monroe-doktrin. Ändå sägs från europeiskt håll att «intressesfärer» inte har någon relevans, och att det står Ukraïna fritt att uppgå i Nato – är det månne lika fritt för Venezuela, Mexiko och Colombia att ansluta till en tänkt pakt med Kina?
I samma dokument fastslås ambitionen att säkra amerikansk energidominans, vilket har bäring på innevarande konflikt i Iran. USA och tidigare Storbritannien har visserligen alltid söndrat och härskat i Mellanöstern för att tillförsäkra sig olja och gas, omfattande statskuppen i Iran 1953 och de båda gulfkrigen med många fler intermezzon, men när USA numera är självförsörjande på olja handlar det mer om att hindra Kinas åtkomst till det svarta guldet.
Energy Dominance – Restoring American energy dominance (in oil, gas, coal, and nuclear) and reshoring the necessary key energy components is a top strategic priority. […] We reject the disastrous “climate change” and “Net Zero” ideologies that have so greatly harmed Europe, threaten the United States, and subsidize our adversaries.
I bredare mening handlar det om energi i stort, framförallt elektricitet, som är nyckeln till ett allt elintensivare samhälle med elbilar och artificiell intelligens. USA leder alltjämt den nukleära ligan med 94 reaktorer (22.6 %) före Kinas 59 (14.2 %), eller 782 TWh mot 418 TWh. Men medan USA inte har någon nyproduktion, uppförs för närvarande 28 reaktorer i Kina, vilket gör att landet går om USA före årtiondets slut.
På samma tema kan man för övrigt notera att 67 % av världens nybyggnation av reaktorer sker i Asien, men bara 5 % i Europa. I Tyskland, Italien, Irland och Österrike är kärnkraft numera olagligt (!), samtidigt som Spanien och Schweiz överväger utfasning. Det är uppenbart att idealisterna i Europa inte har med den vidare energikampen att göra, utan att man hellre petar sig i naveln och berömmer sig för sina fina «värderingar».
Västvärlden lade sin kärnkraft i malpåse efter Tjernobyl, medan Kina började bygga efter Fukushima.
Men kärnkraft är bara en mindre komponent, för Kinas del blott 5 %, medan USA har ett tyngre beroende kring 18 %. Kina står samtidigt för 1 226 TWh vattenkraft, motsvarande 29 % av världens samlade produktion, medan USA blott producerar 234 TWh (6 %). Det är bland annat i detta faktum som den geopolitiska striden kring Tibet står, eftersom det är där vattenkraftens källa finns.
Vindkraften uppvisar samma mönster, med Kina på en tätplats med 992 TWh (40 %), före USA med 453 TWh (18 %). Solenergi? Kina med 834 TWh (39 %) före USA med 303 TWh (14 %). Det är även så att Kinas utveckling är accelererande, medan USA:s är måttligt linjär.
Den totala elproduktionen i världen domineras då av Kina, med 10 087 TWh (33 %) före USA (14 %). Man kan hävda att USA per capita har en högre produktion, men det spelar mindre roll då den mesta energin har att göra med industriell produktion snarare än privat konsumtion, enkannerligen i Kina där konsumtionen är synnerligen låg i jämförelse.
Det är som Karl Marx en gång sade, att den som äger produktionsmedlen har makten, och till dessa medel hör inte bara den industriella kapaciteten i sig, utan även energiproduktionen. Kina dominerar numera båda stort, och har dessutom ett överlägset (och överdimensionerat) humankapital i form av utbildade ingenjörer och forskare.
USA har egentligen ingen chans att hänga med i den utvecklingen, varför man tar till de enda medel man känner: obstruktion, koercivt agerande, handelstullar, sanktioner, exportkontroll, intervention och invasion. Iran råkar ha den tredje största oljereserven i världen efter Venezuela och Saudiarabien, samtidigt som man förfogar över den andra största gasreserven, efter Ryssland.
På grund av långvariga amerikanska sanktioner går det mesta av Irans fossila bränslen till Kina, och Washington vill därmed slå två flugor i en smäll genom att försöka störta ledarskapet i Tehran på samma sätt som i Venezuela samt på samma sätt som 1953 installera en marionettregim. Man stryper därmed exporten till Kina samt får själv åter kontrollen över de väldiga persiska oljefälten.
Det är i alla fall ambitionen, men den blir nog inte helt lätt att genomdriva, såvida inte man inleder en markoffensiv, det vill säga en regelrätt invasion. Sådana företag har inte varit lyckade i Irak eller Afghanistan, och oddsen är emot USA även denna gång. Kina kan luta sig tillbaka och se USA fucka upp sig självt, även om det innebär att man måste hämta mer olja från Ryssland och Centralasien som kompensation.
Detta är vad konflikter i nutiden handlar om, och vad konflikter i framtiden kommer att röra sig om. Räkna med dragkamp i Panama, där Kina har tillförsäkrat sig en kortare handelsrutt och på kort tid skulle kunna installera en bas.
Brasilien är en annan potentiell konfliktyta, där Kina redan har gjort stora insteg, Men det jättelandet kan nog inte dompteras militärt av USA, och man ska nog inte heller utesluta att Kina ger sig in i en skuggkonflikt i Sydamerika, om inte annat för att hålla USA borta från den egna regionen samt nöta ut Washingtons resurser.
