Kategori: Teknik

Kategorier
Kina Politik Ryssland Teknik USA

Nukleär paritet

Kina har fördubblat sin kärnvapenkapacitet sedan 2020, och har numera närmare fem hundra kärnstridsspetsar. Det är bara en tiondel av de amerikanska och ryska arsenalerna, men ändå skriker jänkarna som stuckna grisar i högan sky om det «kinesiska kärnvapenhotet», som därmed läggs till det «kinesiska hotet» överlag.

Hotretoriken har föga verklighetsförankring, men tjänar sitt retoriska syfte att ytterligare stärka det amerikanska militärindustriella komplexet och utöka den amerikanska militära överkapaciteten. Det är nämligen denna industri som bygger amerikansk välfärd och hegemoni, och man ser här ett gyllene tillfälle till ny kapprustning.

Under kalla kriget ledde en sådan kapprustning mellan USA och Sovjetunionen till kollaps för den instängda sovjetiska dvärgekonomin, men man kan nog inte räkna med att det scenariot ska komma att upprepas. Det är då troligare att amrisarna kör sig själva i bankrutt, givet att man har avindustrialiserat, utlokaliserat produktionen till Kina samt lider av en gigantisk statsskuld, samtidigt som Kina är världens ledande industrination med överlägsen produktionskapacitet.

Det amerikanska programmet för modernisering av kärnvapen har redan fördubblat sin budget till två biljoner dollar, motsvarande hela afghanistankriget, men den siffran lär komma att flerfaldigas ytterligare innan seklets mitt. Visst, man sätter folk i arbete och «producerar» i industri, men produkterna kan inte säljas och har ingen annan nytta än militär avskräckning.

USA:s avskräckning är emellertid redan tillräcklig och mer därtill, och det tjänar alltså inget verkligt syfte att söka nå kalla krigets nivåer av stridsspetsar. Ur strategisk synvinkel räcker det med att upprätthålla terrorbalans, vilket man gör med Ryssland. Kina behöver man i detta avseende inte bry sig om förrän dess kapacitet närmar sig eller överskrider den amerikanska, vilket inte lär ske i närtid, om någonsin.

Kinas motiv är att uppnå ett större mått av nukleär paritet, så som det anstår en supermakt. Att man utökar sin arsenal betyder alltså inte att man har för avsikt att begå självmord genom att angripa USA eller någon annan, utan syftar tvärtom till att befästa sin position som regional hegemon och hålla amerikanerna på mattan.

USA har nämligen vid ett flertal tillfällen hotat med kärnvapenattacker mot Kina, nämligen under koreakriget 1950 (inte mindre än trettiofyra atombomber planerades), och under första taiwankrisen 1954, då US-presidenten Eiseinhower hotade med kärnvapen i Fujian snett över Taiwan.

Kina producerde sin första atombomb 1964, och den första vätebomben följde ett par år därefter. Man hade ursprungligen sovjetiskt stöd, men man bröt som bekant med Sovjetunionen 1960, och har sedan dess stått på egna ben. Man ansåg det helt nödvändigt i ljuset av de (verkliga) amerikanska hoten att utveckla ett kärnvapenprogram för avskräckning. Även den tidigare historien med japansk ockupation motiverar en sådan strategi.

Den massiva amerikanska närvaron runt Kina samt den aggressiva amerikanska politiken gentemot Kina ger ytterligare incitament att stärka arsenalen, nämligen i fall konflikten når ett hetare stadium, exempelvis ett krig om Taiwan. Så länge Kinas arsenal är relativt beskedlig, kan USA alltjämt få för sig att nyttja kärnvapen mot Kina från Guam, långt från moderlandet.

Terrorbalans och strategisk stabilitet är alltså även Kinas motiv i detta avseende, och det man utvecklar är sin sekundära förmåga att retaliera, nämligen med angrepp av interkontinentala robotar från underjordiska silon från vitt spridda platser. Sådan avskräckning är uppenbarligen inget «hot» mot USA, men däremot mot fortsatt amerikansk regional hegemoni.

Det lär dröja innan Kina närmar sig amerikanska och ryska nivåer, även med alarmistiska amerikanska uppskattningar. Men Kinas förhöjda nivå ger ändå strategisk balans. Bild från rapporten Chinese nuclear weapons, 2024.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik

Vad kör sossar?

Twitter var ursprungligen en fräsch källa för snabba utspel, men som de flesta andra sociala medier utsattes appen för allt mer långtgående krav från myndigheter, regeringar och enskilda, samtidigt som organisationen i sig befolkades av ett allt mer vänsterlutande klientel. Utöver allt tyngre inre censur förekom även påtryckningar från amerikanska underrättelsetjänster i syfte att kontrollera det politiska narrativet i vänsterliberal riktning, och härav rök självaste president Trumps konto.

Sedermera köpte Elon Musk Twitter för en synnerligen dryg penning, inte i första hand för att bli ännu rikare, utan för att han när en libertariansk hållning och insåg att han hade möjlighet att göra nytta genom att frigöra fågeln från den vänsterliberala buren. Med X återuppstod en smula av den tidigare anarkin och friheten.

Men detta fick det vänsterliberala kotteriet att rynka på näsan, och man sade upp sina konton för att istället gå till… ja, det fanns just inget annat hak av samma kaliber. Så man använder alltjämt X, och försöker istället bussa EU på Musk. På samma sätt kan man inte slita sig från Tiktok.

Ett liknande problem finns numera på bilsidan, då sossepacket på alla sätt försöker ta avstånd från den förhatlige Musk och hans frihetsbudskap. De förknippar således Tesla med Musk personligen, som en politisk symbol för frihet de inte önskar, sådan frihet som låter alla komma till tals istället för att förmenta politiska fiender censureras av etablissemanget.

De avskyr Musk även för hans ickesocialistiska och amerikanska hållning gentemot facket, hans tankar kring vänsterns transagenda och annan woke samt mycket annat. Därför kan de inte ratta en Tesla, för att de då anser sig bli befläckade av ägarens ideologiska inriktning.

Frågan är då vad sossarna och vänsterliberalerna ska köra istället? Det kan inte bli tal om Volvo, eftersom det tydligen är en bil som kan avlyssna konversationer och skicka vidare till kommunistpartiet i Beijing, enligt den förhandenvarande paranojan och det utbredda kinahatet. Av samma skäl kan inte heller andra kinesiska bilar som BYD, Xiaomi, Nio eller Xpeng komma i fråga.

Det får alltså bli någon europeisk bil från kontinenten eller kanske en japansk eller koreansk, men då är frågan hur länge man kan upprätthålla den ordningen. Det är nämligen så att Tesla och kinesiska märken har övertaget, och i längden kommer att dominera stort.

Särskilt kommer europeisk protektionism med strafftullar snabbt ta död på europeisk bilindustri, varför Lindberg på Aftonbladet och andra sossar kanske har tio års respit eller så att köra sina tyska folkvagnar. Därefter har dessa blivit rejält frånåkta, och utgör i bästa fall en modern form av Trabant, medan Volvo har avvecklat sin svenska och europeiska produktion.

För arbetarklassen i stort, om en sådan ännu finns, likväl som för den stora medelklassen, gäller nog ändå det ekonomiska incitamentet, varför man kommer att köpa kinesiska elbilar, som även med straffrabatt är en förmånlig affär. Själva begreppet sosse kommer om tjugo år att förknippas med att köra en kinesisk elbil och använda en kinesisk lur, medan Tesla då är en historisk restpost och europeisk bilindustri mer eller mindre är avvecklad.

Det märkliga här är att det vänsterliberala hatet mot Musk kommer att påskynda denna utveckling, trots det än större vänsterliberala hatet mot Kina. Man gräver sin egen vänsterliberala grop i all irrationalitet, en företeelse som går igen i frågan om kriget i Ukraïna och en rad andra frågor. Man måste ta sig för pannan.

Kategorier
Politik Teknik

Strömmer kallar tektitanerna

Halvvägs in i mandatperioden stampar moderatregimen under Kristersson på samma fläck, och justitiedonnen Strömmer får helt enkelt inte tummen ur ändalykten. Den grova brottsligheten är oförändrad till sin natur, och oförändrat är även att man kastar harmlösa konstnärer som Dan Park i fängelse, medan det kriminella buset går lika fritt som alltid.

Men nu har Strömmer en plan. Han ska minsann som forna majestäter «kalla till sig» de så kallade «techjättarna» (som det heter i statstevespråket), alltså de teknikföretag som tillhandahåller informationstjänster, i syfte att förmå dem att bygga in bakdörrar för krypterad kommunikation samt på annat sätt bistå staten med polisiärt arbete.

Det är samma idé som ligger bakom chat control, ett projekt under förevändning att skanna av övergreppsbilder, men som naturligtvis med hundraprocentig säkerhet kommer att nyttjas för mer allmän övervakning i sedvanlig ändamålsglidning.

Strömmers tankefigur är alltså en ständigt återkommande feberdröm om åtkomst till människors fria kommunikation, och av det skälet måste förslaget avslås på ren princip. Teknikgiganterna bör stanna hemma och istället förplikta sig att skärpa sagda kommunikationssäkerhet samt hålla benlängds avstånd till staten. I samma ögonblick som staten och näringslivet inleder polisiärt samarbete är den korporativa fascismen nämligen ett faktum.

Även om tekkolosserna skulle åtlyda hans majestät Strömmers kallelse och dekret, kommer buset automagiskt att övergå till andra källor, som inte står under EU:s eller den svenska regimens inflytande. För all del inte bara buset, utan även varje annan person som vill slippa statens nyfikna ögon i mobilen och på datorn.

Brottsbekämpningen får ske på annat sätt, och det finns alltjämt tusentals stenar att vända på. Problemet är att hans nåd Strömmer inte har gjort det, utan söker något slags schlaraffenland där de stekta sparvarna bara trillar in genom teknologibjässarnas spaningsarbete och allomfattande trålning av nätet. Det får vara slut på sådana dumheter.

Hans nåd Strömmer kallar tekmastodonterna.
Kategorier
Ekonomi Politik Teknik

Planekonomisk kärnkraft

Tidölagets kvarnar mal synnerligen långsamt i allt från brottsbekämpning till förnyad elproduktion. Angående det sistnämnda har man långt om länge presenterat ett finansieringsprojekt, som när det har tuggats klart i förvaltningen kan börja implementeras lagom till nästa riksdagsval.

Ingen har väl trott att ny kärnkraft skulle vara gratis, men den finansieringsmodell man har valt liknar mer kommunistisk planekonomi än något annat, med tillägget att staten (medborgarna) står för risken och näringslivet för vinsten. Med det upplägget har man försäkrat sig om permanent höga elkostnader, oavsett verkligt elpris. Permanent högt elpris innebär i sin tur fördyringar i alla efterföljande led, vilket urholkar konkurrenskraften.

Prissäkringsavtalet implementeras med ett differenskontrakt, som innebär att producenten garanteras åttio öre per kWh i förtjänst. Om det verkliga elpriset understiger lösenpriset går staten in med mellanskillnaden, och då elpriset överskrider lösenpriset betalar producenten skillnaden till staten.

Inflation tar visserligen ned priset vad det lider, och småningom löper tiden för kontraktet ut, men då är skadan redan skedd. Modellen leder i praktiken till att svenska skattebetalare kommer att subventionera el som säljs till utlandet, vilket alltså är vad vi ursprungligen ville komma bort från.

Staten har intresse av att hålla elpriset högt under ett differenskontrakt.

Staten etablerar med denna modell ett golv för elpriset, sett ur konsumentens synvinkel, som är två till fyra gånger högre än historiskt normalpris, och Magganpriset eller Putinpriset på el permanentas därmed. Hur detta är kompatibelt med ambitionen om sänkta elpriser får var och en avgöra, men modellen ger staten incitament att hålla elpriset så högt som möjligt.

Om det verkliga priset är lågt, måste svensken ändå punga ut med mellanskillnaden upp till åttio öre per kWh, nämligen i form av påslag på elskatten. Det gäller även den el som säljs till tyskarna. I praktiken kommer elen att landa på närmare två kronor per kilowattimma, exklusive eloligarkernas rikliga flora av abbonemang, avgifter och påslag samt moms därpå.

En annan effekt av Tidöregimens planekonomi är att statsskulden ökar, då man står som lånegarant för projektet. Man räknar med omkring fyrahundra miljarder kronor i ökad skuld, men ser av någon anledning lägre skuld på lång sikt. Vi känner emellertid sedan tidigare att samtliga projekt av denna dignitet då staten står för kalaset är underfinansierade per design.

Vad fan får vi då för pengarna och detta abnorma elpris? Två reaktorer motsvarande 2.5 GW kring 2035, och på sikt fyra reaktorer om 4–6 GW. Det är inte tillräckligt för att möta behovet, samtidigt som utbyggnaden är alldeles för långsam. Har man verkligen undanröjt alla administrativa och artificiella hinder som har byggts upp under åren?

Hade man inte valt att sätta sig i knät på USA skulle man kunna göra som britterna ursprungligen gjorde, nämligen kontraktera Kina för betydligt snabbare och billigare utbyggnad, utan att tumma på vare sig kvalitet eller säkerhet. Nu blir det istället ett nytt Hallandsåsen, fast i kubik.

Planekonomisk kapitalförstöring i Tidölagets tappning.
Kategorier
Europa Politik Ryssland Teknik

Skrot till Ukraïna

Voldemort Zelenskyj lär ska ha fått de första exemplaren av Västs undervapen, de F-16-plan som sägs utgöra en spelförändrare i det utdragna kriget. I vart fall är det så retoriken lyder i den tröttsamma västliga propagandan, medan verkligheten kanske är något annorlunda beskaffad.

Ty om man menar allvar med utsagan att Ryssland «inte får» vinna kriget och att man står upp för Ukraïna «så länge som det krävs», hade man naturligtvis inte skickat skrot till Kiev, utan moderna plan som F-35, Mirage med flera. Men man är rädd för att dessa avancerade pjäser ska falla i händerna på Putin.

Exempelvis Danmark har förpliktat sig att skicka nitton F-16 till Ukraïna, men det är plan man började köpa in 1980 (!) och som successivt nu ersätts av F-35. Det man skänker är alltså sådant som är ämnat för skroten, och som inte på allvar kan rubba styrkeförhållandena i kriget.

Dels är det fråga om ett utnötningskrig med artilleri, och flyg har i sådana situationer begränsad funktion. För att ha framgång måste Kiev först slå ut Moskvas mobila luftförsvarssystem, vilket man hittills har gått bet på.

Ryssland kommer även att kontra med MiG-29, Su-27 och andra motsvarande plan för att slå ut de ukraïnska myggorna, och man har till och med utfärdat belöning för den som först skjuter ned ett F-16. Däremot är det tveksamt om Moskva sätter in Su-57 i femte generationen, eftersom det inte lär behövas. Småningom lär dessa flygande skrotdelar förevisas i Park Patriot i Moskva i likhet med andra pjäser.

Utmärkande för Västs stöd har ideligen varit att det utgörs av sekunda pjäser som levereras i lagom takt för att hålla Ukraïna nätt och jämnt över ytan, snarare än det massiva stöd av förstklassig materiel som skulle kunna göra skillnad. Analysen måste därför bli att Väst med sina vapenleveranser och stöd nyttjar Kiev som proxy för att nöta på Rysslands förmåga och att långsiktigt försvaga Moskva.

Det har vi här hävdat hela tiden, utan att man för den skull redovisar sådana motiv i den gängse propagandan. Men allmogen kan nog tänka självständigt, och ser trots allt igenom dimmorna och krutröken. Det som uppenbaras är den totala lögnen om Västs intentioner, och det är knappast Ukraïna och dess befolkning man har för ögonen i detta skuggkrig.

Även den svenska moderatregimen har ju utlovat JAS-plan till Voldemort, men det har stannat vid läpparnas bekännelse. Man hävdar att F-16-planen har «prioritet», men det finns naturligtvis inget som hindrar en parallell satsning.

Problemet för Sveriges vidkommande är att de ålderstigna JAS-planen (generation 4.5) är våra «flaggskepp», och vi har inga F-35 eller liknande att tillgå som ersättare. Rosenbad är inte dummare än att man vet att Putin kommer att plocka JAS-39 lika enkelt som F-16, och det vore en svår inrikes nesa att hantera.