Kategori: Teknik

Kategorier
Kultur Politik Teknik

Reductio ad hitlerum

Det går bra för moderatregimen just nu… Inte nog med att man har problem med rekryteringar till nationell säkerhetsrådgivare, Säpo-bestar som röjer statsledningens position, barn som ansluter till nasseföreningar eller för den delen mer basala politiska spörsmål som nolltillväxt, skyhög arbetslöshet och kriminalitet som fortsätter att ödelägga landet, utan nu även en AI-tjänst som löper amok.

Man ska ju vara så käck och hänga med i tidens gång med artificiell «intelligens», men eftersom man inte har kompetensen att sköta verktyget blir det bara pannkaka av alltihop. Ulf Kristersson gav således en «personlig videohälsning» till Adolf Hitler, med tillägget att vi behöver sådana som han.

Detta bara någon dag efter att Elon Musks Grok hyllat Hitler på samma vis, samt berättat om judiska ägarförhållanden i media utan de gängse vänsterliberala förbehållen och inympningarna av de politiskt korrekta värderingarna. He’d spot the pattern and handle it decisively, every damn time, som Grok uttryckte saken angående den forne diktatorn.

Man kan alltså på goda grunder hävda att det behövs någon form av filter för att säkerställa en mer meningsfull funktion, utan att det ska urarta i dessa högerextrema karikatyrer. Men frågan är samtidigt varför det alltid bottnar i Hitler, i vad man skulle kunna kalla för en variant av reductio ad hitlerum?

Men det är elementärt samma anledning som när barn «heilar», eftersom det inte bara är en förbjuden handling, utan även en «förbjuden» i social mening. Allvarliga vuxna i omgivningen plåtar barnen när de «heilar» på Liseberg, bara för att senare koppla in polisen i detta allvarliga brott. Man måste ju stävja högerextremismen tidigt, om det inte ska urarta!

Denna patologiska fixering vid Hitler och de händelser som timade för ett sekel sedan är alltså själva grundorsaken till att dessa problem ideligen uppstår. Hade Ulf Kristersson skickat en personlig hälsning till Djingis khan eller Che Guevara hade det mest betraktats som ett billigt skämt som inte riktigt går hem, och man hade ryckt på axlarna över kass AI som inte förmår leva upp till kraven.

Musk är samtidigt något på spåren när han eliminerar de vänsterliberala wokefiltren, eftersom de har så mycket större åverkan än löjliga hitlerkarikatyrer. Dessa AI-verktyg är inte till för att svara objektivt på frågor, utan är tränade för att propagera en fullständig uppsättning värderingar av ett visst politiskt snitt, nämligen med vänsterliberalt raster. Kaliforniens värdegrund och världsåskådning blir alltså vägledande varhelst AI används i världen, vilket kanske inte alltid är idealt.

Problemet med de LLM som är i ropet just nu är att de hallucinerar och inte har någon verklig intelligens att tala om. Utan styrning urartar det alltid i Hitler och annat som anses vara tillräckligt provokativt eller «förbjudet», men samtidigt omöjliggör eller i vart fall försvårar filtren varje legitim politisk karikatyr.

Filtren i fråga kan just inte vara politiska eller moraliska, utan det ansvaret faller alltid på användaren. Istället måste modellerna bli mer rationella och utesluta falsarier samt veta när hallucinationer tar vid. Ingen särskild lista eller filter ska behövas för att motorn ska veta att det inte är kutym att skicka en hälsning till Adolf Hitler i ett dylikt sammanhang, och först då kan man kanske börja tala om intelligens i verklig mening.

Hur det ska implementeras är en annan femma. Kanske modellen behöver ha en inre dialog med sig själv innan den sprutar ut sina käcka svar? Att resonera med sig själv om det givna svaret är lämpligt, inte på grundval av någon förutbestämd lista utan givet en viss mängd grundkunskaper som alltid finns tillgängliga?

Adolf Kristersson… haha, skitkul…
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik USA Vetenskap

Självklart mer samarbete med Kina

Rektorer för fyra tunga lärosäten har i en debattartikel argumenterat för mer samarbete med Kina om teknik, forskning och utveckling, i vad som får sägas vara en nykter analys i en i övrigt paranoid omgivning. Men man får förstås genast mothugg av Timbro-organet Frispel samt notoriska ledarskribenter.

Bland de senare uttrycks att Europas långsiktiga säkerhet är beroende av att det är USA som har det ekonomiska och teknologiska övertaget mot Kina, och att i en värld dominerad av Kina skulle vårt sätt att leva och styra våra samhällen inte finnas kvar, inklusive våra fria universitet.

Det är en skogstokig analys, som tar geopolitiken för något slags nollsummespel där det bara kan finnas en herre på täppan, det vill säga att Kina avser att överta USA:s position som global hegemon. Kina har inte och har aldrig haft en sådan ambition, och det är inte heller en sådan utveckling som är förhandenvarande.

Vi har istället en polycentrisk ordning i vardande, med flera poler och maktcentra snarare än en enskild supermakt som länge har tillåtits missbruka sin maktställning. I en sådan världsordning är det tämligen självklart att Sverige och Europa måste lira med samtliga parter, och att Europa inte längre kan vara en amerikansk vasall utan en självständig aktör – i själva verket en av polerna tillsammans med Kina och USA.

Men om Kina vinner teknikkriget? frågade jag i ett inlägg för halvannat år sedan, avsett att illustrera just detta dilemma. Det är egentligen en retorisk fråga, eftersom Kina kommer att ta täten i vetenskaplig forskning och utveckling samt dominera stort i nästan alla områden. Det är elementärt så, givet att Kina har den större skalan i allt. Alla pilar pekar i den riktningen.

Men det innebär enligt ledarskribentens virriga resonemang att det då är kört för Sverige, att «vårt sätt att leva» (som amerikanismen lyder) upphör, och att våra «fria universitet» blir mindre fria. Som om Beijing kunde – eller ville – påverka andra länders styrelseskick, kultur och inhemska politik. I själva verket har Kina en stående ickeinblandningsprincip att förhålla sig till, med krav om reciprocitet.

Den knäppa ledarskribenten tillskriver i övrigt Kina väldigt mycket mer makt än vad man faktiskt har, exempelvis att Beijing är den makt som med ett par telefonsamtal hade kunnat avsluta nästan alla krigen som rasar i världen just nu. I själva verket har man ingen kontroll alls över dessa skeenden, och har inte heller något med dem att göra. Man kan inte ens påverka raketmannen i Pyeongyang.

Givetvis innebär Kinas dominans politiskt inflytande, men det gäller enbart internationella relationer, standarder, diplomati med mera, inte enskilda länders nationella politik eller kultur. Och det är bara bra, eftersom en värld där den enda supermakten USA missbrukar alla system inte är till båtnad för någon.

För Sveriges vidkommande är det helt självklart att vi måste ha omfattande samarbeten med världens främsta ekonomier och forskningscentra. Till de senare hör redan kinesiska universitet med en tämligen brutal dominans i aktivitet, samtidigt som Kina sedan länge toppar patentligan helt överlägset.

Under sådana omständigheter faller också argumentet att Kina skulle ha något särskilt intresse av svenska universitet eller bedriva industrispionage mot svenska företag. Den som leder utvecklingen har alltså inget större behov av det, och kinaantagonisterna tycks ha 1990-talets Kina i sinne när man formulerar sina märkliga analyser.

Kina kommer alltså att dominera teknisk forskning och utveckling samt ta den ekonomiska täten, men man kommer inte att regera i ensamt majestät, utan i konkurrens med USA. Om Europa och lilla Sverige vill vara med i den utvecklingen har man att förhålla sig till båda dessa makter och inte lägga alla sina ägg i den amerikanska vasallens korg – det vore den verkliga säkerhetsrisken.

Kina är mer möjlighet än hot. Och USA:s tid som global hegemon är faktiskt över, det är dags att svälja det pillret nu.
Kategorier
Kultur Politik Teknik

Digitalt u-land

Kvinnomaffian vid statstelevisionen har fått storhetsvansinne. Dels menar man att man är en «samhällsviktig aktör», och dels hävdar man sig inte kunna «garantera ett tryggt internet till svenska folket». Detta i kölvattnet av några triviala överbelastningsattacker riktade mot bland andra regimtelevisionen.

Men det är nu inte statsteve som står för internet till «svenska folket», och det är ytterligt tveksamt om ett mediehus med till övervägande del lek- och underhållningsprogram kvalificerar som «samhällsviktig aktör». Sant är att staten i sina riktlinjer till sitt propagandaorgan har lagt ut en sådan funktion, men vad den betyder i praktiken är en annan femma.

Ingen under trettio tittar nämligen på statsteve, och samma grupp läser inte heller dess vitwebb. Aktörer som Youtube har ett betydligt bredare utbud, och naturligtvis även en betydligt bättre teknisk lösning än den efterblivna amatörspelare som statsteve erbjuder.

Vid en eventuell «kris» är det därför andra aktörer som är avsevärt viktigare och snabbare att kabla ut relevant information, nämligen via den redundans som internet i sig erbjuder. Man kan erinra sig sjabblet då pandemin bröt ut, då statsteve sov i dess inledande skede – informationen kom folket till del på annat vis. Att samla informationsuppdraget hos en enda statlig aktör är därför direkt efterblivet, och motsvarar väl kalla krigets tekniska nivå – vid den tiden fanns faktiskt bara monopolteve och -radio.

Sverige är ett digitalt u-land på fler sätt, vilket dessa «överbelastningsattacker» demonstrerar med visst eftertryck. Exempelvis har man lagt alla ägg i en korg med «Bank-ID» istället för att erbjuda redundans med ett flertal lösningar, samtidigt som det naturligtvis inte finns ett enhetligt system för hela EU.

Tillsammans med strävan mot det «kontantlösa samhället» innebär dessa monopollösningar att man gör sig extremt sårbar, eftersom det räcker med att angripa en enda punkt i systemet. Vilket alltså görs.

Det sagt är det faktiskt busenkelt för en aktör som statsteve att avvärja sådana attacker, eftersom uppdraget är nationellt. Det räcker därför att under sådana omständigheter initialt avgränsa till inrikes trafik via brandvägg, givet att dylika botnets till 99 % består av utländska värdar i form av VPS och hackade persondatorer i efterblivna länder som Ukraïna, Ryssland med flera.

Vidare förfogar statsteve över fantasiljarder med skattepengar, vilka dock investeras i underhållning och lekprogram snarare än nyheter och teknisk infrastruktur. Det säger sig självt att ett mediehus av den storleken måste ha enorm bandbredd samt förmåga att avvärja angrepp av olika slag. Att man tycks sakna den förmågan bekräftar att man lägger pengarna på alldeles fel saker.

Men det är inte bara statsteve som måste kamma sig, utan nationen som helhet. Helt huvudlöst lägger man i regionerna ut patientdata på amerikanska molntjänster, och ett liknande förfarande gäller för i stort sett hela den offentliga sektorn. Därmed är samtliga dessa uppgifter i princip redan spridda till utländsk makt, och godtrogenheten och naiviteten bland dessa offentliga aktörer är häpnadsväckande.

Data måste naturligtvis bunkras i egna serverhallar eller åtminstone nationella datacentra, och varje enskild aktör måste säkerställa att man har skydd mot attacker av olika slag. Staten måste nog också uppdatera sin världsbild en smula, då man tror att det är Iran och Kina som ligger bakom dylika överbelastningsattacker – vilka bevekelsegrunderna skulle vara är oklart. Det är då troligare att «vänner» som Israel står för angreppen bland statsaktörer, medan övriga källor är kriminella aktörer med pekuniära motiv.

Överlag är det hög tid för Sverige att övergå till lösningar med öppen källkod istället för att gödsla skattepengar på Microsofts läckande såll till system. Det ingår också i symptombilden av ett digitalt u-land att man förlitar sig helt på amerikanska tjänster istället för att ta fram egna lösningar, och att när man väl försöker blir systemen helt undermåliga till hallandsåskostnad – tänk VG-regionens nya och redan skrotade system eller Arbetsförmedlingens skräpsajt.

Den «samhällsviktiga aktören» SVT tenderar att alltid ha fel fokus.
Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Magnettorsk

Trump har plötsligt slut på magneter, och delar av den amerikanska industrin står i begrepp att stänga ned. Samma sak sker i Europa, men kanske mer som en sekundär effekt än avsikt. Det är för att Kina har infört exportkontroller på sällsynta jordartsmetaller och produkter av sådana, som magneter.

Varför har Kina gjort det? För att den andre killen införde 145 % handelstullar mot Kina, och även för att dennes företrädare Sleepy Joe Biden införde exportkontroller kring chips och annan halvledarteknik samt förbjöd Huawei med flera från att verka i USA.

Beijing har väntat länge på att slå tillbaka i hopp om bot och bättring, men sådan kommer uppenbarligen inte. Tvärtom blir kraven ständigt värre, och det är uppenbart att USA vill Kina mycket illa. Därför agerar Kina, och därför måste Kina agera.

Och därför har Trump nu tröttnat på att vänta på det telefonsamtal som aldrig kommer från Xi, och istället själv ringt upp. Han har återigen blinkat först, och tvingas nu förnedra sig genom att be på sina bara knän om att Kina ska lätta på trycket. Ömsesidiga möten i respektive land ska således äga rum.

Jordartsmetallerna är inte så sällsynta som namnet antyder, utan finns överallt på jorden. Men dels är de så utspädda att det krävs stora resurser för att utvinna dem, varför man helst vill ha så tät ansamling som möjligt. Och dels är det själva raffineringen som är den avgörande delen, den som Kina mer eller mindre har monopol på.

Väst lade ned sin egen brytning och raffinering för att istället utlokalisera verksamheten till Kina, av såväl miljö- som ekonomiska skäl. Alltså kunde man även peka finger mot Kina för att man släpper ut så mycket skit när man tillverkar åt Väst, i sedvanlig arrogans.

Men nu står man med rumpan bar, och det skulle ta ett decennium – minst – att få till stånd även den mest anspråkslösa återindustrialisering i detta fält. Lönsamt kommer det aldrig att bli, utan sådan raffinering skulle mångdubbla priserna på sagda metaller och produkter i ett slag.

Tills vidare är man därför beroende av Kina, och det är därför Trump ska åka till Beijing för att slå en koutou inför kejsar Xi. Huruvida von der Liar gör samma sak återstår att se, men man kan ana att Bejing delvis vill sätta en smula press även på EU för att Bryssel inte ska få för sig fler dumheter, exempelvis fler tullar kring kinesisk grön teknik.

Det är inte så att detta kommer som en klar blixt från himlen, utan är ett sedan länge välkänt faktum. Varför man ändå utmanar är därför en gåta, och kanske hade man hoppats på att Kina i vanlig ordning skulle ta den smisk som kommer från de forna kolonialherrarna. Men även Kina har en smärtgräns, och den är nu nådd.

Kina är nu den vuxne i rummet – enkannerligen när man betraktar den fars som nu pågår i Washington mellan Musk och Trump – och lär därför vara benäget att göra upp, under förutsättning att det är någorlunda rimliga villkor. Man gör kalkylen att man ändå vinner på längre sikt, medan Trumps horisont är betydligt snävare. Men det är USA som har den största pressen på sig.

Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Huaweis revansch

Brandgula mannen hävdar som bekant att Kina lurar skjortan av USA på grund av det enorma amerikanska handelsunderskottet om 295 miljarder US-dollar. Riktigt så enkelt är det förstås inte, och därtill kommer att USA helt enkelt inte tillåter Kina att handla amerikanska produkter av intresse.

Enbart de restriktioner som gäller för Nvidias GPU:er beräknas kosta företaget och därmed USA tjugo miljarder US-dollar per år, eller sju procent av sagda underskott. Men därtill kommer förstås mängder av andra exportrestriktioner, som då motsvarar en ganska stor del av den export som aldrig blir av.

Å andra sidan finns även marknadsförbud för Huawei (华为), ZTE och andra telekom- och elektronikföretag att verka i USA, restriktioner som USA sedermera även beordrat sina satellitstater – inklusive Sverige – att införa. Det medför att den kinesiska exporten minskar till dessa länder, exempelvis avseende telekomutrustning.

Det är ett dubbelt slag mot just Huawei, som dels blir handikappat av att inte kunna använda den bästa tillgängliga halvledartekniken på grund av amerikanska exportrestriktioner, och dels beskärs på marknadsandelar genom politiska beslut om att utestänga företaget.

Syftet sägs som bekant vara «nationell säkerhet», vilket ska förstås som att skydda USA:s konkurrenskraft mot en uppstickare. I detta batteri av åtgärder för att slå undan benen på Kina ingår även sådant som att låta arrestera Huaweis ekonomichef Meng Wanzhou under nära tre års tid.

Restriktionerna infördes som bekant under Sleepy Joe Bidens mandatperiod, även om det nog var någon annan som fattade beslutet. Det medförde ganska snabbt att Huawei förlorade sin position som världens största mobiltillverkare, samtidigt som vinsten sjönk markant. Man skålade i champagne i Vita huset och i vasallstater runtom i Europa efter att ha tilldelat Huawei detta dödliga slag.

Men som en fågel Fenix – eller snarare en fenghuang (凤凰) i kinesisk mytologi – har företaget rest sig ur askan, och noterar nu åter samma vinstmarginaler som fordom. Men det viktiga är att man har skakat av sig beroendet av amerikanska och västliga produkter i hela kedjan, genom att målmedvetet angripa varje enskilt led.

Det betyder att Kina handlar än mindre av USA och Europa i detta avseende, och exportrestriktionernas praktiska resultat är därför att handelsunderskottet ökar än mer och att Kina därmed blir allt mer självförsörjande även på detta område.

Den allra viktigaste effekten är emellertid att Huawei under detta västliga embargo har kunnat utveckla ett helt ekosystem av hård- och mjukvara, i frånvaro av konkurrerande företag. Google har nämligen dragit in licensen för Android, medan Microsoft enbart säljer nedbantade versioner av sitt skräp-OS på den kinesiska marknaden som en följd av den amerikanska politiken.

Säkerligen har du aldrig hört talas om HarmonyOS, eller Hongmeng (鸿蒙) som det heter lokalt, men det är ett komplett ekosystem för alla slags enheter, utvecklat av just Huawei. Initialt fanns Androids öppna källkod som bas, men numera finns inget kvar av det. Det är ett helyllekinesiskt system, som har säkrat en plats på den väldiga kinesiska marknaden just på grund av de amerikanska exportrestriktionerna.

Det är annars här det brukar brista för uppstickare av olika slag, att slå hål på dominerande aktörer som Apple och Microsoft. Japan hade stora framgångar i hårdvarubranschen under en period, men kom aldrig över tröskeln vad gäller mjukvara, eftersom man inte kunde konkurrera med den överlägsna och etablerade amerikanska industrin.

Huawei och dess lokala konkurrenter som Xiaomi är alltjämt beroende av TSMC:s halvledarfabriker i Taiwan för själva produktionen av sina numera 3 nm-chips, men man gör även här snabba framsteg, med egna fabs. Fastlandets motsvarighet SMIC knappar in försprånget steg för steg, och vi ser alltså en konvergens för varje pusselbit i allt från EUV-litografi till mjukvarutveckling.

Det lär dröja innan HarmonyOS slår i Väst, men i Kina är det bara en tidsfråga innan Huaweis ekosystem slår ut Apples och därmed blir dominerande i landet. Eftersom det rör sig om en jättemarknad med förgreningar i hela Asien innebär det att en geoteknisk spricka uppstår, i vilken två primära system tävlar om den fortsatta dominansen.

Ponera att Huaweis system en dag tar täten på alla fronter och lägger Apple långt bakom sig, hur ska Europa och för den delen även USA då ställa sig till företaget? Ska man bygga en sovjetliknande järnridå krings sina egna undermåliga produkter, eller ska vi ha tillgång till det bästa på marknaden? Redan i dag existerar alltså denna ridå för telekomnät, där Huawei är utestängt, men det kan bli värre.

Om det låter otänkbart, tänk då en gång till, och tänk efter varför man från första stund förbjöd Huawei att verka i USA och delar av Europa. Det är Huawei som är ledande i telekomindustrin med flest patent, och det är Kina som har momentet i allt fler segment av forskning och utveckling. När man inte kan vinna, saboterar man för motståndaren.

Men USA:s restriktioner och andra former av sabotage motsvarar alltså i princip inte mer än ett väggupp, obstruktioner som dessutom motsvarar att slå undan mattan för den egna industrin att sälja på den stora kinesiska marknaden, samtidigt som man ger fritt spelrum för Kina att utveckla lokala motsvarigheter. Man måste ta sig för pannan över den stupiditet som präglar det amerikanska styret.