Man får vara glad för det lilla, och det måste ju trots allt betecknas som positivt att regimen så här tre år in i mandatperioden rör på sig i kärnkraftsfrågan. Statsenergin (Vattenfall) har nämligen beslutat bygga tre till fem modulära mikroverk (SMR) om 300 MW, eller runt en tredjedel av ordinära anläggningars effekt.
Något spadtag är emellertid ännu inte i sikte, och i själva verket är tidsplanen att driftsätta modulerna först om tio år, 2035. Det är hallandsåsnivå och i enlighet med svensk tradition kring långbänk, och precis allt går med snigelfart i detta efterblivna land.
Mediantiden för att uppföra ett ordinarie kärnkraftverk är sex år, medan de mer snabba byggena omfattar mindre än två år. I Japan bygger man typiskt på fem år, i Kina och Korea på sex år.
Modulära verk borde därför kunna uppföras betydligt snabbare, även om få ännu är i bruk. Kina och Ryssland är de enda länder med operativa verk, medan USA har ett flertal under konstruktion. Experimentstadiet är alltså avslutat, och det finns färdiga moduler att köpa.
Här menar vänsteroppositionen samtidigt att det är «orealistiskt» och alltför «optimistiskt» med sagda snigelfart, när man hade förväntat sig den motsatta kritiken. Istället för 2035 talar man i termer av 2040 eller däromkring, vilket skulle innebära arton (!) år efter regimens tillträde. Lever Kristersson ens då?
Förutom att det tar alldeles för lång tid, är det också alldeles för underdimensionerat, långt under den kraft som Sverige skulle behöva för att kunna utvecklas. Sverige har inte ökat sin bruttoeffekt på decennier, utan har stagnerat, i en tid då AI och annat glupskt slukar energi. Tre mikroverk ersätter alltså inte sex nedlagda ordinarie verk, och avancerar inte heller bortom det stadiet.
Men några andra operatörer än Vattenfall finns nog inte, varför detta blir det magra slutresultatet av Tidöregimens «storsatsning» på och «paradigmskifte» kring kärnkraft. Mer oimponerad kunde man faktiskt inte vara.
Den amerikanska skurkstaten beslöt 2011 (Wolf amendment) att Nasa inte får samarbeta med Kinas motsvarighet (Guojia hangtianju, 国家航天局), under premissen att Kina stjäl amerikanska tekniska hemligheter och nyttjar tekniken för militära ändamål. Det sistnämnda är förstås sant, och det går inte att åtskilja rymdteknik för civila respektive militära ändamål.
Men så här fjorton år senare dominerar Kina i rymden, och kom för ett tag sedan tillbaka med grus från månens bortre sida. Stoftet innehåller nya legeringar som inte existerar på jorden, och som därför är intressant ur materialteknisk synvinkel. Kina har erbjudit sig att dela måndammet med världens alla forskare, förutom USA:s, eftersom man där alltså har en lag som förbjuder sådant samarbete.
På samma sätt förfogar Kina över världens snart enda rymdstation, det toppmoderna Himmelspalatset (Tiangong, 天宫). Föråldrade Internationella rymdstationen (ISS) ska snart pensioneras, och det finns för närvarande inget som kan ersätta den. Även här gäller att Kina har sträckt ut en hand till världens forskare att arbeta på Tiangong, minus USA, med hänvisning till Wolf amendment.
Med samma argument om nationell säkerhet beslöt Sleepy Joe Bidens regim att införa exportkontroller mot Kina kring avancerade chips och annan halvledarteknik, samtidigt som man förbjöd Huawei, ZTE och andra kinesiska teknikföretag att verka i USA. Man beordrade vasallstater, däribland Sverige, att införa motsvarande reformer, vilket man gjorde utan att blinka.
Exportkontrollen omfattar all sådan avancerad teknik som har minsta amerikansk komponent, varför nederländska ASML belades med förbud att skicka sina mest avancerade litografimaskiner till Kina. På samma sätt förbjöds TSMC i Taiwan och Samsung i Korea att exportera sina främsta produkter till Kina.
Syftet var och är uppenbarligen att strypa och svälta Kina till döds, och till den ambitionen kommer även Trumps tariffer på allt och alla för att få stopp på Kinas export. Det räcker inte med att bara angripa Kina, eftersom man enkelt kan exportera via tredje land.
Men även här har man stött på patrull, eftersom Kina då svarar med att införa exportkontroll kring jordartsmetaller, en produkt man kontrollerar och dominerar stort. Sådana jordartsmetaller, med särskilt magnetiska egenskaper utöver det vanliga, förekommer i all modern teknik, som mobiltelefoner, vindsnurror, elbilar och så vidare, och inte minst i försvarsmateriel – ett halvt ton sådana mineraler går åt för att tillverka ett amerikanskt F-22.
Kina skulle hellre bedriva frihandel på världen, men ställd inför faktum tvingas man till sådana åtgärder för att freda sig från den amerikanska aggressionen. Det Väst, inklusive Europa, som alltid motiverar alla sina omfattande begränsningar kring Kina med «militära ändamål», fick nu bollen i stenhård retur, eftersom jordartsmetaller har en alldeles uppenbar militär tillämpning.
Det man kan observera i verkligheten är således 1) att den som gräver en grop åt andra, småningom själv faller däri; och 2) att om man försöker begränsa någon att avancera, sporras denne att frigöra sig från sitt beroende och ha en självständig produktion snarare än att importera godset i fråga.
Den andra punkten var och är tillämplig på Kinas rymdprogram, och är det även vad gäller halvledare och chips. Man är ännu inte ikapp, men är på god väg. Och i den ambitionen sätter man även extra press på sig själv genom att hjälpa till med de amerikanska begränsningarna. Nöden är nämligen alla uppfinningars moder.
Kinas ledning har i den andan uppmanat företag att inte köpa Nvidias H20, en nedbantad version av ett mer eller mindre föråldrat grafikkort, särskilt framtaget för den kinesiska marknaden med hänsyn till exportrestriktionerna. Dels alltså för att stimulera den inhemska industrin, där man redan har bättre ersättare i form av Huaweis Ascend 920 med flera, men också för att göra sig av med beroendet från USA en gång för alla.
Även i denna genre har vi sett Kina runda de amerikanska restriktionerna, dels genom att bygga större kluster med mindre kraftfulla grafikkort och därigenom få önskad effekt för såväl militära som civila tillämpningar (väder, klimat med mera), och dels genom effektivisering på mjukvarunivå. Det senare ledde till att Deepseek tog världen med häpnad, en språkmodell i paritet med de bästa västerländska, men med bara bråkdelen av träningstiden och därmed -kostnaden.
Vad det lider kommer Kina naturligtvis att bemästra och sedermera dominera den mest avancerade halvledartekniken, och därmed avhänder man USA detta vapen. Redan nu är det alltså så trubbigt, att man kan avstå det.
H20 såldes tidigare i Kina, men även det lades till restriktionslistan efter att Deepseek chockade Washington. Trump godkände förnyad export, efter förhandlingar med Kina om att få sina magneter och under villkor att Nvidia pröjsar femton procent av vinsten till amerikanska regimen… man måste ta sig för pannan.
En intressant fråga är om Kina i framtiden kommer att slå tillbaka mot USA med samma mynt, när man själv dominerar, för att ge igen för gammal ost. Jag tror inte det, kineser har helt enkelt inte det kynnet och den karaktären (i allmänhet), utan är alltid beredda att ta i hand och gå vidare, att se den större bilden, att agera för den större kretsen dajia (大家) eller allas bästa. Det vidriga skurkbeteendet stannar därför hos USA.
Det fanns en tid när man mangrant nyttjade Kina som piñata för dess ofria internet och brist på yttrandefrihet i allmänhet, men få förstod då att det mest var ett spel för galleriet. I bakgrunden smidde man nämligen ränker för att helt enkelt kopiera Kinas metoder, och det är väl ungefär där vi är nu.
Som brukligt i dessa sammanhang nyttjas argumentum ad passiones i form av att säga sig vilja skydda barn från allsköns obehagligheter, men det större syftet är att återta problemformuleringsprivilegiet och kontrollen över narrativet medelst de gängse grindvakterna i statsunderstödda och -kontrollerade mediehus.
EU:s «Digital services act» stipulerar således att «olagligt innehåll» måste elimineras från sociala medier och andra plattformar, i vart fall om man vill undvika godtyckliga böter om fantasiljarder euro. Det går naturligtvis inte ihop med de nationella yttrandefrihetslagar som gäller i europeiska länder, men man tror sig ändå kunna reglera nätet sålunda från Bryssels högkvarter.
Tyskarna är i vanlig ordning värst i klassen, med gryningsräder och beslag av elektronisk apparatur som straff för den som skymfar politiker och andra personer i etablissemanget. På agendan står även att införa ett förbud mot lögner, hur det nu ska regleras i praktiken.
Amerikanske vicepresidenten Vances ord om europeisk censur tog dessvärre inte särskilt hårt på de tyska fascisterna, som nu arbetar för att förbjuda Tysklands största parti, Alternative für Deutschland. Om man inte kan få bort AfD från nätet, så kan man i vart fall renodla den vänsterliberala diktaturen. För det är vad det är.
Britterna vill emellertid inte vara sämre, och har med sin «Online safety act» lagstiftat om att porrsajter och andra större sajter – inklusive Wikipedia – måste ha «åldersverifiering». Trafiken från brittiska domäner till porrsajterna störtdök naturligtvis när lagen tog effekt nyligen, men å andra sidan noterades en lika stor ökning från VPN-domäner. Vad trodde man egentligen?
Barn kan naturligtvis hantera VPN och annan teknik hundra gånger bättre än sina efterblivna päron, varför just det argumentet alltid faller pladask. Så på samma sätt som kineserna sitter vi nu till mans och kvinns med en sådan virtuell uppkoppling via något någorlunda fritt land, och i framtiden lär väl dessa öar av frihet minska undan för undan.
Sverige då? Här finns ingen skillnad alls mellan de åtta vänsterliberala partierna, som samtliga vill strypa informations- och yttrandefriheterna ytterligare. Sossar, kommunister, moderater och sverigedemokrater är helt överens om att yttermera vidga den märkliga svenska sexköpslagen genom att kriminalisera «digitala tjänster» som Onlyfans, med ett givet framtida slutmål att förbjuda all slags erotik och pornografi.
Så går alltså Europa under, i ett moras av ofrihet, censur och repression. Det är alltid så det går till, och det är ett tecken i tiden, en fingervisning om en ny och mer brutal tid. Vi har sett det förr, och vi ser det nu igen.
Mammas osnutne gosse Joar, den kinahatande folkpartisten, är återigen i farten med fullkomligt befängd retorik på debattplats i boulevardspressen. Tesen denna gång är att «vi måste slå tillbaka» när Kina «angriper oss» med cyberattacker, men vem som angriper vem är nog inte givet.
Säkert är att cyberkrigföring är en självklar del av totalförsvaret, och lika säkert är att angreppen mot Kina från västmakter är långt mycket fler och större än de som går i motsatt riktning. Men det stod inte i Expressen, så det kunde du faktiskt inte veta. Däremot vet vi att USA och Israel är de enda makter som utför skarpa cyberangrepp snarare än att bara testa den andre killens förmåga. Fråga bara Iran.
Osnutne Joars infallsvinkel är emellertid bakvänd och felaktig, och tar sin grund i något slags kapprustning och digitalt krig med en inbillad fiende. Kina är inte vår fiende om vi inte själva gör landet till sådan, och det tycks i själva verket vara vad Joar et al egentligen syftar till, att piska upp fientliga stämningar och etablera fiendskap istället för att bygga broar.
Joar förstår inte heller att ett digitalt försvar byggs i tandem med ett digitalt civilsamhälle, det är två sidor av samma mynt i samverkan. Men om det är något Europa och Sverige saknar, är det just digital kompetens. Med vilket inte menas snofsiga kostymnissar som förvaltar amerikansk teknik, utan innovativ kraft i näringslivet.
Sverige och Europa har helt enkelt inget Baidu, inget Tencent, inget Alibaba, inget Bytedance, inget Pinduoduo, inget Netease, inget Deepseek och inte ens något Meituan eller Didi. Sverige och Europa har inte heller något Apple, Meta eller Alphabet, för att lista några av den andre killens resurser.
Vi är istället en digital öken, en europeisk sovjetunion som har reglerat sönder och samman all innovationskraft på grund av att förbudsliberaler som Joar ständigt lägger sig i med allsköns social ingenjörskonst och pekpinnar av allehanda slag. Allt vi har är fina «värderingar» och en oändlig byråkrati, men de är till föga nytta när israeliska svarthattar slår till.
Joars med fleras uppdrag är alltså inte att rusta ihjäl kontinenten med vare sig plåtschabrak eller digitala strukturer utan backning av civilsamhället och näringslivet, utan att först och främst etablera en grund för innovationskraft, på det att Europa kan börja ta små steg mot en självständig digital infrastruktur. När det väl är gjort och det finns grogrund för digital innovation i AI och andra fält, då kommer även försvarskapaciteten på köpet, helt gratis.
Det Joar agiterar för är emellertid i princip den nordkoreanska varianten, att ha en militär digital spets utan en civil motsvarighet. Det fungerar emellertid lika bra som Nordkorea i övrigt, det vill säga inte alls. Men Joar tror på fullt allvar att man på det sättet kan bygga en «överlägsen offensiv förmåga». Det kan man alltså inte. I vart fall inte mot Kina.
Något «fullskaligt» krig mellan Thailand och Kambodja blir det nog inte, dels för att dispyten begränsas till mindre områden längs gränsen och är av postkolonial natur, men framförallt för att Thailand enkelt skulle vinna en sådan drabbning. Det förblir därför en isolerad företeelse av samma snitt som präglar många andra områden i Asien, exempelvis gränstvister mellan Indien och Kina.
Men konflikten sätter ändå under belysning ett svenskt dilemma, nämligen vapenexporten av JAS-39 Gripen och andra system till den labila regimen i Bangkok. De svenska horbockarnas paradis är samtidigt utsatt för ständig maktkamp mellan militären och den politiska klassen, som i sin tur uppvisar fejd mellan klanen Shinawatra och andra fraktioner.
Paetongtarn Shinawatra blev nyligen avstängd från ämbetet efter att ett telefonsamtal med förre kambodjanske kollegan Hun Sen läckt, då hon tog parti för denne samt kritiserade en thailändsk befälhavare. Shinawatra försökte gjuta olja på vågorna efter en incident vid gränsen i juni, som alltså ligger till grund för nuvarande eskalering, men resultatet blev istället vidgad konflikt.
Thailand kan alltså knappast beskrivas som en fullvärdig demokrati, utan har uppenbara brister. I termer av rangordning enligt Economist democracy index landar Thailand på plats 63, med beskrivningen «ofullständig demokrati», på gränsen till «hybridregim».
Ändå har landet elva JAS-39 Gripen, med bud på fler. Sverige har här sedan länge en märklig policy om att bara sälja vapensystem till länder som uppfyller vissa «säkerhetsmässiga» bedömningar samt kriterier om demokrati och mänskliga rättigheter. Säkerhetsaspekterna är i princip sådana att system inte får säljas till USA:s fiender, eftersom systemen beror av amerikanska komponenter.
Vän av ordning minns säkert att Saab under 1970-talet ville sälja fyrtio JA-37 Viggen till Indien, men förhindrades genom amerikanskt veto på grund av Indiens relationer med Sovjetunionen. Bofors ville sälja haubitsar till samma land, men det stöp på att man som alla andra i denna genre tillämpade mutor under budgivningen.
Den svenska «humanitära stormakten» sätter alltså sig själv på så hög piedestal att väldigt få passerar det nålsöga som krävs för att få köpa svenska vapen. Och de som är så förment goda köper i regel amerikanskt, eftersom USA dels pressar till sådana inköp, dels nyttjar sin avlyssningskapacitet till att lägga exakt rätt bud gentemot konkurrenter. Danmark och Finland ratade således JAS-39 för amerikanska system.
Kvar blir bara en handfull regimer som nätt och jämt kvalificerar, som Thailand (demokratiindex 63), Brasilien (57), Ungern (54) och Sydafrika (43). Vi skäller ständigt och jämt ut sådana figurer som Orbán och Bolsonaro för förment bristande demokrati, men har samtidigt inga problem att sälja vapen till samma herrar. Hyckleri är bara förnamnet.
Om Sverige fortsatt ska ha en vapenindustri med export som intäktskälla måste man därför ha en betydligt mer tolerant inställning till potentiella köpare, samtidigt som man måste göra sig av med det skadliga amerikanska beroendet. I annat fall blir inga system sålda, och svensk vapenindustri kan då lika gärna lägga ned sin verksamhet. Som amerikansk vasall kan vi då likt Danmark lika gärna handla amerikanska system, och det finns inte längre något behov av självständig utveckling.
För Thailands vidkommande finns emellertid många alternativ till fler JAS-39 Gripen, ett system man menar är lämpat att ersätta föråldrade F-16 i fjärde generationen. I spekulationerna förekommer bland andra Chengdu J-10 Menglong, en mer modern kinesisk motsvarighet till Gripen i samma generation (4.5), därtill till halva priset.
Just den omständigheten tycks man för övrigt bortse från i den «säkerhetsbedömning» man omhuldar och som stipulerar att system inte får säljas till länder med nära relationer till Ryssland och Kina (USA:s fiender, nota bene). Men Thailand har just nära förbindelser med Kina, som utövar stort inflytande i landet.
Kina är Thailands största handelspartner, samtidigt som det thailändska etablissemanget huvudsakligen är av kinesisk börd (inklusive klanen Shinawatra). Man har gemensamma militärövningar och är invecklade i ett antal gemensamma infrastrukturprojekt, även inom ramen för Nya sidenvägen. Thailand har visserligen främst amerikanska och europeiska vapensystem, men förfogar även över kinesiska stridsvagnar och ubåtar.
USA skulle kunna lägga embargo även här i ljuset av Kinas inflytande, och oavsett utgången av fejden med Kambodja förblir Thailand därför ett frågetecken för den knepiga svenska vapenexporten. Sverige får nöja sig med att vara inofficiell världsmästare i godhet.
Kinesiska J-10 i Pakistans flygvapen sköt nyligen ned franska Dassault Rafale i Indiens flygvapen. Båda planen är i generation 4.5, i likhet med JAS-39 Gripen.
