Kategori: Teknik

Kategorier
Europa Kultur Politik Teknik

Kärnkraftsnationalismen

Vänstertomtarna vid Göteborgs universitet har klämt ut en rapport om «kärnkraftsopinionens ideologiska förankring», i vilken man söker belägga tesen att nationalistisk ideologi är en drivkraft bakom den allt större positiva synen på kärnkraft. Det är alltså inte bara högern i allmänhet som anses vara positiv, utan i synnerhet sverigedemokratiska väljare.

Med en smula multivariat regressionsanalys tror man sig kunna finna ett samband mellan positiv syn på kärnkraft och sådant som en flyktingkritisk inställning samt negativa tankar kring mångkulturalism. Däremot etablerar man ingen förklaringsmodell kring det påstådda fenomenet.

Det överlämnar man istället till vänsterkommunistiska statstelevisionen SVT att reda ut, genom att låta statsreportrar berätta om det akademiska fyndet och att intervjua klängrankorna vid SOM-institutet om deras «teorier» kring sambanden. För de vänsterblivna statsmedierna är det just kopplingen till nationalism som är intressant.

Detta för att nationalism är ett skällsord i dessa kretsar, varför man flitigt nyttjar ordet i propagandan, särskilt i dess än mer pejorativa form «högernationalism», som man klistrar på allt man ogillar. Det sker ofta med övertydlig betoning och förstärkning, och även sådan emfas är ett element i propaganda – var har man lärt sig detta?

Under alla omständigheter kan vi avfärda både denna studie och det åtföljande statstevereportaget som ideologisk smörja. Detta för att kärnkraft per definition är ett nationalistiskt projekt, även om stora företag i vissa länder numera satsar på egna reaktorer för att kunna säkerställa driften av datacenter av olika slag, inte minst de kraftslukande AI-klustren.

Till yttermera visso är det ett «vänsternationalistiskt» projekt, då det var Socialdemokraterna som var drivande i uppförandet av kärnkraft. Det var på den tiden då vänstern var en nykter och frihetlig rörelse som tjänade nationens och svenskarnas intressen, men sedan dess har förfallet varit omfattande.

Det delar av högern gör – i alla partier i samma utsträckning – är att plocka upp den tråden i en tid som präglas av energikris och återknyta till en forna ideologisk ståndpunkt. Det sker dessutom i alla länder, och kärnkraftens renässans har mer med verklighetens behov att göra än med ideologi. Det är en pragmatisk inställning.

Ideologin finner vi istället bland just den vänsterblivna wokeistiska rörelsen, kommunisterna i VPK och de rödgröna partierna, statsmedier och inte minst universitetsvänsterns akademiker, för vilka «klimatet», fortsatt massinvandring och så vidare är viktiga frågor. Paradoxen har samtidigt att dessa skogsmullar sedan 1980-talets antikärnkraftskampanj är fortsatt emot den renaste energikälla vi har, utan att ha några realistiska skäl till det.

Vad som sker nu är att Sverige och Europa är på väg att nyktra till efter en långvarig period av LSD-inspirerad rödgrönrosa törnrosasömn, under vilken man har lagt ned kärnkraften och därmed avhänt sig energibasen för industrin och därmed konkurrenskraften gentemot omvärlden. Man har åter kommit till insikt om att graden av energiutnyttjande står i proportion till motsvarande nivå på en civilisation och dess industriella styrka, och man noterar att länder som Kina och USA investerar kraftigt, inte bara i traditionella fissionsreaktorer, utan även i thoriumreaktorer och forskning kring fusion. Enbart vindsnurror förslår helt enkelt inte.

Sverige och Europa har frivilligt avhänt sig sin kompetens kring kärnenergi, och står nu med rumpan bar. Energiförsörjningen är obalanserad, elpriserna svajar betänkligt och industrin går knaggligt, samtidigt som samhällsproblemen växer. I det läget behöver man nog inte vara nationalist för att inse behovet av stabil och billig baskraft, för att trygga industrins behov och den fortsatta välfärden.

Sverige och Europa har sovit länge. Det är hög tid att vakna upp, om det inte redan är för sent.
Kategorier
Afrika Europa Kina Kultur Politik Ryssland Teknik USA

Obegriplig amerikansk administration

Trumpregimen har en mask med två sidor i vit och svart nyans, sinsemellen oförenliga. Den vita består av inrikespolitiska reformer som är – eller kan visas vara – av nöden för att vässa en nation stadd i kontinuerligt förfall, medan den svarta utgörs av märkliga utrikespolitiska manövrar som få eller rent av ingen begriper, allra minst undertecknad.

På hemmaplan har Musks kabinett under kort tid gjort upp med vänsterliberal woke i den djupa vänsterliberala staten genom att kasta ut obstinata blåhåriga sociala rättvisekrigare som inte tillför verksamheten något, samtidigt som det vänsterliberala wokespråket har eliminerats från byråkratin för att slimma verksamheten. Den färgblinda meritokratin återupprättas när socialistiska kvoteringslagar skrotas.

I samma anda har de vänsterliberala universiteten angripits, eftersom de är den fyrbåk från vilket det skadliga wokistiska tankegodset emanerar. Man går till roten med att rensa ut akademiskt fluff som inte bidrar till att stärka nationens produktions- eller annan verklig förmåga. Avvecklingen av USAid och statliga propagandamedier följer samma princip.

Yttrandefriheten har stärkts genom att techbolagen uppmanats avskaffa den vänsterliberala censuren, och till yttermera visso har Trumps lag adresserat Europas än större oförmåga i ämnet. Vicepresident Vance har fällt några väl valda ord kring europeisk yttrandefrihet, svador som Europa verkligen behöver höra, samtidigt som man tycks vilja kräva införande av europeisk yttrandefrihet i utbyte mot att häva handelstullar.

Andra processer som har igångsatts gäller Musks effektiviseringsdepartement i syfte att slänga ut ineffektiv överväxt i administrationen, samt en ansats av att göra upp med den amerikanska ohälsan, till följd av inte minst subventioner i jordbruket som premierar ultraprocessad skräpmat framför verklig mat.

Den svarta sidan av masken så. Här är det allom bekant att amerikansk merkantilism med omfattande handelstullar nog inte är möjlig att bedriva i en tid då globalisering har åstadkommit stort ömsesidigt beroende nationer emellan, utan utgör en mekanism för att göra alla till förlorare.

Möjligen är det så att Trump alltjämt har ambitionen att «ta hem» förlorade industrijobb, men man kan i korten skymta andra drivkrafter, som att devalvera dollarn för att stärka konkurrenskraften samt att gå till frontalangrepp mot ärkerivalen Kina. Det senaste angående det sistnämnda gäller en ambition att försöka få omvärlden att isolera Kina i utbyte mot lättade handelstullar.

Som sagt, fullständigt obegripligt, då Kina är största handelspartner för mer än hälften av världens länder, med sjuttio procents övervikt i relation till USA. Fullständigt obegripligt, då Kina är världens produktionsnav med logistiska kedjor som skulle ta decennier att ersätta. Fullständigt obegripligt, då Kina har mängder av ekonomiska vapen att ta till om man blir trängd. Det kan alltså inte hända.

USA till världen: välj mellan oss och Kina!

Än mer obegripligt blir det i ljuset av att USA drar sig tillbaka från Afrika, den kontinent som Kina (och Ryssland) gör allt för att knyta till sig på grund av dess rikliga tillgångar på mineraler och annat. Trump tycks hellre vilja satsa på Ukraïna och Grönland, med osäkra tillgångar. Men det är bara att gratulera Afrika, som vinner mer på kinesisk frihandel än under västlig kolonialism, men framförallt är det Kina som kammar hem vinsten.

Obegripligt är också att Trump drar in sin propagandaarm i form av Voice of America, Radio free Asia med flera. Visserligen bra för världen, men knappast för USA. Det är en form av mjuk makt med stor effektivitet, som man nu avhänder sig istället för att göra om budskapet till något mer passande för regimen. Samma sak gäller egentligen USAid, som inte har så mycket att göra med att bistå världen som att kontrollera den. Gissa vilka länder som ersätter?

Den labila politiken trycker förvisso ned dollarn, men har även den effekten att utförsäljningen av amerikanska värdepapper ökar, varvid räntan drivs upp och den amerikanska statsskulden blir mer påfrestande. Dollarn förlorar då inte bara nominellt värde, utan även kraft som världens reservvaluta, den mekanism som gör att USA kan trycka pengar på andras bekostnad och ha ohemula fördelar gentemot omvärlden. Trump har själv hävdat att USA blir en nation i mängden om man förlorar dollarn som reservvaluta, men ändå tycks han vilja driva på en sådan utveckling. Obegripligt, som sagt.

Om Biden behöll och vidgade Trumps tullar mot Kina, reciprokerar Trump nu genom att vidga den exportkontroll Biden införde avseende avancerade chips. Nvidias H20 togs fram just för att erbjuda Kina en neddummad version, men även det grafikkortet beläggs nu med exportkontroll under licens. Nvidias aktiekurs störtdök.

Kanske hade det varit rationellt i ett tidigare skede, men det sker samtidigt som Huawei inleder massproduktion av 910C, ett AI-chips med betydligt bättre kapacitet, motsvarande Nvidia H100. Den enda förloraren i sammanhanget blir därmed Nvidia, och på sikt förstås alla amerikanska tillverkare av halvledarteknik, då Kina snabbt avancerar och manövrerar förbi exportkontrollen.

Trump har förvisso korrekt analyserat att man inte kan angripa Kina och Ryssland på en och samma gång, varför han nu försöker neutralisera fnurran på tråden i Ukraïna och tämja Putin. Men det är redan försent, och Moskva lär inte gå i fällan, utan kommer att vidmakthålla ganska täta band till Beijing, väl medveten om att Väst inte går att lita på. Dessutom går den «transatlantiska länken» åt helvete, vilket inte lär hjälpa USA i sin ambition.

Förvisso är Ryssland öppet för en stabil relation med Väst, under villkor om ömsesidiga säkerhetsgarantier och slopade sanktioner, men man kommer för den skull inte att «välja sida» och gå emot Kina. En sådan «omvänd Kissinger» skulle bara vara möjlig om det funnes en stor spricka mellan Ryssland och Kina, som det fanns under 1970-talet.

Om Trump vill «besegra» Kina är den enda egentliga möjligheten väpnad konflikt, och kanske är tanken att provocera fram en sådan via Taiwan. Logiken är att alla förlorar i ett sådant scenario, men att Kina förlorar mest och att USA därmed «vinner» i relativ mening.

Allt annat lika är det omvända scenariot att alla vinner om USA lägger ned sin aggression mot Kina, tar sig i kragen och satsar på att vässa den egna nationens konkurrenskraft istället för att obstruera andra. Problemet ur ett trumpskt synsätt är att Kina då kommer att fortsätta vinna relativt mer, och att USA därmed «förlorar», vilket för honom är oacceptabelt. Därför störtar vi mot avgrunden.

USA vill vinna matchen genom att sparka Kina på smalbenet, dra Kina i håret och peta Kina i ögonen.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Teknik

Northvolt måste bli kinesiskt

Den rödgröna Löfvén-regimens våta fantasier om gröna industrier i Norrland och Sverige har nu övergått i brutalt uppvaknande. Northvolt tog sex miljarder av skattebetalarnas pensionspengar utan att tillverka ett enda batteri, och i vanlig ordning blåste ägarna staten och de företag som satsade i idiotprojektet.

Man behöver faktiskt inte vara expert på Kina för att inse att projektet var dödfött redan från början, utan det hade räckt med en enkel ekonomisk analys. Kina har på sin sida två decenniers försprång, överlägsen logistik, skalförmåga, kostnadseffektivitet, stabila politiska villkor med mera, och med det kan västerländska tillverkare inte konkurrera.

Så varför försökte man ens? För att den rödgröna regimen under Löfvén var alldeles efterbliven, och dess efterföljare i Kristerssons moderatregim är inte så mycket smartare den heller. Näringsminister Busch aviserar nu nämligen att man inte vill se något kinesiskt ägande av konkursboet, men givet brakslappen ovan om att Väst inte har i matchen att göra är det förstås en bisarr utsaga.

Man åberopar den «nationella säkerheten» och lagen om prövning av utländskt ägande i «känslig» industri, det vill säga den lag med udden riktad mot Kina som ledde till att regimen på Washingtons order bannlyste Huawei. Men å ena sidan är batteritillverkning knappast en känslig industri, och å den andra råder nu en ny världsordning där vasallskapet under USA ifrågasätts allt mer.

Man måste förstås ha nationell säkerhet i bakhuvudet, men det gäller då även USA, som har alldeles för många hållhakar och alldeles för mycket insyn i känsliga miljöer. Kina kommer inte i närheten av den påverkanspotential som USA har, och det är nog dags att börja balansera denna märkliga ekvation.

Nyheten om Northvolts konkurs har inte gått obemärkt förbi i kinesisk press.

Kina kan inte stängas ute, utan är en faktor av rang som vi måste förhålla oss till och arbeta tillsammans med. Europa kan aldrig nå sin gröna omställning utan Kina, eftersom Kina är världsledande på grön teknik. Europa har inte heller någon möjlighet att komma ikapp utan att förstöra den egna ekonomin med tullar och andra former av protektionism.

Statsteves ekonomifigur Alexander Norén presenterade emellertid en mycket bra idé i ett nyhetsinslag, nämligen att Sverige och Europa borde göra som Kina (och tidigare Japan och Sydkorea) gjorde för att dra till sig inte bara investeringar utan även know-how, nämligen att ingå joint venture-samarbeten med kinesiska företag.

Sverige behåller då alltid en majoritet och kontroll i sagda företag och medger kinesiska investeringar i utbyte mot tekniköverföring. Vi tar hit jobben, stärker den egna kompetensen och kan verka med kinesisk spetsteknik på den globala marknaden. Sedan kan Busch och Tidö-gänget sitta i sitt «situation room» och odla sina paranoida fantasier om det kinesiska «hot» detta skulle kunna tänkas utgöra.

Det är förstås inget «hot», utan en möjlighet, på samma sätt som Kina såg det som en möjlighet att bjuda in amerikanska och europeiska företag att investera i Kina annodazumal. Regeringens uppdrag är att freda vissa militära och andra högkänsliga områden från utländskt inflytande, Kina eller ej, medan civil tillverkning inte har med saken att göra.

Northvolt måste därför säljas till Kina, under sådana premisser om joint venture. Det är bara så man kan rädda delar av verksamheten och återuppta visionen om industriboom i Norrland. Konceptet kan sedan tillämpas över hela riket för att dra hit investeringar, skapa arbetstillfällen och driva på ekonomin, just det landet behöver för att kunna ta sig an utmaningar kring upprustning, grön omställning med mera.

Northvolt på kinesiska skrivs 北伏 (Beifu), där 北 (bei) betyder norr och 伏 (fu) att ligga ned med ansiktet mot marken, att böja sig ned, att gå ned, att böja sig – måhända ett tämligen passande attribut för företaget.
Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA Vetenskap

Brutal kinesisk dominans

Deepseek blev för många en svart svan, en överraskande händelse man «inte såg komma». Nämligen för att det finns ett utbrett sentiment om att Kina med dess förment underlägsna modell inte kan jämföra sig med den fria världens kraft och styrka, och att kineserna bara förmår kopiera oss snarare än att driva utvecklingen i kreativ riktning.

Med ett sådant synsätt lurar man bara sig själv, och det är synnerligen olyckligt då vi i Europa just inte har råd med den sortens arrogans. Det är vi som inte längre förmår uppfinna, inte kineserna. Orsakerna härtill är inte svåra att begripa.

Till att börja med måste man förstå Kinas moderna utvecklingshistoria, från ett mätt och däst kejsardöme på världens topp till ett förfall som saknar motstycke, accentuerat av japansk aggression och invasion, inbördeskrig och småningom en period av politiskt vanvett under Folkrepublikens första decennier.

Folkrepubliken Kina var vid dess utropande 1949 ett av världens absolut fattigaste länder, med närmast universell analfabetism i den stora bondebefolkningen. Sådana länder kan helt enkelt inte prestera i vare sig akademiska eller industriella termer, utan har att först lägga en grund med primärutbildning och andra reformer kring hälsa med mera.

Trots det politiska vanvettet skedde faktiskt en sådan utveckling, och den borgade för att det efterblivna Kina småningom var moget nog att påbörja en omfattande ekonomisk liberalisering och industrialisering, nämligen då man under Deng Xiaoping införde dylika reformer från 1978 och framåt. Man kunde erbjuda politisk stabilitet, låga löner och skicklig arbetskraft, men man hade fortfarande inte så mycket att hämta i forskning och utveckling.

Man kopierade Japans koncept med joint venture-företag i syfte att erbjuda dessa ekonomiska fördelar i utbyte mot tekniköverföring, varvid Västs kunskap successivt överfördes till Kina. Kineserna har på så sätt kontinuerligt ökat både sin kunskapsnivå och sitt välstånd, varefter det bara skulle bli en tidsfråga innan man når en kritisk massa för att ta ledningen i fält efter fält.

Det är inte unikt för Kina, utan är en utveckling som präglar alla länder. Storbritannien kopierade Tyskland och Europa, USA kopierade Storbritannien och Japan kopierade USA. Innan man kan springa måste man lära sig att både krypa och gå.

Om Kina tidigare satsade på att bygga en bred bas med primär- och sekundärutbildning samt att lära på arbetsplatsen, förfogar man nu över högre utbildning av rang. Man producerar långt fler ingenjörer och doktorer i matematik och naturvetenskaper än Väst, så till den grad att man har ett stort akademiskt överskott som skapar vissa obalanser på arbetsmarknaden.

Den knivskarpa konkurrensen har gjort att man numera leder patentligan överlägset, samt dessutom presterar vetenskaplig forskning i ett mått som västerlandet inte längre kan matcha. Sådan forskning som sedermera omsätts i praktiska tekniska tillämpningar, exempelvis inom AI och kvantdatorer.

Nature, kanske världens mest ansedda vetenskapliga tidskrift, för statistik över vilka institutioner som publicerar sig, och när man sammanställer index över dessa framkommer att Kina har en helt brutal dominans i fråga om högkvalitativa forskningsartiklar. I exempelvis fysik tronar åtta av kinesiska universitet bland de översta tio, och bland de femtio första platserna återfinns inte mindre än trettiotre kinesiska institutioner, eller 67 %.

Det ser likandant ut i de flesta andra fält, medan den närmsta konkurrenten USA får nöja sig med ströplatser längre ned i fältet. Det är en fingervisning om vart Nobelprisen kommer att gå om tiotalet år eller så, givet att man inte helt sonika tillämpar något slags antikinesiska regler kring priset.

Men viktigare än äran är just de praktiska tillämpningarna, den teknik som blir resultatet av denna enorma forskningsinsats. Belackarnas och kinahatarnas tes om att Kina bara «kopierar» faller så att säga pladask under dessa förutsättningar, då Kina alltså leder utvecklingen och befinner sig i den yttersta spetsen.

Det vi ser nu i form av massiv dominans i fråga om solceller, vindsnurror, elbilar och annan grön teknik är alltså bara en mindre försmak av vad som ska komma längre fram i kedjan, när ny grundforskning spottar ut resultat. När Kinas rymdprogram ger civila tillämpningar av samma snitt som en gång det amerikanska Apollo-programmet. När Kina småningom rundar och tar sig förbi jänkarnas futtiga exportkontroller och andra obstruktioner, för att ta soklar ledning och lämna övriga världen långt, långt efter sig, i fält efter fält.

Väst kan för all del fortsätta förbjuda företag efter företag att etablera sig i Väst, med det ena korkade motivet efter det andra – ZTE, Huawei, Tiktok, Shein, Temu, BYD, Deepseek… – men småningom når vi en punkt då kinesiska produkter och tjänster blir lika oumbärliga som dagens amerikanska, och då uppstår ett svårt politiskt dilemma, i vart fall för den kinahatande klicken som i sin patologiska paranoja hellre stoppar huvudet i sanden än att förhålla sig till den verklighet som är förhandenvarande och allt mer uppenbar.

Omvänt är situationen för oss i Europa så mycket dystrare, då vi inte längre spelar i samma liga som USA och Kina. Vi har halkat efter, då vi hellre har satsat på byråkratisk reglering och «värderingar» än hårdkokt forskning och industriella tillämpningar. Den lilla spets som produceras flyr omedelbart till USA, där villkoren är så mycket bättre för företagande och utveckling.

Det är av denna anledning vi inte har några Google eller Baidu, Meta eller Weibo, Apple eller Huawei, OpenAI eller Deepseek, o.s.v. Och det är av denna anledning vår föråldrade bilindustri förfaller och går i graven, för att vi inte längre kan konkurrera, för att vi inte har förnyat oss, för att vi har alldeles fel fokus på «värderingar» och annat, för att det är alldeles för dyrt att producera, för att det finns alldeles för mycket röd tejp och regleringar. Europa har åderförkalkats.

Kinahatarnas dårpladder och åtgärder till trots kommer Kina otvetydigt att ta täten, och vi kommer därför att behöva förhålla oss till det på ett annat sätt än i dag. Ju förr desto bättre. Systemen kommer alltid att vara olika, även om Kina kommer att anamma allt större medborgerligt inflytande, kanske i analogi med Singapore. Det angår egentligen inte oss.

Men en sak är säker, och det är att om vi inte ser om vårt eget hus, och om vi stänger ute den ledande teknik- och forskningsmakten, så är Europas storhetstid definitivt förbi. Det finns inget axiomatiskt i att Europa ska befinna sig i täten, och emellanåt har vi ofta befunnit oss på botten. Vill vi ha en ny medeltid, eller vill vi åter bli en ledande region i världen?

Den här bilden är inte bekant för den större allmänheten, men den är signifikativ för det skifte vi står inför. Vad vill vi göra åt det?
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Teknik

Ingsoc fullbordar övervakningen

Orwells «1984» var tänkt som en fiktiv dystopi, ett tankeexperiment i romanens form kring hur en allestädes närvarande regim ser och hör och kontrollerar allt. Storebror under Ingsoc (English socialism) har i denna fantasi sina tentakler överallt, medelst apparater som registrerar allt som yttras eller uttrycks. Den som händelsevis uttrycker sig politiskt inkorrekt «vaporiseras» och redigeras bort ur historien.

Vi har ännu inte börjat förånga människor sålunda, men nog kastar vi dissidenter i finkan samt «kancellerar» ett betydligt större klientel som går emot den smala åsiktskorridoren av samförstånd kring vänsterns ideologi. Tommy Robinson i Storbritannien är ett typiskt exempel, men långt ifrån det enda.

Regimen därstädes, Ingsoc (Labor party) under Big Brother (Keir Starmer), har dock implementerat den massövervakning som «1984» skissar, fast i en omfattning som Orwell inte kunde föreställa sig. Romanen är inte längre en varning, utan används mer som ett slags instruktionsmanual.

Under gårdagen framkom att den brittiska socialistregimen har beordrat Apple att tillhandahålla bakdörrar för dess krypterade tjänster, därtill för alla användare i hela världen. Starmer-regimen skulle därmed ha principiell tillgång till globala användardata i chatt, moln och andra tjänster, samtidigt som än mer tvivelaktiga element skulle få incitament att bryta sig in i sådana bakdörrar.

Ändå är det Tiktok man oroar sig för, eller ägnar sig åt andra paranoida tankefoster utan täckning i verkligheten kring kinesiska produkter och tjänster, när man nog borde fundera över vad som sker på betydligt närmare håll. Man kanske tänker att det är våra «allierade» i ett «demokratiskt» land med «kontroller», men vi vet redan från amerikansk övervakning att sådana system alltid missbrukas för andra syften.

Apple kommer som en konsekvens att dra tillbaka berörda tjänster från Storbritannien, men det större problemet är att samma slags ränker sedan länge smids i hela Anglosfären, och att även EU och europeiska nationalstater som Sverige har ambitioner i den riktningen. Det är företeelser som man annars associerar med Östtyskland och Nordkorea, inte med västliga demokratier.

Den fascistiska moderatregimen under Strömmer har således uttryckt sådana tankegångar, under motiv att komma till rätta med gängvåldet och rekryteringen av barnsoldater på nätet. Det är alldeles fel väg att gå, och vi vet med säkerhet att sådana system småningom kommer att nyttjas för helt andra syften, för att det är så det alltid utvecklar sig.

Buset? Ja, det anpassar sig förstås, och kan enkelt lägga ett extra lager kryptering på sin kommunikation, samt finna andra vägar runt problemet. Därtill kommer man att nyttja bakdörrarna för att yttermera bedriva kriminell verksamhet – finns det en nyckel kommer man att kunna lägga beslag på den.

Medan allmänheten får finna sig i att Kling och Klang rotar i dess molndata och chatt för att tillskansa sig information, metadata, lösenord med mera för att bygga en fullständig profil, komplett med politiska sympatier, värderingar, nätverk med mera. Därefter är det bara att «vaporisera».