Kategori: Teknik

Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Kina nobbar Nvidias chips

Den amerikanska skurkstaten beslöt 2011 (Wolf amendment) att Nasa inte får samarbeta med Kinas motsvarighet (Guojia hangtianju, 国家航天局), under premissen att Kina stjäl amerikanska tekniska hemligheter och nyttjar tekniken för militära ändamål. Det sistnämnda är förstås sant, och det går inte att åtskilja rymdteknik för civila respektive militära ändamål.

Men så här fjorton år senare dominerar Kina i rymden, och kom för ett tag sedan tillbaka med grus från månens bortre sida. Stoftet innehåller nya legeringar som inte existerar på jorden, och som därför är intressant ur materialteknisk synvinkel. Kina har erbjudit sig att dela måndammet med världens alla forskare, förutom USA:s, eftersom man där alltså har en lag som förbjuder sådant samarbete.

På samma sätt förfogar Kina över världens snart enda rymdstation, det toppmoderna Himmelspalatset (Tiangong, 天宫). Föråldrade Internationella rymdstationen (ISS) ska snart pensioneras, och det finns för närvarande inget som kan ersätta den. Även här gäller att Kina har sträckt ut en hand till världens forskare att arbeta på Tiangong, minus USA, med hänvisning till Wolf amendment.

Med samma argument om nationell säkerhet beslöt Sleepy Joe Bidens regim att införa exportkontroller mot Kina kring avancerade chips och annan halvledarteknik, samtidigt som man förbjöd Huawei, ZTE och andra kinesiska teknikföretag att verka i USA. Man beordrade vasallstater, däribland Sverige, att införa motsvarande reformer, vilket man gjorde utan att blinka.

Exportkontrollen omfattar all sådan avancerad teknik som har minsta amerikansk komponent, varför nederländska ASML belades med förbud att skicka sina mest avancerade litografimaskiner till Kina. På samma sätt förbjöds TSMC i Taiwan och Samsung i Korea att exportera sina främsta produkter till Kina.

Syftet var och är uppenbarligen att strypa och svälta Kina till döds, och till den ambitionen kommer även Trumps tariffer på allt och alla för att få stopp på Kinas export. Det räcker inte med att bara angripa Kina, eftersom man enkelt kan exportera via tredje land.

Men även här har man stött på patrull, eftersom Kina då svarar med att införa exportkontroll kring jordartsmetaller, en produkt man kontrollerar och dominerar stort. Sådana jordartsmetaller, med särskilt magnetiska egenskaper utöver det vanliga, förekommer i all modern teknik, som mobiltelefoner, vindsnurror, elbilar och så vidare, och inte minst i försvarsmateriel – ett halvt ton sådana mineraler går åt för att tillverka ett amerikanskt F-22.

Kina skulle hellre bedriva frihandel på världen, men ställd inför faktum tvingas man till sådana åtgärder för att freda sig från den amerikanska aggressionen. Det Väst, inklusive Europa, som alltid motiverar alla sina omfattande begränsningar kring Kina med «militära ändamål», fick nu bollen i stenhård retur, eftersom jordartsmetaller har en alldeles uppenbar militär tillämpning.

Det man kan observera i verkligheten är således 1) att den som gräver en grop åt andra, småningom själv faller däri; och 2) att om man försöker begränsa någon att avancera, sporras denne att frigöra sig från sitt beroende och ha en självständig produktion snarare än att importera godset i fråga.

Den andra punkten var och är tillämplig på Kinas rymdprogram, och är det även vad gäller halvledare och chips. Man är ännu inte ikapp, men är på god väg. Och i den ambitionen sätter man även extra press på sig själv genom att hjälpa till med de amerikanska begränsningarna. Nöden är nämligen alla uppfinningars moder.

Kinas ledning har i den andan uppmanat företag att inte köpa Nvidias H20, en nedbantad version av ett mer eller mindre föråldrat grafikkort, särskilt framtaget för den kinesiska marknaden med hänsyn till exportrestriktionerna. Dels alltså för att stimulera den inhemska industrin, där man redan har bättre ersättare i form av Huaweis Ascend 920 med flera, men också för att göra sig av med beroendet från USA en gång för alla.

Även i denna genre har vi sett Kina runda de amerikanska restriktionerna, dels genom att bygga större kluster med mindre kraftfulla grafikkort och därigenom få önskad effekt för såväl militära som civila tillämpningar (väder, klimat med mera), och dels genom effektivisering på mjukvarunivå. Det senare ledde till att Deepseek tog världen med häpnad, en språkmodell i paritet med de bästa västerländska, men med bara bråkdelen av träningstiden och därmed -kostnaden.

Vad det lider kommer Kina naturligtvis att bemästra och sedermera dominera den mest avancerade halvledartekniken, och därmed avhänder man USA detta vapen. Redan nu är det alltså så trubbigt, att man kan avstå det.

H20 såldes tidigare i Kina, men även det lades till restriktionslistan efter att Deepseek chockade Washington. Trump godkände förnyad export, efter förhandlingar med Kina om att få sina magneter och under villkor att Nvidia pröjsar femton procent av vinsten till amerikanska regimen… man måste ta sig för pannan.

En intressant fråga är om Kina i framtiden kommer att slå tillbaka mot USA med samma mynt, när man själv dominerar, för att ge igen för gammal ost. Jag tror inte det, kineser har helt enkelt inte det kynnet och den karaktären (i allmänhet), utan är alltid beredda att ta i hand och gå vidare, att se den större bilden, att agera för den större kretsen dajia (大家) eller allas bästa. Det vidriga skurkbeteendet stannar därför hos USA.

Pandan fredar sig från den aggressiva örnen.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Teknik

Europeisk skymning

Det fanns en tid när man mangrant nyttjade Kina som piñata för dess ofria internet och brist på yttrandefrihet i allmänhet, men få förstod då att det mest var ett spel för galleriet. I bakgrunden smidde man nämligen ränker för att helt enkelt kopiera Kinas metoder, och det är väl ungefär där vi är nu.

Som brukligt i dessa sammanhang nyttjas argumentum ad passiones i form av att säga sig vilja skydda barn från allsköns obehagligheter, men det större syftet är att återta problemformuleringsprivilegiet och kontrollen över narrativet medelst de gängse grindvakterna i statsunderstödda och -kontrollerade mediehus.

EU:s «Digital services act» stipulerar således att «olagligt innehåll» måste elimineras från sociala medier och andra plattformar, i vart fall om man vill undvika godtyckliga böter om fantasiljarder euro. Det går naturligtvis inte ihop med de nationella yttrandefrihetslagar som gäller i europeiska länder, men man tror sig ändå kunna reglera nätet sålunda från Bryssels högkvarter.

Tyskarna är i vanlig ordning värst i klassen, med gryningsräder och beslag av elektronisk apparatur som straff för den som skymfar politiker och andra personer i etablissemanget. På agendan står även att införa ett förbud mot lögner, hur det nu ska regleras i praktiken.

Amerikanske vicepresidenten Vances ord om europeisk censur tog dessvärre inte särskilt hårt på de tyska fascisterna, som nu arbetar för att förbjuda Tysklands största parti, Alternative für Deutschland. Om man inte kan få bort AfD från nätet, så kan man i vart fall renodla den vänsterliberala diktaturen. För det är vad det är.

Britterna vill emellertid inte vara sämre, och har med sin «Online safety act» lagstiftat om att porrsajter och andra större sajter – inklusive Wikipedia – måste ha «åldersverifiering». Trafiken från brittiska domäner till porrsajterna störtdök naturligtvis när lagen tog effekt nyligen, men å andra sidan noterades en lika stor ökning från VPN-domäner. Vad trodde man egentligen?

Barn kan naturligtvis hantera VPN och annan teknik hundra gånger bättre än sina efterblivna päron, varför just det argumentet alltid faller pladask. Så på samma sätt som kineserna sitter vi nu till mans och kvinns med en sådan virtuell uppkoppling via något någorlunda fritt land, och i framtiden lär väl dessa öar av frihet minska undan för undan.

Sverige då? Här finns ingen skillnad alls mellan de åtta vänsterliberala partierna, som samtliga vill strypa informations- och yttrandefriheterna ytterligare. Sossar, kommunister, moderater och sverigedemokrater är helt överens om att yttermera vidga den märkliga svenska sexköpslagen genom att kriminalisera «digitala tjänster» som Onlyfans, med ett givet framtida slutmål att förbjuda all slags erotik och pornografi.

Så går alltså Europa under, i ett moras av ofrihet, censur och repression. Det är alltid så det går till, och det är ett tecken i tiden, en fingervisning om en ny och mer brutal tid. Vi har sett det förr, och vi ser det nu igen.

Kategorier
Europa Kina Politik Teknik

Joar vill kriga med Kina

Mammas osnutne gosse Joar, den kinahatande folkpartisten, är återigen i farten med fullkomligt befängd retorik på debattplats i boulevardspressen. Tesen denna gång är att «vi måste slå tillbaka» när Kina «angriper oss» med cyberattacker, men vem som angriper vem är nog inte givet.

Säkert är att cyberkrigföring är en självklar del av totalförsvaret, och lika säkert är att angreppen mot Kina från västmakter är långt mycket fler och större än de som går i motsatt riktning. Men det stod inte i Expressen, så det kunde du faktiskt inte veta. Däremot vet vi att USA och Israel är de enda makter som utför skarpa cyberangrepp snarare än att bara testa den andre killens förmåga. Fråga bara Iran.

Osnutne Joars infallsvinkel är emellertid bakvänd och felaktig, och tar sin grund i något slags kapprustning och digitalt krig med en inbillad fiende. Kina är inte vår fiende om vi inte själva gör landet till sådan, och det tycks i själva verket vara vad Joar et al egentligen syftar till, att piska upp fientliga stämningar och etablera fiendskap istället för att bygga broar.

Joar förstår inte heller att ett digitalt försvar byggs i tandem med ett digitalt civilsamhälle, det är två sidor av samma mynt i samverkan. Men om det är något Europa och Sverige saknar, är det just digital kompetens. Med vilket inte menas snofsiga kostymnissar som förvaltar amerikansk teknik, utan innovativ kraft i näringslivet.

Sverige och Europa har helt enkelt inget Baidu, inget Tencent, inget Alibaba, inget Bytedance, inget Pinduoduo, inget Netease, inget Deepseek och inte ens något Meituan eller Didi. Sverige och Europa har inte heller något Apple, Meta eller Alphabet, för att lista några av den andre killens resurser.

Vi är istället en digital öken, en europeisk sovjetunion som har reglerat sönder och samman all innovationskraft på grund av att förbudsliberaler som Joar ständigt lägger sig i med allsköns social ingenjörskonst och pekpinnar av allehanda slag. Allt vi har är fina «värderingar» och en oändlig byråkrati, men de är till föga nytta när israeliska svarthattar slår till.

Joars med fleras uppdrag är alltså inte att rusta ihjäl kontinenten med vare sig plåtschabrak eller digitala strukturer utan backning av civilsamhället och näringslivet, utan att först och främst etablera en grund för innovationskraft, på det att Europa kan börja ta små steg mot en självständig digital infrastruktur. När det väl är gjort och det finns grogrund för digital innovation i AI och andra fält, då kommer även försvarskapaciteten på köpet, helt gratis.

Det Joar agiterar för är emellertid i princip den nordkoreanska varianten, att ha en militär digital spets utan en civil motsvarighet. Det fungerar emellertid lika bra som Nordkorea i övrigt, det vill säga inte alls. Men Joar tror på fullt allvar att man på det sättet kan bygga en «överlägsen offensiv förmåga». Det kan man alltså inte. I vart fall inte mot Kina.

Det är detta vi har att «kriga» mot.
Kategorier
Asien Kina Politik Teknik

Thailändska JAS-39 Gripen?

Något «fullskaligt» krig mellan Thailand och Kambodja blir det nog inte, dels för att dispyten begränsas till mindre områden längs gränsen och är av postkolonial natur, men framförallt för att Thailand enkelt skulle vinna en sådan drabbning. Det förblir därför en isolerad företeelse av samma snitt som präglar många andra områden i Asien, exempelvis gränstvister mellan Indien och Kina.

Men konflikten sätter ändå under belysning ett svenskt dilemma, nämligen vapenexporten av JAS-39 Gripen och andra system till den labila regimen i Bangkok. De svenska horbockarnas paradis är samtidigt utsatt för ständig maktkamp mellan militären och den politiska klassen, som i sin tur uppvisar fejd mellan klanen Shinawatra och andra fraktioner.

Paetongtarn Shinawatra blev nyligen avstängd från ämbetet efter att ett telefonsamtal med förre kambodjanske kollegan Hun Sen läckt, då hon tog parti för denne samt kritiserade en thailändsk befälhavare. Shinawatra försökte gjuta olja på vågorna efter en incident vid gränsen i juni, som alltså ligger till grund för nuvarande eskalering, men resultatet blev istället vidgad konflikt.

Thailand kan alltså knappast beskrivas som en fullvärdig demokrati, utan har uppenbara brister. I termer av rangordning enligt Economist democracy index landar Thailand på plats 63, med beskrivningen «ofullständig demokrati», på gränsen till «hybridregim».

Ändå har landet elva JAS-39 Gripen, med bud på fler. Sverige har här sedan länge en märklig policy om att bara sälja vapensystem till länder som uppfyller vissa «säkerhetsmässiga» bedömningar samt kriterier om demokrati och mänskliga rättigheter. Säkerhetsaspekterna är i princip sådana att system inte får säljas till USA:s fiender, eftersom systemen beror av amerikanska komponenter.

Vän av ordning minns säkert att Saab under 1970-talet ville sälja fyrtio JA-37 Viggen till Indien, men förhindrades genom amerikanskt veto på grund av Indiens relationer med Sovjetunionen. Bofors ville sälja haubitsar till samma land, men det stöp på att man som alla andra i denna genre tillämpade mutor under budgivningen.

Den svenska «humanitära stormakten» sätter alltså sig själv på så hög piedestal att väldigt få passerar det nålsöga som krävs för att få köpa svenska vapen. Och de som är så förment goda köper i regel amerikanskt, eftersom USA dels pressar till sådana inköp, dels nyttjar sin avlyssningskapacitet till att lägga exakt rätt bud gentemot konkurrenter. Danmark och Finland ratade således JAS-39 för amerikanska system.

Kvar blir bara en handfull regimer som nätt och jämt kvalificerar, som Thailand (demokratiindex 63), Brasilien (57), Ungern (54) och Sydafrika (43). Vi skäller ständigt och jämt ut sådana figurer som Orbán och Bolsonaro för förment bristande demokrati, men har samtidigt inga problem att sälja vapen till samma herrar. Hyckleri är bara förnamnet.

Om Sverige fortsatt ska ha en vapenindustri med export som intäktskälla måste man därför ha en betydligt mer tolerant inställning till potentiella köpare, samtidigt som man måste göra sig av med det skadliga amerikanska beroendet. I annat fall blir inga system sålda, och svensk vapenindustri kan då lika gärna lägga ned sin verksamhet. Som amerikansk vasall kan vi då likt Danmark lika gärna handla amerikanska system, och det finns inte längre något behov av självständig utveckling.

För Thailands vidkommande finns emellertid många alternativ till fler JAS-39 Gripen, ett system man menar är lämpat att ersätta föråldrade F-16 i fjärde generationen. I spekulationerna förekommer bland andra Chengdu J-10 Menglong, en mer modern kinesisk motsvarighet till Gripen i samma generation (4.5), därtill till halva priset.

Just den omständigheten tycks man för övrigt bortse från i den «säkerhetsbedömning» man omhuldar och som stipulerar att system inte får säljas till länder med nära relationer till Ryssland och Kina (USA:s fiender, nota bene). Men Thailand har just nära förbindelser med Kina, som utövar stort inflytande i landet.

Kina är Thailands största handelspartner, samtidigt som det thailändska etablissemanget huvudsakligen är av kinesisk börd (inklusive klanen Shinawatra). Man har gemensamma militärövningar och är invecklade i ett antal gemensamma infrastrukturprojekt, även inom ramen för Nya sidenvägen. Thailand har visserligen främst amerikanska och europeiska vapensystem, men förfogar även över kinesiska stridsvagnar och ubåtar.

USA skulle kunna lägga embargo även här i ljuset av Kinas inflytande, och oavsett utgången av fejden med Kambodja förblir Thailand därför ett frågetecken för den knepiga svenska vapenexporten. Sverige får nöja sig med att vara inofficiell världsmästare i godhet.

Kinesiska J-10 i Pakistans flygvapen sköt nyligen ned franska Dassault Rafale i Indiens flygvapen. Båda planen är i generation 4.5, i likhet med JAS-39 Gripen.
Kategorier
Asien Europa Kina Politik Teknik USA Vetenskap

东升西降: Öst stiger, väst förfaller

En rad ställföreträdande parametrar kan nyttjas för att få en blick över utvecklingen i världen, exempelvis produktion av elektricitet. Tidigare fattiga länder som Kina har här dragit ifrån övriga fältet med råge sedan 2010, med en skarp acceleration sedan 2001, året då man blev medlem i WTO och därmed världens fabrik.

Man skulle kunna invända att jättelandet Kina visserligen har 2.5 gånger större produktion av elektricitet än USA, men också fyra gånger fler invånare. Per capita är Kina ännu efter, skrockar de malliga västerlänningarna!

Men det intressanta är riktningen, inte det momentana värdet. Elektricitet är ett annat mått för energi och därmed för produktionskapacitet, och med sådan kapacitet följer alla övriga mått som ekonomisk tillväxt med mera. Redan Karl Marx skulle hävda att den som förfogar över «produktionsmedlen» har makten, och den innehas alltså allt mer av Kina.

Europa går däremot kräftgång med minskad produktion av elektricitet, vilket är ett uttryck för avindustrialisering och ekonomiskt förfall. Europas bilindustrier har det svettigt med höga energipriser, tung reglering och sviktande efterfrågan i ljuset av den kinesiska dominansen på elbilar, och Europa har inte så mycket i övrigt att komma med i fråga om teknisk utveckling.

Man följer därmed Japans nedgångskurva, ett land som varit på dekis i tre decennier efter att ha blivit bortfintat av USA. Man talade ofta om det «japanska undret» och det «japanska hotet» under 1980-talet, men i absoluta termer var landet egentligen en mindre aktör jämte EU och USA. Och i förhållande till Kina är det numera en veritabel dvärg.

Utvecklade länder som USA och Sydkorea fortsätter att växa i mer behaglig takt med avseende på energiproduktion, medan tillväxtländer som Indien har en brantare kurva. Men inte ens den förslår i jämförelse med Kinas, och Indien lär aldrig komma i kapp i något som helst avseende med den takten.

Energi som ställföreträdande parameter för industriproduktion har inte bara ekonomisk innebörd. Kina står för över hälften av världens produktion av fartyg, medan USA mäktar med ungefär en promille. Det rör sig då inte bara om containerfartyg och lyxkryssare, utan även om krigsfartyg.

Kina har numera världens största flotta i numerär och inom kort även i tonnage, i stort koncentrerad till den egna regionen, medan USA:s är utspridd över hela världen. Men framförallt har Kina flera hundra gånger större kapacitet att ersätta förlorade skepp vid händelse av en skarp konflikt, vilket ger militär dominans.

Vän av ordning brukar hävda att USA snabbt kan ställa om produktionen samt nyttja allierade som Sydkorea (28 %) och Japan (15 %) för sådan produktion, men det är ändå ett givet handikapp. Och den kapaciteten gäller all slags militär utrustning, från flygplan och drönare till automatkarbiner och ammunition.

Andra parametrar berättar om en helt annan sorts kinesisk dominans i vardande, nämligen avseende forskning och utveckling. Kännetecknande för USA under 1900-talet har varit just dess oerhörda tekniska och vetenskapliga dominans, men man får nu se sig detroniserat i allt fler fält av Kina – och härav följer den desperata ambitionen att stänga ute Kina medelst exportkontroll, handelstullar och annat ekonomiskt tvång.

Kina toppar numera inte bara i antal patent och akademiska artiklar, utan även i termer av högkvalitativ forskning. Givet allt annat lika borde detta resultera i enorm kinesisk dominans i nobelpris i fysik, kemi och medicin om ett par decennier, även om man inte kan utesluta politisk inblandning i saken.

Kina övertar då USA:s roll som vetenskaplig och teknisk dominant, samtidigt som man alltså förfogar över «produktionsmedlen». Vad det innebär kan var och en räkna ut, men mer intressant för vårt vidkommande är kanske vad det blir av Europa i denna utveckling.

Europa försvinner helt enkelt från kartan, och blir kanske mest ett turistmål, en föredetting som brukade regera världen men som inte längre förmår konkurrera. En kontinent som tog död på sig själv med sovjetreglering kring plastkorkar framför ekonomisk tillväxt, politiskt korrekta «värderingar» kring *2SHBTQIAP++ framför hårdkokt forskning, massiv invandring från tredje världen framför inre utveckling, samt klimathysteri framför energiproduktion. Kanske krigar man ihjäl sig ännu en gång, givet den märkliga upprustning som nu sker?

Även USA tar nu raska steg mot klippavsatsen genom dess inre politiska kaos, handelskrig med hela världen och allt större alienation gentemot det globala syd. Handelstullarna är ett slags skatt på den egna konsumtionen och produktionen, då det amerikanska näringslivet är höggradigt beroende av import från övriga världen för sin produktion.

Xi Jinping har i sina politiska tal förfäktat aforismen 东升西降 (dongsheng-xijiang) eller öst stiger, väst förfaller, som ett uttryck för denna utveckling, som numera är uppenbar för var och en. Han är knappast ensam om att inse detta, utan har gott sällskap av andra i att se detta mönster.

Som europé kunde man önska en annan utveckling, men man kan bara konstatera att Europa inte fattar, inte vill fatta och inte har förmågan att fatta. Detta eftersom man aldrig ändrar riktning utan håller fast vid kursen, rakt emot isberget, stupet eller vad man nu vill använda för metafor.