Venezuela smugglar visserligen knark till USA och Europa, men man spelar inte i den högsta divisionen. Om det specifikt är narkotikan Washington vill åt, vore det mer rationellt att angripa Mexiko och Colombia. Frågan är därför varför USA står i begrepp att för femtielfte gången militärt intervenera i ett land på sin egen bakgård i Sydamerika, utan att man för den skull straffas för det enligt det skämt vi kallar den «regelbaserade världsordningen».
Svar har redan givits apropos detta, och det har mer med Kina att göra än något annat. Maduro är kompis med såväl Xi Jinping som Vladimir Putin och ayatollorna i Iran, och är därför ett geopolitiskt problem för Pentagon.
En titt på kartan visar den geopolitiska komponenten med all tydlighet, eftersom landet är geografiskt nära såväl USA som den hårt trafikerade Panamakanalen, som också omfattas av kinesiska intressen. Kina eller Ryssland skulle kunna upprätta baser på venezuelansk mark, och därmed utgöra ett hot mot amerikanska intressen.
Men är det inte tydligt uttalat av Nato, Kristersson och gänget att det står varje land fritt att självt välja sin väg i fråga om allianser och försvarssamarbeten, det vill säga inte bara Ukraïna? Eller är det ännu en sådan där grej där det bara gäller oss, och inte andra? Argumentet faller alltså alltid på att USA aldrig skulle tolerera att Kina eller Ryssland får in en kil på den egna bakgården.
Den militära aspekten är hypotetisk och ligger längre fram i scenariot, men Kinas mastondontprojekt Ett bälte, en väg innebär att framväxten av hamnar och annan infrastruktur ger Kina viss kontroll över handelsrutterna och ett embryo till framtida baser.
Till yttermera visso härbärgerar Venezuela världens största oljereserver, vilket Kina redan exploaterar i egenskap av landets största exportdestination, på grund av de sanktioner som USA har mot Caracas. Beijing har investerat i oljeplattformar för att utvinna råolja och på annat vis stödja den venezuelanska produktionen och ekonomin, och detta irriterar Vita huset.
Genom att störta Maduro och stödja oppositionen skulle man kunna få till en ändring på denna ordning. Sanktionerna skulle då upphöra och Venezuela kunna exportera sin olja till USA och andra destinationer istället för till Kina, samtidigt som man eliminerar Beijings fotfäste i landet. Detta är alltså vad det handlar om, inte om knarkbåtar, och USA döljer alltid sina egentliga motiv.
Venezuela har en geopolitiskt strategisk position.
Påverkansoperationer från främmande makt tycker vi då rakt inte om, men det går förstås bra om det tvärtom är vi som står för påverkan mot främmande makt. Att sprida demokrati och så där, då är det inte så jävla noga med högtravande principer! Eller som Trump offerera fyrtio miljarder dollar till Argentina om Javier Milei vinner valet (vilket han gjorde).
Brandgule mannen hotade dessutom Brasilien med skyhöga handelstullar om inte förre presidenten Bolsonaro frikändes i en rättsprocess, det vill säga att Trump direkt lade sig i den brasilianska rättvisans gång. Europa rycker på axlarna, och det är givetvis bara USA som kan komma undan med den typen av «economic coercion».
Utomrättsliga avrättningar av förmodade «knarkterrorister» till havs är en annan sak Washington kan kosta på sig utan påföljd, tillsammans med amerikanska skyddslingen Tel Aviv, och i själva verket löper supermakten ingen risk ens om man initierar en statskupp i någon bananrepublik eller inleder krig i Mellanöstern över en påse tvättmedel som man hävdar är biologiska «massförstörelsevapen». De europeiska sanktionerna uteblir alltid.
Utöver att avfyra missiler mot fiskebåtar har Trump nu även skickat hangarfartyget Gerald Ford med destination Sydamerika, för att med andra flottenheter stå beredd att ingripa militärt i Venezuela. Enligt Nicolás Maduro står USA i begrepp att inleda ännu ett evighetskrig för att presidenten har dragit tillbaka medborgarskapet för en oppositionell politiker, och även den statsvetenskapliga tyckareliten tycks landa i slutsatsen att Washington vill störta Maduro.
Det kanske man vill, men inte för sakens egen skull och inte heller för att demokratisera eller ägna sig åt «nationsbygge» – USA har faktiskt lagt ned den taktiken, särskilt under Trump. Inte heller har det med knarket att göra, allt det är bara svepskäl för något mycket större som äger rum i fonden.
Något evighetskrig lär det inte bli tal om, utan USA har förmåga att störta regimen på ett par dagar, på samma sätt som man tidigare har gjort ett fyrtiotal gånger på kontinenten. Det var operationer som gick under Monroe-doktrinen, en plan för att hålla Europa borta från Syd- och Latinamerika, tillsammans med kalla krigets mission att rensa undan kommunism och socialism varhelst sådan flammade upp (till exempel i Chile).
Den här gången är det emellertid inte Europa man vill hålla borta, utan snarare Kina. Därav interventionen i Panama och hotet om att erövra Panamakanalen, och därav löftet till Milei om fyrtio fräscha miljarder för att stabilisera peson och ge luft under vingarna för vidare marknadsekonomiska reformer.
Ty Argentina likväl som Brasilien, Venezuela, Colombia och en rad andra sydamerikanska länder hamnar allt mer under Beijings inflytande och utmanar därmed USA:s traditionella intressesfär. I Washingtons plan ingår således att kontra Kina även via tredje land, i vad som skämtsamt kallas Donroe-doktrinen.
Specifikt vill man erbjuda amerikanska lån för att kontra de kinesiska, och man vill även investera i sydamerikanska länder, dels för att komma i åtnjutande av resurser men framförallt för att kunna kontrollera ekonomin och förhindra Kinas vidare expansion av Bältesprojektet. Pentagon vill inte att Kina ska äga hamnar och dylika strategiska knutpunkter på USA:s bakgård.
Kina är numera största handelspartner för nästan samtliga länder i Sydamerika, en ordning som Washington vill ändra på, för att själv åter inta den rollen. Man angriper alltså inte bara handelsunderskottet gentemot Kina, utan bearbetar även andra länders handelsbalans med den asiatiska jätten.
Fredspresidenten är alltså på krigsstigen, och det var nog ingen tillfällighet att försvarsministerämbetet uppgick i den nya titeln krigsminister. Kanonbåtsdiplomati och kolonialism gör en storstilad återkomst när USA tar sig an Sydamerika på nytt, denna gång för att bekämpa det Kina man anser är ett hot mot amerikansk dominans. Hur svarar då Kina?
Uppdelningen av världen i intressesfärer är oacceptabla, menade någon sosse för några år sedan. Det är också traditionellt svensk politik, i vart fall före anslutningen till det amerikanska vasallskapet genom Nato, eftersom konceptet som sådant gröper ur det nationella självbestämmandet, då småstater som Sverige måste ta hänsyn till stormakter.
Det är också det argumentet som anförs vad beträffar Ukraïna, att det är en «demokrati» (i själva verket valautokrati, i vart fall så länge man hade val) som har «valt» (förmåtts) att orientera sig mot Väst, och att det därför inte ankommer på Ryssland att betrakta landet som en del av sin intressesfär. Men argumentet är tämligen ihåligt, eftersom Västs idoga försvar av Ukraïna är ett uttryck för att landet istället borde tillhöra Västs intressesfär.
Ty en sådan finns, och har alltid funnits, i vart fall sedan Rom etablerade ett imperium i större delen av Europa, Nordafrika och Mellanöstern. När Rom föll 1453 krympte den östliga delen av intressesfären, men i gengäld medförde den åtföljande upptäcktstiden att den västliga expanderade kraftigt. Sedermera koloniserades hela Amerika och Afrika samt stora delar av Asien, varvid hela världen kom att bli en europeisk «intressesfär».
Efter världskriget avkoloniserades världen i stort, och de europeiska länderna blev plötsligt och hastigt skenheliga förespråkare av en rättvis världsordning under mänskliga rättigheter baserade på europeisk kristendom och annan kultur. Bara det att världsordningen alltjämt kontrollerades av västliga institutioner, samtidigt som de koloniala strukturerna och kontrollen över forna lydstater upprätthölls med andra metoder, som bistånd under utpressning med mera.
Vi ser hur denna koloniala ådra alltjämt kommer till uttryck i hur Väst lägger sig i Kinas inre angelägenheter med synpunkter kring Taiwan, Hongkong och Xinjiang, och i hur det illegala sanktionsvapnet används för att domptera andra länder. Väst har utsett sig självt till polis, åklagare, domare och bödel i en och samma roll.
Diverse domstolsväsenden i den Haag är ett uttryck för detta, i det att de nästan uteslutande nyttjas för att klämma åt förmenta skurkar i Afrika och andra svagare aktörer, medan samma slags institutioner aldrig skulle komma i fråga för exempelvis USA, med dess digra lista av brott mot mänskligheten, iscensatta statskupper och så vidare.
Inte heller Bryssel skulle komma på tanken att använda sanktionsvapnet mot sin husse USA, exempelvis när man iscensätter statskupper på sin egen bakgård i Latinamerika. Donald Trump har fri lejd i att likvidera förmodade knarkkurirer på öppet hav, det behövs ingen rättsprocess eller annat trams som stipuleras i deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Skulle han invadera Venezuela och avsätta Maduro, skulle det inte rendera annat än en axelryckning från Bryssels sida.
Ty Bryssel har inget att sätta emot det betydligt starkare USA, vilket är ett uttryck för att det är den starkes rätt som gäller, alltid har gällt och alltid kommer att gälla. Under efterkrigstiden har vi invaggats i en illusion om att en annan världsordning är möjlig, under pax americana, med ett USA som garant för den «regelbaserade världsordningen». Bara det att hegemonen USA själv konstant har brutit mot sina egna regler, vilket därmed har omöjliggjort ordningen. USA har varit den ende starke mannen.
Varken Ryssland eller Kina, eller för den delen större delen av det globala syd, kan godta en ordning i vilken man är underställd västlig överhöghet och amerikansk dominans, och agerar därför för en multipolär ordning i vilken stater äger inflytande i proportion till den egna storleken. En balanserad världsordning.
USA legitimerar faktiskt numera den uppfattningen genom att göra anspråk på såväl Kanada som Grönland likväl som att lika vårdslöst som alltid angripa diverse bananrepubliker i Latinamerika när det passar. Det är power politics av traditionellt snitt, och om stormakterna USA, Kina och Ryssland är överens om denna ordning kan EU protestera bäst man vill.
Det har varit så här sedan civilisationen uppstod, en ständig kamp om territorium, resurser och inflytande. Gränserna upprätthålls genom såväl språk, skriftsystem och religion som fysiska barriärer, och om man ska erövra land måste man låta konvertera massorna i den nya kulturen.
På så sätt kristnades Norden, och på så vis överger Ukraïna sin ortodoxa hållning för att istället ansluta till västerländsk tideräkning med mera. Afrika söder om Sahara använder latinska alfabetet som en konsekvens av kolonialism, medan övre halvan och Mellanöstern nyttjar det arabiska. Var kristendom respektive islam har störst fotfäste får du räkna ut själv.
Buddism och konfucianism håller stånd i den dharmiska världen, där islam och kristendom har haft begränsad framgång, så även västlig kolonialism. Traditionella stormakter som Indien och Kina kommer aldrig att ge upp sina regionala anspråk eller krav om inflytande, i vad vi numera benämner intressesfärer.
För Kinas del utgör den intressesfären Sydkinesiska sjön och länderna däromkring, traditionellt även Korea och Japan. Det är så att säga inte ett «kommunistiskt» påfund, utan en urgammal hållning. Den så kallade tiopunktslinjen fastslogs av det «goda» och «verkliga» Kina som numera huserar på Taiwan, och upprätthålls alltjämt av den illegitima regimen i Taibei, även om man vanligen talar tyst om det i västliga kanaler. Samma «riktiga» Kina betraktar förstås Tibet (och till och med Mongoliet) som kinesiskt territorium.
USA vill kontrollera den västliga hemisfären, Ryssland den slaviska kultursfären (inklusive Ukraïna) och Centralasien, Indien den dharmiska världen samt Kina den traditionellt sinitiska sfären med omnejd, inklusive Sydkinesiska havet. Europa vill i sin tur försöka vidga sin union till Moldavien, Georgien och andra länder, samtidigt som man försöker behålla kontrollen över Afrika.
Det senare går så där, eftersom Kina i afrikanska länder erbjuder business utan moraliska pekpinnar. På samma sätt har Kina numera gjort insteg i Sydamerika, på USA:s egen bakgård, inte minst i Brics-landet Brasilien samt i Panama och Venezuela. Man investerar häftigt i Mexiko, samtidigt som man ser mellan fingrarna angående export av kemiska beståndsdelar som används för produktion av fentanyl med destination USA.
Förutom att ge igen för opiumkrigen under 1800-talet utmanar man den globala hegemonen USA med dess egna metoder, genom att snoka i dess intressesfär på samma sätt som USA har haft en fot i Kinas sfär i hundrafemtio år och alltjämt stryker längs dess kuster. Man ger igen för gammal ost när man nu har kraften.
Kina kan emellertid avvara dessa hävstänger, i utbyte mot att USA drar sig tillbaka från Sydkinesiska sjön och lämnar Taiwan åt sitt öde. Trump tycks överväga den möjligheten, inte minst för att söka stöd för att ta kontroll över Grönland. På samma sätt kan Trump tänka sig att dra ett streck vid nuvarande frontlinje i Ukraïna, för att få med sig Ryssland på samma tåg.
Därmed respekterar stormakterna varandras intressesfärer, och freden bevaras. En polycentrisk världsordning danas. I annat fall leder dessa allt intensivare skärmytslingar till större konfliktytor, ytterst i det tredje världskriget. Oceanien är i krig med Eurasien: Oceanien har alltid legat i krig med Eurasien.
Moskvas specialoperation i Ukraïna har nu pågått i tre och ett halvt år, snart tangerande första världskriget i både tid och karaktär av utnötningskrig. Givet de låsta positionerna lär kriget pågå ytterligare ett bra tag, och den som finansierar döden på slagfältet är ingen mindre än du.
Det totala militära stödet till Ukraïna uppgår för närvarande till 150 miljarder euro, med USA som största givare. EU:s totala nota landar på 132 miljarder euro, med bud på mer, särskilt som Bryssel har lovat Trump att binda upp sig för stora amerikanska vapenköp. EU:s militära stöd räknas till 63 miljarder euro.
Den årliga amerikanska vapenförsäljningen till EU uppgår numera till 58 miljarder euro, upp från bara lite drygt två miljarder euro före kriget. Paketet avspeglar inte bara stödet till Ukraïna, utan även den massupprustning som för närvarande pågår i Europa.
Vi har alltså en situation där europeiska skattebetalare – du – hostar upp dryga summor för att bekosta kriget i Ukraïna. Det gör du så gärna så, allt för ge POOH-tin en läxa han aldrig glömmer! Och så vidare.
Men det är bara en del av ekvationen, ty i det andra ledet finner vi motsvarande stöd till Ryssland, indirekt i form av köp av fossilt bränsle. Den summan uppgår för närvarande – och håll i dig nu – till 215 miljarder euro, eller 62 % mer än det sammanlagda stödet till Ukraïna.
Man sprängde visserligen Nord stream för att tvinga in Tyskland i fållan, men faktum är att EU tre och ett halvt år in i kriget alltjämt är Rysslands största importör av naturgas, omfattande 50 % av den ryska exporten av flytande gas samt 35 % av den rörledda exporten. Siffrorna döljer dessutom det faktum att en stor del av den olja som EU köper ursprungligen är rysk, men bearbetad i något transitland.
Kjolstygen i Bryssel har dock visat «stor handlingskraft» genom att nu äntligen, och för vilken gång i ordningen är okänt, ha klubbat igenom en utfasning av gasen, vilket ska ske senast 2028. Det är ytterligare tre år av krig, förutsatt att man får med sig Ungern och Slovakien på tåget (det får man inte).
EU:s medborgare betalar alltså dubbelt genom att först köpa vapen av USA, och därefter köpa gas av Ryssland, som för intäkterna producerar och köper vapen som används mot de amerikanska i Ukraïna. Vad får du då för pengarna?
Förutom en halv miljon döda och långt fler skadade förstås ett svart hål som fortsätter att sluka resurser, samt som följd energikris, industrikris, nolltillväxt, arbetslöshet, politisk instabilitet, social oro och misär i största allmänhet. När det sen går upp för allmogen att POOH-tin ändå vinner kriget, trots Paasikivis försäkran om motsatsen, lär det knytas händer i fickorna och gnisslas tänder…
Det är en missuppfattning att Rysslands ekonomi skulle vara på väg mot en kollaps, eller kanske snarare ett utryck för propaganda.
För fortsatt krig är EU och dess marionett i Kiev, den korrupte kokainisten Zelenskyj. Bryssel skulle kanske hävda att man är för fred, men på Ukraïnas villkor. Det är emellertid en ekvation som inte går ihop, då Ryssland inte har för avsikt att lämna tillbaka territorier, och då Ukraïna inte heller kan ta tillbaks dem. Sådan är verkligheten.
Den store rorsmannen i Kreml, Vladimir Putin, har emellertid generöst erbjudit att lämna tillbaka delar av Zaporozje och Cherson till Kiev, i utbyte mot att man får hela Donetsk och Lugansk. De senare oblasten, som sammanfattas i Donbass, är de territorier striden har gällt från början, då den ryska majoriteten därstädes har behandlats illa av Ukraïna.
Trump är förstås med på tåget. Under ett tredje möte i Washington lär Zelenskyj och Trump åter ha råkat i luven på varandra, denna gång om just denna stridsfråga. Trump menar alltjämt att Zelenskyj bör ta erbjudandet, ty något bättre erbjudande kommer han aldrig att få.
Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket. Det gäller inte minst EU, som vägrar kompromissa, och sturskt lovar att «stå med» Zelenskyj till det bittra slutet. Man nyttjar alltså ukraïnierna som brickor i ett geopolitiskt spel, trots att man på någon nivå måste inse att Ryssland kan hålla ut betydligt längre och att spelet därför är förlorat.
Putin menar säkert allvar, och man (nämligen EU) skulle kunna tolka det som ett svaghetstecken, att Ryssland är på väg att tappa kraften. Men mer troligt är att Vladimir kastar ett ben till de rabiessmittade byrackorna i Bryssel för att se hur de reagerar, viss om att de ändå inte kommer att godta förslaget.
Då har han visat prov på god vilja, medan EU och dess marionett Zelenskyj fortsätter med sin ohemula kompromisslösa hållning. Det är alltså Putin som visar sig vara den skicklige diplomaten och statsmannen, medan krigsivrarna i Bryssel gräver ned sig än djupare i skyttegravarna. Omvärlden noterar.
Kriget lär därför fortsätta, om man inte är beredd till en sådan kompromiss. En sådan skulle i så fall kunna utverkas i Budapest, under ledning av den andre statsmannen i Europa, Orbán Viktor (med ungersk namnordning). Putin och Trump ska nämligen träffas där, och kanske Zelenskyj då tar del i samtalen.
Med Orbán förhåller det sig så att han talar med alla och har goda relationer med såväl USA och Ryssland som Kina, till skillnad från snobbarna i Bryssel, som fnyser åt allt och alla i sin omotiverade hybris. Det är en förutsättning att samtala med andra om man vill ha resultat, ty utan förhandlingar avgörs saken i slutändan på slagfältet, naturligtvis till Rysslands fördel.
Därför vore det bra om Putin och Zelenskyj kan träffas öga mot öga och diskutera mer pragmatiskt, utan att kjolstygen i Bryssel lägger sig i eller smider fler ränker. Det får faktiskt räcka nu, det har länge varit hög tid att dra ett streck i sanden (eller frontlinjen) och gå vidare. Nu får Zelenskyj sin bästa chans härtill, med en större yta än han eljest hade kunnat önska sig. Ta den!
