Jordbävningar inträffar titt som tätt i Iran, men ett skalv häromdagen tros av en del bedömare i själva verket vara en nukleär testladdning. I så fall skulle Iran nu vara den tionde kärnvapenmakten i världen, jämte USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike, Indien, Pakistan, Nordkorea och folkmördarstaten Israel.
Iran förnekar visserligen att man har kapacitet för kärnvapen, och att dess kärnprogram är fredligt. Men även Mellanösterns enda ockupationsmakt tillika apartheidstaten Israel förnekar att man förfogar över kärnvapen. Tehran skulle alltså under alla omständigheter förneka innehav för att inte dra på sig Tel Avivs vrede.
Judestaten har också gång efter annan saboterat Irans centrifuger och anläggningar för anrikning av Iran, eftersom man vill förhindra att landet utvecklar kärnvapen. Även USA och dess lakejer har sökt störa Irans kärnprogram med sanktioner och isolering. Men anrikning sker förstås även för att framställa kärnbränsle för reaktorer, och det är varje lands rätt att göra så.
USA och dess lakejer skulle hejdas i sin framfart i regionen om Iran förfogar över kärnvapen.
Experter menar att Iran ändå har de grundläggande beståndsdelarna för ett kärnvapenprogram, men att man skulle behöva månader eller år för att färdigställa funktionella vapen. Men ett år har samtidigt gått sedan den israeliska terrorstaten inledde sin fullskaliga och olagliga invasion av Gaza och folkmordet på palestinier, och mullorna i Theran kan ha förutsett behovet redan då.
Man kan även ha fått vederbörlig hjälp av såväl Kina som Ryssland i att utveckla ett program, exempelvis i form av tekniköverföring, missiler eller rent av anrikat uran. Det kan ligga i båda dessa staters geopolitiska intresse att ge Iran lämpliga verktyg att hantera den aggressiva etnostaten, och avskräckande domedagsvapen ingår i en sådan arsenal.
Väst skulle visserligen aldrig tolerera iranskt kärnvapeninnehav, och Iran skulle därmed hamna i samma prekära läge som Nordkorea. Men eftersom Tehran i princip redan är lika isolerat som Pyeongyang, kan man lika gärna fullfölja strategin. I egenskap av shiamuslimskt land har man även en fnurra på tråden med övriga arabvärlden, varför man behöver uppgradera sin förmåga.
Iranska kärnvapen stoppar visserligen inte israelisk statsterrorism eller folkmordet i Gaza, men det inger ändå tillräcklig respekt för att tygla dåren Netanyahu i Tel Aviv från att släppa loss ondskans fulla krafter. Det balanserar även ekvationen i Mellanöstern något, och såväl judarna som jänkarna får därmed skäl att besinna sig.
En iransk bomb kan förändra dynamiken i regionen och försvaga ondskans axel USA–Israel.
Kina avfyrade häromdagen en interkontinental ballistisk robot över havet, med nedslag någonstans i Franska polynesien, tio tusen kilometer bort från avfyrningsrampen på Hainan. Det rör sig om en Dongfeng DF-41 med kapacitet att skicka ett dussin stridsspetsar femton tusen kilometer bort, det vill säga till det amerikanska fastlandet.
Sprängkraften motsvarar tio nagasakibomber, och de avfyras typiskt från mobila enheter som inte enkelt kan elimineras i förebyggande syfte. Kina har några hundra sådana enheter, och sammanlagt fler avfyrningsplatser för interkontinetala robotar än USA, även om man har betydligt färre stridsspetsar.
Normalt skickar man sådana pjäser över eget territorium i syfte att utvärdera förmåga, och Kina har inte avfyrat någon pjäs över havet sedan 1980, då en DF-5 med motsvarande räckvidd men mindre sprängkraft. Det är för att grannarna tenderar att bli oroliga, som när Gim Jeongun skjuter av sina smällare över Japan.
Därför ska man också tolka avfyrningen som ett politiskt utspel, som en varning till berörda parter i regionen samt förstås även makter som USA och Australien, att man ska hålla sig borta från Taiwan och Kinas närområde. Särskilt lät man pjäsen snudda Luzon i Filippinernas nordligaste del, ett utspel som inte kan missförstås givet att Bongbong Marcos har tvärvänt i hållningen till Kina och bjudit in USA till ytterligare baser.
DF-41.
För att göra Filippinerna till en grushög behöver man dock inte DF-41, utan det räcker med medeldistansrobotar som DF-26 (guamexpressen) eller DF-17 med förmåga att aptera hypersoniska robotar. Däremot skulle man behöva mer långräckviddiga pjäser för att kunna nå hela Australien, där USA för närvarande bygger upp kapacitet för att kunna slå mot Kina.
Zhongnanhais meddelande är således riktat till såväl Filippinerna som USA och Australien, och implicit även Japan, att man har såväl förmåga som vilja att slå vakt om Taiwan och andra intressen, och att både vilja och förmåga sannolikt är långt större än motståndarnas. Beijings röda linje kring Taiwan ska inte ifrågasättas eller utmanas, är budskapet.
Formellt hävdar man givetvis att testflygningen inte är riktad mot något enskilt land, utan en rutinåtgärd. För det har man visst fog, då DF-41 sjösattes först 2017 och nu har kommit ur den sista testfasen. Men det är en sekundär aspekt, även om man säkert vill se att den fungerar felfritt hela vägen. Den politiska dimensionen är given, och budskapet kan inte missförstås.
Den bana pjäsen tog från Hainan till Franska polynesien.
Om den «regelbaserade världsordningen» talar man lika ofta som man struntar i den, särskilt då den «exceptionella» staten USA och för all del även den likaledes «exceptionella» staten Israel. International law? I better call my lawyer., som Dubya Bush uttryckte saken.
Sådana ständiga övertramp gör världsordningen meningslös, och i slutändan är det därför den starkes rätt som avgör. Världsordningen i sig är för övrigt danad av segrarmakterna under andra världskriget, och bara av den anledningen allt mer obsolet.
Bland de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd finns därför Storbritannien och Frankrike, två före detta kolonialmakter som numera är helt vanliga nationer utan särskilt inflytande i världen. En rättvis världsordning kan inte motiveras med fortsatt deltagande av London och Paris i denna position, med vetorätt att blockera viktiga beslut.
Istället för dessa länder bör givetvis EU ta plats i säkerhetsrådet som kollektiv representant för Europa, då det är en stabil union som företräder närmare en halv miljard människor. På samma sätt måste en plats vikas för Afrikanska unionen, som företräder 1.25 miljarder människor i stark demografisk och ekonomisk tillväxt.
FN måste reformeras.
Kina och Indien bidrar med ytterligare 1.4 miljarder människor vardera, medan USA och Ryssland kvarstår som starka militärmakter med stor landyta samt ytterligare en halv miljard människor. Därmed är fem av åtta miljarder människor representerade.
Mer knepigt är hur Sydamerika ska representeras, eller för den delen Sydöstasien. Brasilien och Indonesien är största länder i respektive region, men är kanske inte representativa i sig. Exempelvis Indonesien är muslimskt, medan övriga Sydöstasien i stort är buddistiskt eller kristet. Brasilien är en portugisisk kultur i en spansktalande del av världen, och det vore märkligt om den utbredda spansktalande befolkningen inte vore representerad.
Bättre vore då att viga en plats i säkerhetsrådet åt Sydöstasiatiska nationers förbund (Asean), som representerar 600 miljoner människor. Unasur, eller Sydamerikanska nationernas union, kan på samma sätt representera Sydamerika i rådet, omfattande 400 miljoner människor.
Därmed täcks sex av åtta miljarder människor med åtta medlemmar, men vi vill helst ha ett udda antal för att kunna åstadkomma avgörande utslag inom den permanenta skaran. Japan eller möjligen en association mellan Japan och Korea kunde då bli den nionde medlemmen, som balans till Kina i regionen och som en representant för en stark ekonomisk och kulturell makt.
Vetorätten måste naturligtvis avskaffas, varvid enbart kvalificerad majoritet om tre femtedelar gäller. Skaran av tio växlande medlemmar kvarstår, och hela rådet består därmed av nitton medlemmar. Det vore en balanserad och rättvis ordning.
Men det har aldrig hänt i världshistorien att en hegemon frivilligt har avhänt sig makten, och därför måste det nog till ett nytt världskrig innan vi får en sådan rättvis och verkligt regelbaserad världsordning. I detta världskrig måste således USA besegras innan en sådan ordning formellt kan danas. Till dess gäller alltjämt den starkes rätt.
EU, USA, Ryssland, Kina, Japan, Indien, AU, Asean och Unasur är nya permanenta medlemmar i ett reformerat säkerhetsråd.
Expressenbimbon Jernek är i farten igen med ett paket underliga tankegångar, denna gång om judarnas exploderande personsökare. Att det specifikt är Israel som gång efter annan återkommer i sådana APT-operationer, exempelvis Stuxnet 2005, funderar hon inte närmare på, utan vänder istället blickarna åt och anklagelserna mot… Kina.
Apartheidstatens terror visar nämligen att stater är sårbara om man inte har «full kontroll över sin teknologi», och att det därmed är vanskligt att införskaffa sådan teknik från «stater som inte är vänligt sinnade». Jernek nämner här bakdörrar och spioneri som mer realistiska tillämpningar än exploderande enheter.
Men att kinahatande Expressen är direkt fientlig mot allt kinesiskt, eller att stora delar av Västvärlden också är det, betyder inte att Kina är fientligt inställt mot oss. Kina har ingen sådan aversion, och inte heller har man någon ambition att följa USA i spåren att dominera världen med omfattande spionage som beståndsdel.
Det tål att upprepas än en gång, att det så att säga inte var Kina som avlyssnade Angela Merkels telefon, eller på motsvarande sätt buggade svenska och danska politiker (en händelse som prompt begravdes i en utredning). Det var inte heller Kina som under decennier avlyssnade europeiska företag i syfte att få marknadsmässigt övertag och inhämta underrättelser om enskilda individer, utan USA och övriga Five Eyes under programmet Echelon. Det är just snygga «vänner».
Samma USA och fem ögon ligger som bekant bakom senare övervakningsprogram, som Xkeyscore och Prism, så som avslöjat av Edward Snowden för något decennium sedan. Kina har inga motsvarande program, men man har förstås en väldimensionerad cyberarmé och omfattande program i syfte att försvara den egna säkerheten. På så sätt har man kunnat infiltrera och likvidera eller fängsla inte mindre än ett trettiotal CIA-agenter i Kina och mer eller mindre pajat det amerikanska spionprogrammet i landet.
Kina bedriver som alla andra nationer även inhämtning utomlands, mestadels av öppen karaktär, men förstås en hel del mer illegitimt. Allt annat vore tjänstefel. Däremot finns inga som helst belägg för att Kina i sina produkter lägger in bakdörrar, spionutrustning eller andra icke önskvärda företeelser. Inga alls. Noll fall föreligger.
Frågan är därför varför paranojan kring sådan utrustning är allestädes närvarande i det västerländska narrativet, och svaret är att man ser sig själv i spegeln och tror att Kina ska agera som vi, eller snarare som amerikanerna och övriga anglosfären eller för den delen judarna. Det är en medveten hets för att smutsa ned Kina och rikta misstankarna åt ett annat håll, även om man inte har minsta tillstymmelse till bevis.
Ty bakdörrarna finns per design och per specifikation i amerikanska (och israeliska) produkter, i allt från telekomnätverk och mobiltelefoner. Varenda «techföretag» har avtal med NSA och andra agenturer om åtkomst till användardata av olika slag, och allt du gör i uppkopplat läge är i princip tillgängligt för amerikanska och allierade organisationer. Vi har vetat detta länge, men istället anklagar man… Tiktok (som inte samarbetar med NSA, och inte heller med Kina).
Amerikanska NSA finns i din lur.
Vidare är det just amerikanska produkter som omfattas av installerad avlyssningsapparatur, vilket då visar på en märklig koppling mellan näringslivet, regimen och underrättelseorgan. Exempelvis kinesiske presidenten Jiang Zemins Boeing 767 förseddes 2001 med ett tjugotal avlyssningsenheter som kunde opereras via satellit.
Det finns så att säga inte en politiker eller företagsledare som i dag diskuterar känsliga saker i närheten av sin amerikanska i-lur, utan sådana läggs i mikron för att vara på den säkra sidan. Ja, även den kinesiska åker in av bara farten, för säkerhets skull, men tanken att din Volvo eller kinesiska lyftkranar i amerikanska hamnar skulle vara buggade är alltså i denna kontext mer ett utslag av paranoid psykos än rationell analys.
Nämligen för att Kina inte har något behov av ett sådant panoptikon, då man inte aspirerar på globalt världsherravärlde så som USA gör. Och för att Kina inte har råd att «åka dit» på en sådan fadäs, eftersom man bygger sitt välstånd på handel snarare än militär överlägsenhet, ekonomiskt tvång och dollarhegemoni så som USA gör.
Tanken att det finns «vänligt sinnade länder» är för övrigt bisarr. Länder har inga vänner, bara egenintressen och med det ständigt skiftande allianser. Alldeles särskilt är västländerna opålitliga av just denna omständighet, att de ständigt söker söndra och härska medelst pakter och allsköns allianser, medan mer neutrala och oberoende stater som Kina är mer pålitliga i detta avseende.
Just av den anledningen utlokaliserades den västerländska industrin till Kina, för att man kunde erbjuda en stabil politisk infrastruktur med långsiktigt hållbara villkor, medan den västerländska motsvarigheten tendererar att skifta riktning vart fjärde år. Och av samma anledning stod Sverige både säkrare och starkare som alliansfri nation, medan man nu har lagt alla ägg i samma korg och skaffat sig fiender.
Även israeliska Mossad. Kanske med en sprängladdning, vem vet.
Problemet med klimataktivister, ukraïnatroll och människorättsjihadister är att de är så besatta av sin «mission» att de är beredda att göra vad som helst för att rättfärdiga den egna saken. Sådant som demokrati och lagar får inte stå i vägen när det är så bråttom bråttom att åstadkomma förändring; Ukraïna «får inte förlora» kriget; och ändamålet helgar medlen i största allmänhet.
Därför blir det även en «legitim» uppgift att ta Donald Trump av daga, för att han i vänsterns psykotiska optik är ett hot mot samtliga punkter på agendan, från klimatet till kriget i Ukraïna. Det är för denna skara vänsterdårar ungefär som att «skjuta Hitler», en tankefigur man får stöd av från vänsterns tangentbordskrigare i den mediala huvudfåran, även i Sverige – man har glömt både Palme och Lind.
Alltså är det knappast någon som blir förvånad när ytterligare ett mordförsök mot Trump avvärjs och att skytten i fråga är demokrat, uttalat ukrotroll samt förstås antikinaaktivist. Hans «mission» består i att till varje pris rädda Ukraïna, bland annat med en privatarmé och inhyrda legosoldater från Afghanistan. Every citizen around the globe should be running to Ukraine to fight; Can I be the example? We must win.
Men trots att den amerikanska regimen har sina tentakler överallt tycks man inte ha upptäckt Ryan Wesley Rouths radikaliserade agenda, och inte heller kopplat den till ett tidigare tveksamt förflutet med olovligt innehav av automatvapen, våldsamt motstånd, smitning från olycka samt innehav av stulet gods. Det står skrivet i pannan på den här figuren att det rör sig om ett terroristämne.
Värre är att den här sortens mjukhjärnor är legio i vänstern. Det finns en potentiell trumpdräpare i varje kvarter i USA, och den forne presidenten går numera inte säker någonstans. Det politiska etablissemanget ger visserligen läpparnas bekännelse mot våldet, men i den mediala vänsterfåran inväntar man de avgörande skotten och har av allt att döma redan författat ett bistert eftermäle.
Under alla omständigheter kommer man fortast möjligt att städa undan incidenten, för att därefter återgå till narrativet och cirkusen kring Kamala. Man är inte intresserad av en diskussion om det politiska vänstervåldet, och vill inte att Trump ska vinna sympati på händelsen.
