Kategori: USA

Kategorier
Politik USA

Heja Trump!

Visserligen är det närmare ett år kvar till presidentvalet, men i princip allt talar för att 77-årige Donald Trump (R) ställs mot 80-årige Sleepy Joe Biden (D), såvida den senare inte innan dess avlider eller avsätts på grund av demens. I det senare fallet ställs då Kamala mot Trump, vilket inte lär förändra utgången.

Det amerikanska vänsteretablissemangets våldsamma försök att smeta ned Trump med kriminella anklagelser har helt enkelt gått i baklås, och i opinionen har han ett allt mer stabilt övertag gentemot Ron Desantis (52 % mot 16 %). Ju mer man försöker stänka ned Trump, desto populärare blir han, i analogi med hur svenska etablissemangsmedier länge angrep Sverigedemokraterna på liknande vis.

Ställningen bland republikanska kandidater.

Väljarna sniffar sålunda fuffens, ett försök att neutralisera Trump innan valet, i en valmanipulation som inte anstår en västerländsk demokrati, men som dessvärre är typiskt för hur den amerikanska skurkstaten har devolverat till en andra rangens bananrepublik.

En del menar här att rättsstaten är oberoende och agerar självständigt, men den samlade bilden är en annan, och det är en fortsättning på hur den djupa staten agerade under Trumps presidentskap, bland annat genom massivt trots i den civila tjänstemannakåren.

Man har dock kapitalt misslyckats i sin ambition, och allt tyder på att Trump blir Republikanernas kandidat vad det lider, och man kan i princip ställa in primärvalen. På samma sätt leder Biden skyhögt gentemot Kennedy, varför även Demokraternas kandidat är given.

Utgången de två emellan är förstås en helt annan sak, och båda är djupt impopulära. Men givet att Creepy Joe sannerligen inte har alla hästar i stallet, är grundtipset att det blir en promenadseger för Trump. USA kan inte återvälja en senildement kandidat, varför man hellre väljer pest än kolera.

Men den pesten – Trump – kan ändå göra stor nytta, bland annat genom att återställa utrikespolitiken till mer normal nivå. Kriget i Ukraïna kan avslutas, kanske inte på en dag, men på ett par månader, samtidigt som relationen med Kina kan stabiliseras. Jag håller därför på Donald Duck, i brist på bättre.

Bilden man vill förmedla av Trump, som en simpel kriminell fånge.
Kategorier
Afrika Indien Kina Politik Ryssland USA

Guldtackeländerna i B11

Akronymen löd ursprungligen BRIC efter initialerna hos de ingående ländernas engelska namn, Brasilien, Ryssland, Indien och Kina, men den var samtidigt i bruk innan man formaliserade ett samarbete snabbväxande ekonomier emellan. Klubben utökades sedermera med Sydafrika, varvid akronymen förlängdes till BRICS.

Men på samma sätt som vi inte kan ha förkortningar som 2SHBTQAIP+ i allt fler besynnerliga bokstavskombinationer, utan – i vart fall här – nöjer oss med att kalla det för Q respektive Q-rörelsen, måste även BRICS få ett «hållbart» namn i takt med att nya medlemmar tillkommer.

Redan till nyår mer än fördubblar diskussionsklubben sin medlemsskara, med Argentina, Egypten, Etiopien, Iran, Saudiarabien och Förenade arabemiraten. Ett tänkbart anagram är då ICE ABUSERS, men det finns säkert betydligt fiffigare och elakare varianter.

Det är även så att engelska bara är officiellt språk i ett par av länderna i fråga, varför termen är mindre lämplig bara av det skälet. I Kina kallas föreningen 金砖Jinzhuan国家guojia, eller «guldtackeländerna», där 砖 (zhuan, bricka) anspelar på engelskans «brick».

Noga räknat lägger man till ett ordningsnummer för varje ny instans, varvid den ursprungliga formeringen kallades 金砖Jinzhuan四si国guo (de fyra guldtackeländerna) och den innevarande 金砖Jinzhuan五wu国guo (de fem guldtackeländerna), helt i analogi med Group of five (G5) och vidare i G6, G7, G8, G20 &c.

Efter utökning 2024 blir det då 金砖Jinzhuan十一shiyi国guo (de elva guldtackeländerna), vilket skulle kunna formaliseras internationellt med någon bokstav plus elva i siffror. Här är G redan upptaget, varför man måste finna en annan bokstav. Kanske D11, för «developing», även om inte alla medlemmar är utvecklingsländer. Alternativt B11 eller Brics-11, för att bevara den ursprungliga termen.

Brics-11 eller B11.

Nå, frågan är då vad organisationen kan tänkas komma att betyda för det globala geopolitiska spelet. B11 är alltså ingen allians, utan i likhet med G20 ett diskussionsforum, men samtidigt även en gemensam plattform för ekonomisk utveckling. Bland annat har man gemensam utvecklingsbank och valutareserv, med planer på gemensam valuta och andra finansiella mekanismer.

Syftet är inte så mycket att konkurrera med västliga institutioner, utan att utgöra ett alternativ, samt inte minst neutralisera det formidabla missbruk som USA och Bryssel tillämpar genom «economic coercion» i form av sanktioner, uteslutning ur Swift med flera tilltag.

Givet att B11 förfogar över enorma finansiella tillgångar och materiella resurser samt även representerar närmare hälften av världens befolkning, ger man de västliga kolonialmakterna visst huvudbry, eftersom bombliberalism, invasion och andra metoder här inte är tillämpliga så som fordom när man ville tukta en argbigga till uppstickare.

Inte minst att man har knutit till sig merparten av världens oljeländer, samt i handeln etablerat kinesisk renminbi som ny petrovaluta, lär ge svåra våndor i västvärlden. Man kan här notera att forna ärkefienderna Iran och Saudiarabien tidigare i år beslöt upprätta diplomatiska förbindelser efter kinesisk medling – man kan nu förstå det större syftet med detta.

Överhuvudtaget är B11 en mekanism för att även länder med viss konfliktyta ska kunna samarbeta, exempelvis Kina och Indien, och man tar således fasta på gemensamma behov och förutsättningar. Man har även det uttalade målet att inte lägga sig i vare sig de egna medlemmarnas bestyr eller andras – ickeinblandningsprincipen.

I så måtto kan B11 betraktas som en benägen organisation i syfte att upprätthålla vänskapliga och fredliga förbindelser under föresatsen att arbeta för det gemensamma goda. Man kan också se det som en typiskt kinesisk och daoistisk företeelse, nämligen som en kropp av vatten som rundar alla hinder i dess väg, en den mjuka vägens kraft.

Kategorier
Ekonomi Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Brics-valuta

Större desinformationskanal än svenska statsmedier får man leta länge efter, och man har därstädes på senare tid kunnat erfara att Kina och Ryssland är «allierade», och att samarbetsorganisationen Brics söker «ersätta» den amerikanska dollarn som internationell reservvaluta. Huruvida det är avsiktligt eller pur inkompetens är inte gott att veta, men det rör sig förmodligen om bådadera.

Hursomhelst saknar Kina per definition allierade, eftersom ickeinblandningsprincipen inte medger sådana förbund. Man tror inte heller på allianser, utan föredrar gränslöst samarbete, eller möjligen lösare «strategiska partnerskap» med andra makter, som Pakistan, Ryssland och Nordkorea. Man skulle kunna ha ett sådant även med EU, men den senare parten vill som bekant hellre koppla loss. Allianstänkandet är ett västligt fenomen.

Vad gäller den föreslagna gemensamma valutan i Brics, syftar den inte till att ersätta dollarn som reservvaluta, utan är mer tänkt att fungera som en redundant kanal för penningtransaktioner i syfte att neutralisera försök till amerikansk «economic coercion» medelst sanktioner, uteslutning ur Swift med flera mekanismer. Däremot har Kina på längre sikt ambitionen att låta den egna renminbin utgöra en konkurrerande reservvaluta.

Brics-valutan i fråga är inte heller avsedd att ersätta inhemska valutor, eftersom det är ett helt omöjligt projekt givet ländernas enorma olikheter. Kina har för närvarande heller inga planer på att släppa sin valutakontroll, utan det rör sig om en extern gemensam valuta som är konvertibel gentemot övriga valutor och hanteras via CIPS eller något annat alternativ till Swift samt även via någon digital valuta.

Någon gemensam fiskal politik krävs således inte, utan det räcker med att Kina i egenskap av största ekonomi garanterar valutan, som knyts till guld eller en gemensam valutakorg. Anslutna länder kan då handla med varandra i denna valuta och i dessa system, utan att USA eller Bryssel har någon insyn eller förmåga att straffa förment misshagliga länder.

Därmed neutraliseras i ett slag Västs allt mer bisarra tendenser att sanktionera allt och alla man inte är överens med i någon form av ekonomisk nykolonialism, eftersom det då finns alternativa rutter och medel. Det är inte svårt förstå varför intresset för att ingå i Brics-samarbetet är så stort i det globala Syd, utanför den lilla klicken av västländer.

Detta är en del i konceptet med en flerpolig världsordning, i vilken en hegemonisk supermakt som USA inte längre godtyckligt kan mobba andra länder, utan där det finns balanserande krafter och mekanismer. Kina har alltså ingen som helst ambition att ersätta dollarn, ej heller att utmana USA om världsherraväldet, utan att erbjuda mångfald – ett begrepp det politiskt monoteistiska Väst inte vill veta av.

Brics med ansökande länder och intressenter.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland USA

Ekonomisk utblick

Det tisslas och tasslas om att Kinas ekonomi har gått i stå, med en sprickande bostadsbubbla, hög ungdomsarbetslöshet, usel konsumtion med mera. Men man måste nog sätta dessa data i relation till övriga världen, och då ser det mindre pjåkigt ut.

Farhågan är att Kina i ett tidigt skede ska japaniseras, med deflation och krympande tillväxt, så att man fastnar i medelinkomstfällan istället för att segla vidare på den makalösa ekonomiska resan. Mot det argumentet kan man framhålla att Kina inte på långa vägar är färdigutvecklat, och att man inte heller har gått i samma fälla som Japan under 1980-talet, då man lät USA devalvera sin valuta gentemot yenen och därmed i ett slag pajade den japanska exporten.

USA försöker visserligen med andra metoder åstadkomma samma skada gentemot Kina, främst genom exportkontroll, tariffer, marknadsförbud, sanktioner och kongressfinansierad MR-kritik, men det finns en gräns för hur långt man kan gå innan man skjuter sig själv inte bara i foten utan i huvudet – de båda ekonomierna är hårt kopplade till och beroende av varandra.

Den kinesiska turbulensen är en effekt av dels sådana amerikanska och europeiska aggressioner, dels avmattad ekonomi i Europa till följd av kriget i Ukraïna, och dels flaskhalsar till följd av pandemins verkningar. Därtill kommer en del strukturella problem, som överhettning på bostadsmarknaden med mera, symptom som Beijing kommer att kunna åtgärda med en rad mekanismer.

Deflation i Kina, hög inflation i Europa. Det är vi som blir fattigare.

Däremot har man inte kontroll över externa skeenden, som oron i Europa. Men givet allt lika, är mindre deflation (-0.3 %) att föredra framför den inflation som alltjämt plågar Europa. För EU ligger inflationen alltjämt för högt (6.4 %), medan Sverige har nått en platå om 9.3 % – räkna med att inflationen skjuter fart i höst och vinter.

Momentan inflation på global nivå.

Kinas tillväxt kanske harvar, men den slår ändå mellan högre och lägre positiva nivåer, medan Europa är i recession. Exempelvis Sverige har -1.5 % i momentan tillväxt, medan snittet för EU är nolltillväxt. Även arbetslösheten är lägre i Kina (5.3 %) än i Europa (EU 6.4 %) och Sverige (9.2 %).

Momentan tillväxt. Europa är i recession, medan Kina och Asien, inklusive Ryssland (!), har positiv tillväxt.

I kontrast går USA som tåget, och landet är därmed den stora vinnaren av det proxykrig man bedriver mot Ryssland i Ukraïna, medan Europa biter i det sura äpplet. Sanktionerna mot Ryssland är tandlösa, och drabbar avsändaren mer än mottagaren. Samtidigt är energikrisen den grundläggande faktorn i recessionen och inflationen. Det spelar alltså ingen roll om Riksbanken höjer räntan ytterligare – effekten blir bara mer stagflation, inte mindre inflation.

Arbetslösheten är mer ett europeiskt (och särskilt svenskt) problem än kinesiskt, medan USA kan hålla igång sin arbetsmarknad genom att fortsätta trycka pengar.

För Kinas vidkommande har man under en längre tid sökt ställa om till dubbel cirkulation, men när konsumtionen harvar och arbetslösheten stiger blir man mer beroende av export, inte minst till Europa. Av det skälet kan man utgå från att Kina vill se ett slut på stridigheterna i Ukraïna, även om man samtidigt gärna ser att USA slösar ammunition och pengar där hellre än i Kinas närområde.

Än så länge är det som att skrika i ett garage, men världen hänger ihop på ett intrikat vis, och den ekonomiska turbulensen kommer inte att avta förrän vi ser en upplösning i Ukraïna. En sådan kan i realpolitisk mening inte bestå i seger för Kiev, utan man måste komma till insikt om att Ryssland har uppnått sina mål i att neutralisera Ukraïna som Nato-pjäs. Annars fortsätter eländet, utan att det för den skull leder till något positivt.

Kategorier
Kina Politik USA

Sverige eller Kina störst miljöskurk? USA.

Frågan kan tyckas vara retorisk för en del, givet att Kina inte bara släpper ut mängder med koldioxid från fossila energislag, utan därtill bygger nya kolkraftverk i accelererande fart. Paradoxen här är att Kina även är världsledande i grön teknik, och man bygger således ut vindparker, solkraft och för all del även kärnenergi i lika rasande tempo, med mål att bli koldioxidneutralt 2060.

Men Kina är samtidigt ett så mycket större land än Sverige, med en befolkning som räknar 140 gånger fler. Per capita ser saken således helt annorlunda ut, och med 2021 års siffror har vi för Sveriges vidkommande 3.42 ton CO₂ per person och år, och för Kina 8.05 ton.

Sverige importerar koldioxid genom varuimport, medan Kina exporterar.

Men det är inte hela sanningen, eftersom Kinas produktion och därmed behäftade utsläpp är en direkt funktion av vår import av kinesiskt gods, såväl direkt som indirekt. Din iPhone tillverkas alltså inte i Skövde, och inte heller din Samsung-skärm, din elbil eller elektroniken och plasten i dina övriga prylar, oaktat att elektronikindustrin är oerhört frestande på miljön utöver utsläppsfrågan.

Med korrektion för handel har Sverige (2020) 68.56 % högre utsläpp än vad produktionen inom landet orsakar, vilket ger den korrigerade siffran 5.76 ton per person och år. Kina är istället en nettoexportör av koldioxid, och har 8.42 % lägre utsläpp än nominell produktion, vilket ger siffran 7.37 ton per person och år. Kinas utsläpp per capita är då 28 % större än Sveriges.

Med hänsyn tagen till handel är Kina i samma härad som Sverige och EU vad gäller utsläpp, och skurken finns någon annanstans.

Man kan också anlägga ett mer dynamiskt synsätt på saken, och konstatera att Sverige industrialiserades långt tidigare än Kina. Med hänsyn till kumulativa utsläpp och med dagens folkmängd som schablon, har Sverige sedan industrialismen tog sin början släppt ut 503 ton per capita, medan Kinas motsvarande siffra är 178 ton. Sverige är i historiskt perspektiv därför 2.82 gånger mer miljöskurk än Kina, även om det senare landet snabbt knappar in.

Kalkylen föranleds av en opinionsundersökning, i vilken man ställer frågan huruvida det är viktigare att Sverige minskar sina utsläpp än att Kina gör det. Utfallet är efter gängse partilinjer, med 57 % rödgrönrosa väljare bakom tanken att Sveriges utsläpp är viktigare, och med blott 8 % av gulblåbruna väljare av samma åsikt.

Men frågeställningen är direkt hjärndöd, givet resonemanget ovan. Man kan inte isolera landet Kina från den globala handel som länge har flyttat produktion till Kina samtidigt som konsumtionen i Väst har ökat. Det är annars tämligen självklart att störst effekt fås om de allra största utsläpparna reducerar, men det förutsätter alltså att vi då drar ned på den konsumtion som ytterst ligger till grund för utsläppen.

Även den kumulativa volymen är av vikt, eftersom det rör en rättviseaspekt. USA är den ledande miljöboven alla kategorier, både vad gäller momentana utsläpp per capita (handelsjusterat) samt historiska kumulativa. Fram till 2021 har USA släppt ut 422 Gt CO₂, medan Kinas motsvarande numerär är 249 Gt.

Med momentan befolkning som schablon ger det 422/249·1400/331 = 7.2 gånger mer utsläpp för USA per capita. Det är sådana massiva historiska utsläpp som har gett USA världsdominans, och det är nog orimligt tro att Kina, Indien och andra senindustriella makter ska godta den aritmetiken.

Det är av det skälet IPCC med flera i sina kalkyler räknar med ökande utsläpp för Kina och Indien, och det är av den orsaken man hellre bör peka med hela armen mot USA snarare än Kina eller för den delen Sverige.

Kumulativa utsläpp, nominella värden. Per capita är Kina ännu ingen aktör av rang vad gäller utsläpp, medan USA är ohotad etta oavsett mått.