Uh-oh, den politiska FN-organisationen tycks ha gjort en statusuppdatering kring klimatet. Vi har inte längre «global heating», utan numera «global boiling». Mönstret följer tidigare uppdateringar från 1970-talets farhågor kring en «ny istid» (vi befinner oss alltså sedan 34 Ma i en istid = förekomst av kryosfär) eller «global glaciation» till den senare kursomläggningen till «global warming» via Al Gore (han som uppfann internet) och dennes hockeyklubbegraf.
En titt genom vindögat förtäljer att det inte tycks föreligga något ens i närheten av kokpunkten, men det är klart att man inte ska förväxla den lokala situationen med den globala. Å andra sidan ska man nog vara försiktig med sin vokabulär, och inte ropa dubbelt varg när ändå ingen lyssnar.
Förvisso stiger temperaturen, och det är ingen nyhet. Det absurda är att man på allvar tror att världen på blott några år ska göra på stället helt om, och att man därmed kan uppnå det fullständigt barocka 1.5-gradersmålet. Men världen kan inte ställa om så snabbt med mindre än att en verkligt global ekonomisk katastrof följer, med tusenfalt större konsekvenser än den för smärre klimatförändringar.
Klimatrealismen har därför att uppvärmningen kommer att fortsätta under lång tid framöver, och att såväl två, tre, fyra och fem grader passerar innan vi når mättnad. Gott så, och det ger både negativa och positiva konsekvenser, vilka vi har att hantera. Gilla läget!
Men det är klart att klimateskatologerna i såväl politiska kroppar som vänstermedier kommer att fortsätta trappa upp retoriken när den gamla mister sin lyster, och man kan helt enkelt förutsätta att den nuvarande kokningsretoriken småningom kommer att ersättas av bakning, griljering och slutligen jonisering med flera abnorma tillstånd – det senare sker faktiskt med visshet när solen småningom antar skepnaden av röd jätte och slukar jordklotet.
Exempelvis SMHI har därför att åter uppdatera sina färgpaletter. För närvarande nyttjar man en hemkörd skala i vilken maximum (rött) uppnås vid tjugo grader, och därefter övergår asymptotiskt mot grått (!). För att överensstämma med FN:s kokningsteorem bör man således sätta maximal röd nyans redan vid -80 °C (Antarktis), och därefter låta den exponentiella svansen mot grått följa som tidigare. Sådana rödgrådaskiga kartor ska nog lära allmogen att äta insekter och undvika semesterresan till Rhodos!
Statstelevisionen fortsätter följa naturliga skogsbränder världen runt, efter det att förhoppningen om ett brinnande inferno i Sverige kommit alldeles på skam och istället ersatts av en veritabel köldknäpp. Man måste nämligen hålla den eskatologiska diskursen om en nära förestående klimatapokalyps levande, och det gör man genom en selektiv bias som inte har mycket med verkligheten att göra.
Nu som tidigare måste inflikas att vi verkligen har en antropogen uppvärmning, och att den kommer att få en del konsekvenser. Sådana kommer emellertid inte att vara av den art som statsteve beskriver, det vill säga de värsta möjliga i de mest osannolika av scenarier, utan betydligt mer beskedliga och framförallt hanterbara, för att inte säga positiva i tillämpliga delar.
Bevakningen av klimatförändringar i statstelevisionen är alltså sådan att man undantagslöst rapporterar om värmeböljor, värmerekord och väderfenomen som man vill knyta till uppvärmningen, medan man aldrig ger den andra bilden av motsvarande kallperioder och köldrekord. Därtill illustrerar man vädret med suggestiva och icke ekvidistanta färgpaletter dragna åt rött.
Statsmediernas narrativ är att vi för närvarande har «extremväder» av det varmare slaget, men i den besvärliga verkligheten är så gott som större delen av Europa – alltså inte bara Sverige – kallare än normalt. «Extremen» är alltså åt andra hållet. Värmen i Sydeuropa är därvidlag en anomali, men den är inte så stor som man vill ge sken av.
Studerar man jorden i dess helhet kan man notera att värmeanomalier förekommer i amerikanska inlandet, i norra Kanada och på norra Grönland, Centralasien, Australien och fläckvis i Afrika. Motsvarande anomalier av mer kylslagen art förekommer i Europa, Sibirien, södra Kanada, Sydamerika och inte minst Afrika. Det är jämnt fördelat, som sig bör.
Värst är det emellertid i Antarktis, som har slagit nya köldrekord understigande -80 °C, det vill säga avvikelser större än tjugo grader mot det normala. Den som till äventyrs tror att klimatförändringarna ska smälta sydpolsisen får nog revidera sina farhågor, för det kommer inte att hända – man noterar snarare en ökning i omfång över tid, även om den årliga variabiliteten är stor.
Det är tveksamt om statsmedierna ska tillåtas utöva otillbörlig påverkan gentemot allmogen genom sådan selektiv bias i rapporteringen, särskilt då det sker på din bekostnad och genom tvångsprenumeration. Eskatologin bör lämnas till Klimat-Greta och andra aktivister, medan man har rätt att kräva en betydligt högre nivå av medier i allmänhetens tjänst.
Inte bara statsmedier med en politisk agenda vältrar sig i väderporr, utan får nu även allt mer sällskap av kommersiell slaskpress, som berättar om «monstertemperaturer» och andra klickonomiskt fördelaktiga termer. Det finns uppenbarligen intresse för väder, nämligen för att kylslagna och regntrötta svenskar tycks attraheras av sagda «monstertemperaturer» och således drar till Sydeuropa på semester.
Men frågan är alltjämt varför man har denna våldsamma bias kring värmeperioder, som för allt vad det är värt är helt naturliga. Det är alltid varmt någonstans, samtidigt som intresset för motsvarande köldrekord är betydligt svalare. Man berättar således om att Kina har uppmätt värmerekord i år, men inte om motsvarande köldrekord i januari.
Klimataktivisten frestas här kanske inflika att vi ju har en pågående uppvärmning, och att det därför faller sig mer naturligt att rapportera om värme än om kyla. Men i vilket syfte? Att skrämma upp allmogen att skrida till något slags handling? Är det verkligen medias uppdrag att agera politiska aktivister snarare än att rapportera faktiskt och objektivt om någon företeelse? Var är klimatrealismen?
Kyla dödar fler än värme. Observera att man nyttjar olika skalor för respektive fenomen, eftersom den värmerelaterade dödligheten är så mycket mindre.
För i den besvärliga verkligheten är det alltjämt så att kyla är ett betydligt större problem än värme, och för varje person som avlider av värme, dör nio personer av kyla. I reala siffror dröjer det sig om en halv miljon döda av värme per år, och således fyra och en halv miljon av kyla. Var är de braskande rubrikerna om «monsterkylan»?
Temperaturrelaterade dödsfall står därmed för cirka tio procent av samtliga dödsfall, som domineras av hjärt- och kärlsjukdomar (19M), cancer (10M), respiratoriska sjukdomar (4M), med flera medicinska åkommor. Det är typiskt så att äldre drabbas hårdast av såväl värme som kyla.
Samma data med ekvidistanta skalor ger den korrekta bilden.
I takt med att uppvärmningen fortsätter kommer statistiken att friseras något, så att färre dör av kyla och fler av värme. Däremot kommer proportionen aldrig att tippa i värmedödens favör, eftersom den antropogena uppvärmningens typiska effekter inte är extremvärme, utan kortare vintrar, varmare nätter, våtare klimat samt förskjutning av biotoper i latitudinell gradient. Det är därför vi inte ser de svenska värmerekorden från 1933 och 1947 slås.
I Sverige är för övrigt överdödligheten till följd av kyla 153 per 100k invånare, medan motsvarande överdödlighet till följd av värme är 5 per 100k. 97 % av den temperaturrelaterade överdödligheten i Sverige härrör alltså från kyla under vintern, men det är inte det intryck man får av den bisarra mediala rapporteringen.
För Europa i stort är motsvarande siffror 129 mot 13 per 100k, eller närmare det globala snittet om 90 % köldrelaterad död respektive 10 % värmerelaterad död. Det kommer knappast att ändras, eftersom man alltid har haft temperaturer över fyrtio grader i Sydeuropa under högsommaren, och alltid kommer att ha. Det är normalt, och man är därför van. Femtio grader kommer vi emellertid aldrig att se, möjligen med undantag för något spanskt ökenparti, av det enkla skälet att Europa inte har Köppen-klimat.
Statstelevisionens dagliga vårdagenda behandlar ämnet tarmcancer, som blir allt vanligare bland yngre personer under femtio år. Man säger sig inte veta orsaken, men misstänker livsstilsfaktorer som kost, för lite motion samt förstås alkohol och rökning. Fetma är i sig en riskfaktor, tillägger den sakkunniga läkarinnan i inslaget.
Avseende kosten radar man upp de gängse bovarna processat kött, rött kött och «fettinnehållande» kost, vad det nu ska betyda. Statstelevisionen väljer hursomhelst att illustrera med bilder av köttfärs och rött kött, och man får sådana där härliga vibbar av att vara manipulerad.
Nå, statsmedias snuttifiering av ämnet kan breddas betänkligt, och det förhåller sig på så vis att cancer oavsett typ är stadd i kontinuerlig ökning i befolkningen, inte minst bland yngre. Det rör sig om mer än femtio procent högre incidens sedan 1970 i segmentet 0–49 år, och nära nog hundra procent för befolkningen i stort.
Incidensen av cancer för unga under femtio år ökar över tid. Dämpningen på senare år beror på eftersläpning i diagnosticeringen.
Bara en mindre del av den utvecklingen kan härledas till åldrande befolkning och högre medellivslängd, och flertalet fall är således knutna till livsstilsfaktorer. Det är för övrigt inte bara cancer som har ökad incidens, utan förstås hela enchiladan av «folksjukdomar» som diabetes (typ 2), alzheimers (diabetes typ 3), fetma med flera.
För befolkningen i stort föreligger en linjär ökning av incidensen av nya cancerfall.
Vi kan här omedelbart eliminera både rökning och alkohol, eftersom konsumtionen av alkohol är tio procent lägre i dag än för tio år sedan, och eftersom rökning numera är en mer eller mindre utrotad ovana. Särskilt gäller att yngre ratar alkohol i allt större utsträckning, och man kan alltså inte härleda ökningen till dessa faktorer. Det sagt är både alkohol och rökning carcinogena företeelser.
Det samma kan emellertid inte sägas om rött kött, och beläggen för hypotesen är ytterligt svaga, för att inte säga obefintliga. Konsumtionen av rött kött korrelerar för övrigt inte med incidensen av cancer eller andra sjukdomar, medan konsumtionen av fågel (vitt kött) har tiodubblats sedan 1960 och därigenom bidragit till en högre totalkonsumtion av kött.
Nöt och gris varierar mindre, medan konsumtionen av fågel har exploderat. För matfett har smöret minskat med sjuttio procent sedan 1960, och i allt högre utsträckning ersatts av margarin och matoljor med industriellt framtagna n6-oljor som huvudsaklig ingrediens.
Den association man kan se mellan kött och cancer och andra sjukdomar har mer att göra med högre kaloriintag, och det är framförallt där man ska lägga krutet om man vill få rätsida på folkhälsan. Fetman är ännu inte av amerikanska proportioner, men fler än varannan svensk är numera överviktig.
Cancer är huvudsakligen en metabol sjukdom, och om det är något enskilt ämne som kan misstänkas bidra är det i första hand socker och i andra hand n6-oljor. Socker driver insulin, och vid för högt kontinuerligt intag utvecklas insulinresistens, som leder vidare till hela konkarongen av cancer, diabetes och så vidare i en kedja. Insulinresistens ligger i roten av problemkomplexet.
Omega-6-oljorna är inflammatoriska, och motverkar vidare antiinflammatoriska omega-3-syror, som för övrigt intas i alldeles för liten mängd. Studerar man statistiken finner man att matolja och lättmargarin med marginal har detroniserat smör som huvudsakligt matfett, men det är inte hela sanningen.
Sådana «vegetabiliska» oljor är en typisk ingrediens i alla typer av bakverk och processad färdigmat, av det enkla skälet att oljan är billig att framställa och ger evig lagringstid. Om vi förr åt riktig mat med lagad potatis, käkar vi nu allt mer av «frites», det vill säga potatis stekt i n6-oljor av olika slag.
Matoljor förekommer både som enskild produkt och som ingrediens i industriellt framtagen skräpmat.
Problemet med sådana oljor är inte enbart att de konkurrerar ut omega-3-kusinerna, utan främst att de är instabila och lätt oxiderar till transfetter, som kroppen inte vet att hantera – och därigenom uppstår bland annat cancer och annan mitokondrisk ohälsa. Ändå är «rekommendationen» från tomtarna på Livsmedelsverket och andra i branschen att äta mer av sådant «nyttigt» fett, och att även nyttja det för matlagning.
Fiber är bra av två skäl, varav det ena är att fungera som bukfylla och därigenom hindra upptag av alltför mycket energi. Det andra är att fiber saktar ned upptaget av socker i födan, och därigenom håller blodsocker och insulin på en hanterbar nivå. Fiber kan möjligen även underhålla vissa tarmbakterier, men har i sig ingen annan funktion – det är stoff som passerar systemet intakt.
Svensken äter större volymer grönt än någonsin, men blir inte friskare för det.
Om man får tro Jordbruksverket äter vi emellertid allt mer fiber, och konsumtionen av grönsaker har tredubblats sedan 1960. Även konsumtionen av bär och frukt har ökat något, dessvärre mest av den beredda sorten med tillsatt socker. «Paradoxen» är alltså att befolkningen verkligen lyssnar till tomtarna på Livsmedelsverket, och således äter allt mer grönsaker, fiber och flytande matfett samt allt mindre smör, mjölk och annat mättat fett, och ändå har vi en kontinuerlig ökning i incidens av folksjukdomar.
«Paradoxen» löses dock upp med rätt analys kring socker och linolsyra (matolja) i kosten samt vederbörlig koppling till insulinresistens som huvudsaklig faktor. Det är helt lönlöst att fortsätta den sedan årtionden pågående klappjakten på kött och mättat fett (eller för den delen salt), ty det är inte där problemet ligger – en insikt som börjar bli ganska utbredd i medicinen.
Däremot har man förstås alldeles rätt i att det finns en association till fetma och för lite motion, men man kan inte få rätsida på problemet genom att angripa symptom (som fetma). En skatt om – säg – en krona per gram tillsatt socker eller linolsyra skulle i ett slag förbättra folkhälsan genom enkla ekonomiska incitament. Eller så kan man förhålla sig passiv och bara invänta den amerikanska utvecklingen med exploderande kostnader för vård och andra bieffekter.
Här har vi roten till alla folksjukdomar: insulinresistens, till följd av överdriven konsumtion av socker, n6-oljor och processad mat, samt för lite motion.
Nej, varken aspartam eller andra sötningsmedel är «cancerframkallande», vilket är en tes som länge har framförts i en akademisk skola, och den enskilda studie som för närvarande valsar runt i pressen – science by press release – gör härvidlag ingen skillnad. Det är i princip aldrig enskilda studier som betyder något, utan samlade metastudier, och en nyare studie är inte nödvändigtvis bättre än en äldre.
Sådana cancerstudier utförs för övrigt typiskt på möss, eftersom det inte anses etiskt lämpligt att under en kort tid utsätta människor för megadosering av något ämne, i det här fallet ett sötningsmedel. Men å andra sidan innebär en sådan strategi att man inte undersöker normala doser, utöver att människor förstås inte är möss.
Alternativet till djurförsök är självrapportering under en lång tid, och man får nog gratulera den forskare som ur ett sådant underlag kan isolera just aspartam som faktor för förhöjd cancerrisk. Det är i praktiken helt omöjligt, och «risken» som ändå kalkyleras räknas typiskt i promille.
För den som har sötsug är intag av sötningsmedel en lämplig strategi för att minska konsumtionen av socker, eftersom den senare är den mest skadliga faktorn för uppkomst av metabolt syndrom och välfärdssjukdomar, tillsammans med n-6-baserade matoljor. Bättre är emellertid om man kan betrakta det som en övergångslast, som man småningom gör sig av med – släpp sötsuget.
Aspartam innehåller visserligen inte socker, men det är ändå hormondrivande. Detta eftersom smaklökar på tungan registrerar intag av sötma, vilket av hjärnan tolkas som just socker och därmed iscensätter ett metabolt orkesterstycke i syfte att förbereda för intaget. Som en konsekvens producerar bukspottkörteln insulin, som dock inte kommer till användning i den utsträckning som kroppen har förutsett, vilket leder till nedsatt blodsocker och hungerkänsla och därmed möjligt intag av kalorier som saknar förankring i verkligt näringsbehov.
Aspartam och andra sötningsmedel är per se helt harmlösa substanser, men de har alltså en indirekt negativ effekt av att framkalla hormonella störningar som kan leda till metabolt syndrom och småningom följdsjukdomen cancer (en metabol snarare än genetisk sjukdom), bland många andra.
