Lena Andersson serverade ännu en intellektuellt svidande svada, denna gång angående den klimatporr som statstelevisionen och andra medier har ägnat sig åt under sommaren, först genom att mer eller mindre utlova en «rekordvarm» sommar och riktigt hoppas på stora skogsbränder att rapportera om, för att därefter i besvikelse enligt sedvanlig bekräftelsebias aktivt söka varmt väder på annat håll världen runt.
Noga räknat är det ingen märkvärdig analys, utan av samma slag som har förekommit här och uttryckts av många andra, men megafonen är förstås något större i ett stort dagblad, samtidigt som den litterära stilen kan tänkas reta andra.
En som verkligen blev uppretad är tabloidbloggaren Magda Gad, som på X kvittrade att Andersson är en «otroligt äcklig människa». Det kanske inte helt mogna utfallet avser indikera att Andersson så att säga inte har kommit till samma «insikt» som extremvänstern, men det är ju just här det kniper – vänsterns «klimatkris» är lika fabricerad som det «konsensus» man tror finns för fenomenet.
Om det är på den nivån debatten ska ligga, kan man nog konstatera att betydligt fler blir äcklade av Gad än av Andersson, och lite elakt uttryckt kan man säga att «klimatkrisen» mer liknar en klimakteriekris, i det att det mest är medelålders feministkärringar i medier som driver frågan, med de uppskrämda flicksnärtorna i generation Z som naturliga gräsrötter.
Det är samma äckliga vänsterfalang som driver agenda om veganism och köttmotstånd, kampanjar mot kärnkraft samt föreslår insekter på matsedeln. Den jetsettande medieelit i wokevänstern som flyger kors och tvärs jorden runt samtidigt som man vill inpränta «flygskam» i allmänheten. Den intellektuellt funktionsnedsatta klick som ser «klimatet» i varenda jävla värmebölja, skyfall eller varför inte en särdeles kall och normal svensk sommar, ungefär som en psykotisk patient ser blodfläckar i varje rorschachtest.
Optimalt antal steg per dag är ett spörsmål som sedan länge är föremål för dispyt. Riktmärket om en myriad steg är därvidlag en god kompromiss och ett allmänt riktmärke, men i verkligheten är numerären beroende av individuella förutsättningar.
Däremot är det inte alls så som statsmedier hävdar att det skulle räcka med ynka 2 500 steg per dag, utan det är den absoluta minimipunkten vid vilken skadorna av helt sedentär livsstil kan börja motverkas. Statsteves besynnerliga rapportering hävdar att budskapet av studien i fråga inte alls är att fler steg är bättre, utan att «varje steg räknas».
Men den som läser studien i fråga ser att det huvudsakliga «budskapet» tvärtom är att varje ökning med tusen steg ger en minskning om 15 % i dödlighet, i ett helt linjärt förhållande. I grafen färgkodar man förhållandet med rött för 2 500 steg och grönt först efter drygt elva tusen steg, vilket är mer konsonant med tidigare rön.
Det finns sjävklart en punkt vid vilken de positiva effekterna av fler steg avtar snabbt, nämligen vid ungefär 15 000 steg för vuxna, och ytterligare en punkt vid vilken negativa effekter istället börjar inträda, vilket inte sker på den här sidan 20 000 steg för en normal person.
Alla steg är inte heller lika, och att gå 2 500 steg i sakta mak är inte samma sak som att springa motsvarande mängd. Ökad aktivitetsnivå ger således ytterligare hälsoeffekter, även om den högre intensiteten kan vara under en mindre andel.
En helt sedentär livsstil riskerar inte bara att medföra ett kortare liv, utan att livet i fråga präglas av de gängse folksjukdomarna. Det verkliga hälsobudskapet här är således att ju fler steg man tar i det dagliga livet desto längre och framförallt friskare liv – 2 500 steg är verkligen inte tillräckligt.
Jo, tio tusen steg är alltjämt ett gott riktmärke, och för verkligt god hälsa krävs mer än så.
En tandläkare berättade en gång, halvt på allvar, att hin inte alls önskade förbjuda socker, eftersom barnen då inte längre skulle få hål i tänderna. För rotutdragarfacket är det bad business om tandhälsan blir alltför bra, och samma sak gäller naturligtvis vården i övrigt avseende folkhälsan.
Det finns därmed ett naturligt intresse av att hålla dig lagom sjuk för att smörja kommersen, och i den kedjan är korruptionen utbredd, från den vårdcentralanställde medicinmannen som får betalt för att förskriva en viss medicin, till forskare och myndighetsadministratörer som står i läkemedelsindustrins sold. Även staten har ett givet intresse av att hålla den ofantliga sektorn och dess vårdindustriella komplex vid så stor volym som möjligt, inte minst av arbetsmarknadspolitiska orsaker.
Av det skälet får patienter i sjukvården nästan aldrig behandling som syftar till att åtgärda en åkomma, utan erbjuds undantagslöst symptomlindring medelst läkemedel av olika slag. Exempelvis förskrivs så kallade statiner till äldre personer med risk för hjärt- och kärlsjukdom, istället för att få dem att ändra diet och rörelsemönster.
Läkemedlet i fråga ger dock statistiskt inte mer än några extra dagars liv, och är således kontraproduktivt – dess enda funktion är att smörja kommersen. En omläggning av livsstil skulle å andra sidan ha god chans att resultera i många extra och friska år.
Eller betrakta potensmedel som Viagra, som förskrivs till medelålders personer som börjar tappa förmågan (samt till yngre personer som vill prestera lite extra). Men även detta är ett symptom på ett större systemfel i vardande, och läkemedlet i fråga åtgärdar inte grundorsaken med metabolt syndrom.
Även här hade en livsstilsförändring inte bara åtgärdat det penibla problemet med potensen, utan än viktigare undanröjt betydligt allvarligare sjukdomar längre fram i kedjan. Och om man ändå vill snabba på förloppet att få fart på struten, går det lika bra att käka rödbetor – verksamt ämne är samma som i potensmedlen, nämligen kväveoxid, som man får med viss kost (inte chips) men framförallt via motion samt genom att andas med näsan. De bästa hälsotipsen är i regel gratis, och det gillar inte pillerindustrin.
Även i kostråden kan man ana en vilja av att hålla populasen sjuk, eftersom de inte är förenliga med verkliga omständigheter. Här är det livsmedelsbranschen som står för de korruptiva inslagen. Mitt råd om att i princip göra tvärtemot vad myndigheter rekommenderar är inte gripet ur luften, utan en konsekvens av denna diskrepans.
Betrakta till exempel det slentrianmässiga rådet att begränsa mängden salt i kosten. Hypotesen här är att salt leder till högt blodtryck, vilket i sin tur ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Detta är sant bara för den som redan lider av metabol ohälsa, nästan undantagslöst medelålders och äldre personer med insulinresistens, prediabetes med flera åkommor.
Grundorsaken är således även här en helt annan än högt saltintag, nämligen stor och långvarig konsumtion av socker och kolhydrater, övervikt och dålig livsföring i allmänhet. Men saltråden gäller hela befolkningen, som om saltet i sig skulle leda till sjukdom och förhöjd risk för dödlighet. Så är inte fallet.
Ju mer salt, desto lägre risk och desto friskare liv. Upp till en gräns – ett halvt kilo salt är inte förenligt med hälsa. Notera emellertid de gängse rekommendationerna vid toklåga nivåer. https://doi.org/10.1093/eurheartj/ehaa947
I själva verket gäller motsatsen, att för lågt intag av salt ger förhöjd risk. I dessa sammanhang föreligger visserligen alltid en U-kurva, med optimum någonstans mellan extremerna, men poängen är att detta optimum ligger väldigt långt bort från de rekommenderade värdena om 1.5–3 gram salt per dag. Därför ska man inte bli förvånad av att japaner, som är friskast i världen och har högst medellivslängd, också konsumerar mest salt av alla, skyhögt över dessa gränsvärden.
Vi stammar ursprungligen från havet och alla organismer har därför en utpräglad förmåga att hantera saltbalans. I människans fall urineras överskottet vid behov, medan ett underskott är betydligt svårare att parera. Det egentliga problemet med salt är för övrigt underskott av kalium och magnesium, inte överskott av natrium.
U-kurva för kolesterol. https://doi.org/10.1038/s41598-018-38461-y
Samma U-kurva kan noteras för vilket ämne som helst – inklusive vatten – exempelvis det ovan omtalade kolesterolet. Här är rekommendationen att äta så lite kolesterol som möjligt, vilket enligt bifogad graf ovan är en synnerligen dum idé, eftersom risken är så mycket större vid för litet intag.
Överhuvudtaget är dietärt kolesterol inte samma sak som kroppseget kolesterol, och det rör sig i själva verket om en pseudovetenskaplig debatt med rötter i 1950-talets fetthysteri. Härav de skogstokiga rekommendationerna från fordom om att inte äta mer än ett ägg om dagen, medan man i verkligheten kan dra i sig ett tjog ägg om man så vill utan att det påverkar kolesterolbalansen mer än marginellt.
Med risk för att bli tjatig är det även här de industriella omega-6-oljorna (rapsolja, solrosolja med flera, samt margarin) som driver upp kroppseget kolesterol (av det «onda» slaget), nämligen för att de innehåller transfetter (0.5–2 %) och därtill riskerar att ytterligare oxideras till transfett i tillagning och genom naturlig härskning.
Hade man från centralt håll velat ha en frisk population, skulle rekommendationerna snarare handla om periodisk kalorirestriktion, fasta, nolltolerans för socker, allsidig kost med större inslag av kött, betydligt mer motion samt friskvård istället för sjukvård – namnet säger egentligen allt.
Pippifågeln doppar näbben i lådan med utställda fröer och andra godsaker, men äter för den skull inte mer än den behöver. Överflöd i naturen genererar inte allt större kroppsvolym (utöver optimum) hos enskilda organismer, utan snarare fler organismer genom ökad reproduktion.
Energibalansen är således hårt reglerad, nämligen såtillvida att djur som råkar äta ett skrovmål drar ned på det vidare intaget, samt i det omvända förloppet ökar intaget efter en period av mindre föda.
Sådan reglering sker hos däggdjur genom hormonet leptin, vars halt i blodbanan korrelerar med förekomsten av fettvävnad i kroppen, nämligen för att det är fettvävnaden som producerar proteinet i fråga. Halten av leptin tolkas av hjärnan i termer av hunger respektive mättnad, vilket ger den erforderliga självregleringen.
Sådan homeostas – eller jämvikt – är central för överlevnaden i längre perspektiv, eftersom varken över- eller undervikt gynnar en organism, nämligen för att mindre optimal fysik medför svårigheter att skaffa föda, försvara revir, föda upp ungar med mera. Därför ser man i naturen aldrig överviktiga älgar eller andra djur.
Ett undantag ges av björnar och andra djur som går i ide, organismer som om hösten ökar konsumtionen av honung och frukt – särskilt halvrutten och fermenterad sådan – så till den grad att leptinbalansen småningom sätts ur spel efter ett par veckor.
Därmed försvinner mättnadskänslan, och djuret börjar konsumera allt mer föda i syfte att fetta upp sig maximalt. Det finns även en mekanism hos sådana djur att avsluta den glupska processen, för att småningom lägga sig i dvala, under vilken tid de uppbyggda fettlagren ger såväl energi som vatten.
Leptin
Människan går inte i ide, men har ändå utvecklad förmåga att lägga på hullet rejält för att hantera bistra tider med knappa resurser. Det är en överlevnadsmekanism som har tjänat människan väl under större delen av hennes existens, men som ställer till med stora problem i det industriella konsumtionssamhället.
I likhet med fågeln som inte äter mer än nödvändigt trots överflöd, finns det ingen orsak till att människan skulle lägga på sig mer än nödvändigt under motsvarande förhållanden, och god födotillgång är alltså i sig ingen grund för en fetmaepidemi. Även människan har denna självreglering medelst leptin, i kombination med andra hormon som ghrelin och insulin.
Människan har därför bibehållit homeostas även under goda tider, särskilt sedan industrialismen gav mekaniserat jordbruk, kylskåp och andra uppfinningar för att förenkla tillvaron. Så sent som under 1970-talet förelåg en nivå av fetma understigande tio procent i västvärlden, men har sedermera stigit till över tjugo procent eller mer – fyrtio procent i USA. Se gärna filmer som Saturday night fever från den perioden för att övertyga dig om att den allmänna kroppskonstitutionen vid den tiden var diametralt annorlunda från i dag.
Orsakssambanden för den fetmaepidemi som sedan dess har exploderat är inte fullständigt klarlagda, men en ledande hypotes gör gällande att människan i allt högre grad har utvecklat leptinresistens, genom allt större såväl direktkonsumtion av fruktos som indirekt kroppsegen produktion av fruktos ur höga halter av glukos.
Sådan leptinresistens är alltså exakt den process som sätter björnens mättnad ur spel, och orsakar en aldrig avstannande aptit för mat, särskilt med hög näringstäthet. Problemet här är att processen bara fortsätter utan att omsättas i motsvarande fasteperiod, och därmed permanentas leptinresistensen tillsammans med en rad följdsymptom som insulinresistens, minskad ämnesomsättning med mera, vilket småningom inte bara leder till fetma utan även hela enchiladan av så kallade välfärdssjukdomar: diabetes, cancer, alzheimers, högt blodtryck, erektil dysfunktion…
Fruktos är den ena komponenten i strösocker, tillsammans med glukos, med snarlik kemisk sammansättning, Men medan glukos är kroppens primära bränsle och bryts ned av samtliga celler, kan fruktos enbart brytas ned av levern. Det sker under fermentering till alkohol och bildande av fettvävnad runt levern och andra organ, vilket är orsaken till att för högt intag av såväl fruktos som alkohol leder till fettlever.
Men glukos som inte omsätts i energi kan inte bara bilda triglyerider som lagras i fettvävnad, utan även fruktos i sig, som då måste hanteras av levern. Fritt och tillsatt socker är alltså boven i dramat oavsett om det är fråga om glukos eller fruktos.
Och fritt socker förekommer i riklig mängd i modern konsumtion av föda, inte minst i godis, läskedrycker, färdigmat med mera. Även raffinerade kolhydrater i bröd och pasta är socker i en annan form, och bryts snabbt ned till just socker. Utan bromsande mekanismer som fibrer leder en snabb konsumtion av socker – särskilt i flytande form – till såväl leptin- som insulinresistens och småningom till fetma och sjukdomsutveckling, om konsumtionsmönstret vidmakthålls.
Att just USA är värst i klassen kan kopplas till att man där sötar med isoglukos (majssirap), en särskild variant av socker med högre halt fruktos, naturligtvis i kombination med en utbredd snabbmatskultur av buffétyp – leptinresistens stimulerar alltså aptiten på sådan energität mat.
Allmänheten känner visserligen till att socker anses vara skadligt för hälsan, men drunknar samtidigt i konkurrerande budskap om att kött, fett och andra livsmedel är hälsovådliga. I ett sådant informationsbrus har man svårare att ta rationell ställning kring vad som verkligen är sant och av störst vikt.
Omfattande belägg finns emellertid för att kött och fett inte är drivande faktorer i fetmaepidemin, nämligen genom studier av såväl inuiter och andra naturfolk med hög konsumtion av kött som personer på ketogen diet. Däremot är fett och energität mat som kött i kombination med sockerinducerad leptinresistens en given orsak, men grundproblemet är alltjämt sockret.
Å andra sidan finns även en given korrelation med allt högre intag av industriella matoljor med hög halt av omega-6-fettsyror, även om de biokemiska orsakssambanden här inte är klarlagda. Även detta är en hormonell historia, givet att omega-6 och omega-3 konkurrerar om samma slags enzym, varvid obalans ger inflammation och andra metabola störningar. I vilken skräpmat som helst förekommer sådana oljor tillsammans med rikliga halter av tillsatt socker, vilket därmed ger en kaloribomb som ställer till med stor metabol oreda.
Man kan även lägga till hypotesen om allt mindre motion, men den visar sig inte stämma vid noggrann observation. Folk gymmar till förbannelse, men det är till mindre nytta om man ständigt går på energidryck, läsk, godis, chips och snabbmat. I grunden är det primära problemet störd ämnesomsättning till följd av leptinresistens.
Som upplyst enskild individ kan man enkelt åtgärda sådan obalans genom att helt enkelt slopa sockret och oljorna, samt börja äta riktig mat. Har man lagt på sig ordentligt måste man emellertid göra som björnen och fasta för att få väck fettet, särskilt det skadliga inre. Först därefter kan man börja fundera kring motion.
Men för den stora allmänheten kommer polletten inte att trilla ned, just på grund av informationsbruset, missuppfattningar, myter och målkonflikter om klimat och annat. Därför fortsätter fetmaepidemin och med den belastningen på vården, tills man från centralt håll drämmer till rejält med den stora hammaren, exempelvis genom att tokskatta sockret (och oljorna).
Man brukar ofta hänvisa till «vetenskapen» som auktoritet i politiska spörsmål, vanligen med något slags föreställning om «konsensus» i den aktuella frågan, ett konsensus som man inte tvekar att dra i förlängning in absurdum. Att det finns ett trivialt konsensus om förekomsten av antropogen uppvärmning (numera «uppkokning») leder man således vidare i ett påhittat konsensus om att «forskarna» står bakom hela enchiladan av politiska åtgärder som förespråkas av enskilda organisationer, aktivister och andra aktörer.
Oaktat att vetenskapen inte är riktigt så enig som man föreställer sig, utan tvärtom karakteriseras av hårda och långvariga strider falanger och skolor emellan, finns det ändå gott om fält, teorier (≠ hypoteser) och föreställningar som inte är föremål för strid av andra än foliehattar i marginalen, det vill säga ett slags konsensus. Men sådant vetenskapligt konsensus är vanligen inte föremål för politisk debatt, eftersom politiken inte befattar sig med svarta hål eller den kosmiska bakgrundsstrålningen.
Ett sådant konsensus gäller förekomsten av farkoster, organismer och föremål från främmande civilisationer, en hypotes man slentrianmässigt avfärdar som pseudovetenskaplig. Detta nämligen för att inga som helst bevis föreligger, för att samtliga rapporterade fenomen utom ett fåtal kan förklaras med banala och naturliga orsaker, och för att studier i «ufologi» inte medger falsifierbarhet, upprepningsbarhet eller andra kriterier som präglar den vetenskapliga metoden.
Frågan huruvida utomjordiska civilisationer existerar är visserligen ett spörsmål som dryftas vetenskapligt, men den är mer filosofisk och teknisk än strikt vetenskaplig till sin natur. Knappt någon i facket föreställer sig att vi är ensamma, men å andra sidan finns det inte heller någon som förfäktar att vi står i kausalt samband med andra civilisationer.
Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis, och till dess att något sådant föreligger, bör vi fortsätta att betrakta ufologer och ufotroende som de knäppa foliehattar de är. Med bevis menas här inte suddiga foton, utan snarare någon ny legering, någon ny slags kunskap som inte är känd på jorden, någon ny biologisk form eller mekanism, någon skrift eller annan kommunikation av okänt slag, och så vidare.
Till denna skara foliehattar hör även den amerikanska regimen, som på allvar håller utfrågningar i kongressen om fenomenet, samt emellanåt tillsätter större utredningar inom militären. Forne underrättelseofficeren David Grusch vittnar således i kongressen om underliga ting, men i vanlig ordning presenteras inga handfasta bevis.
Det är en form av paranoid psykos som föreligger i den amerikanska nationen, och andra irrationella symptom av samma klass är «Havannasyndromet», i vilket amerikanska diplomater världen över tror sig vara utsatta för något slags mikrovågsstrålning, naturligtvis med misstanken att det är «ryssarna» som ligger bakom.
