Kategori: Asien

Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik Taiwan USA

Baerbocks knasiga «kinastrategi»

Tyskland under stridslystna ekofascisten Annalena Baerbocks utrikespolitiska ledning tycks ha skaffat sig en «kinastrategi», med vilken man avser omdefiniera de fortsatta relationerna med Beijing. Man konstaterar att Kina har «förändrats», och att Tyskland därför måste förändra sin hållning.

Men njä, Kina har faktiskt inte förändrats i nämnvärd grad, i vart fall inte i ideologisk mening, utan bibehåller sedan länge hävdvunna principer, exempelvis om frihandel, Taiwan med mera. Det som har förändrats är tvärtom Väst, som under amerikansk ledning har intagit en allt mer fientlig hållning till Kina, med allt fler handelsrestriktioner och exportkontrollmekanismer. Tyskland ansluter således till den linjen, i likhet med många andra väststater.

Syftet är givetvis att upprätthålla västerländsk överhöghet, under den amerikanska «regelbaserade världsordningen». Kina har inget emot sådana internationella regler, men den nuvarande världsordningen är alltså dikterad av världskrigets segrarmakter, som i hög grad gynnas av denna pax americana. Beijing ifrågasätter och utmanar således denna ordning i tillämpliga stycken.

Kina har inte heller något emot mänskliga rättigheter, men frågan är och har alltid varit hur de ska uttolkas och av vem. Frågar man Tyskland blir svaret att förbundsregeringen är såväl polis och åklagare som domare och bödel i sådana spörsmål, och ungefär samma inställning finner man i varje västland, som därför tar sig friheten att «sanktionera» länder, organisationer och personer när man så finner påkallat. Sanktionsinstrumentet är annars förbehållet FN, och är i övriga fall olagligt enligt internationell rätt – så mycket för den «regelbaserade världsordningen».

Omvänt blir man upprörd när man själv utsätts för reciproka sanktioner, eftersom de då förstås är «orättvisa». Det är bara Tyskland och andra västländer som har de rätta värderingarna för att kunna nyttja sanktionsinstrumentet, det vill säga tanken att vi är de goda och de är de onda. Och något ondare än Kina finns inte, om man får tro den tyska och västerländska retoriken.

Vor diesem Hintergrund ist China für die Bundesregierung gleichzeitig Partner, Wettbewerber und systemischer Rivale. Unsere China-Strategie steht fest auf dem Boden der gemeinsamen Chinapolitik der EU.

Hm, jag tror att jag måste «riskminimera» med min fru, som jag hädanefter ska betrakta som såväl partner som konkurrent och «systemisk rival»…

Den enes terrorism är den andres frihetskamp, med snarlik retorik. Enligt Scholz-regimen är Kina således allt mer «aggressivt» i Sydkinesiska havet, medan Kina självt inte har eller har haft någon annan avsikt än att försvara sitt territorium och sina intressen. Anspråken i Sydkinesiska havet föreligger sedan 1935, under den tidigare nationalistregeringen, och vidmakthålls även av det «goda Kina» på Taiwan – men om det talar man aldrig.

Anspråk och intentioner har således inte förändrats, men däremot har regionen allt mer militariserats, inte minst till följd av amerikansk inblandning och närvaro. Det är så att säga inte Kina som har inlett upptrappningen. Det hjälper nog inte heller att Tyskland avser skicka allt fler kanonbåtar till «Indopacifien», utan det är just sådant som bidrar till vidare militarisering.

En konkret förändring föreligger faktiskt, nämligen att Kinas militära förmåga har ökat kraftigt i omfång. Men det är ett naturligt resultat av den ekonomiska utvecklingen, och i termer av budget har man genom åren konstant lagt två procent av BNI på försvarsutgifter. Det är knappast en orimlig siffra.

Men till skillnad från Tyskland och andra västmakter projicerar Kina inte sin militära förmåga på andra sidan jordklotet, och vi ser således inga kinesiska hangarfartyg och jagare i Medelhavet eller Kattegatt. Vem som är mest aggressiv är således fullständigt givet av Västs ambition att fortsätta sin hundraåriga militära närvaro i de kinesiska haven samt tankarna på en vidgning i ett «globalt Nato».

Wir werden unsere sicherheitspolitische und militärische Zusammenarbeit zu engen Partnern im Indo-Pazifik ausbauen. Den Einsatz für die Wahrung der regelbasierten internationalen Ordnung unterstreicht Deutschland auch durch zeitweise militärische Präsenz in der Region u.a. mit Fahrten der deutschen Marine und teilstreitkräfteübergreifender Teilnahme an multinationalen Militärübungen.

Låt oss skicka krigsfartyg för att motverka militariseringen! Klart att Kiels ubåtar ska operera i Sydkinesiska havet! Men helst inga kinesiska ubåtar i Nordsjön?

Tyskland, USA med flera anser förstås att man «rekognoscerar», medan Kinas motsvarande manövrar slentrianmässigt går under benämningen «spioneri». Samma sak gäller tankarna på att skydda inhemsk «kritisk» infrastruktur som 5G-nät, hamnar med mera, vilket motiveras med «nationella säkerhetsintressen» för Tysklands vidkommande, medan Kinas motsvarande protektionism benämns som orättvisa handelshinder.

Det är förstås ingen tillfällighet att man åberopar «nationell säkerhet» för allt fler företeelser som Kina – helt av en händelse! – råkar dominera, utan är riktade merkantilistiska angrepp. Det var aldrig tanken att Kina skulle dominera västerländska marknader, utan att Väst skulle bygga Kina och dra nytta av dess jättemarknad. När denna verklighet har kommit på skam agerar man för att begränsa Kinas inflytande, i allt från telekommunikation till harmlösa appar som Tiktok, på samma sätt som man förfor mot Japan under 1980-talet.

Det är inte heller någon tillfällighet att man tillämpar exportkontroll för halvledare och andra produkter i samma «nationella säkerhetsintresse» eller med åberopande av «mänskliga rättigheter», utan avsikten är givetvis att sakta ned Kinas utveckling. När Kina reciprokt inför exportkontroll av mineraler och annat som Tyskland och västmakter är beroende av, ses det emellertid som «illegitimt». Väst har alltid talat med så kluven tunga.

Die Exportkontrolle der Bundesregierung dient der nationalen und internationalen Sicherheit sowie dem Schutz von Menschenrechten weltweit. Das seit 1989 bestehende Waffenembargo der EU gegenüber China legt die Bundesregierung auch in Zukunft eng aus. Gegenstand der Exportkontrolle in Bezug auf China sind in erster Linie Ausfuhren von Dual-Use-Gütern.

Nämn en enda produkt som inte har «dual use» i civila och militära tillämpningar…

Nå, Tyskland och EU har givetvis rätt i att vi måste diversifiera och inte lägga alla ägg i en och samma korg, som med rysk gas. Det finns också legitima klagomål på obalanser mellan de båda marknaderna och en rad andra företeelser, men det finns ingen anledning tro att de inte kan åtgärdas i förhandlingar – Kina tokliberaliserade inför inträdet i WTO 2001, för att ta ett exempel.

Däremot finns inget skäl för Europa att ansluta till den amerikanska fientliga hållningen och se Kina som en «systemisk rival», eftersom Kina inte har några som helst anspråk på att ersätta USA och Väst som globala maktfaktorer. Det finns heller inga skäl att söka begränsa Kinas utveckling, men det är alltså exakt vad man gör, om än med fluffiga omskrivningar.

Europa är här kluvet, med Frankrike och Sydeuropa som mer positivt inställda aktörer, medan Tyskland och Nordeuropa lutar åt den amerikanska fientliga hållningen. Även det är förstås typiskt Europa, som inte har förmåga att agera enat. Resultatet blir att vi reduceras till en amerikansk vasall, och det ligger faktiskt inte i vårt intresse.

Som europé ser jag hellre att Macrons falang segrar, tanken att Europa och Kina är två poler i den nya världsordning som seglar upp vare sig vi vill eller inte, tillsammans med USA. Den andra falangen, omfattande Tyskland, vill inte att detta ska förverkligas, utan motsätter sig en flerpolig ordning medelst åtgärder av olika slag i allt från sanktioner och exportkontroll till militarisering och inblandning i Kinas interna angelägenheter under förevändning av att skydda mänskliga rättigheter (i europeisk tolkning).

Den förra falangen representerar den realpolitiska skolan, medan den senare tyska, amerikanska och svenska är en mer idealistisk och naiv – vi vill si och så, men det är inte den förhandenvarande verkligheten. Kinas utveckling kan skenbart fördröjas med sådana åtgärder, men på längre sikt sporrar man bara Kinas oberoende – och cementerar fientligheten. Det finns här anledning rekapitulera varför vi egentligen har en Europeisk union med ömsesidiga beroenden länderna emellan.

«Kinastrategin» i tysk tappning avslutas med konstaterandet att man har stort underskott av kinakännare och annan expertis om Kina, vilket kanske inte är så underligt om man aktivt motarbetar konfuciusinstitut och kinesisk kultur i allmänhet? Så förstås även i Sverige, som på kort tid har blivit det mest antikinesiska fästet på jordens yta.

Ingen sinolog värd namnet skulle emellertid skriva under på den beskrivning om Kina som emanerar från förbundsregeringen eller andra västmakter, eller för den delen den erbarmligt undermåliga rapporteringen (aktivismen) i medier. Vill man ha «experter» som likt papegojor ekar den förhandenvarande uppfattningen, eller vill man ha oberoende analytiker som kan förmedla en mer objektiv syn?

Kategorier
Asien Europa Kina Politik

«Indopacifisk strategi»

Den forna lilla sovjetstaten Litauen ligger 8 500 km från Sydkinesiska havet, men har ändå en «indopacifisk strategi» på amerikansk förlaga, naturligtvis i syfte att motverka Kina. Tillsammans med EU och Nato ämnar man hålla regionen «öppen och fri» (ingen vill stänga den), samt upprätthålla den amerikanska «regelbaserade världsordningen».

Om det är storhetsvansinne eller bara hybris kan man spekulera i, men klart är att man från Vilnius sida förhäver sig något alldeles oerhört när man låtsas vara en global storspelare, när man i själva verket är en liten europeisk randstat med blott tre miljoner invånare.

Galenskapen bottnar i en konflikt Litauen har med Kina sedan 2021, nämligen då man i Vilnius lät godkänna att Taibei öppnar ett representationskontor i namn av Taiwan. Det är inte förenligt med policyn om ett Kina, och är inte heller den diplomatiska sed som är etablerad, utan ett medvetet utspel från Taibeis sida.

Beijing kallade sedermera hem sin ambassadör, samt lät stryka Litauen ur sina rullor över importländer, med resultat att handeln tvärdog – i vart fall åt ena hållet. Det drabbade även underleverantörer i resten av Europa, vilket fick Tyskland att försöka övertala Vilnius.

Den omedelbara effekten motsvarar $400M i uteblivna exportintäkter, men är i praktiken större genom tapp av beställningar från tyska och andra europeiska underleverantörer.

Men landet är bångstyrigt, för att inte säga barnsligt, i sin rättshaverism, och man har inte alls med sig befolkningen i sin offensiv mot Beijing. Man har gjort det till en Davids kamp mot Goliat, men utsikterna att «vinna» en sådan tvekamp är obefintliga.

Det är klart att man som unionsmedlem kan ansluta sig till EU:s virriga «strategi», men tanken att ha en egen sådan är i Litauens fall infantil. Det vore som att den svenska moderatregimens Billström en dag skulle få för sig att lansera en svensk «indopacifisk strategi» av samma snitt, skicka ned HMS Carlskrona att patrullera Taiwansundet i «navigeringsfrihetens» namn, samt åta sig att undsätta den taiwanesiska provinsen i händelse av en varm konflikt.

Hm, vid närmare eftertanke ska man nog inte sätta sådana tankar på pränt, eftersom Billström och en rad svenska politiker har ungefär samma megalomaniska världsbild som Landsbergis och gänget i Vilnius. Sådan dårskap skulle kunna bli verklighet, särskilt i dessa förvirrade tider.

Beijing bör kanske överväga en «östersjöstrategi» som svar?
Kategorier
Asien Kina Korea Kultur Musik Politik

Blackpinks kotungelinje

Inte bara filmen Barbie är föremål för Vietnams censur, utan även koreanska supergruppen Blackpink har nu hamnat i blickfånget för Hanois vrede. Detta efter att tjejkvartetten under sina konserter sägs ha renderat «kotungelinjen» på en karta, det vill säga Kinas tiopunktslinje i Sydkinesiska havet.

Gruppen har planerat sina första framträdanden någonsin i den kommunistiska regimen 29–30 juli, men frågan är om det nu blir av. Personer som har köpt biljett sägs ha avbokat efter att ha hört om kartorna, och slutligen blir det regeringen som fäller avgörandet.

Mest lidande blir i så fall förstås det vietnamesiska folket, och bojkottvapnet är alltså främst populasens snarare än regeringars eller företags. Det ändrar förstås inget i sak att utestänga sydkoreanska artister, och det är inte på den nivån man ska föra sin sak.

Kinas anspråk kan man givetvis bestrida, men det är nog en futil gärning att försöka censurera anspråken, eller att försöka bestraffa dem som nyttjar framställningar som visar Kinas anspråk. Det är en barnslig hållning.

Kategorier
Asien Film Kina Kultur Politik Taiwan USA

Kommunist-Barbie?

Det har gått långt när man riktigt längtar efter att se en live-action-film om plastdockan Barbie, men i dessa sjuka tider av woke och politisk korrekthet är det riktigt uppfriskande med förlegade binära könsroller, rosa flärd och barnslighet. Premiären är om några dagar.

Visste du förresten att tillverkaren Mattel floppade med dockan i Kina, för att man lanserade kinesiska varianter istället för den klassiska? Det visade sig att de kinesiska flickorna hellre ville ha den blonda Barbie, för att det utgjorde en lockande exotisering och ett amerikanskt socioekonomiskt ideal som den tidens kineser höll högt – till skillnad från innevarande ungdomsgeneration.

Nå, rullen har emellertid redan skapat kontroverser, eftersom den innehåller en barnslig rendering av niopunktslinjen – numera tiopunktslinjen – den avgränsning Kina sedan ett sekel tillbaka har över territoriella anspråk i Sydkinesiska havet. Vietnam har därför bannlyst filmen, och Filippinerna utreder möjligheten att agera samfällt.

Barbie (2023). Niopunktslinjen är den streckade S-kurvan (med bara åtta streck) längst till höger på kartan i fonden.

Det är inte första gången länder i grannskapet protesterar sålunda mot en kulturyttring, utan samma sak skedde när animerade Abominable (2019) och äventyrsfilmen Unchartered (2022) hade motsvarande renderingar. Man kan förstås fråga sig varför amerikanska filmer visar kinesiska territorialanspråk, men det torde bero på att man vill ha en problemfri resa på den kinesiska biomarknaden.

Abominable (2019). En naturtrogen rendering av den uppdaterade tiopunktslinjen.

Det är också en komplikation att den amerikanska skurkstaten lägger sig i tvisten och tar parti för alla utom Kina, med hänvisning till ett utslag av Förenta nationernas havsrättskonvention (Unclos). Problemet här är emellertid att USA inte har ratificerat konventionen, men ändå åberopar den… eftersom den skulle inskränka amerikansk suveränitet och dess motsvarande maritima imperium. För USA finns i själva verket bara en «regelbaserad världsordning», den man själv drar upp, utan att själv följa den.

Unchartered (2022). Niopunktslinjen visas under en illustration av en flygrutt.

Vidare förhåller det sig så att USA ligger bakom militariseringen av konflikten, genom att vara väldigt närgången med sin flotta i regionen. Tids nog lär de ingående parterna, som samtliga har motsvarande anspråk, lösa konflikten med sedvanlig diplomati, och man ska nog se tiopunktslinjen som ett överambitiöst utgångsbud mer än ett verkligt anspråk.

Ytterligare en komplikation här är förstås att Taiwan, det goda och demokratiska Kina som USA stödjer, har och alltid har haft – i ljuset av att de båda Kina ser sig själva som företrädare för hela Kina – exakt samma anspråk som Beijing rörande inte bara niopunktslinjen, utan även avseende Tibet, Xinjiang, Fiskeöarna och andra gränstvister. Men det förbigår man förstås med absolut tystnad.

Barbie (2023). Bland andra Dua Lipa står för musiken. Bara det!
Kategorier
Asien Kina Politik Teknik USA Vetenskap

Omvänd kompetensflykt

USA har länge levt på att plocka talanger från världens alla hörn, till skillnad från Europa, som istället tar avskrädet som blir över efter amerikansk bombliberalism i utvecklingsländer. Det är således gräddan av indier, pakistanier och andra som rekryteras till företagen kring Silicon Valley eller till en forskartjänst vid de prestigefyllda Ivy League-universiteten, där de bidrar till landets fortsatta utveckling.

Även kineser har förstås lockats i stort antal till den amerikanska drömmen, men i takt med att nymccarthyism och fientlighet mot Kina har eskalerat, har strömmen allt mer kommit att gå i omvänd riktning. Forskare återvänder alltså till Kina, som dessutom numera kan erbjuda bättre villkor och bättre förutsättningar för forskning.

Den politiska hatretoriken kring Kina har inte bara resulterat i handelskrig, sanktioner, exportkontroll och andra mekanismer av «economic coercion», utan har även smittat av sig på allmogen och genererat ett våldsamt hat mot allt som påminner om Kina, en utveckling som även präglar Sverige sedan en tid tillbaka. Det fysiska våldet mot asiater har flerdubblats, särskilt sedan de paranoida hypoteserna kring covids ursprung fick fäste.

Sedan tidigare gäller att kineser och asiater är kraftigt underrepresenterade i styrelser och chefspositioner, trots att samma klientel är överrepresenterat åt andra hållet vad avser utbildning, lönenivå med mera. Det är inte en grupp som bedriver woke och skanderar antirasistiska slagord, utan som hellre biter ihop och jobbar hårt.

Men även om man uppskattar en del inslag i Västvärlden, tippar balansen ändå över i andra riktningen när trycket blir för stort, exempelvis när man under det amerikanska «China initiative» utsattes för sedvanlig amerikansk sinofobi och anklagades för spioneri i stor skala.

Det är att märka, att ungefär samma tongångar har hörts i Sverige, det vill säga antydningar om att varje student eller anställd av kinesiskt ursprung kan vara en säkerhetsrisk eller en «particell», och att man därför måste särbehandla kineser, i allt från affärer till säkerhetsprövning.

Under sådana omständigheter tar man sitt pick och pack och drar till Kina, trots en mindre fri tillvaro, nämligen för att den politiska repressionen är så mycket värre utomlands. Dessutom känner man sig givetvis mer hemmastadd i den kinesiska kulturen, och framförallt mer välkommen än i Väst.

Det är därmed fråga om omvänd kompetensflykt, knappast något som gagnar USA när man säger sig vilja ta upp konkurrensen med Kina i högteknologiska tillämpningar. Det gynnar istället Kina, som kan dra till sig behövlig spetskompetens utöver den omfattande arsenal av forskare man redan förfogar över.

Kina är alltså redan den ledande teknikmakten, och man publicerar numera flest artiklar i världen samt har sedan länge flest patent. Den trenden lär bara öka i takt med att gräddan av kinesiska expats i USA återvänder hem när man inte längre är välkommen i ett allt mer fientligt Väst.

Så kan man också lägga krokben för sig själv, men det är också ett uttryck för en allt mer tragisk utveckling i Västvärlden, som en sinnebild för dess nedgång och intellektuella förfall. Är detta verkligen i överensstämmelse med de «värderingar» vi hela tiden ältar?