Kategori: Europa

Skatan Kaja Kallas, den virriga sovjet-estniskan med den där konstigt sjungande skolengelskan, har uppenbart hamnat på alldeles fel plats, och är ett typexempel på varför tillsättning av ämbeten genom kvotering snarare än meriter är galet. Varje gång hon uttalar sig i egenskap av «utrikeschef» åker skämskudden fram, som när hon menade att Sovjetunionens seger över de tyska nationalsocialisterna bara är ett narrativ.

Hon har likt de flesta europeiska ledare ett helt idealistiskt förhållningssätt till utrikespolitik och andra spörsmål, nämligen hur det borde vara. Men ett böra är inte ett vara, och verkligheten sätter här alltid käppar i hjulet på denna typ av dagdrömmare, i allt från Kina och Taiwan till Ryssland och Ukraïna.

Estniskans senaste utspel är att ett fredsavtal i konflikten mellan Ryssland och Ukraïna måste innehålla «ryska eftergifter» och «krav på Ryssland», det vill säga ett renodlat önsketänkande. I verkligheten är det Ryssland som kontrollerar fronten, som dessutom rör sig så sakteliga i västlig riktning, och den givna ryska eftergiften är således att inte ta ytterligare ukraïnsk mark.

Ty ju längre kriget pågår, desto mindre är sannolikheten att det överhuvudtaget kommer att återstå någon ukraïnsk rumpstat. Om Zelenskyj vägrar fred kastar USA in handduken, och därmed stryps även sigint och andra medel från den amerikanska sidan. EU kan inte själv uppehålla en sköld mot den ryska anstormningen, utan då faller hela Ukraïna.

Det har från första början stått klart att Ryssland kommer att behålla de fem oblast man har erövrat och annekterat, och det är priset Ukraïna och Väst måste betala för att man inte hörsammade Moskvas ursprungliga krav om att hejda Natos expansion österut. Den idealistiska tanken från europeiska ledare av olika slag om att Ryssland måste dra sig tillbaka är helt enkelt hämtad från sagans värld.

Freden i Ukraïna bestäms därför inte av EU, som inte sitter vid förhandlingsbordet och inte är part i målet, annat än som ekonomisk aggressor gentemot Ryssland. Villkoren bestäms istället i praktiken av Moskva och Washington, och Zelenskyj har bara att skriva under när man har nått den rimligaste kompromissen under dessa förutsättningar.

Den kompromssien består i att Moskva tar hela Donbass (Donetsk och Lugansk), behåller Krim samt kontrollerar delar av Zaporozje och Cherson; att sanktioner mot Ryssland släpps gradvis; att Kievs armé bantas; att Ukraïna avstår från medlemskap i Nato; att Ryssland bidrar till återuppbyggnaden; att Moskva åter tas in i G8 och den politiska värmen; att Ryssland slutas mobbas av idrotts- och kulturvärlden.

Kraven riktas således istället mot EU att avsluta sina illegala sanktioner, på det att kontinenten kan börja fungera normalt igen med avseende på handel, flygrutter, energi och så vidare. Ett rimligt krav är även att låta kvasten gå i kommissionen, ty sådana figurer som Kallas och von der Liar är och har varit extremt skadliga för unionen.

Tydligen krigar man fortfarande där borta i Ukraïna, en konflikt som alltjämt inte angår oss men som ändå dränerar Europa genom bortfall av energi, patologisk upprustning samt politisk förvirring. Man ska inte heller förringa den ekonomiska effekten av det tionde som regelmässigt pytsas ut till den ukraïnska sidan, bara för att omedelbart destrueras vid frontlinjen.

Till yttermera visso tycks Donald Trump ha lagt en ny propå för fred, men den skiljer sig inte nämnvärt från tidigare varianter. Ryssland tillerkänns således hela Donbass (Lugansk och Donetsk), inklusive de kvarvarande fläckar man ännu inte kontrollerar, samt det mesta av Zaporozje och Cherson. Krim är sedan 2014 stadigt under rysk kontroll.

Den ukraïnska hären ska även bantas så att den inte utgör något hot mot Ryssland, samtidigt som utländsk trupp förbjuds på ukraïnsk mark. Sådan stationering av trupp hade varit liktydigt med en smyganslutning till Nato, vilket Bryssel säkert hade hoppats på, men som naturligtvis är fullständigt omöjligt – då har man inte förstått krigets grundorsak.

I gengäld erhåller den ukraïnska rumpstaten amerikanska säkerhetsgarantier, med vilket ska förstås att ett ryskt angrepp mot Ukraïna är ett angrepp mot USA, med stormaktskrig som automatisk följd. Det borde räcka för att trygga Ukraïna, på det att man kan börja återbygga sin sargade nation.

Ändå beskrivs fredsplanen som «absurd», men faktum är att det aldrig hade kunnat sluta på annat vis, eftersom Ryssland ledigt håller fronten. Zelenskyj är alltjämt utan kort, och sitter i själva verket med skitgubbe på hand.

Han bör därför nappa på erbjudandet, eftersom han helt enkelt aldrig kommer att få tillbaka de territorier som Ryssland har annekterat. Det är fullständig idioti att tro något annat, och att fortsätta med utnötningskriget vid fronten har ingen annan effekt än att yttermera likvidera unga män och kvinnor för ingenting.

Ryssland vinner, Natos expansion hejdas och Ukraïna blir en buffertstat. Det utfallet stod klart i ett tidigt skede, och man hade alltså kunnat undvika denna slakt av människoliv med diplomati. Faktum är att hela konflikten hade kunnat biläggas innan invasionen var ett faktum, om Bryssel och Washington inte hade manat Kiev till motstånd.

Den förhärskande uppfattningen är att Putin är den aggressiva parten, och att han snart kommer att ge sig på Nato-länder, ett sinnesrubbat narrativ som av någon anledning har fått fäste i allmogens medvetande. Den effektiva propagandan har slagit blå dunster i populasen, som har odlat ett märkligt känslomässigt förhållande till Ukraïna.

Men det som kommer att stå i historieböckerna vad det lider är den dystra sanningen, att Natos expansion är huvudorsaken till kriget, och att Väst har nyttjat Ukraïna och dess befolkning som bondeoffer i en ställföreträdande konflikt med Ryssland i syfte att yttermera vidga sitt livsrum, ett geopolitiskt spel som slog slint.