Klimatmöte vankas i Brasilien, men ingen person av rang är där. I bästa fall skickas någon delegation, i sämsta uteblir man helt och hållet, exempelvis gällande USA. Klimatbubblan har således brustit, och det är numera inte längre à la mode att skylta med domedagsretorik – till och med Bill Gates har ändrat ståndpunkt.
Samtidigt faller förtroendet för den svenska regimens klimatpolitik, enligt statskontrollerade regimmedier. Drygt sjuttio procent anser visserligen att det är viktigt att Sverige minskar utsläppen för att begränsa den globala uppvärmningen, men ungefär lika många har litet förtroende för att den ambitionen realiseras.
Orsakerna härtill är mångahanda. Dels har moderatregimen dragit in bonussystemet för försäljning av elbilar, vilket minskar incitamentet att investera i gröna fordon, och dels har man tillsammans med europeiska unionen medverkat till att hämma importen av billigare elbilar från Kina.
Man tycker alltså att det är viktigare att försöka rädda den döende europeiska bilindustrin genom merkantilistiska handelshinder än att satsa fullt ut på den «gröna omställningen». Det är emellertid inget nytt för vare sig Europa eller Sverige, utan dessvärre ett mönster som går igen.
Exempelvis pumpade svenska regimer in oändligt antal miljarder i varvsindustrin för att försöka hålla jämna steg med Japan och Sydkorea, och man gjorde samma sak i tekoindustrin. Den elektromekaniska industrin försökte man bevara på samma vis då den digitala revolutionen tog fart, och man kunde helt enkelt inte se vart världen var på väg.
Nu är det inte bara elbilar som är i fokus, utan i princip all grön teknik som emanerar från Kina. Det rör sig inte bara om handelshinder och bristande kompetens, utan om toxisk retorik från foliehattar av olika slag om att Kina skulle kunna kontrollera och ta över exempelvis vindsnurror, eller för den delen avlyssna Volvo-bilar och andra fordon, alltså helt sinnessjuka farhågor som inte har någon verklighetsanknytning och heller aldrig kommer att ha det.
Man har utsett Kina till «systemisk rival» i Europas fall och «fiende» i USA:s, men de åtgärder man tar till i form av protektionism och handelshinder kommer yttermera att stärka Kinas ledning i fråga om grön teknik, både vad avser forskning och utveckling, men framförallt produktion. I det tjugoförsta århundradet kan man inte tullstraffa sig ur en sämre konkurrensposition.
Samtidigt behåller Europa den ultratunga regleringen och dras fortsatt med så enormt höga elpriser att näringslivet inte har skuggan av en chans att hålla jämna steg med Kina. Mittens rike har korrekt noterat att energi står i proportion till utveckling och välstånd, och bygger därför ut kolkraften samtidigt som man investerar frenetiskt i sol-, vind-, vatten- och kärnenergi, i syfte att minska fossilberoendet successivt i ett senare skede.
Europa, framförallt Sverige och Tyskland, gjorde tvärtom och stängde helt sonika ned kärnkraften innan man hade stabila alternativ. Därmed lade man en effektiv bromskloss på det egna näringslivet och blottade dessutom en säkerhetspolitisk lucka, som Ryssland sedermera kom att utnyttja. Samtidigt försöker man «komma ifatt» i mogna industrier som Kina dominerar stort, som batteritillverkning och industrivitaminer (jordartsmetaller), istället för att ta täten i framtidens teknik.
För detta fullständiga haveri kan man naturligtvis inte ha förtroende, men det finns dessvärre ingenting som tyder på nyorientering eller uppvaknande. Det blir i vanlig ordning mest floskler och utredningar, medan Kina direkt sätter spaden i marken och bygger, bygger, bygger.
Konservatism är en ideologi som söker bevara det förefintliga och endast långsamt (moderat) förändra. Det är den doktrinen som präglar Moderaterna och Kristdemokraterna, medan de radikala eller progressiva (förändringsbenägna) krafterna vanligen återfinns på vänsterkanten samt i ungdomsförbunden.
Moderata ungdomsförbundets (MUF) roll är då att utgöra en mer radikal och avantgardistisk spets gentemot moderpartiet, exempelvis att sälja sprit utanför Systemet för att utmana sossemonopolet med flera (äkt)liberala påfund. Men det visar sig att man numera istället intar en reaktionär (bakåtsträvande) hållning i en rad frågor, varav nyansen på flaggan är en sådan.
Äldre nyans.
Muffarna vill helt enkelt återta en äldre flagga i mer mörkblå nyans, trots att den moderna ljusblå ju tillkom 1906 under en riksdag präglad av högermän och liberaler. Men det är kanske symptomatiskt att ett idéfattigt moderparti har ett lika utmärglat ungdomsförbund, som hellre ägnar sig åt navelskåderi än att föreslå idéer för att ta Sverige ur recession och omfattande arbetslöshet.
Man kan naturligtvis hålla flera tankar i huvudet samtidigt, men om man ska diskutera flaggan är det nog inte nyansen som bör avhandlas, utan symboliken och det allmänna utförandet. Sverige har nämligen förändrats så till den grad att flaggans innebörd inte längre har någon relevans.
Nuvarande flagga är inte kompatibel med sekulär demokrati och en ickekristen befolkning.
Framförallt är Sverige inte längre kristet, utan lyder under sekulär demokrati, även om man ännu inte helt har släppt statskyrkan. En försvinnande liten och alltjämt tynande andel medborgare är kristna till bekännelsen, samtidigt som den stora massan blir allt mindre kulturkristen: dop, giftermål i kyrkan och så vidare minskar kontinuerligt, samtidigt som en allt mindre minoritet är ansluten till regimkyrkan.
Till yttermera visso har den omfattande invandringen medfört oåterkalleliga demografiska förändringar. Återflyttningsbidrag och andra reformer kommer inte att ändra på det, varför islam numera är och förblir den största aktiva religionen i Sverige. Risken på sikt är att korset i flaggan ersätts av halvmånen, när (inte om) muslimerna hamnar i majoritet.
En förfärande möjlighet: islamiskt Swedistan.
För att förekomma en sådan bisarr utveckling där en antikverad religiös symbol ersätts av en annan, bör flaggan istället moderniseras för att bli fullt inkluderande och symbolisera Sverige som nation snarare än dess forna statsreligion. En sådan utformning skulle kunna utformas på en rad olika vis, varav nedanstående förslag är ett.
De nuvarande färgerna behålls, men det förargelseväckande korset ersätts med en hällristning och en stjärna. Den senare är förstås en hänvisning till att Sverige är en del av Europeiska unionen, den större kollektiva gemenskapen, medan ristningen markerar vårt tidigaste belagda kulturella ursprung. Det är en neutral utformning som inte är ägnad att förarga någon, varken i Sverige eller utomlands (exempelvis under svenska fredsuppdrag i FN:s regi).
En helt modern och neutral flagga i tjusig design, med den svenskaste möjliga symbolik.
Amerikanska vasallstaten Nederländerna beslöt i slutet av september, på Washingtons order, att medelst lagar från kalla krigets dagar ta kontroll över företaget Nexperia, som tillverkar ultrabilliga chips för bruk i främst bilindustrin. Anledningen sades vara oro över ospecificerade missförhållanden i ägarstrukturen, främst gällande kinesiska VD:n Zhang Xuezheng (张学政).
Den verkliga orsaken är emellertid att USA utvidgade sin «entity list» över företag under exportkontroll med underleverantörer till berörda företag, vilket fick Nexperia att hamna i fokus. Företaget ägs nämligen av kinesiska Wingtech (闻泰, Wentai), efter ett uppköp 2018.
Samma Wingtech beordrades nyligen av den brittiska vasallregimen att sälja sin majoritetsandel i ett brittiskt halvledarföretag, och vad man kan skönja i denna utveckling är en systematisk utrensning av kinesiskt ägande i sektorn. I vanlig ordning sker det under täckmantel av «nationell säkerhet», men de chips som saken gäller är inte spetsteknologi, utan mer en form av baskomponenter i fordonsindustrin.
Kinas svar? Man stoppade all export från Nexperias fabriker i Kina, med resultat att den just-in-time-styrda bilindustrin i Europa direkt fick komponentbrist och med nöd och näppe undvek att stänga de löpande banden. Beijing har sedermera lättat en smula på restriktionerna, efter mötet mellan Xi och Trump, men grundproblematiken kvarstår.
Debaclet visar än en gång hur Väst ideligen skjuter sig själv i foten med tuffa tag som bara kommer i retur från mottagaren, likt en pingpongboll smashad av Fan Zhendong själv. Exportkontrollerna kring halvledarteknik härrör från Sleepy Joe Bidens tid, och innebär att Kina bara får handla avancerade halvledarprodukter på licens från amerikanska och andra tillverkare som innehåller den allra minsta patenterade amerikanska teknik.
Det uttryckliga syftet är även här «nationell säkerhet», och man vill inte att Kinas «militär» ska kunna bruka de mest avancerade GPU:erna för exempelvis AI, men i praktiken rör det sig om att strypa den kinesiska utvecklingen av helt civila produkter i telekomsektorn, nämligen för att man inte kan konkurrera med Kinas produkter på annat vis.
Sedermera och långt om länge svarade Kina med exakt samma mynt, genom exakt samma slags exportkontroll medelst exakt samma licensförfarande med exakt samma argument kring «nationell säkerhet», avseende exporten av sällsynta jordartsmetaller. Det fick de amerikanska politrukerna att yra om «economic coercion» och att man ju behöver metallerna för sin «militär» (!!). Pingpongbollen träffade mitt i ögat, och Taco-Trump fick backa.
Metallerna används mycket riktigt för militärt bruk, inte minst för egenskaper som magnetism och värrmeresistens. Bara ett stridsflygplan kräver ett halvt ton av sådana metaller, som Kina mer eller mindre har monopol på. Det skulle ta Väst tre decennier att återuppbygga en sådan industri, och till dess att det eventuellt sker har Kina ett formidabelt trumfkort på hand för att handskas med de amerikanska (och europeiska) aggressionerna med handelstullar, exportkontroller och andra former av «economic coercion».
Det ger Kina den tid man behöver för att utveckla den egna halvledartekniken utan att behöva utsättas för ett fullständigt embargo. Numera nobbar Kina även amerikanska chips, då man har tillräckligt bra inhemska lösningar samt vill ge incitament till den egna industrin att vidareutveckla metoder.
Europa talar om «riskminimering» och USA till och med om «frånkoppling», men det visar sig att Kina har störst resiliens och förmåga till självförsörjning, givet att man kontrollerar produktionen och logistiken för nästan allt. Men även Kina dras därmed in i denna juche-liknande ideologi av att vara «självförsörjande» när globalismen rullas tillbaka, vilket bara är ägnat att göra världen mer oberäknelig och produkter så mycket dyrare.
Det är också dåliga nyheter för oss i Europa, för vi har inte tillstymmelse till chans att bli självförsörjande, utan är brutalt beroende av omvärlden för leveranser av råmaterial, komponenter och annat gods, för att inte tala om tjänster i framförallt techsektorn. Desto märkligare då att vi ständigt ska tuffa till oss mot Kina, och Europa har helt enkelt hål i huvudet just nu.
En märklig «spionhistoria» skakade Storbritannien för ett par år sedan, då en person (senare två) anklagades för att ha spionerat för Kinas räkning. Redan då stod det klart för en utomstående att britterna har vissa problem med den egna identiteten och uppfattningen om världen runt omkring, en diagnos som det nog inte finns anledning att ändra.
För en tid sedan meddelade kronans åklagarmyndighet att man helt sonika lägger ner åtalet mot de båda männen, Christopher Cash och Christopher Berry, eftersom det saknas bevis för att de skulle ha bedrivit spioneri likväl som att Kina skulle utgöra ett «hot» mot Storbritannien.
Ingsoc med Big Brother Starmer i spetsen säger sig vara «extremt» besviken på detta utfall, men inte mer så än att hans regim snart ämnar besöka Kina på nytt för att först skälla, gapa och gorma kring mänskliga rättigheter och fan och hans moster, för att därefter söka lukrativa kontrakt med kinesiska näringslivet. Det är så det brukar gå till när arroganta västpotentater avlägger visit i Mittens rike.
Fallet har till yttermera visso fått den brittiska paranojan att gå på högvarv, och resulterat i att man nu ifrågasätter den nya kinesiska ambassaden i London. Bygget i mastodontklass ska nämligen ske i det gamla kungliga myntverket i stadens mer centrala delar, och man oroar sig för att kineserna ska avlyssna de fiberkablar som har dragits under huset.
Man hade inte de psykiska besvären 2018 när man sålde kåken till Kina, eller så hade man inte dragit ledningarna vid den tiden. Det är alltså ett sentiment av schizoid karaktär som har tillkommit i ett senare skede, när man började hysa agg mot Kina.
I samma veva förbjöd man – på Washingtons order – Huawei att verka på brittisk mark, trots att den egna säkerhetstjänsten inte hade något att anmärka mot företaget. Brittisk kärnkraft gick samtidigt i stå, då utbyggnaden sköttes av kinesiska entreprenörer. Därefter har sjukdomsförloppet accelererat, inte minst sedan Rysslands specialoperation i Ukraïna.
Megaambassaden har på förekommen anledning försenats, då politiska beslut har dragit ut på tiden. Zhongnanhai är märkbart irriterat, och har uppmanat den brittiska regimen att följa skrivna kontrakt. Brittiska ambassaden i Beijing fick av någon anledning sin vattenförsörjning strypt, vilket månne kan tänkas ha ett samband med debaclet i London?
Man måste förstå det som en form av politisk obstruktion, ty de praktiska problemen är enkla att lösa och inte heller av den diginiteten man gör gällande. Det går att «avlyssna» fiberkablar, men trafiken är givetvis krypterad och därför bara brus. Det enda man kan få ut är viss metadata om vem som talar med vem, men trafiken är mestadels av finansiell karaktär och därför inte intressant. En enkel lösning är kanske att bara flytta på kablarna?
Ambassaden blir givetvis byggd vad det lider, och blir då Europas största. Det borde de galna engelsmännen faktiskt ta till sig som en fjäder i hatten, i en tid då Storbritannien både blöder och brinner under våldsamma kravaller och ekonomisk kräftgång. Det är ett sjukt land som måste komma till sans igen.
Uppdelningen av världen i intressesfärer är oacceptabla, menade någon sosse för några år sedan. Det är också traditionellt svensk politik, i vart fall före anslutningen till det amerikanska vasallskapet genom Nato, eftersom konceptet som sådant gröper ur det nationella självbestämmandet, då småstater som Sverige måste ta hänsyn till stormakter.
Det är också det argumentet som anförs vad beträffar Ukraïna, att det är en «demokrati» (i själva verket valautokrati, i vart fall så länge man hade val) som har «valt» (förmåtts) att orientera sig mot Väst, och att det därför inte ankommer på Ryssland att betrakta landet som en del av sin intressesfär. Men argumentet är tämligen ihåligt, eftersom Västs idoga försvar av Ukraïna är ett uttryck för att landet istället borde tillhöra Västs intressesfär.
Ty en sådan finns, och har alltid funnits, i vart fall sedan Rom etablerade ett imperium i större delen av Europa, Nordafrika och Mellanöstern. När Rom föll 1453 krympte den östliga delen av intressesfären, men i gengäld medförde den åtföljande upptäcktstiden att den västliga expanderade kraftigt. Sedermera koloniserades hela Amerika och Afrika samt stora delar av Asien, varvid hela världen kom att bli en europeisk «intressesfär».
Efter världskriget avkoloniserades världen i stort, och de europeiska länderna blev plötsligt och hastigt skenheliga förespråkare av en rättvis världsordning under mänskliga rättigheter baserade på europeisk kristendom och annan kultur. Bara det att världsordningen alltjämt kontrollerades av västliga institutioner, samtidigt som de koloniala strukturerna och kontrollen över forna lydstater upprätthölls med andra metoder, som bistånd under utpressning med mera.
Vi ser hur denna koloniala ådra alltjämt kommer till uttryck i hur Väst lägger sig i Kinas inre angelägenheter med synpunkter kring Taiwan, Hongkong och Xinjiang, och i hur det illegala sanktionsvapnet används för att domptera andra länder. Väst har utsett sig självt till polis, åklagare, domare och bödel i en och samma roll.
Diverse domstolsväsenden i den Haag är ett uttryck för detta, i det att de nästan uteslutande nyttjas för att klämma åt förmenta skurkar i Afrika och andra svagare aktörer, medan samma slags institutioner aldrig skulle komma i fråga för exempelvis USA, med dess digra lista av brott mot mänskligheten, iscensatta statskupper och så vidare.
Inte heller Bryssel skulle komma på tanken att använda sanktionsvapnet mot sin husse USA, exempelvis när man iscensätter statskupper på sin egen bakgård i Latinamerika. Donald Trump har fri lejd i att likvidera förmodade knarkkurirer på öppet hav, det behövs ingen rättsprocess eller annat trams som stipuleras i deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Skulle han invadera Venezuela och avsätta Maduro, skulle det inte rendera annat än en axelryckning från Bryssels sida.
Ty Bryssel har inget att sätta emot det betydligt starkare USA, vilket är ett uttryck för att det är den starkes rätt som gäller, alltid har gällt och alltid kommer att gälla. Under efterkrigstiden har vi invaggats i en illusion om att en annan världsordning är möjlig, under pax americana, med ett USA som garant för den «regelbaserade världsordningen». Bara det att hegemonen USA själv konstant har brutit mot sina egna regler, vilket därmed har omöjliggjort ordningen. USA har varit den ende starke mannen.
Varken Ryssland eller Kina, eller för den delen större delen av det globala syd, kan godta en ordning i vilken man är underställd västlig överhöghet och amerikansk dominans, och agerar därför för en multipolär ordning i vilken stater äger inflytande i proportion till den egna storleken. En balanserad världsordning.
USA legitimerar faktiskt numera den uppfattningen genom att göra anspråk på såväl Kanada som Grönland likväl som att lika vårdslöst som alltid angripa diverse bananrepubliker i Latinamerika när det passar. Det är power politics av traditionellt snitt, och om stormakterna USA, Kina och Ryssland är överens om denna ordning kan EU protestera bäst man vill.
Det har varit så här sedan civilisationen uppstod, en ständig kamp om territorium, resurser och inflytande. Gränserna upprätthålls genom såväl språk, skriftsystem och religion som fysiska barriärer, och om man ska erövra land måste man låta konvertera massorna i den nya kulturen.
På så sätt kristnades Norden, och på så vis överger Ukraïna sin ortodoxa hållning för att istället ansluta till västerländsk tideräkning med mera. Afrika söder om Sahara använder latinska alfabetet som en konsekvens av kolonialism, medan övre halvan och Mellanöstern nyttjar det arabiska. Var kristendom respektive islam har störst fotfäste får du räkna ut själv.
Buddism och konfucianism håller stånd i den dharmiska världen, där islam och kristendom har haft begränsad framgång, så även västlig kolonialism. Traditionella stormakter som Indien och Kina kommer aldrig att ge upp sina regionala anspråk eller krav om inflytande, i vad vi numera benämner intressesfärer.
För Kinas del utgör den intressesfären Sydkinesiska sjön och länderna däromkring, traditionellt även Korea och Japan. Det är så att säga inte ett «kommunistiskt» påfund, utan en urgammal hållning. Den så kallade tiopunktslinjen fastslogs av det «goda» och «verkliga» Kina som numera huserar på Taiwan, och upprätthålls alltjämt av den illegitima regimen i Taibei, även om man vanligen talar tyst om det i västliga kanaler. Samma «riktiga» Kina betraktar förstås Tibet (och till och med Mongoliet) som kinesiskt territorium.
USA vill kontrollera den västliga hemisfären, Ryssland den slaviska kultursfären (inklusive Ukraïna) och Centralasien, Indien den dharmiska världen samt Kina den traditionellt sinitiska sfären med omnejd, inklusive Sydkinesiska havet. Europa vill i sin tur försöka vidga sin union till Moldavien, Georgien och andra länder, samtidigt som man försöker behålla kontrollen över Afrika.
Det senare går så där, eftersom Kina i afrikanska länder erbjuder business utan moraliska pekpinnar. På samma sätt har Kina numera gjort insteg i Sydamerika, på USA:s egen bakgård, inte minst i Brics-landet Brasilien samt i Panama och Venezuela. Man investerar häftigt i Mexiko, samtidigt som man ser mellan fingrarna angående export av kemiska beståndsdelar som används för produktion av fentanyl med destination USA.
Förutom att ge igen för opiumkrigen under 1800-talet utmanar man den globala hegemonen USA med dess egna metoder, genom att snoka i dess intressesfär på samma sätt som USA har haft en fot i Kinas sfär i hundrafemtio år och alltjämt stryker längs dess kuster. Man ger igen för gammal ost när man nu har kraften.
Kina kan emellertid avvara dessa hävstänger, i utbyte mot att USA drar sig tillbaka från Sydkinesiska sjön och lämnar Taiwan åt sitt öde. Trump tycks överväga den möjligheten, inte minst för att söka stöd för att ta kontroll över Grönland. På samma sätt kan Trump tänka sig att dra ett streck vid nuvarande frontlinje i Ukraïna, för att få med sig Ryssland på samma tåg.
Därmed respekterar stormakterna varandras intressesfärer, och freden bevaras. En polycentrisk världsordning danas. I annat fall leder dessa allt intensivare skärmytslingar till större konfliktytor, ytterst i det tredje världskriget. Oceanien är i krig med Eurasien: Oceanien har alltid legat i krig med Eurasien.
