Kategori: Europa

Kategorier
Ekonomi Europa Politik

Skvalpvalutan

Moderaternas Carl Bildt hävdade under valrörelsen 1998 att kronan var en skvalpvaluta, det vill säga fluktuerade stort i förhållande till andra valutor. Utspelet syftade på att kronan emellanåt utsattes för spekulation av Soros och olika kapitalstarka investerare, som just 1998 och tidigare 1992.

Bildt vann inte valet, men Perssons sosseregim tog i vart fall intryck, varvid Riksbanken blev självständig i förhållande till regeringen. Tidigare hade penningpolitiken ofta nyttjats för politiska utspel av olika slag, inte minst i form av devalveringar i syfte att stärka konkurrenskraften, men sådan manipulation ogillas starkt av omvärlden.

Vid tiden förelåg fast växelkurs mot en valutakorg dominerad av US-dollar, men spekulationerna medförde att kronan blev flytande från 1992 under bankkrisen, samtidigt som marginalräntan höjdes till 500 %. Stora delar av Europa övergav på liknande vis fast växelkurs.

Kronan har emellertid fortsatt att skvalpa, beroende på valutans litenhet. Bildts förslag var att ingå i den monetära unionen, men Sverige valde som bekant bort det alternativt i en folkomröstning 2003. Just då stod kronan lågt i förhållande till euron, varför det kanske var lika bra.

Men nu är vi där igen, och en euro betingade häromdagen tolv kronor, vilket under tio års tid motsvarar en värdeminskning om 40 %. Förhållandet är likartat för dollar och andra valutor, och svenskarnas köpkraft blir därmed allt mer urgröpt. I kombination med hög inflation och stigande räntor gör det svenskarna till Europas nya fattighjon.

Kronan blöder mot euron.

För näringslivet är en svag krona alltjämt en konkurrensfördel, eftersom Sverige är exportberoende, men hushållen har inte så mycket nytta av det, då det mesta vi handlar ändå importeras, i allt från mat och kläder till elektronik.

Vän av ordning noterar att det ändå tenderar att gå upp och ned, och att de goda tiderna småningom kommer åter. Men det lär i så fall dröja, och det kronkursen signalerar är att omvärlden inte tror på svensk ekonomi.

I botten ligger en hägrande bostadsbubbla, våldsamma problem med segregation och utanförskap efter alldeles för stor immigration, och inte minst de energiproblem som ett flertal ministärer har åstadkommit genom att lägga ned kärnkraften. Alla dessa faktorer bidrar till att sänka svensk ekonomi för lång tid framåt. Exempelvis segregationen kommer att ta minst en generation att åtgärda, medan energiomställningen kommer att ta tio-femton år i anspråk, förutsatt att Miljöpartiet inte åter kommer i maktställning.

När kurvan väl vänder ned igen är det hög tid att ansöka om medlemskap i EMU, så att vi kan slippa denna återkommande berg- och dalbana. Det är då dags att begrava kronan, och för ändamålet behöver folket överhuvudtaget inte konsulteras – medlemskap är nämligen obligatoriskt enligt EU:s stadgar, och vi har därför redan sagt ja.

Att vi ändå står utanför beror inte så mycket på folkomröstningen, som att vi faktiskt inte uppfyller de formella kraven, ironiskt nog genom att låta kronan skvalpa. Ett delmål är således att knyta kronan till euro via ERM II, vilket bör ske när kronan småningom har börjat återhämta sig, på det att vi kan få en någorlunda bra utväxling.

Även dollarn blir allt dyrare över tid.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Liberalism Politik Teknik

EU:s protektionism leder fel

Den icke folkvalda presidentskan von der Leyen aviserade i sitt linjetal en undersökning om huruvida kinesiska elbilar åtnjuter statssubventioner, vilket i så fall skulle föranleda åtgärder i form av handelstullar och andra mekanismer för att skydda den europeiska bilmarknaden. Sådan protektionism leder emellertid alltid fel, och är inte lösningen denna gång heller.

Kinesiska bilar har ännu ingen större andel i Europa, men möjligen fick von der Leyen och kompani skrämselhicka om man härförleden råkade bevista Münchens motormässa, där kinesiska företag som Nio, BYD med flera gjorde stora intryck på besökarna. Företag vars elbilar är tämligen överlägsna sina europeiska motsvarigheter i förhållande till pris.

Bryssels fråga är berättigad, nämligen hur Kina kan tillverka så mycket billigare än Europa. Svaret är dels att Kinas produktion har större volym och är mer strömlinjeformad än den europeiska, samt åtnjuter lägre kostnader för komponenter, arbetskraft och inte minst energi. Logistiken är helt överlägsen, samtidigt som man kontrollerar flödena av erforderliga mineraler som litium samt dominerar batterimarknaden.

En viktigare orsak är emellertid att Kinas elbilsindustri har fördelen av att ha uppstått från ingenting, medan den europeiska motsvarigheten är en transformation från den existerande industrin med förbränningsmotorer. Kina har aldrig haft förmåga att slå sig in på den mogna marknaden, men däremot snabbt tagit ledningen i den nya framväxande elbilsmarknaden, medan europeiska tillverkare lider av extra överhäng och gammalt bagage.

För en EU-regim som så ofta gapar om klimat och miljö vore det snarare en välgärning om billigare bilar från Kina kunde bidra till att snabbare ställa om den europeiska bilparken till eldrift, men uppenbarligen finns det viktigare värden, som att idka protektionism för att rädda utsatta industrier.

Vän av ordning kan tycka att det är en rimlig strategi, men den har aldrig fungerat tidigare, och kommer inte att fungera nu heller. Sverige subventionerade såväl varvs- som textilindustri för att möta konkurrensen från Östasien under 1970-talet, men vi har inte kvar vare sig konfektions- eller varvsindustri i någon betydande mening. Tysk och europeisk bilindustri riskerar att gå samma öde till mötes, så som tidigare europeisk elektronikindustri.

Kortfristigt kan sådana tullar balansera till tyska och andra europeiska märkens fördel, men förstås bara på den europeiska marknaden. Zhongnanhai kommer givetvis att ge ett reciprokt svar, varvid europeiska bilar erfar motsvarande prishöjning på den kinesiska marknaden. Effekten blir därför på totalen att europeiska företag missgynnas, och att Europa därmed än en gång drar nitlotten.

Det finns en given anledning till att Europa saknar den IT-industri som präglar USA och Kina, och mer allmänt saknar förmåga att attrahera kapital, stimulera startuppföretag och leda utvecklingen, och den orsaken stavas tung sovjetmässig reglering, höga skatter och inte minst tokhöga energipriser, som i ett slag kvaddar förutsättningarna för europeiskt näringsliv att konkurrera med omvärlden.

Det är den ordningen man ska angripa om man vill göra Europa mer konkurrenskraftigt, medan protektionism ofelbart leder till att industrier som inte kan hävda sig själva på den globala marknaden dör ut eller i vart fall reduceras till andra klassens aktörer. Europeiska bilmärken blir då lika inattraktiva som tidigare amerikanska, tekniska eftersläntrare som inte kunde konkurrera med Östasiens smartare och bränslesnålare bilar.

Den senare proceduren är för övrigt på väg att återupprepas i USA, där man medelst såväl statssubventioner som protektionistiska åtgärder i form av strafftullar, exportkontroll, marknadsförbud med mera söker hindra den kinesiska expansionen, även om EU inte tycks vilja straffa USA för dess subventioner, vars mekanism bland andra är att dra företag från Europa till USA.

Det är samma förfarande som man en gång tillämpade gentemot Japan, vars ekonomi man slutligen kunde knäcka medelst en märklig devalvering som bromsade japansk export och därmed gav upphov till en omfattande bubbla – de uppstår alltid när förväntningar om framtida tillväxt upphör.

Samma trick kan emellertid inte tillämpas mot Kina, och därför kommer motsvarande fuffens inte att löna sig. Enbart protektionism är som att pissa i sängen, och känns kanske skönt för stunden, men det blir ganska snart kallt och blött.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Moderat vapenskrammel

Moderatregimen avser spendera flotta 119 miljarder på försvaret under 2024, i syfte att nå Nato-kriteriet om två procent av bruttonationalinkomsten. Det är närmare tre gånger så mycket som försvaret betingade tio år tidigare, varför utgiften kräver sparande på andra områden.

Givet att landet är i recession och lider av hög inflation, innebär det ytterligare börda på den arma befolkning, som redan är hårt nedtyngd av excesskatter på allt från el och drivmedel till vin, spel och gödsel. Högre räntor ger ytterligare skäl att blanda dubbelt bark i brödet.

Man motiverar anslagshöjningen inte bara med Natos formella krav, som man tidigare avsåg nå under en längre tids eskalering, utan med att det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskrigets slut råder, och att det största hotet mot Europas och Sveriges säkerhet vore en rysk seger i Ukraïna.

Det råder förstås ingen tvekan om den första punkten, och det är givetvis allvarligt att Nato och Väst engagerar sig i skuggkrig med Ryssland och fortsätter hälla bränsle på brasan genom leverans av allt fler vapen. Men den andra punkten är futil, eftersom Ryssland principiellt redan har vunnit kriget och uppnått sina mål om att neutralisera Ukraïna samt säkra oblast med ryskkulturell majoritet.

Sveriges säkerhet har överhuvudtaget inget med saken att göra, eftersom Putins «fullskaliga» invasion av Ukraïna har sina givna och logiska orsaker och inte utgör en slumpmässig aggression. Det är väl mest en fråga om man vill acceptera verkligheten som den är – das Ding an sich – det vill säga den verklighet i vilken USA är den egentliga aggressorn i så måtto att man har bearbetat Ukraïna under lång tid samt lagt sig i den interna processen på sedvanligt amerikanskt manér av att understödja statskupper, som under 2014.

Den «fullskaliga» – en adjektivistisk bestämning som är à la mode – invasionen kan man förstås inte stödja, och inte heller det barbari som försiggår på slagfältet från båda sidor, men man kan ändå ha sympati för Moskvas säkerhetspolitiska dilemman i ljuset av en aldrig avstannande expansion av Nato och illegitim amerikansk inblandning i grannstater som Ukraïna och Georgien.

Man gör det således väldigt enkelt för sig om man pekar finger mot diktatorn i Kreml, istället för att belysa den mer komplexa geopolitiska verkligheten. Om det är fred som åsyftas, måste den säkerhetspolitiska balansen upprätthållas, och man måste ha respekt för varandras legitima farhågor.

Ryssland har förstås ingen som helst kapacitet att angripa Nato, och därmed inte heller ett enskilt Nato-land. All den upprustning som nu sker i Europa har därför inget med verkligheten att göra, utan är ytterligare en form av paranoid psykos som har etablerat sig på kontinenten. Vapnen kommer aldrig till användning, såvida inte man åter inbegriper sig i bombliberalism i andra delar av världen – eller fortsätter mata det svarta hålet i Ukraïna.

Å andra sidan kan en napp och snuttefilt i form av upprustning ses som en investering, givet att militära installationer ger upphov till en kedja av underleverantörer i industri och tjänstesektor, samt stimulerar vapenindustrin. Det är ändå bättre använda pengar än under den forna moderata alliansregimen, som ju avvecklade värnplikten, drog ned på försvaret och satsade på det öppna hjärtats katastrofala flyktingpolitik.

Vi kastas således ideligen mellan extremer istället för att åtnjuta stabilitet, och det kommer en dag då nuvarande Nato-hysteri kommer att granskas under mer objektiva former, på samma sätt som tidigare massinvandringen och dess följder, eller för den delen hanteringen av pandemin.

Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland

Nobelstiftelsen gör rätt

Alla förstod nog att det i längden inte är hållbart att utesluta Åkesson från nobelfesten, och att det utgör en besynnerlig form av politiskt ställningstagande från en kropp som inte ska ha politiska åsikter. Skadan är dock redan skedd, och Åkesson lär inte dyka upp med mindre än att han får något slags ursäkt.

Men i samma andetag omprövar Nobelstiftelsen det nyare beslutet att inte inbjuda Rysslands (och Belarus’) ambassadör till stiftelsen, med en liknande motivering, att man inte ska vara part i konflikter utan snarare utgöra en brygga. Detta beslut får massiv kritik, och en rad partiledare på vänsterkanten hotar med bojkott.

Men Nobelstiftelsen gör här rätt och måste stå på sig. Man kan enkelt hänvisa till den tidigare historien, då det krigsgalna USA invaderade Vietnam, Irak och andra delar av världen på samma illegitima basis, utan att det föranledde motsvarande åthävor från den politiska klassen.

Uppenbart är att en konflikt i vårt närområde river upp betydligt större känslor än «territoriella dispyter» annorstädes, men ett internationellt pris måste ha en internationell attityd. Om man ska straffa Ryssland, måste man agera med samma frenesi mot varje motsvarande nation som angriper folkrätten, inklusive USA och avlägsna afrikanska stater. Men så har aldrig någonsin skett.

Stiftelsen motiverar beslutet med att ett av nobelprisen regelmässigt utmanar aggressiva stater i hopp om att kunna bilägga tvister, och att man därmed är ett instrument för dialog snarare än bojkott. Till detta kan man lägga att det fristående vetenskapliga samfundet är internationellt, och har självklara medlemmar från Ryssland. Premiera det goda, och straffa det onda.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

EU krigets huvudfinansiär

Ett och ett halvt år in i det ryska inbördeskriget har ryska trupper cementerat sina försvarslinjer, och de ukraïnska mannarna har ingen möjlighet att bryta igenom på allvar, oavsett hur mycket materiel man erhåller från Väst. Fronten ligger orubbligt fast, och kommer inte att förändras nämnvärt – detta är slutställningen, som Ukraïna bara har att godta i en kommande fred.

Både Kiev-regimen och de hurtiga propagandamedierna i Väst vill emellertid alltjämt hävda att man har «framgångar» på slagfältet, och att man kommer att kämpa till dess att de fem förlorade oblasten är återtagna. Väst kommer att stå Zelenskyj bi «så länge som det behövs», är alltjämt signalen man skickar.

Men i realiteten skissar man i korridorerna redan på villkoren för fred, en process som inte inbegriper Kiev, utan slutligen är en fråga för Moskva och Nato att förhandla om. Zelenskyj är här mest en marionett för USA:s skuggkrig gentemot Ryssland, och komikern i fråga har inte den statsmannamässighet som krävs för att hantera det diplomatiska efterspelet.

Till dess att en sådan fred föreligger, kommer ukraïnska män och kvinnor, och för den delen även ryska sådana, fortsätta att dö i drivor för ingenting, eftersom slagen inte påverkar slutresultatet. Uppskattningarna skiftar betänkligt, men till dags dato rör det sig om ungefär 100k döda och 100k sårade på den ukraïnska sidan, respektive 120k döda och 180k sårade på den ryska.

Det gör totalt en halv miljon offer för kriget i direkt mening, men därtill kommer naturligtvis lidande av annat slag för den ukraïnska civilbefolkningen, trauman man kommer att bära med sig livet ut, samt en social och ekonomisk katastrof som kommer att eka i decennier.

Huvudfinansiär för denna slakt och misär är alltjämt EU, den politiska klubb som sedan första dagen i fluffig retorik har fört fram sina fina värderingar samt dyrt och heligt har lovat att ta sin hand från Moskva medelst avskurna importer av fossila bränslen samt inte minst sanktioner, där de senare emellertid mest drabbar EU själv.

EU handlar mer LNG av Ryssland än någonsin.

Bryssel har visserligen minskat importen av olja och gas i rör från Ryssland, inte minst tack vare den amerikansk-svenska sprängningen av Nord Stream, som tvingade Tyskland att bekänna färg. Men samtidigt har man ökat importen av flytande naturgas från Ryssland sedan krigsutbrottet, eftersom sådan LNG inte omfattas av sanktionerna – ett medvetet kryphål. Under 2023 har man handlat för 40 % mer än under 2021, varvid sjuttio miljarder kronor har gått rakt in i Moskvas krigskassa.

I praktiken är det även så att mycket av den olja och annan gas man erhåller från annat håll ursprungligen stammar från Ryssland, men vidareförsäljs från tredje land till brutalt mycket högre pris, vilket är en av inflationsmekanismerna. Till detta kommer att gränsen är lika porös åt andra hållet, och att Moskva inte lider någon som helst brist på västerländska komponenter och varor.

von der Leyen med anhang pröjsar alltså fyrverkeriet längs fronten, och är tillsammans med Sleepy Joe alltjämt krigets huvudfinansiär. Vinnare på denna utveckling är inte Europa, utan främst USA, som har kunnat sälja ofantliga mängder LNG och krigsmateriel, samtidigt som man stärker den egna makten i världen. Det blir inte mer meningslöst än så.