Kategori: Europa

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik

168-rankat Sverige

Bruttonationalinkomsten minskar med en procent på årsbasis, och därmed hör Sverige till de länder som har sämst tillväxt i världen. Bara sådana ädla stater som Belarus, Sudan, Syrien, Ukraïna och Afghanistan är sämre, och vårt land placerar sig på en förnedrande 168:e plats.

Samtidigt larmas det extra mycket på sina håll angående Kinas ekonomi, och de kretiner som sedan tjugo års tid förgäves har förfäktat hypotesen om landets omedelbart förestånde kollaps – 中国Zhongguo崩溃bengkui论lun – har trott sig äntligen känna blodvittring. Men i verkligheten är Kinas svacka högst tillfällig, och därtill inte särskilt djup – man finns alltjämt i toppskiktet i världens tillväxtliga.

Nu är det förstås inte bara Sverige som går knackigt, utan hela Europa. Problemet är välkänt, nämligen energikris plus de sanktioner som drabbar oss mer än mottagaren i Moskva – Ryssland har istället 4.9 % tillväxt. Om Tyskland och övriga Europa harvar, så går även vår export dåligt, eftersom vi är underleverantörer till den europeiska industrin.

Tyskland har i sin tur, tillsammans med en rad andra stater, sökt fjärma sig från «beroendet» av Kina, vilket ger dyrare råvaruimport och en ömsesidigt försämrad balans. Kinas exportproblem beror alltså på Tyskland och vice versa, i vad som kan kallas en lose–lose-situation. Även om Sveriges direkta handel med Kina är mindre i sammanhanget, beror vi alltså indirekt av den fullständiga dårskap som försiggår på sina håll.

Men Sverige har även sina egna problem, varav ett är svag kronkurs. Nu betalar vi priset för att inte ha tagit steget in i (den obligatoriska) valutaunionen, och som så ofta förr bedrar snålheten visheten när Soros-typer världen över spekulerar med den volatila svenska skvalpvalutan. I och för sig gynnar låg kronkurs exportindustrin, vilket håller nere den stora arbetslösheten något, men Sverige är inte det stora exportlokomotiv man utgjorde fordom, utan har i allt väsentligt expanderat i offentlig sektor och tjänstesektorn.

Resultatet är betydligt högre inflation än i övriga Europa, och enskilda konsumenter och låntagare får alltså pröjsa kalaset, alltmedan storfinansen och den moderata godsadeln håvar in storkovan och njuter av kråset som aldrig förr. Regeringsskiftet är redan spikat, och den handlingsförlamade moderatregimen verkar knappt bry sig om ekonomin, givet att enbart Nato tycks finnas i blickfältet.

Under moderatjuntans första regeringsår har hushållen därför för varje kvartal fått se sina disponibla inkomster urgröpas, en stagnation som vi inte har sett sedan 1990-talets krisår. Se där priset för att frysa för Zelenskyj, bero av vindkraft i stiltje samt lägga pengarna på invandring, woke, radikalfeminism och allt annat som inte gynnar svensk tillväxt.

Sveriges tillväxt är bland de sämsta i världen, samtidigt som inflationen är bland de högsta. Den kombon är ett recept för en ultrasnabb resa nedåt i välståndsligan.
Kategorier
Ekonomi Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Brics-valuta

Större desinformationskanal än svenska statsmedier får man leta länge efter, och man har därstädes på senare tid kunnat erfara att Kina och Ryssland är «allierade», och att samarbetsorganisationen Brics söker «ersätta» den amerikanska dollarn som internationell reservvaluta. Huruvida det är avsiktligt eller pur inkompetens är inte gott att veta, men det rör sig förmodligen om bådadera.

Hursomhelst saknar Kina per definition allierade, eftersom ickeinblandningsprincipen inte medger sådana förbund. Man tror inte heller på allianser, utan föredrar gränslöst samarbete, eller möjligen lösare «strategiska partnerskap» med andra makter, som Pakistan, Ryssland och Nordkorea. Man skulle kunna ha ett sådant även med EU, men den senare parten vill som bekant hellre koppla loss. Allianstänkandet är ett västligt fenomen.

Vad gäller den föreslagna gemensamma valutan i Brics, syftar den inte till att ersätta dollarn som reservvaluta, utan är mer tänkt att fungera som en redundant kanal för penningtransaktioner i syfte att neutralisera försök till amerikansk «economic coercion» medelst sanktioner, uteslutning ur Swift med flera mekanismer. Däremot har Kina på längre sikt ambitionen att låta den egna renminbin utgöra en konkurrerande reservvaluta.

Brics-valutan i fråga är inte heller avsedd att ersätta inhemska valutor, eftersom det är ett helt omöjligt projekt givet ländernas enorma olikheter. Kina har för närvarande heller inga planer på att släppa sin valutakontroll, utan det rör sig om en extern gemensam valuta som är konvertibel gentemot övriga valutor och hanteras via CIPS eller något annat alternativ till Swift samt även via någon digital valuta.

Någon gemensam fiskal politik krävs således inte, utan det räcker med att Kina i egenskap av största ekonomi garanterar valutan, som knyts till guld eller en gemensam valutakorg. Anslutna länder kan då handla med varandra i denna valuta och i dessa system, utan att USA eller Bryssel har någon insyn eller förmåga att straffa förment misshagliga länder.

Därmed neutraliseras i ett slag Västs allt mer bisarra tendenser att sanktionera allt och alla man inte är överens med i någon form av ekonomisk nykolonialism, eftersom det då finns alternativa rutter och medel. Det är inte svårt förstå varför intresset för att ingå i Brics-samarbetet är så stort i det globala Syd, utanför den lilla klicken av västländer.

Detta är en del i konceptet med en flerpolig världsordning, i vilken en hegemonisk supermakt som USA inte längre godtyckligt kan mobba andra länder, utan där det finns balanserande krafter och mekanismer. Kina har alltså ingen som helst ambition att ersätta dollarn, ej heller att utmana USA om världsherraväldet, utan att erbjuda mångfald – ett begrepp det politiskt monoteistiska Väst inte vill veta av.

Brics med ansökande länder och intressenter.
Kategorier
Ekonomi Europa Politik Ryssland

Svarta hålet Ukraïna

Zelenskyj är på besök i Sverige i syfte att ge Kristersson ett tillfälle att sola sig i glansen och ta en självis med Kievs ledarfigur. Men det är en dyr bild, då Voldemort kräver mängder av pengar och vapen i utbyte för nöjet. Närmare bestämt fem tusen kronor per arbetande svensk.

Till dags dato har Sverige nämligen skänkt militärt stöd motsvarande tjugo miljarder kronor, främst luftvärnskanoner och ammunition samt en del pansarbilar, fordon som sedermera har pulvriserats av ryska styrkor eller i förekommande fall visats upp i nöjesparker i Moskva tillsammans med annan konfiskerad materiel från Väst.

Till det kommer ett pekuniärt paket omfattande drygt fem miljarder kronor för humanitärt och civilt stöd, finansiellt stöd, krishantering, fria medier och naturligtvis «jämställdhet». Inalles tjugofem miljarder kronor har således spenderats på Ukraïna under drygt ett års tid. Siffran kan jämföras med det internationella biståndet, som uppgår till fyrtiosju miljarder kronor, alltså knappt det dubbla.

Biståndet är i sig tämligen verkningslöst, och har aldrig fyllt avsedd funktion i att bygga nationer, utan finansierar till stor del korrupta regimers vapenarsenaler och diktatorers privata förmögenheter genom indirekta mekanismer.

Men stödet till Ukraïna är än mer meningslöst, eftersom kriget redan är avgjort. Varje pjäs som levereras bidrar inte till något annat än att fylla på i statistiken av döda på båda sidor, vilket kanske inte är det mest effektiva bruket av svenska skattemedel. Och hur mycket av slantarna som går in i den korrupte Zelenskyjs privata kassa vet ingen.

Ingen uppgift är viktigare för min regering än att stödja Ukraïna, hävdar dock Kristersson, och menar vidare att Sveriges stöd till Ukraïna kommer att fortsätta så länge som det behövs. Detta eftersom Kiev strider för oss, för alla europeiska demokratier.

Ukraïna får därmed ses som ett svart hål som konsumerar alla resurser i dess närområde, ett slukhål som äter upp Västs ammunitionslager och förbrukar stödpengar utan att leda till någon territoriell förändring vid fronten, samtidigt som Europa och särskilt Sverige blöder i inflation och recession.

Innan man slutligen kastar in handduken, kommer förmodligen ytterligare tjugofem miljarder att ha spenderats på krutrök och meningslös blodspillan längs fronten. Sex miljarder är redan beslutade i form av en återuppbyggnadsstrategi, och den enda återbäringen är möjligen i form av kontrakt för svenskt näringsliv i samband med återuppbyggnaden.

Frågan om vad fan vi får för pengarna har därmed blivit besvarad.

En svensk CV-90 (mitten) bland övrig beslagtagen västmateriel i Парк «Патриот» i Kubinka.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland USA

Ekonomisk utblick

Det tisslas och tasslas om att Kinas ekonomi har gått i stå, med en sprickande bostadsbubbla, hög ungdomsarbetslöshet, usel konsumtion med mera. Men man måste nog sätta dessa data i relation till övriga världen, och då ser det mindre pjåkigt ut.

Farhågan är att Kina i ett tidigt skede ska japaniseras, med deflation och krympande tillväxt, så att man fastnar i medelinkomstfällan istället för att segla vidare på den makalösa ekonomiska resan. Mot det argumentet kan man framhålla att Kina inte på långa vägar är färdigutvecklat, och att man inte heller har gått i samma fälla som Japan under 1980-talet, då man lät USA devalvera sin valuta gentemot yenen och därmed i ett slag pajade den japanska exporten.

USA försöker visserligen med andra metoder åstadkomma samma skada gentemot Kina, främst genom exportkontroll, tariffer, marknadsförbud, sanktioner och kongressfinansierad MR-kritik, men det finns en gräns för hur långt man kan gå innan man skjuter sig själv inte bara i foten utan i huvudet – de båda ekonomierna är hårt kopplade till och beroende av varandra.

Den kinesiska turbulensen är en effekt av dels sådana amerikanska och europeiska aggressioner, dels avmattad ekonomi i Europa till följd av kriget i Ukraïna, och dels flaskhalsar till följd av pandemins verkningar. Därtill kommer en del strukturella problem, som överhettning på bostadsmarknaden med mera, symptom som Beijing kommer att kunna åtgärda med en rad mekanismer.

Deflation i Kina, hög inflation i Europa. Det är vi som blir fattigare.

Däremot har man inte kontroll över externa skeenden, som oron i Europa. Men givet allt lika, är mindre deflation (-0.3 %) att föredra framför den inflation som alltjämt plågar Europa. För EU ligger inflationen alltjämt för högt (6.4 %), medan Sverige har nått en platå om 9.3 % – räkna med att inflationen skjuter fart i höst och vinter.

Momentan inflation på global nivå.

Kinas tillväxt kanske harvar, men den slår ändå mellan högre och lägre positiva nivåer, medan Europa är i recession. Exempelvis Sverige har -1.5 % i momentan tillväxt, medan snittet för EU är nolltillväxt. Även arbetslösheten är lägre i Kina (5.3 %) än i Europa (EU 6.4 %) och Sverige (9.2 %).

Momentan tillväxt. Europa är i recession, medan Kina och Asien, inklusive Ryssland (!), har positiv tillväxt.

I kontrast går USA som tåget, och landet är därmed den stora vinnaren av det proxykrig man bedriver mot Ryssland i Ukraïna, medan Europa biter i det sura äpplet. Sanktionerna mot Ryssland är tandlösa, och drabbar avsändaren mer än mottagaren. Samtidigt är energikrisen den grundläggande faktorn i recessionen och inflationen. Det spelar alltså ingen roll om Riksbanken höjer räntan ytterligare – effekten blir bara mer stagflation, inte mindre inflation.

Arbetslösheten är mer ett europeiskt (och särskilt svenskt) problem än kinesiskt, medan USA kan hålla igång sin arbetsmarknad genom att fortsätta trycka pengar.

För Kinas vidkommande har man under en längre tid sökt ställa om till dubbel cirkulation, men när konsumtionen harvar och arbetslösheten stiger blir man mer beroende av export, inte minst till Europa. Av det skälet kan man utgå från att Kina vill se ett slut på stridigheterna i Ukraïna, även om man samtidigt gärna ser att USA slösar ammunition och pengar där hellre än i Kinas närområde.

Än så länge är det som att skrika i ett garage, men världen hänger ihop på ett intrikat vis, och den ekonomiska turbulensen kommer inte att avta förrän vi ser en upplösning i Ukraïna. En sådan kan i realpolitisk mening inte bestå i seger för Kiev, utan man måste komma till insikt om att Ryssland har uppnått sina mål i att neutralisera Ukraïna som Nato-pjäs. Annars fortsätter eländet, utan att det för den skull leder till något positivt.

Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik

Västvärldens undergång

Domedagsretoriken är kanske tröttsam, men den har ändå visst fog för sig. Civilisationer som Europa och Kina har växelvis rest sig och stagnerat i cykler, om än inte i fullständig regelbundenhet. Dessa civilisationens hjärtslag beror i sin tur på en rad faktorer, som till sin natur är ganska komplexa, och inte alls särskilt förutsägbara, främst beroende på externa faktorer.

Men uppgång och fall är ändå givna periodiska företeelser, och det finns därmed ingen anledning tro att historien inte än en gång ska upprepa sig. Faktum är att vi redan är inbegripna i ett sådant skifte, varvid Kina och senare Indien återtar sina forna och rättmätiga positioner i världsekonomin, medan Väst präglas av stagnation och förruttnelse.

Sådan «kliodynamik» skissar ett förlopp med en uppgångsfas, präglad av demografisk tillväxt (babyboom) och därmed en korresponderande ekonomisk sådan, följd av avmattning och sedermera recession. Tillbakagången karakteriseras i sin tur av allt större konkurrens på arbetsmarknaden och växande ekonomisk ojämlikhet, vilket leder till interna motsättningar och i värsta fall konflikt eller rent av inbördeskrig om det inte pareras.

Med Sverige som exempel utgjorde en inhemsk övergång från utfattigt bondesamhälle till industriell demokrati en grund för omfattande tillväxt, accentuerad av externa faktorer som andra världskriget, efter vilket den svenska demografin och dess intakta industri möjliggjorde en omfattande ekonomisk tillväxt och en klassresa till socialistiskt välfärdsland.

Jätteproppen Orvar, eller den generation som föddes under 1940-talet, har således haft det särdeles förspänt i livet. Man har alltid med enkelhet kunnat finna arbete och bostad, och man har kunnat se fram emot en trygg framtid med en aldrig avtagande tillväxt.

I kontrast har efterföljande generationer haft det successivt svårare, men samtidigt även enklare i viss mening, givet att boomergenerationens politiska reformer åstadkom allt större välfärd med fri högre utbildning och andra förmåner. Men här återfinns den första vändpunkten, i det att alldeles för många personer utbildas för yrken som inte har motsvarande behov.

Med större konkurrens om de givna positionerna på arbetsmarknadens högre nivåer uppstår ett allt större akademiskt trasproletariat, varvid universiteten i sig transformeras till bastioner för klasskamp och radikalisering. Denna omdaning kan sägas ha tagit sin början under det omvälvande året 1968, och har sedermera utmynnat i en allt mer vänsterbliven akademi omfattande allt från genusöverideologi till fullfjädrad woke – den långa marschen genom institutionerna.

Med avmattning i ekonomin följer även ett behov av att importera arbetskraft för att hålla låneekonomin i gång, vilket har lett till omfattande invandring. Dessvärre har denna varit av alldeles fel slag, och mer präglats av förment sorg om tredje världens utarmade folk än kompetens, även om de som i slutändan har anlänt hit är förslagna sociala turister, medan de verkligt förtryckta har lämnats hemmavid.

Här har ännu en konfliktyta öppnats, och den kompletteras med relokalisering av industri till Asien, vilket har medfört att industrin i bruksorterna har avstannat och den traditionella arbetarklassen övergetts. Sverigedemokraterna är svaret på båda dessa fenomen, och man finner motsvarande utveckling i resten av Europa och även i USA med dess rostbälte.

I nutiden skördar vi konsekvenserna av denna utveckling med allt fler kluster av utanförskapsområden präglade av massiv kriminalitet och våld, samtidigt som arbetslösheten stiger och ekonomin kärvar. Avmattning och upphettning präglar visserligen ekonomin i naturliga cykler, men detta är en permanent företeelse till följd av en rad omständigheter.

Den kull till vilken vi överlämnar detta elände är samtidigt inkapabel att hantera situationen, vilket alltså ger den slutliga undergången. Vi talar om den söndercurlade generation Z, som präglas av ständig ångest och oro, trots – eller kanske snarare på grund av – att man har levt i en vadderad fantasitillvaro.

Detta är alltså generation snöflinga, en «kroppspositiv» kull som kräver «trygga rum» och «triggervarningar» vid universiteten för att inte falla ihop av en plötslig «mikroaggression» av verklighet. Det är generation Klimat-Greta, a non-fucking generation som röker braja hellre än dricker alkohol, och som har ständig ångest över «klimatet» – trots att klimatförändringarna inte kommer att påverka dem annat än positivt.

Den svenska situationen känner jag inte i detalj, men i USA har 42 % av gen Z diagnosticerats med någon form av psykisk ohälsa. Givet att inte alla söker vård, och att det därmed finns ett omfattande mörkertal, kan man på goda grunder hävda att hela kullen är psykiskt störd med hela raddan av bokstavskombinationer. Asperger-Greta är i detta hänseende helt «normal».

En femtedel av de amerikanska ungdomarna går i terapi, medan hela 57 % tar någon form av läkemedel för psykiska besvär, utöver droger som fentanyl. Motsvarande utveckling sker även i Europa och Sverige, att döma av explosionen i diagnoser. Till detta kommer även den omfattande identitetskrisen till följd av identitetspolitik, med allt större andel ungdomar som definierar sig som «ickebinära».

Det är alltså denna generation som ska förvalta och vidareutveckla välfärdsarvet, i konkurrens med mer rationella och materialistiska arméer av kinesiska ingenjörer. Samma generation ska tydligen gå i krig med Kina om Taiwan, om jag förstår de politiska signalerna från Tidölaget korrekt – men var och en förstår ju utgången av ett sådant scenario.

Till yttermera visso underpresterar samma generation lättkränkt i internationella jämförelser, vilket för övrigt är en kontinuerlig trend. Oavsett hur «kreativ» man tror man är i kullen i fråga, kommer i slutändan den mer kunniga världen att ha det absoluta övertaget i vetenskaplig och teknisk utveckling, och därmed även i ekonomi och dess följder i kulturverksamhet.

Så går alltså Västvärlden under, i en inre kulturrevolution och inre stridigheter om de smulor som blir över när det dukade bordet har konsumerats. Även Rom gick under efter en tid av fullständig galenskap och dekadens, och det är ett ständigt återkommande mönster i världshistorien. Förloppet kan nog inte förhindras, utan lär småningom leda till krig.