Kategori: Ryssland

Hittepåländer

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-04-05T11:15:37+02:00 CEST

Statstelevisionen menar helt korrekt att Transnistrien är ett «påhittat land», eftersom statsbildningen inte är erkänd av någon annan nation. Däremot har man förstås fel i att utbrytarrepubliken «ockuperas» av Ryssland, ty entiteten är självständig och inte under kontroll av Moskva. De ryska styrkorna välkomnas av Tiraspol, som ju även har sökt Moskvas stöd från Moldaviens aggressioner.

Rättare sagt är bilden av Transnistrien som «ockuperat» en del i statstevepropagandan, vars narrativ ständigt rastreras så att det linjerar med Västs geopolitiska doktriner. Och den ambitionen stannar förstås inte med denna utbrytarrepublik, utan är allestädes närvarande i den fantasivärld som målas upp av den skattefinansierade medieoligarken.

Exempelvis betraktar man konsekvent en annan utbrytare som ett «land», nämligen Taiwan. Men den «statsbildningen» erkänns av blott ett dussin entiteter, omfattande 5 ‰ av världens befolkning. Promille, inte procent, ty bland detta smutsiga dussin återfinns främst mikrostater som Tuvalu (12k invånare), Palau (18k), Marshallöarna (42k), Saint Kitts och Nevis (50k), Saint Vincent och Grenadinerna (110k) och Saint Lucia (178k), samt även Vatikanstaten (524 invånare).

Förenta nationerna kastade ut Republiken Kina (Taiwan) redan 1971, och den internationella linjen är sedan dess principen om ett Kina, under kontroll av Beijing. Det finns alltså inte två Kina, och inte heller något «land» kallat «Taiwan» som nybildning av den tidigare Republiken Kina. Det föreligger ingen som helst deklaration om sådan självständighet eller avsteg från ståndpunkten om att företräda hela Kina, allra minst i den konstitution som definierar Republiken Kina i rättslig mening.

Principiellt korrekt karta över Kina, omfattande provinsen Taiwan.

För all del skulle jag vara den förste att erkänna Taiwan som en självständig statsbildning, om man utropar självständighet och överlever drabbningen med fastlandet. På samma sätt förhåller det sig med Transnistrien och varje annan aspirerande entitet, under den folkrättsliga principen om att varje folk har rätt att uppgå i en nation.

Men den rätten kommer med vissa villkor, som att man måste ha kontroll över det egna territoriet samt åtnjuta internationellt erkännande. Transnistrien och Taiwan har båda kontroll över sina territorier, men saknar erkännande. Statstelevisionen fantiserar således när man regelmässigt betecknar Taiwan som ett «land».

Omvänt betecknar man inte Palestina som ett «land», trots att Sverige som nation har erkänt statsbildningen, i likhet med större delen av världen – 140 av 193 länder, i princip alla med undantag för det koloniala Väst som har skuld i den uppkomna situationen i Mellanöstern. Det är därför statsteve betecknar Israels brutala folkmord i Palestina som «kriget mellan Israel och Hamas».

Här kan man förstås invända att inte heller Palestina erkänns av FN (man har dock observatörstatus), och att man inte har kontroll över sitt territorium. Det senare försvåras så att säga när den judiska apartheidstaten metodiskt lägger under sig Palestina medelst bosättning, krig och kontinuerlig ockupation, med Västvärldens goda minne – den «regelbaserade världsordningen». Icke desto mindre är Palestina i rättslig mening en betydligt mer legitim statsbildning än Taiwan, för att ställa saken i perspektiv.

Karta över Palestina, den historiskt och folkrättsligt korrekta.

Statsmediernas – och Västs i allmänhet – tolkning är emellertid inte folkrättens, utan en given uppdelning i vi och dom, vänner och fiender, allierade och motståndare, demokratier och autokratier. Splittring bland förmenta fiender är alltid i sin ordning, varför man stödjer upplopp och ockupation av parlamentet i Hongkong, men rynkar på näsan åt Kataloniens, Baskiens och Skottlands självständighetssträvan. Vi ska hålla ihop, de ska splittras.

På samma sätt godtas aldrig splittring i Moldavien och Georgien (eller för den delen Ukraïna), om sådan leder till närmande till Ryssland – Sydossetien är ett typiskt exempel. Geopolitiken trumfar här folkrätten, och EU vill i lika hög grad som Ryssland lägga rabarber på dessa områden.

Sådan internationell kamp och strävan är visserligen oundviklig, men mediernas – enkannerligen statsmediernas – roll är här att sakligt, objektivt och konsekvensneutralt rapportera om dessa konflikter och händelser, och inte som statstelevisionen göra sig till del av den propagandistiska informationskrigföringen.

Bland hittepåkartor är detta min favorit, nämligen Sverige som återuppstånden regional stormakt…

Europa Politik Ryssland

Realistiska scenarier

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-03-31T08:55:53+02:00 CEST

Polens försteminister Tusk menar att vi befinner oss i en «förkrigstid», och att ingen i Europa kan känna sig säker om Kiev skulle förlora kriget. Vilket scenario som helst är möjligt, menar han vidare, och liknar situationen vid den som rådde efter andra världskriget – eller menar han möjligen före kriget?

I verkligheten är situationen dock mycket lättare att läsa än så, och det finns bara ett par realistiska scenarier – eller tre om Bryssel går bort sig helt. I vilket fall som helst har Kiev redan förlorat kriget, och saken kokar därför ned till hur stor förlusten blir.

Det första scenariet innebär således omedelbara fredsförhandlingar, i vilken territoriella förändringar fastställs formellt, Ryssland åläggs att bidra till Ukraïnas återuppbyggnad och Kiev hamnar under Natos vidare beskydd, med en nygammal gränslinje som definierar den fortsatta säkerhetsdoktrinen i Europa. Natos vidare expansion stannar därmed i Kiev.

Alternativ två är att Zelenskyj i all dårskap fortsätter att propsa på att återta förlorat territorium och ställer helt ohemula krav för fred, varvid kriget fortsätter. Givet att Ryssland mobiliserar trettio tusen man i månaden och har full krigsproduktion, samtidigt som stödet till Kiev sinar och Ukraïna inte längre har stridsduglig personal, är utgången av den rutten tämligen given.

Moskva kommer därmed att bryta dödläget och avancera framåt våren i en förnyad offensiv, varvid man tar ytterligare territorium. Främst på tur står då Odessa, i syfte att skära av den ukraïnska rumpstaten från Svarta havet, men även oblasten Nikolajev, Dnepropetrovsk och Charkov. Hela Ukraïna kan faktiskt falla snabbt när motståndet är nedgjort, och det är vad som ytterst står på spel.

Man kan alltså inte återställa Ukraïna i tidigare skick, men man kan rädda det som ännu finns kvar – eller se resten gå förlorat. En tredje möjlighet är att dårarna i Bryssel får fullständig fnatt och engagerar sig militärt, ty då är risken överhängande att storkriget bryter ut.

Man kan i enlighet med Macrons förslag möjligen skicka trupp för att förlänga lidandet, men i samma ögonblick man nyttjar Nato-baser för flygunderstöd eller andra stridshandlingar, anländer de första ryska missilerna på europeisk mark – och kanske svensk. Om detta får inte finnas någon tvekan, för i Kreml darrar man inte på manschetten i ett sådant läge.

Omvänt är risken absolut noll för att Moskva oprovocerat skulle anfalla ett Nato-land, och det är därför föga uppbyggligt att skrämma upp européerna med amsagor om den ryska björnens förmenta farlighet. Ytterst vore det kontraproduktivt att äventyra den ryska statens existens med ett sådant äventyr, som bara kan leda till förlust – om än ömsesidig sådan. Låt oss hålla oss till verkligheten som den är, och inte krångla till det mer än nödvändigt.

Europa Hongkong Kina Kultur Liberalism Politik Ryssland USA

Tvetungat Väst

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-03-30T04:00:08+01:00 CET

Stats- och kommersmedier i huvudfåran berättar om en ny spännande nyhetsförmedling, men en sökning ger vid handen att man tycks ha dragit ur kontakten för Voice of Europe, efter misstankar om att sajten i fråga har bedrivit en «påverkanskampanj» för Moskvas räkning och kanske även mutat EU-parlamentariker. Här gäller som vanligt devisen skyldig tills motsatsen har bevisats.

Kanske är det rätt och riktigt att förfara så, ty varför ska vi frivilligt låta oss utsättas för externa krafters propaganda och påverkansförsök? Vi måste skydda vår demokrati och vår självständighet från sådana ohemula ingrepp i vår suveräna beslutanderätt! Jag kan i princip köpa den argumentationen.

Men samtidigt finns här minst tvenne problem med en sådan ambition, varav det första är att vi berömmer oss för att omhulda yttrande- och informationsfrihet. Sådan gör inte halt vid främmande makts eller andra externa yttranden, oavsett om det är sann information, propaganda eller annat. Den liberala yttrandefrihetsmodellen anses traditionellt vara så robust att den tål sådan kontamination, och att den någorlunda objektiva sanningen vinner i debatt. Dessutom är yttre propaganda en balans mot den inre propaganda som friskt bedrivs av statsmedier härstädes.

Icke desto mindre agerar man på rent sovjetiskt manér genom att störa ut RT, Sputnik och andra ryska källor från etern och nätet, under den märkliga fruktan att man skulle förlora informationsslaget mot dessa högst perifera entiteter. Men i min optik förlorar man just då – och enbart då – man agerar på detta illiberala sätt, eftersom man då går emot de «värden» som man så ofta åberopar men aldrig i praktiken upprätthåller.

Det andra problemet är kanske än mer graverande, nämligen att man inte lever som man lär, utan själv håller sig med ett omfattande propagandanätverk världen över i syfte att lägga sig i andra länders suveräna styre och påverka befolkningen därstädes till samhällsomstörtande agerande. I vanlig ordning rättfärdigas detta med att vår modell ju är den enda rätta, och att det därför är legitimt att sprida demokratins evangelium. Det är inte ett giltigt argument, i vart fall inte i folkrättslig mening.

Symptomatiskt nog meddelas från andra nyhetskällor i världen att Washington-finansierade «Radio free Asia» lämnar Hongkong efter att artikel 23 införts i konstitutionen, eftersom man fruktar repressalier mot stationens medarbetare. Normal journalistisk verksamhet har naturligtvis inget att frukta av en säkerhetslag av samma slags utförande som finns i övriga världen, men om man har som syfte att uppvigla till färgrevolution eller på annat sätt bedriva samhällsomstörtande verksamhet, så finns det kanske goda skäl att omlokalisera?

Samma lagstiftning resulterar även i ytterligare «sanktioner» från amerikanskt håll, det vill säga att Washington på direkt manér lägger sig i stadens självbestämmanderätt på ett fullständigt groteskt sätt, återigen under märkliga rättfärdiganden om att man företräder det goda och det rätta. Man vill inte bara fritt missionera sina åsikter, utan även i förekommande fall bedriva «economic coercion» mot dem man anser bedriver fel slags politik – oaktat att Hongkong är en stad i Kina, och därmed inte föremål för amerikansk inblandning.

Det kokar alltså ned till ett fullständigt avskyvärt fulspel, där samtliga parter på båda sidor är lika goda kålsupare. Eller rättare sagt: Väst och framförallt USA är faktiskt i en klass för sig, nämligen av hävd och tradition som kolonialismens direkta arvtagare snarare än demokratins företrädare. Och det kan jag verkligen inte köpa, det går inte att försvara ett system och en ideologi med sådana metoder.

Ekonomi Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Dödsspiralen

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-03-28T03:22:23+01:00 CET

Styrräntan har toppat och man förutspår sänkningar vad det lider. Är lågkonjunkturen över, frågar man sig därför på statsteve och andra tillhåll. Svaret är emellertid nekande, dels för att konjunkturen släpar efter inflation och räntepolitik, och dels för att de basala underliggande faktorerna kvarstår.

Främst bland dessa är att Europas ekonomiska lokomotiv Tyskland lider svårt av höga energipriser till följd av att rysk gas har undandragits tyskt näringsliv, och att man angriper sin största exportmarknad i Kina genom fientlig hökpolitik. Det hjälper inte att USA lockar tyska företag med industripolitiska reformer, eller att tyska företag i andra fall flyttar till Kina, inte heller att tysk bilindustri är akterseglad av kinesisk.

På motsvarande vis är den brittiska ekonomin svårt sargad, samtidigt som det politiska kaoset i London tilltar. En liknande situation föreligger i Finland, och eftersom Sverige är beroende av export till dessa och andra länder, beror vår ekonomi indirekt av tillståndet i dessa. Vi dras med i Tysklands och Lillbritanninens fall.

Det svarta hålet i Ukraïna är ytterligare en faktor, dels genom det (mindre) pekuniära stöd som avsätts för dess futila försvar gentemot rysk aggression, men framförallt för det politiska vansinne som följer i dess spår. Europa går in i «krigsmodus» och «krigsekonomi», med omfattande rustning som följd. Sverige tappade det fullständigt genom att på en eftermiddag helt reversera ett par hundra år av framgångsrik neutralitetspolitik, och förbereder sig nu på «långvarig konfrontation» med en fiende som i grunden aldrig var.

Mer allmänt fattas på löpande band politiska beslut som är kontraproduktiva, destruktiva eller i bästa fall meningslösa, i vad man kan betrakta som en dödsspiral mot samhällelig kollaps. Det är inget nytt fenomen utan ett återkommande historiskt, och man kan även observera liknande fenomen i djurvärlden.

I mängden finner vi exempelvis de successiva besluten att «öppna våra hjärtan» och låta en flermiljonhövdad skara sociala migranter söka lyckan i vårt land (och större delen av Europa), utan att närmare betänka konsekvenserna, utan främst för att godhetssignalera och markera avstånd gentemot ett uppstickarparti. Vi skördar just nu frukterna av den politiken, och den står oss uppenbarligen mycket dyrt.

Andra politiska reformer i väsentligen samma galna och godhetssignalerande härad rör transagendan och annan *2SHBTQIAP++, eller mer allmänt wokepolitiska reformer avsedda att rycka upp samhället med rötterna och dana en ny ordning under radikalfeminism, genuspolitik, kroppspositivism, klimatalarmism och så vidare, destruktiva företeelser som i grunden har raserat tilliten i samhället och skapat omfattande friktion.

Proponenterna för dessa rörelser och fenomen tror sig på allvar avancera samhället i frihetlig riktning, men det är i själva verket en dysfunktionell fas i ett mönster som tenderar att återupprepas periodiskt, ungefärligen av samma orsaker och i samma fas som krigscykeln, med slutlig kollaps som följd.

I teorin kring en samhällelig dödsspiral skissas fyra faser, med en inledande uppbygglig sådan. Som exempel kan tas efterkrigstiden, med den ständiga ekonomiska förbättring som präglade perioden. Det var för dina mor- och farföräldrar aldrig något problem att finna vare sig arbete eller bostad, samtidigt som samhället i stort befann sig i harmoni – vektorerna pekade i samma riktning.

Fas två kan liknas vid det utvecklade svenska folkhemmet under 1970-talet och framåt, ett stabilt samhälle med omfattande välfärd, men med tendenser till stigande ojämlikheter och politiskt navelskåderi. Ur denna tid stammar en rad av de dysfunktionella reformer som sedermera har präglat politiken.

Externa faktorer som Asiens frammarsch ledde till textil- och varvskris, samtidigt som man misslyckades ställa om från elektromekanisk till elektronisk industri. Den tidens oljekris orsakade på samma vis stagflation, varefter åttio- och nittiotalens neokonservativa politik orsakade omfattande ekonomisk ojämlikhet i samhället, om än alltjämt med positiv effekt för samhället i stort. Vektorerna började spreta åt olika håll, och sammanhållningen uppvisade vissa brister.

Fas tre kan skönjas under slutet av 1990-talet eller början av 2000-talet, när den dysfunktionella politiken börjar slå igenom på bred front. Strukturella problem präglar ekonomin, med ökande arbetslöshet, statsskuld och klyftor. Profilen är något olika i olika länder, men den generella bilden kvarstår.

Vi har här småningom skuldkris i ett antal europeiska länder, finanskris i USA 2008, Brexit 2016 (2020) och sedermera även global pandemi 2020, företeelser som samtliga hanterades tämligen illa. Slutligen har vi nu brinnande krig i Ukraïna, med upprustning och friktion med Ryssland som konsekvens, samt ett veritabelt nytt kallt krig med Kina på västligt initiativ. Detta är inledningen av fas fyra, eller den slutliga kollapsen.

Världskrig kanske inte följer med nödvändighet, men nog sker en bifurkation i två eller fler poler när Väst «riskminimerar» eller snarare «frånkopplar» den globalisering som har borgat för dess tillväxt under senare decennier för att istället pilla sig i naveln och tro sig kunna klara sig på egen hand, som om det vore 1854 snarare än 2024.

Hur slutar då detta? Ingen vet, men säkert är att den nuvarande hegemonen USA:s dagar är räknade, och att dess imperium faller ihop som ett korthus den dag dollarn förlorar status som global reservvaluta – en fråga om tid. Washington kan då inte längre finansiera sina reformer eller underhålla sitt skuldberg genom att trycka pengar på övriga världens bekostnad, utan förfaller snabbt till en andra rangens nation.

Även Europa lider svårt av hög skuldsättning, government overreach och drakonisk reglering, utöver de strukturella problemen med migration och annat. Man har därtill inga resurser att tala om, utan är beroende av omvärlden för tillförsel av energi, metaller och komponenter, en omständighet som borde göra Bryssel en smula mer ödmjuk och samarbetsvillig.

Ekonomi Europa Kina Liberalism Politik Ryssland USA

Intressanta tider

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-03-25T02:20:57+01:00 CET

Att Europa och Väst i stort går in i «krigsekonomi» samt i allt större grad lutar åt protektionism följer ett obehagligt historiskt mönster, som indikerar en kommande period av gradvis ekonomisk försämring och förberedelse för drabbning med förmenta fiender. Mönstret är i själva verket cykliskt, med ungefär samma fas som i krigscykeln.

Det svåra tjugotalet kommer alltså att fortsätta, och någon ljusning finns inte i sikte. Tvärtom agerar de flesta aktörer i kontraproduktiv riktning, i någon girig förhoppning om att man kan komma ut som «vinnare» när allt brakar samman.

För all del finns vanligen en sådan relativ «vinnare», senast USA efter andra världskriget, då man tog över Europas roll som världsledande makt när den senare aktören begick ett underligt självmord. Men i stort förlorar alla på en sådan utveckling, samtidigt som Washington nog inte kan räkna med att upprepa bedriften – det amerikanska imperiet är på fallrepet oavsett vad, på samma sätt som tidigare det brittiska.

Protektionism och krig går ofta hand i hand, och är olika slags manifestationer av kamp om resurser. Vi såg det under krigsåren 1914–1945, då världshandeln störtdök och nationer gick i krig för att vidmakthålla sina styrkepositioner. Hitlers Tyskland blev så undertryckt av Versaillesfördraget att man fann sig nödgad att «vidga sitt livsrum» med militära medel. På samma sätt medförde amerikanska oljeembargon att den japanska regimen tog sig an hela Öst- och Sydöstasien på jakt efter resurser att vidareutveckla imperiets industriella ambitioner.

Ironin har här att det var den amerikanska regimen som 1860 tvang det slutna shogunatet att öppna sig mot omvärlden och handla med USA och det övriga Väst, på samma manér som britterna från 1842 tvang Kina att öppna ett antal fördragshamnar för handel samt att godta brittisk och annan västlig export av indiskt opium. Man tvang på de östasiatiska imperierna västlig «frihandel», enligt den tidens «regelbaserade världsordning».

Japan lärde bäst och snabbast, och tog till sig inte bara västerländsk industrialism och politik, utan även Västs koloniala attityd och krigsförmåga. Invasion av Korea följdes småningom av invasion av Kina och övriga Asien, småningom med förgreningar till Västvärldens motsvarande europeiska krig. Japan bombade nämligen Pearl Harbor i syfte att förhindra amerikanskt ingripande i dess imperieambitioner i Asien.

Detta «förnedringens århundrade» innebar att det kinesiska imperiet brakade samman med dunder och brak, men ur ruinerna föddes samtidigt ett nytt Kina, som från 1978 och framåt snabbt har återuppstått som världsmakt. Siffrorna talar sitt tydliga språk, och aldrig tidigare har världshandeln erfarit en sådan våldsam utveckling som under eran 1980–2008.

Väst utlokaliserade gladeligen sin industriella kapacitet till Kina, eftersom det medförde betydande vinstökningar och motsvarande klirr i statskassan. I relativ mening har Kina vunnit mest på utbytet, genom att i tekniköverföring ta till sig Västs kunskap och lägga grunden för det moderna Kina, men det är tveklöst så att även Väst har vunnit betydande ekonomiska fördelar genom detta samarbete.

Men medan Europa hanterade strukturomvandlingen från industri- till tjänstesamhälle genom utbildning och andra medel, förtvinade den amerikanska ekonomin på så sätt att industriella rostbälten uppstod och reallönenivåerna stagnerade. Magnaterna tog hela tillväxten, vilket småningom gav upphov till missnöje och en känsla av att man hade blivit blåst på konfekten.

Det är nu inte Kinas fel att USA inte förmår distribuera värdeökningen, men det är i vart fall så politiken har utvecklats, först med Obama men framförallt under Trump, vars handelskrig med Kina har bevarats och utvecklats under Bidens regim. USA:s uttryckliga mål är att bevara den hegemoniska ställning man har haft sedan 1990, och man har inte för avsikt att släppa förbi Kina.

Härav följer tariffer på kinesiskt gods och ett veritabelt handelskrig, och härav stammar exportkontroll av amerikansk teknik under svepskäl som «nationell säkerhet». Det senare nyttjas även för att stänga ute ledande kinesiska aktörer från den amerikanska marknaden, utan att man för den skull närmare kan prestera något bevis för saken.

Först följde Huawei, ZTE och andra telekomföretag, under förevändningen att tekniken i fråga skulle kunna användas för avlyssning, det vill säga att kineserna skulle kopiera USA:s världsomfattandes spioneri. Av tekniska skäl faller det på sin egen orimlighet, och de verkliga skälen har att göra med fortsatt amerikansk dominans samt att bevara sin sigint-kapacitet. Härav följer instruktionen till «allierade» att på motsvarande vis mobba ut dessa kinesiska företag.

Metodiken är ingalunda ny, utan man tillämpade samma «knep» gentemot Japan under landets våldsamma boom under 1980-talet, men Kina är samtidigt en helt annan sorts aktör, med så mycket större dimensioner och med ett annat system. Alltså måste man agera på bredare front, genom att angripa i stort sett varje kinesisk bästsäljare, från sociala medieappar som Tiktok till kinesiska elbilar som BYD – tariffer och annat kommer garanterat avseende de sistnämnda.

Även Europa sneglar på merkantilistiska ingrepp i marknaden genom att sålunda straffa kinesiska elbilar, solceller, vindturbiner och så vidare, vilket förstås mynnar ut i reciproka åtgärder från Beijings sida. Protektionism leder till minskad handel i båda riktningar, varvid produktiviteten minskar, arbetslösheten stiger och ekonomin stagnerar – Europa är redan i recession, men det kan bli betydligt värre om Europas ekonomiska lok inte längre kan sälja lika bra i Kina.

Under sådan ekonomisk «frikoppling» och «riskminimering» följer även politisk splittring och osämja. Kina, som upplever konstant västlig inblandning i dess angelägenheter i Hongkong, Tibet, Xinjiang och inte minst Taiwan, får då anledning att gravitera mot andra parter, som Ryssland. Man ska här ha i åtanke att Sovjetunionen kunde besegras just genom att engagera Kina i världshandeln, medan man nu tvärtom försöker alienera båda samtidigt – en sällsynt usel idé.

Europa tycks nu ha igelkottens mentalitet, och man hukar sig i sitt skal under ambitionen att rusta för långvarig kamp med Ryssland. USA är mer aggressivt inriktat på att mucka gräl med Kina, och krig mellan hegemon och uppstickare är faktiskt det vanligaste scenariet i historien.

Men ett sådant krig kan USA inte vinna, eftersom man inte tillnärmelsevis har den industriella kapacitet som Kina besitter. USA har visserligen en överlägsen momentan slagstyrka, men den är dels fördelad över hela världen och inte som Kinas koncentrerad på ett ställe, och kan dels inte ersättas kontinuerligt i samma takt som i Kina.

Kinas kapacitet att bygga skepp, ammunition och så vidare är alltså flerfaldigt högre än USA:s, vilket i längden fäller avgörandet. Vi ser detta fenomen utspela sig i realtid, när Väst inte ens kan matcha Rysslands industriella kapacitet att tillverka ammunition.

Om ett krig bryter ut kommer Kina visserligen att åsamkas stor skada, men inte värre än att man på sikt kan sparka ut USA från Östasien och ta kommandot i regionen. På sikt «vinner» Kina, men momentant förlorar hela världen.

Omvänt vinner Kina om krig inte bryter ut, men då i snabbare förlopp. De vägbulor USA sätter upp genom exportkontroll och annat kommer Kina med matematisk precision att övervinna, varvid man småningom kommer ikapp och går förbi. Även under ett sådant scenario detroniseras USA småningom.

Men det är under bevarad global frihandel som världen i stort vinner. Detta är alltså inte ett särskilt svårt vägval, men uppenbarligen har politiska ledare i Väst kollektivt bedömt det mer rimligt att än en gång beträda vägen mot stupet – hellre avgrunden än att hundarna i Kina ska komma sig upp!