Kategori: Ryssland

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Besvärlig verklighet

Sommaren går mot sitt slut, och det blev kanske inte riktigt det helvetesvarma inferno som pyromanerna vid statsmedierna så innerligt hade hoppats på i sin patologiska skogsbrandsporr. Tvärtom stärker kylan sitt grepp, medan den närmast konstanta nederbörden närmar sig dubbla normalmängden. «Klimatkrisen» är inställd.

Inte heller statsmediernas besynnerliga spådomar om den ukraïnska «motoffensiven» har besannats, utan kriget har planenligt gått i stå sedan lång tid tillbaka. Men man har ändå, påhejade av fåtöljgeneral Paasikivi, ett litet (allt mindre) hopp om att Kiev i vart fall «på lång sikt» ska ta tillbaka inte bara Krim utan allt förlorat territorium. Så skimrande var aldrig havet, och så vidare.

Men nu tornar ännu mörkare moln upp sig vid horisonten. Oljepriset stiger, och med det såväl Rysslands intäkter som priserna i mathyllan och vid macken. Inflationen tar åter fart, samtidigt som de meningslösa «sanktionerna» mot Moskva mest studsar tillbaka på européerna.

Gaslagren är kanske fyllda, men man måste nog ändå hoppas på ännu en mild vinter för att få ihop budgeten. I annat fall lär elpriset åter rusa iväg framåt oktober, och med det tar inflationen en väldig fart uppåt igen. Men du är väl redo att frysa för Zelenskyj ett varv till, eller?

Någon form av «fredsförhandlingar» har visserligen inletts, men de är meningslösa till dess att Kiev inser att man inte kommer att kunna nöta ned de ryska värnen, alldeles oavsett hur mycket materiel man får från Onkel Biden och Frau von der Leyen.

Resultatet blir bara att den ukraïnska hären decimeras allt fortare när såväl unga män som gravida kvinnor beordras bli köttslamsor vid fronten, och småningom finns inget manskap kvar att ställa upp. Det är så den militära matematiken fungerar, och den har varit given från början.

Den realpolitiska analysen är och förblir att Kiev har förlorat, och att man måste erkänna de territoriella förlusterna. Vidare måste man anta rollen som neutral stat mellan Nato och Ryssland, det vill säga det ursprungliga ryska kravet. Alternativet är en i tid utdragen konflikt som inte har någon mening, utan mest drar ned Ukraïna i permanent misär.

Washington skulle emellertid föredra att hålla Moskva upptaget under lång tid i en sådan proxykonflikt, och kanske ser man nu även en förhoppning om motsvarande konflikt i Afrika, nämligen för att det även skulle påverka Kinas handel i området. Kollateral skada i Europa och Afrika är underordnat de större amerikanska intressena av att upprätthålla hegemoni.

Kanske har man ändå nu vaknat till sans och gnuggat sanden ur ögonen efter en lång törnrosasömn. I informella sammanhang i Bryssels korridorer uttrycks allt mer irritation över det svarta hålet i Kiev, och man söker en väg ut ur dilemmat, utan att för den skull paja den egna högstämda retoriken eller reta upp Sleepy Joe mer än nödvändigt.

Det är den besvärliga verkligheten som tränger sig på, den realism som är kvar när alla överoptimistiska förhoppningar har kommit på skam och alla drömmar har trasats sönder och samman i de ryska skyttevärnen. Känslan av att allt är vått och kallt efter att först ha pinkat sig varm och skön. Dags att torka upp och gå vidare.

Kategorier
Ekonomi Europa Politik Ryssland USA

Dröm och verklighet

Spannmålsavtalet mellan Ryssland, Türkiet och FN förlängs inte – eller fördröjs snarare – vilket innebär att en förnyad prischock med åtföljande inflation är att vänta i höst och vinter. Lejonparten av den ukraïnska skörden går till Europa, men alla störningar i kedjan får globala återverkningar.

För Moskvas vidkommande är det självklart en medveten kalkyl om att ytterligare lägga sten på börda, som svar på tal för de allehanda sanktionspaket som Bryssel riktar mot landet. Det gynnar nämligen den ryska exporten av spannmål och konstgödsel om tillgången minskar och priset därmed ökar, det vill säga samma mekanism som ledde till prisökning på gas och olja och därmed rejäl kassavinst för Ryssland – européerna finansierar båda parter i kriget.

Förhoppningar om att inflationen skulle bedarra lär därmed komma på skam. I Sverige avtar den bara marginellt, med ett momentant värde om 9.7 %. Mitt estimat är att vi åter ser tvåsiffrigt i oktober. Även övriga Europa lär få se ökad prisstegring, men från en lägre nivå om 5.5 % för hela EU. Att det är ett lokalt europeiskt fenomen framgår av att USA:s inflation är nära nog normal kring två procent, medan Kina för närvarande har nollinflation och snudd på deflation.

Inflationen i Sverige har bedarrat något – för tillfället.

Givet att den ukraïnska «motoffensiven» går knackigt ökar emellertid sannolikheten för att Europa tröttnar på att hålla Zelenskyj under armarna, och därmed chansen till fredsförhandlingar. Det skulle i ett slag ge en välbehövlig injektion i den europeiska ekonomin, förutsatt att man kan nå ett rimligt avtal med Ryssland om att häva sanktioner och återuppta energiimporten (man får avveckla på längre sikt).

Men än så länge lever den absurda drömmen om att Ukraïna ska «vinna» kriget, återta samtliga förlorade territorier samt sparka ut Ryssland. Man billar sig även in Ukraïna som medlem i Nato, och att Ryssland småningom ska implodera under västliga sanktioner (som en gång Sovjetunionen).

I förlängningen hallucinerar man även om ett «globalt Nato» som ska röja upp i «Indopacifien» och trycka tillbaka Kina, utropa Taiwan som ett «självständigt» «land» samt ge nytt hopp till den liberalistiska visionen om ett historiens politiska slutstadium, i vilket den US-ledda «liberala» «regelbaserade världsordningen» befästs för tusen år framåt.

Man kanske ska nämna att feberdrömmens främste uttolkare är Sleepy Joe Biden, vars alzheimer är i ett långt framskridet stadium, och i praktiken kommer inget av ovanstående att inträffa. I verkligheten kommer nämligen Ukraïnas «motoffensiv» att sluta i praktfiasko, då man låter de egna jordgubbssoldaterna bli mos i de meningslösa attackerna mot de ryska värnen.

Förr eller senare kommer insikten infinna sig att slaget är förlorat, och att Rysslands specialoperation har gett avsett resultat, om än till högre kostnad än vad man räknade med. Ryssland kommer därmed att behålla de fem annekterade oblasten, oavsett om fredsförhandlingar kommer till stånd eller inte.

Ukraïnas framtid beror på hur snabbt man kan godta das Ding an sich, den förhandenvarande verkligheten, realisationen att Ryssland har segrat. Ju snabbare man kan finna sig i denna verklighet, som innefattar att utgöra en neutral buffertstat mellan Ryssland och Nato, desto fortare kan man återuppbygga landet. Under alla omständigheter föreligger inte någon möjlighet att bli medlem i Nato.

Om man fjärmar sig en smula från de upprörda känslorna, chokladbojkotterna och annat trams samt ser saken med en smula perspektiv, kan man konstatera att detta blott är en av drygt tio tusen drabbningar i den mänskliga civilisationens historia. Även denna gång kommer krutröken att lägga sig och pragmatismen att ta överhanden vad det lider.

Småningom kommer handeln att återupptas och ledare från de båda sidorna att skåla i champagne över nya gemensamma projekt. I vart fall tills man blir ovänner igen, och nya oroligheter bryter ut. Det är så verkligheten ser ut, till skillnad från utopiska liberalistiska drömmar.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

MSB indoktrinerar

En konsekvens av att inte genom sedvanlig demokratisk debatt ha förankrat beslutet att inträda i Nato är att man i efterhand måste förtydliga för befolkningen vad det i all hast och panik tagna beslutet egentligen innebär. På förekommen anledning ska därför MSB initiera en indoktrineringskampanj på moderatregimens uppdrag.

MSB känner vi sedan tidigare som en helt meningslös representant vid presskonferenserna under coronapandemin, då man visserligen aldrig hade något att rapportera, men för den skull inte försummade tillfället att försöka inpränta sitt «varumärke» genom att uttala såväl förkortningen som dess betydelse – en sällsynt dålig idé i kommunikationshänseende.

Man behöver nämligen inte veta vad Must, MSB eller NSA betyder, utan bara myndigheternas funktion. MSB:s är densamma som en rad tidigare myndigheters, bland annat Krisberedskapsmyndigheten (ett avsevärt mycket bättre namn), nämligen att informera allmänhet, myndigheter och andra aktörer om beredskap vid kris eller krig.

Fordom var allt så mycket enklare, och allmogen informerades via telefonkataloger – ultratjocka alster av gult papper på vilket var tryckt samtliga telefonnummer i bruk – om beredskap vid krig. Om kriget kommer, som sidorna kallades, var lämpligt placerade längst bak i katalogen.

Budskapet var enkelt. Vi vet inte varifrån fienden kommer, annat än att han (*hen var då inte uppfunnet, och var för övrigt nog ändå inte tillämpligt) kommer österifrån, och att all information om att nationen har gett upp är falsk.

Man instruerades i att nyttja skyddsrum, i dag förfallna konstruktioner som inte längre fyller sitt syfte, samt att ha viss beredskap i form av proviant, vatten och apparatur, utöver de beredskapslager staten då upprätthöll – men som numera är ersatta av JIT-system som omedelbart kollapsar vid en kris, som under pandemin (då vi bunkrade toapapper av alla ting).

Kriget kom dock aldrig, vilket är orsaken till att man monterade ned verksamheten med såväl skyddsrum och beredskapslager som värnplikt när Sovjetunionen kollapsade. Kriget kommer inte nu heller, men fienden är förstås den samma inbillade som tidigare, nämligen Ryssland. Utöver det är allt så mycket mer komplicerat.

Förr skulle man nämligen försvara fosterlandet och dess gränser, och inget annat. Nu är uppdraget vidgat till att även försvara statsskicket och mänskliga rättigheter, samt föreslagna (men avvisade) utvidgningar av sådana rättigheter angående sexuell läggning, transsexualism och annat vänsterqueerliberalt tankegods. Istället för den svenska fanan viftar man därför nu med en regnbågsvariant bland bataljonerna.

Fordomdags var Sverige en homogen nation, varför kommunikationen var given av språket. Numera är rekryterna dock från världens alla hörn, och det är inte alltid svenskan är av tillräckligt god kvalitet. Förmodligen inte heller försvarsviljan. Men framförallt är det i civilsamhället språkförbistringen är som störst, varför MSB måste informera på inte bara svenska, utan även arabiska, farsi, somali och en radda andra främmande språk om varför och hur vi försvarar regnbågens ideologi, ett budskap som förmodligen inte riktigt går hem hos alla mottagare, utan därför kräver viss bearbetning.

Med inträdet i Nato kompliceras saken emellertid ytterligare, och försvaret gäller nu inte bara gränserna, statsskicket och överideologin, utan även alliansen som sådan samt den «regelbaserade världsordningen». Det innebär att svenska soldater kan komma att strida i andra Nato-länder om dessa angrips av en stat eller av terrorister, eller för den delen var som helst i världen om den förlegade organisationen med acklamation anser att så är påkallat.

En konflikt mellan Kina och dess lösryckta provins Taiwan – i förlängning av det kinesiska inbördeskriget – skulle alltså i princip kunna komma att omfattas av Natos medverkan, på samma sätt som tidigare operationer i Irak, Afghanistan och Jugoslavien, särskilt som man inom organisationen numera inte vet var Atlanten ligger (Nato betyder Nordatlantiska fördragsorganisationen), utan allt mer tar sikte på «Indopacifien» och ett «globalt Nato».

Indoktrineringskampanjen gäller således budskapet att «vi har något att försvara», även om det inte är riktigt kristallklart vad, hur eller när. Vi är dock «the good guys», och om svenska soldater en dag befinner sig involverade i ett tjugo år långt amerikanskt krig i «Indopacifien», så är det för den goda sakens skull, nämligen den «regelbaserade världsordningen» eller något annat vällovligt syfte. Om det kan vi vara alldeles förvissade.

MSB kommer inte nämna att US-presidenten i praktiken är Sveriges överbefälhavare.
Kategorier
Europa Filosofi Japan Kina Korea Kultur Politik Ryssland Teknik USA

Soft power

Mjuk makt är förmågan att få andra nationer att omfatta vissa värden, utöva en viss kulturform eller på annat sätt sympatisera med en nation eller kultur, naturligtvis på helt frivillig basis. Motsatsen är hård makt, som kan yttra sig i allt från militär förmåga till ekonomiskt tvång som sanktioner med mera.

Värdena behöver i sig inte vara goda, vilket kan illustreras med att den amerikanska livsstilen omfattande smaklös McDiabetes och Cancer-Cola har haft stor framgång i världen, även om allt fler nu betecknar den matkulturen som helt förkastlig. Å andra sidan har de asiatiska och medelhavsköken en mer robust ställning i den kulinariska världen.

Man ska inte heller förväxla regional framgång med global. Vi i västvärlden befinner oss i en bubbla av kultur från anglosfären, främst USA, medan andra delar av världen har andra preferenser. Således ska man inte bli förvånad av att kinesiska filmer toppar den kinesiska biostatistiken (nio av tio), sydkoreanska den sydkoreanska (sju av tio) eller japanska den japanska (sex av tio).

På samma sätt förhåller det sig med musik. Taylor Swift kanske är vad som betecknar det mest fashionabla i Väst för närvarande, medan man har helt andra preferenser i Kina, Japan och Sydkorea. K-popen i det senare landet åtnjuter för övrigt en omfattande global popularitet, framförallt i Asien, USA och Sydamerika.

Hård makt kan nyttjas för att motarbeta mjuk makt. Vi finner det inte särskilt anmärkningsvärt att amerikanska filmer förmedlar en proamerikansk hållning, men tycker av någon anledning att det är förkastligt när kinesisk kultur gör sammalunda. Att man på sådana grunder stänger konfuciusinstitut är sålunda i syfte att motverka kinesisk mjuk makt, och samma motiv föreligger när man angriper Tiktok och andra kinesiska företeelser med påhittade anklagelser.

Det är förstås inte bara Väst som agerar så, utan även Kina och andra makter i regionen. En evig träta mellan länderna därstädes har resulterat i tillfälliga förbud mot K-pop i kinesisk television, kulturkrig angående dräkters och maträtters ursprung med mera. Kina har vidare en importkvota för utländsk film.

Mjuk makt kan vara lika effektivt i att kullkasta en nation som militär erövring. Det är en viss förenkling, men man kan hävda att västerländsk rockmusik och amerikanska jeans bidrog till att få Sovjetunionen på fall, i det att man övertygade det sovjetiska folket om att det fanns en bättre tillvaro på andra sidan muren. Härav följer ambitionen att emellanåt vilja förhindra att främmande kulturformer får fäste.

Den äldsta formen av kulturimperialism är religiös mission, som ofta har gått hand i hand med hård makt. Kristendomen fick Rom och dess kultur på fall, men har aldrig fått riktigt fäste i Kina, Japan eller den övriga buddistiska världen, delvis för att man aktivt har motarbetat västerländsk mission, men även för att åskådningen inte är lika attraktiv som inhemska motsvarigheter.

Den moderna världen präglas av motsvarande mission för sekulära värden, filosofiska idéer och annat tankegods, idéströmningar som förmedlas via böcker, film och annan kultur, men numera framförallt i sociala medier. Här har Kina sedan dag ett haft en strategi för att förhindra att bli översköljd av amerikanska värden genom att kontrollera nätet på olika vis.

Syftet är alltså inte främst att lägga sordin på debatten eller förhindra kineserna från att uttrycka sig (det är betydligt friare än vad som ofta hävdas), utan att premiera inhemska lösningar för sociala medier och annan informationsteknik. Härav har en teknisk bifurkation skett genom framväxten av Baidu (百度, Google), Weibo (微博, Twitter/Facebook), Youku (优酷, Youtube), Baike (百科, Wikipedia) med flera slags tjänster och företag anpassade för kinesisk och i viss utsträckning asiatisk kultur i stort.

Det är inte så som det ofta framställs att Kina förbjuder västerländska motsvarigheter, utan man ställer enbart det tämligen självklara kravet att tjänsterna måste följa kinesisk lagstiftning. Google försökte, men valde småningom att självmant dra sig ur, eftersom man inte var villig att anpassa sig efter lokala regler – man ville sprida den egna västerländska filosofin, man ville utöva västerländsk mjuk makt.

Nå, man kan naturligtvis definiera mjuk makt på en lång rad sätt, och en sådan (Brand) tar fasta på en rad parametrar kring hur landet och dess kultur, varumärken, utbildning med mera uppfattas av andra världen över. Det visar sig då att anglosfären med USA och Storbritannien intar tätpositionerna, följda av Tyskland, Japan och Kina, där de två senare byter plats från föregående år.

I globalt hänseende är Kina alltså en mjuk stormakt, även om det inte uppfattas så i den region som definierar Västvärlden, den sjundedel av världen som i all hybris förstår sig själv som «världen». Kina har genom både egen förskyllan och amerikansk aggression tappat betänkligt i anseende i Väst de senaste åren, men det är inte en global företeelse. På samma sätt har USA och Väst åkt genom golvet i Kina avseende rykte och anseende, och det är således en ömsesidig utveckling, del i en betydligt större maktkamp.

Även lilla Sverige ligger i täten (plats elva), och de nordiska länderna har gott renommé tack vare värden kring välfärd, hållbarhet och liknande. Det är ändå märkligt att vårt land placerar sig före Sydkorea (plats femton), som måste betecknas som en kulturell stormakt.

Man kunde tro att Ryssland skulle placera sig i bottenskiktet, men man återfinns på plats tretton, ned fyra snäpp från föregående år. Det återspeglar återigen det faktum att den högst regionala konflikten i Ukraïna inte uppfattas på samma sätt i övriga världen som i Väst, och att Ryssland för många andra är en högst värdefull och pålitlig aktör.

Ukraïna finns för övrigt på plats trettiosju, upp rejält från föregående års plats femtioett. I botten finner man istället Zimbabwe (121), Guatemala (120) och Uganda (119), vilket reflekterar att fattiga länder har svårt att göra kulturella avtryck, och omvänt att mjuk makt går hand i hand med välstånd och utveckling.

Världens tjugo främsta mjuka stormakter, enligt Brands index (2023). Det är Västvärlden och Östasien men även Ryssland och delar av Mellanöstern, vilket kan förvåna.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Sveriges röst i världen har tystnat

Puh! Nu är vi säkra mot den invasion som ändå aldrig skulle ske! Eller? Nja, i själva verket är vi nu en legitim måltavla i händelse av konflikt mellan Ryssland och Nato, och Moskva har kalibrerat sina missiler att även omfatta tidigare neutral mark. Så ser en pyrrhusseger ut.

Den i panik beslutade ordningen att söka medlemskap i Nato härrör från två skrämda fruntimmers vimsiga geopolitiska paranoja om att Ryssland kanske inte nöjer sig med Ukraïna, utan småningom tar sig an Sverige. Man har alltså överhuvudtaget inte förstått grundproblemet, att Natos expansion österut upplevs som ett säkerhetsproblem av Ryssland.

Givet att Nato fortsätter att växa långt efter kalla krigets slut, kommer denna spända situation därför att permanentas. Istället för att söka en rimlig samexistens med grannen i österled, provocerar vi fram ett nytt kallt krig. Det gynnar varken Sverige eller Europa, som går ned sig i ett träsk av upprustning och osäkerhet.

Däremot är det nu klar fördel Kina, som hellre ser att vapen ansamlas kring Europa än i den egna regionen. Ryssland blir Kinas dogg i Europa, den byracka som bidrar till att försvaga den gamla världsordningen och ge upphov till en ny, i vilken Kina är ett av flera centra.

Även den ordningen motsätter sig Väst, men man får nu än svårare att förhindra framväxten av en sådan. Man bränner pengarna på idioti, galenskap och meningslöst krig, medan Kina kan fortsätta växa obehindrat och under långvarig fred – sådan fred som Sverige tidigare har åtnjutit, men nu självmant avstår från.

Artikel fem kan nämligen inte bara åberopas av Sverige, utan har tidigare nyttjats av USA efter terrorattacken i New York. Either you are with us, or you are against us, som US-presidenten Bush uttryckte saken. Ingen var emot, utan Nato involverade sig i operationer i Irak och Afghanistan, vid sidan av tidigare ifrågasatta flygräder under kriget i Jugoslavien – tre konflikter som drev horder av migranter till Europa och Sverige.

Även det sinnesrubbade tugget om ett «globalt Nato» förskräcker, en ambition som innebär att man söker expandera sin förlegade organisation till en världsomspännande allians i syfte att upprätthålla västerländsk dominans och hegemoni, med udden förstås riktad mot Kina.

På samma sätt som man har provocerat fram ett krig med Ryssland genom att nafsa i Ukraïna och Georgien medelst påverkansoperationer och rena statskupper, söker man motsvarande provokation av Kina genom att engagera sig i Taiwan, i syfte att lösgöra provinsen.

Om en sådan provokation resulterar i väpnad konflikt, skulle Nato kunna engagera sig på amerikansk begäran. Istället för att försvara Sverige mot en inbillad fiende i öst, kan svenska soldater därmed finna sig involverade i ett amerikanskt anfallskrig mot Kina, på behörigt avstånd från Nordatlanten. Det senare är inte särskilt sannolikt, men inte heller uteslutet.

Däremot har Sverige nu för alltid förlorat sin diplomatiska tyngd i kraft av formell neutralitet, och ses nu allmänt som en amerikansk lydstat. Sverige kan inte längre bistå vid internationella konflikter, utan kommer att betraktas som en del av ett aggressivt västligt imperium. Sveriges röst i världen har tystnat.

Sverige har fått en ny överbefälhavare.