Kategori: Språk

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Kultur Språk

Kinesisk long

龍 Drakens år – 龙年longnian – är nu inlett i kinesisk och östasiatisk kultur, och för all del även i delar av västerländsk. Det är det mest magnifika av de tolv djuren i den kinesiska djurkretsen och bland andra mytologiska kreatur, med en förskräcklig mängd varianter till havs och på land.

Från kinesiskt håll finns numera en uttalad ambition att slå vakt om inhemska namn och begrepp för kinesiska företeelser, exempelvis att benämna Tibet med termen Xizang, och en liknande diskurs finns kring den kinesiska draken. Detta för att drakar i öst och väst är väsensskilda.

Den moderna västliga draken, sprungen ur medeltidskultur, gestaltas undantagslöst som en flygande och eldsprutande best som måste tas av daga som en fiende, så som förtäljt i legender som Sankt Göran och draken, Tors kamp med midgårdsormen Jörmungand och Sagan om ringen.

I kontrast är den kinesiska draken en beskyddare och en benägen varelse som är människans bästa vän, och den kan varken flyga eller spruta eld. Däremot är den kraftfull och ett värn mot fiender från alla håll och kanter, och av det skälet har den kommit att utgöra maktens symbol i imperier och länder i Östasien. Drakens närvaro signalerar trygghet.

Orientens och occidentens drakar har inga beröringspunkter i övrigt, annat än att utgöra två varianter av en tämligen global drakmyt. Drakar förekom redan i kulturen Yangshao (仰韶) för sju tusen år sedan, men var då något annorlunda beskaffade, som en blandform av ormar, krokodiler, fåglar och andra djur – den ursprungliga kinesiska draken kunde flyga. Den vinglösa imperiedraken är av mer «modernt» snitt, från Tang (唐, 618–907) och framåt.

Västdrakarna har som allt annat sina förlagor i Mesopotamien, Egypten och sedermera Grekland, som ormliknande kreatur. Man spekulerar i om generell fobi gentemot ormar ligger bakom den universella drakmyten, men det motsägs alltså av att den kinesiska draken inte är förknippad med sådan rädsla.

En annan hypotes hävdar att fossil av dinosaurier ligger till grund för uppkomsten av myten, vilket förmodligen är mer riktigt. Kina har ymnig förekomst av sådana fossil («drakben»), som ofta har nyttjats i traditionell kinesisk medicin. Mot det talar att våra skandinaviska drakar tycks sakna en sådan koppling, men det förutsätter då att myten har uppstått i Skandinavien – den är förmodligen importerad från stäppkultur som resten av den nordiska mytologin.

Nå, det kinesiska förslaget är att benämna den kinesiska draken lóng, efter pinyin för tecknet i fråga – traditionellt 龍, förenklat 龙. Sedvanlig språkförbistring gör att en anglodominerad värld dock skulle tolka detta som det engelska ordet long, varför man får förtydliga med den alternativa stavningen loong (/luŋ³⁵/) för att markera rätt vokalljud.

Det är emellertid en dålig idé, som inte heller den kommer att få fäste. Dels för att det ändå är en drake i mängden, om än med kinesiska kännetecken, och dels för att liknande drakar förekommer i grannkulturerna, i grunden samma drake men med annat uttal: i Japan 竜りゅう (ryū) för den kinesiska, med ett annat förenklat tecken, eller たつ (tatsu) för den specifikt japanska.

Den kinesiska draken står stark ändå, och det bereder inga problem att skilja de båda varianterna åt. Det tycks vara tämligen allmänt känt att det rör sig om olika kulturella fenomen, om än i liknande förpackning, och även i Väst betraktas den kinesiska draken med viss vördnad.

Säkert vill man dock i Väst döda även den kinesiska draken, i enlighet med klassisk västlig mytologi!
Kategorier
Kina Kultur Politik Språk

No Ingrish in China

Statsreporter Tilde försöker få fatt i en taxi i Beijing, men går bet så fort hon inleder en konversation på engelska. Chauffören viftar bort henne, och kör vidare. Saken är ämnad illustrera hur svårt det är att vara turist i Kina, parallellt med en text på statstevewebben kring hur mycket den utländska turismen har minskat sedan pandemin.

Men chaffisarna – 司机siji – pratade inte mer engelska innan pandemin, varför just den egenheten nog inte kan förklara trenden. Om det nu är en trend, eftersom siffrorna åter vänder upp, inte minst till följd av en regim med visumfrihet för ett antal länders medborgare, en aspekt man naturligtvis inte nämner.

I verkligheten talar Tilde mandarin, och vet att ta sig fram med enkelhet i Kina. Reportaget är därför konstruerat, med liten bäring på verkligheten. Hon kunde lika gärna göra om bravaden på kinesiska, men i angränsande Tianjin, där man kan bli bortviftad av helt andra skäl – taxisystemen i Kina är komplicerade och olika överallt.

I grunden är tanken att kinesiska taxichaufförer ska kunna prata engelska absurd. Engelska må vara lingua franca i Väst, men världen är alltså större än så. Särskilt gäller att kunskaperna i engelska i Asien överlag är låga (och sjunkande).

Dessa de enklaste av serviceyrken skulle helt enkelt inte kunna upprätthållas under sådana krav, i vart fall inte med de låga priser som kännetecknar transporter i Kina. Det får anses vara tämligen självklart att transportnäringen i första hand syftar till att tjäna lokalbefolkningen, medan andra lösningar får nyttjas för internationell turism.

Sådana består bland annat i att hotellen har egna taxibilar och andra transporter för turister, naturligtvis till en något högre – men alltjämt billig – penning. Det gäller inte bara utländska turister, utan den vanligaste formen av inhemsk turism består av gruppresor under bevandrade guider.

Det kanske inte passar en västerlänning som vill vara «fri» och ta sig fram för egen maskin. Då kan man alltid hyra en bil vid flygplatsen, samtidigt som man ansöker om och omedelbart beviljas provisoriskt kinesiskt körkort. Fast den som har sett den kinesiska trafiken kanske tänker efter både en och två gånger innan man väljer det alternativet.

Istället kan man välja att bara vandra rakt ut i folkvimlet. Chansen är stor att man blir omhändertagen av turistguider som verkar i egen regi, och som mot ett rimligt courtage kan bli din personliga ciceron i den kaotiska kinesiska kulturen – lycka till med att finna motsvarande funktion i Väst!

På en del håll – centrala Shanghai och Beijing – är risken samtidigt inte helt försumbar att man blir lurad av förslagna typer, men man kan alltså inte lämna huvudet hemma bara för att man är på semester. Lita på de ensamma flickorna, och håll dig borta från alltför påträngande typer.

En annan tanke som är svårt eurocentrisk är att Kina måste anpassa sig till västliga system och seder, men det är alltså ett helt befängt synsätt. Kina har kommit längre, och nyttjar digitala betalsystem överallt, samtidigt som västliga betalkort mest godtas i bankomater och större varuhus.

Nog för att man från kinesiskt håll skulle kunna förenkla för utländska turister att ladda ned Weixin och fylla med pengar, men samtidigt är kontanter alltid gångbara överallt. Bankomater finns typiskt i varje kvarter, och såväl banker som hotell kan vara behjälpliga om det kniper.

Man måste inte heller beställa biljetter och annat på nätet, utan man har manuella luckor för sådana ändamål i allt från tåg till turistattraktioner. Efterblivna utländska turister som inte förstår språket och inte kan hantera en app får sälla sig till den stora inhemska efterblivna lantisbefolkningen, som gör som man alltid har gjort med kontanter.

Den större bilden är här att Kina sedan länge medvetet undviker att låta sig inlemmas i det USA-dominerade västliga systemet under Visa, Mastercard och Facebook, och istället premierar egna system. På så vis undgår man att bli sårbar för utländsk påverkan och externt inflytande, och att likt Sydkorea och Japan bli en amerikansk vasall.

Inte minst har den aggressiva amerikanska politiken med sanktioner och exportkontroll samt att undandra länder från internationella transferreringssystem som Swift yttermera övertygat Beijing om att utveckla egna metoder, i allt från Beidou (motsvarande GPS) till den egna rymdstationen Tiangong.

Det hjälper nog inte heller saken att både Bryssel och Washington ideligen talar om «derisking» och «decoupling», eftersom det bara ger fler incitament för Zhongnanhai att gå sin egen väg. De negativa sentimenten i Väst visavis Kina speglas med automatik i Kina, varvid även turismen drabbas av återverkningar.

Det sagt är turismen Kinas allra bästa instrument för att förmedla en positiv uppfattning om landet, bortanför den medvetet negativa propagandan som i övrigt formar allmogens bild. Ingen annan nation i världen kan konkurrera med Kinas många sevärdheter och upplevelser, om man bara vågar lämna den invanda komfortzonen.

Kategorier
Kultur Politik Språk

Nyanalfabetismen

Socialliberalerna har för ovanlighetens skull rätt i sak när man driver frågan om läsandets roll i skolan och allmänna betydelse för människans väsen. Numera förmår bara fyra av fem elever läsa ordentligt, samtidigt som en lägre ensiffrig andel brottas med betydande lässvårigheter.

Med stor förvåning erfor jag fordom vid ett tillfälle hur en vaktmästare vid en skola satte sig för att lära sig läsa i mogen ålder, vilket illustrerar hur ovanligt fenomenet tidigare var. I det land jag växte upp fanns i princip inte längre analfabetism, utan var ett problem som främst förknippades med utvecklingsländer.

Sedermera har dock allt större populationer från sagda skithålsländer migrerat till vår nation, och med dem har kommit associerade strukturella och kulturella problem, omfattande just analfabetism men förstås även en annorlunda kvinnosyn, kriminalitet och ickekompatibla värderingar i allmänhet. Som man bäddar får man ligga.

Samhällets institutioner har anpassats därefter, inte minst utbildningsväsendet. Högskolan har kommit att bli ett arbetsmarknadspolitiskt instrument i syfte att dölja arbetslöshet, samtidigt som kraven och kvaliteten har sjunkit successivt. Numera är det kutym att högskolestudenter knappt kan prestera grammatiska texter, vilket kan förstås som en sekundär effekt av mindre läsande och mindre god läsförmåga.

Detta är i sin tur ett elementärt resultat av försämrade resultat i den mer grundläggande utbildningen, vilket en rad Pisa-undersökningar har gett vid handen. Detta trots att man försökt trolla bort den migrationsrelaterade problematiken, vilket då demonstrerar att effekterna sprider sig utanför den främst berörda skaran – alla missgynnas när en allt större andel stökiga eftersläntrare tvunget «ska med».

Men även en lång rad vänsterliberala «reformer» kring digitalisering och relativistisk kunskapssyn har bäddat för eländet. Man pillar för jämnan i skolan med nya pedagogiska experiment, men inget alls tyder på att sådana skulle kunna ersätta högst traditionell inlärning.

Speciellt kan ljudböcker aldrig ersätta det skrivna ordet, och förmågan att läsa och skriva står i direkt proportion till den tid som har lagts på att träna färdigheterna, på samma sätt som i vilket annat ämne som helst. Klassiskt repetitiv inlärning är den grund på vilken man möjligen kan finslipa färdigheterna med modern pedagogik, men neurobiologin är nu som den är.

Å andra sidan kan ifrågasättas huruvida grundläggande skolning verkligen är nödvändig i dagens samhälle. Det tycks fungera ändå, vilket då demonstreras av att såväl grundskola som universitet släpper igenom de mest taffliga texter och resultat, eftersom genomströmningskravet är prioriterat.

En lång rad yrken i den moderna gigekonomin kräver ingen högre kognitiv förmåga, och tekniska hjälpmedel tenderar att överbrygga eventuella problem. Det är inte heller så att god språklig förmåga efterfrågas av näringslivet i någon större utsträckning, utan det rådande «HR»-patrasket därstädes lägger allt fokus vid «värderingar» och annat ovidkommande trams.

I själva verket är det egentligen bara vi excentriska kufar som fortfarande läser böcker, en allt mer exklusiv skara tidsrika stollar som väljer bort moderna nöjen som spel och skvalteve för den mer ansträngande antika underhållningen att läsa texter, i förekommande fall även på flera språk – en utrotningshotad företeelse i den maskinella översättningens tidevarv.

I brist på incitament kommer man alltså inte att kunna råda bot på problematiken. Barnen ser att bildning inte lönar sig, eller i vart fall inte är nödvändigt, och därför väljer man bort böcker för annat. Man kan ju alltid bli av statsmedier upphöjd gangsterrappare, fotbollsproffs eller knarklangare, lukrativa yrken som inte kräver förmåga att bearbeta djupare texter.

Kategorier
Kina Kultur Språk

Fiongfiong

Under världskarnivormånaden kunde det vara lämpligt att introducera den kinesiska delikatessen Fiongfiong, en världsberömd kryddkorv från Sichuan. Det regionala köket är vanligen tokstarkt pepprigt, och denna mustiga korv utgör inget undantag. Rejäla mängder öl rekommenderas som bordsdryck.

Själva innanmätet är köttigt värre, med en rökt och saltad blandning av fläsk, får och oxe, i kombination med blod och fragment av fågelskinn, smaksatt med chili och andra former av pepparväxter. Serveras typiskt med någon guacamoleliknande grönsaksröra.

Denna formidabla 香肠 (xiangchang) har för övrigt ett alldeles eget tecken – fiǒng – även om det inte finns upptecknat i standardlexika. Den förenklade formen har 64 streck, vilket är ganska komplicerat, men mer utmärkande är den udda kompositionen.

Fiong.

Utifrån och in har vi här en omslutande radikal 辶 (chuò, att gå), därefter en täckande radikal 宀 (mián, tak) över en kombination av radikalen 扌 (shǒu, hand) och 刂 (dāo, kniv) med ett mer komplicerat innanmäte.

I den övre inre raden följer från vänster till höger tecknen 血 (xuè, blod), 羊 (yáng, get) och 皮 (pí, hud). Andra raden innefattar två nyskapande tecken i form av hundradikalen 犭 (quǎn) tillsammans med saltradikalen 卤 (lǔ), samt oxradikalen 牜 (niú) tillsammans med grisradikalen 豕 (shǐ). Därefter följer tecknet 肉 (ròu, kött) omslutet av två instanser av silkesradikalen 纟 (mì), samt en avslutande eldradikal 灬 (huǒ).

En poetisk tolkning kan då vara att man beger sig till en lokal för att inmundiga en salig blandning av kött, bearbetat med skärverktyg, behandlat under eld och smaksatt med salt.

Kinesiska tecken kombinerar vanligtvis inte tre olika komponenter i följd, som 血羊皮 i horisontellt led, och inte heller tre vertikala rader med tecken eller teckenkombinationer, men å andra sidan finns ingen specifik regel som förhindrar sådant bruk. Även att omsluta med flerdubbla radikaler ligger utanför standarden.

Vidare är uttalet – fióngfiǒng – irreguljärt, då grundformen av finalt yong vanligtvis bara tar formerna jiong, qiong och xiong med j, q och x. Men i kinesiskan förekommer ändå dialektala former utanför pinyins standardschema, som fiao, biang, kei och len.

Tecknet är inte upptaget i Unicode, och kan därför inte renderas på dator annat än med fonter i privata planet. Att skriva för hand är faktiskt inte så svårt, även om tidskrävande. Det kan också vara en utmaning att pilla in en sådan mängd detaljer i ett fixt utrymme i en ruta.

Ordningen är som vanligt utifrån och in, från topp till botten, från vänster till höger, vilket ger 辶 + 宀 + 扌 + 刂 + 血羊皮 + 犭 + 卤 + 牜 + 豕 + 纟 + 肉 + 纟 + 灬, inalles tretton unika teckenkomponenter.

Fióngfiǒng xiāngcháng – mustig kryddkorv från Sichuan.
Kategorier
Kina Kultur Politik Språk Tibet

Tibet eller Xizang?

Kinesiska medier och organisationer nyttjar numera hellre namnet Xizang istället för Tibet i engelskspråkiga artiklar, efter att en statlig vitbok om regionen flitigt använt termen. Men det enda man uppnår med det är förmodligen att förbrylla målgruppen i fråga, och reformen har inga förutsättningar att sprida sig utanför Kina.

På mandarin och andra kinesiska språk böjs inte ord i morfologisk mening, utan förblir i en och samma form. Men på exempelvis svenska säger vi tibetansk i adjektivistisk mening, vilket inte låter sig göras lika enkelt med den andra formen – «xizangiansk», eller vadå? Även de kinesiska medierna brottas med detta dilemma, och skriver tills vidare «Tibetan», som i Tibetan Buddhism, Tibetan schools och så vidare.

Ytterligare en omständighet är förstås att ickekineser i allra största allmänhet inte riktigt vet hur x uttalas, varför man säger Xi (Jinping) med något slags tonande z istället för det tje-ljud (ɕ) det är fråga om: xi uttalas som ki i Kina. Därför kommer vi inte att nyttja Xizang istället för Tibet, på samma sätt som vi inte kommer att använda Xianggang istället för Hongkong, eller för den delen Bharat istället för det sedan länge hävdvunna Indien.

Xizang (西藏, Västra Zang) är i lingvistisk mening dock en mer korrekt term för regionen, och är ett kinesiskt lånord för Ü-tsang (དབུས་གཙང), som det heter på modern tibetanska. Ü-tsang är då den västliga av tre traditionella provinser i Tibet, jämte Amdo och Kham.

Tibet är istället ett persiskt och arabiskt låneord (تبت, Tabbat), som i sin tur antas härledas från ett türkiskt ord Töpüt med betydelsen bergig plats. Ingen känner med säkerhet etymologin i fråga. Den tibetanska termen är för övrigt Böd (བོད་), som även det har en motsvarighet i kinesiskans Tubo (吐蕃), som dock mer syftar på det forna tibetanska imperiet. Historien är lång och synnerligen komplicerad, och så även skiftningar i språk, namn och begrepp.

Man får helt enkelt anta att man med ordvalet vill inskärpa att Xizang är en autonom region i Kina snarare än ett eget land eller en region föremål för utländsk inblandning, som ett sätt att «harmonisera» begrepp under ett enhetligt kulturellt paraply istället för att nyttja ett i grunden västligt lånord. Även om ingen lyssnar eller bryr sig.

Pamflett om den xizangianska regionens kännetecken, nyckeltal och så vidare.