Puh! Nu är vi säkra mot den invasion som ändå aldrig skulle ske! Eller? Nja, i själva verket är vi nu en legitim måltavla i händelse av konflikt mellan Ryssland och Nato, och Moskva har kalibrerat sina missiler att även omfatta tidigare neutral mark. Så ser en pyrrhusseger ut.
Den i panik beslutade ordningen att söka medlemskap i Nato härrör från två skrämda fruntimmers vimsiga geopolitiska paranoja om att Ryssland kanske inte nöjer sig med Ukraïna, utan småningom tar sig an Sverige. Man har alltså överhuvudtaget inte förstått grundproblemet, att Natos expansion österut upplevs som ett säkerhetsproblem av Ryssland.
Givet att Nato fortsätter att växa långt efter kalla krigets slut, kommer denna spända situation därför att permanentas. Istället för att söka en rimlig samexistens med grannen i österled, provocerar vi fram ett nytt kallt krig. Det gynnar varken Sverige eller Europa, som går ned sig i ett träsk av upprustning och osäkerhet.
Däremot är det nu klar fördel Kina, som hellre ser att vapen ansamlas kring Europa än i den egna regionen. Ryssland blir Kinas dogg i Europa, den byracka som bidrar till att försvaga den gamla världsordningen och ge upphov till en ny, i vilken Kina är ett av flera centra.
Även den ordningen motsätter sig Väst, men man får nu än svårare att förhindra framväxten av en sådan. Man bränner pengarna på idioti, galenskap och meningslöst krig, medan Kina kan fortsätta växa obehindrat och under långvarig fred – sådan fred som Sverige tidigare har åtnjutit, men nu självmant avstår från.
Artikel fem kan nämligen inte bara åberopas av Sverige, utan har tidigare nyttjats av USA efter terrorattacken i New York. Either you are with us, or you are against us, som US-presidenten Bush uttryckte saken. Ingen var emot, utan Nato involverade sig i operationer i Irak och Afghanistan, vid sidan av tidigare ifrågasatta flygräder under kriget i Jugoslavien – tre konflikter som drev horder av migranter till Europa och Sverige.
Även det sinnesrubbade tugget om ett «globalt Nato» förskräcker, en ambition som innebär att man söker expandera sin förlegade organisation till en världsomspännande allians i syfte att upprätthålla västerländsk dominans och hegemoni, med udden förstås riktad mot Kina.
På samma sätt som man har provocerat fram ett krig med Ryssland genom att nafsa i Ukraïna och Georgien medelst påverkansoperationer och rena statskupper, söker man motsvarande provokation av Kina genom att engagera sig i Taiwan, i syfte att lösgöra provinsen.
Om en sådan provokation resulterar i väpnad konflikt, skulle Nato kunna engagera sig på amerikansk begäran. Istället för att försvara Sverige mot en inbillad fiende i öst, kan svenska soldater därmed finna sig involverade i ett amerikanskt anfallskrig mot Kina, på behörigt avstånd från Nordatlanten. Det senare är inte särskilt sannolikt, men inte heller uteslutet.
Däremot har Sverige nu för alltid förlorat sin diplomatiska tyngd i kraft av formell neutralitet, och ses nu allmänt som en amerikansk lydstat. Sverige kan inte längre bistå vid internationella konflikter, utan kommer att betraktas som en del av ett aggressivt västligt imperium. Sveriges röst i världen har tystnat.
Det har gått långt när man riktigt längtar efter att se en live-action-film om plastdockan Barbie, men i dessa sjuka tider av woke och politisk korrekthet är det riktigt uppfriskande med förlegade binära könsroller, rosa flärd och barnslighet. Premiären är om några dagar.
Visste du förresten att tillverkaren Mattel floppade med dockan i Kina, för att man lanserade kinesiska varianter istället för den klassiska? Det visade sig att de kinesiska flickorna hellre ville ha den blonda Barbie, för att det utgjorde en lockande exotisering och ett amerikanskt socioekonomiskt ideal som den tidens kineser höll högt – till skillnad från innevarande ungdomsgeneration.
Nå, rullen har emellertid redan skapat kontroverser, eftersom den innehåller en barnslig rendering av niopunktslinjen – numera tiopunktslinjen – den avgränsning Kina sedan ett sekel tillbaka har över territoriella anspråk i Sydkinesiska havet. Vietnam har därför bannlyst filmen, och Filippinerna utreder möjligheten att agera samfällt.
Barbie (2023). Niopunktslinjen är den streckade S-kurvan (med bara åtta streck) längst till höger på kartan i fonden.
Det är inte första gången länder i grannskapet protesterar sålunda mot en kulturyttring, utan samma sak skedde när animerade Abominable (2019) och äventyrsfilmen Unchartered (2022) hade motsvarande renderingar. Man kan förstås fråga sig varför amerikanska filmer visar kinesiska territorialanspråk, men det torde bero på att man vill ha en problemfri resa på den kinesiska biomarknaden.
Abominable (2019). En naturtrogen rendering av den uppdaterade tiopunktslinjen.
Det är också en komplikation att den amerikanska skurkstaten lägger sig i tvisten och tar parti för alla utom Kina, med hänvisning till ett utslag av Förenta nationernas havsrättskonvention (Unclos). Problemet här är emellertid att USA inte har ratificerat konventionen, men ändå åberopar den… eftersom den skulle inskränka amerikansk suveränitet och dess motsvarande maritima imperium. För USA finns i själva verket bara en «regelbaserad världsordning», den man själv drar upp, utan att själv följa den.
Unchartered (2022). Niopunktslinjen visas under en illustration av en flygrutt.
Vidare förhåller det sig så att USA ligger bakom militariseringen av konflikten, genom att vara väldigt närgången med sin flotta i regionen. Tids nog lär de ingående parterna, som samtliga har motsvarande anspråk, lösa konflikten med sedvanlig diplomati, och man ska nog se tiopunktslinjen som ett överambitiöst utgångsbud mer än ett verkligt anspråk.
Ytterligare en komplikation här är förstås att Taiwan, det goda och demokratiska Kina som USA stödjer, har och alltid har haft – i ljuset av att de båda Kina ser sig själva som företrädare för hela Kina – exakt samma anspråk som Beijing rörande inte bara niopunktslinjen, utan även avseende Tibet, Xinjiang, Fiskeöarna och andra gränstvister. Men det förbigår man förstås med absolut tystnad.
Barbie (2023). Bland andra Dua Lipa står för musiken. Bara det!
Missionen har alltid legat Väst varmt om hjärtat, och man har förvisso även tillämpat «religious coercion» medelst korståg, kolonisering och bombliberalism i syfte att sprida den rätta och enda läran. Tidigare handlade det om korsets doktrin, men numera mest om den sekulära arvtagaren i form av demokrati och mänskliga rättigheter, förvisso begrepp som man betecknar som heliga.
Det kanske inte är omedelbart klart vad som förenar antikens romerska religion med ett visst styrelseskick eller en katalog av rättigheter, men de senare är begrepp som emanerar ur kristen filosofi om det goda och rätta, hur man bör handla mot nästan, det vill säga en moralisk lära om (absolut) rätt och fel.
Sådana läror finns det många av, till exempel den konfucianska i Östasien eller den hinduiska i Indien, men saken är alltså den att de europeiska lärorna utmärks av ett besynnerligt universalanspråk, tanken att just vår lära är giltig för alla människor, oavsett vad de själva tycker eller vilken kultur och tradition de är sprungna ur.
Den tanken är definitivt kristen, och går under benämningen monoteism, uppfattningen att det bara finns en gud och att övrigt stoff är irrläror som måste bekämpas. På samma sätt är uppfattningen att demokrati och mänskliga rättigheter är universella (katolska med ett kristet grekiskt ord – καθολικός) egenskaper en form av politisk monoteism.
Om man tidigare kristnade koloniserade undersåtar med svärdet och kanonen, tillämpar man numera «economic coercion» i form av sanktioner och andra verktyg för att bestraffa länder, organisationer och personer som inte rättar in sig i det demokratiska ledet – den US-ledda regelbaserade världsordningen – eller som anses bryta mot mänskliga rättigheter i någon tolkning – där Väst utmärks av att göra sig själv till polis, åklagare, domare och skarprättare.
«Världen» är vanligen synonym med en handfull «liberala demokratier», omfattande ⅛ av världsbefolkningen.
Betraktar man en karta över politiska regimer, framgår det med all tydlighet att demokratin har sitt starkaste fäste i Väst, med Europa och anglosfären som primär bas. Historiskt kan man här skönja hur särskilt protestantiska länder genomdrev den första vågen av demokratisering.
En andra våg följde efter andra världskriget, främst genom avkolonisering under vilken en mängd nya stater etablerades med demokrati som skakig grund. Därefter kom en tredje våg 1970–1992, varvid först den katolska världen med Spanien och Latinamerika demokratiserades, och därefter det ortodoxa östblocket efter Sovjetunionens kollaps.
Alla sådana vågor har följts av en motsvarande period av autokratisering, nämligen för att de nybildade demokratierna inte kan vidmakthållas utan rätt slags institutioner och traditioner. Demokrati kan inte inympas eller bombas fram, utan växer organiskt från ett autokratiskt stadium, under vilket erforderliga institutioner tar form – som en gång i Sverige.
Utöver Väst har demokratin etablerat sig i Östasien, nämligen i Japan, Sydkorea och Taiwan. Man kan här notera att Japan och Sydkorea koloniserades av USA, och att även Taiwan har varit under stort amerikanskt inflytande. Sydkorea och Taiwan blev demokratiska i slutet av 1980-talet, under den tredje vågen, som ett resultat av lång ekonomisk tillväxt och ovan nämnda kulturella påverkan.
Kina har ännu inte följt samma utveckling, vilket har gjort en del besvikna över att kineserna har förblivit kineser snarare än att «bli som vi». Men å ena sidan har man inte varit under samma västliga inflytande som tigerekonomierna i grannskapet, och å den andra är den kinesiska draken så mycket större och komplexare. Demokrati i någon form kommer tids nog även till Kina, nämligen då landet når en viss mognad och mättnad, och då folket markerar vilja till politisk förändring – det är en sak för kineserna, inte för oss.
Det man observerar i nutiden är emellertid hur demokratierna minskar i numerär, och att vi erfar en ny våg av autokratisering. Demokratierna blir även labilare, vilket ger sådana effekter som USA:s drakoniska övervakningsregim under «kriget mot terrorn» eller Trumps märkliga regim 2016–2020.
Sedan 2009 har antalet «liberala demokratier» minskat från 44 till 32, enligt en skattning. «Liberala demokratier» är de finaste av länder i världen, de puraste och godste representanterna för människosläktet, och det är noterbart att skaran har utsett sig själv till den äran, med rätt att döma andra för avfällighet.
Här har «Polen och Ungern» blivit ett begrepp för att likna någon vid den demokratiska familjens svarta får, även om de båda länderna är avsevärt mer demokratiska och fria än vad Sverige var 1990. Man tenderar att flytta målstolpen och göra demokratibegreppet glidande för att kunna bibevara den exklusiva klubben av världsförbättrare, med ideliga nya kriterier kring sådant som Q-frågor eller migration.
Paradoxen här är att man successivt monterar ned den «liberala demokratin» genom att i allt större utsträckning angripa det fria ordet, demokratins primära verktyg, nämligen för att skydda andras förmenta rättigheter av att inte bli kränkta. Rättighetsliberalismen (socialliberalism, eller egentligen socialdemokrati) trumfar frihetsliberalismen, varvid folket undertrycks för att rätta in sig i ledet och godta de från ovan beslutade förändringarna.
Men där har vi kanske en delförklaring till att demokratin är på dekis, för att den i verkligheten inte erbjuder så mycket mer frihet än andra system, annat än rätten att vart fjärde år uttrycka sitt missnöje vid valurnorna. Man noterar samtidigt att demokratin inte levererar, för att den är så komplex och trögrörlig, med alldeles för många aktörer på alldeles för många nivåer, hela vägen ned till Bryssel.
Demokrati är nämligen ett statsskick för en enskild nation, men när nationen i fråga i stora delar styrs av en överdemokratisk institution minskar uppenbarligen graden av folkstyre. På samma sätt inställer sig frågan vad folkstyre egentligen har för denotation när det folk som etablerade demokratin har att samsas med (och i många fall underkasta sig) andra folk, som har kommit från världens alla hörn under kort tid, utan att för den skull dela våra värderingar.
Sådant leder till friktion och minskad tillit, varvid demokratins fundament gröps ur. Statsmaktens svar är besynnerligt nog att bli allt mer auktoritär mot den skara som protesterar och uttrycker missnöje, under pejorativa etiketter av olika slag, varvid missnöjet förstås ökar än mer och leder till politisk omvälvning – härav sådant som SD, AfD, FdI med flera partier i Europa.
Demokratin avvecklar alltså sig själv mer än att auktoritära stater skulle vara något slags lockbete eller föredöme, samtidigt som auktoritära stater i det globala syd flockas kring Kina av strikt ekonomiska skäl. Även en «swing state» som Indien hedgar med en multipolär approach gentemot USA och Väst, Kina samt Ryssland, samtidigt som demokratin i det korrupta landet är på nedgång.
Här har vi förstås anledningen till att trons försvarare i den prästerliga klassen av politiker och ledarskribenter är så skärrade numera, plötsligt så paranoida inför allt som har med Kina att göra, även om landet inte har något ansvar för Västs förfall. Det är självförvållat, och vi är därtill stadda i en utveckling i en ond cirkel utan förmåga att bryta förloppet.
Demokratin tappar mark när woke, polarisering och andra fenomen etableras.
Arbetarnes bildningsförbund (ABF) är en socialdemokratisk organisation som uppbär omfattande skattemedel för sin verksamhet, som syftar till att bedriva studiecirklar och andra slags bildande arrangemang. Ett villkor för att få stöd av ABF är att verksamheten präglas av Rörelsens värderingar.
En organisation som tydligen inte kvalificerar sig för stöd är den kinesiskspråkiga skolan i Sverige, enligt rapportering i statsunderstödda medier. Orsaken härtill skulle vara att skolorna sprider «Kommunistpartiets världsbild», omfattande synen att Taiwan är kinesiskt territorium.
Det senare är emellertid inte bara Kommunistpartiets uppfattning, utan även Taibeis, och detta per konstitution. Det är även hela världens uppfattning, enligt formellt beslut i FN 1971 och i den praxis som ger att blott ett dussin stater «erkänner» Taiwan som självständigt.
Rättsstatens styrdokument samt internationell praxis är emellertid inget som statsteve och TV4 bryr sig särskilt mycket om (och inte heller ABF), eftersom man där tycks vara helt oense med såväl Sveriges regering som världen i stort om principen (eller policyn) om ett Kina. Man har således en helt egen uppfattning, nämligen att Taiwan är ett «land», i vart fall «i praktiken».
Men «i praktiken» vågar Taibei inte deklarera självständighet, varken muntligt eller per grundlagsändring, eftersom konsekvensen är omedelbar invasion från fastlandet. Det finns inte heller något folkligt stöd för en sådan deklaration, eftersom den förkrossande majoriteten i provinsen föredrar status quo, tanken att saken skjuts på framtiden.
De statsunderstödda medierna förväxlar konsekvent styrande Framstegspartiets linje med Taiwans, och i själva verket finns sedan demokratiseringen kring 1990-talet en polarisering i synen på Taiwan som en del av Kina, med ungefär hälften i vardera lägret (grönt respektive blått). Nationalistpartiet förespråkar således alltjämt en återförening, om än under dess ledning.
Nå, det vore förstås tjänstefel av de kinesiskspråkiga skolorna att framföra en secessionistisk hållning, och det är i själva verket en fullständigt barock tanke att man skulle förfara så, bara för att blidka värdlandet. Oavsett detta kommer barnen ändå att få denna världsbild inympad med bröstmjölken, eftersom det är en helt allmän uppfattning bland kineser. Vi talar alltså om den sedvanliga puritanistiska värdegrundspolitiken utan praktisk konsekvens i verkligheten.
Man kan också notera att andra språkskolor har en motsvarande hållning, exempelvis Engelska skolan. Detta för att syftet med sådana institutioner är att bibevara en kulturell identitet, som inte bara omfattar språk utan även filosofi, moral, historia och en viss grundläggande politisk syn. Det man egentligen vänder sig emot är här att Kinas system inte är som vårt, och att man därför enligt Rörelsens värderingar bör knoppa av vidare stöd till de kinesiska barnens kulturella fortbildning.
Detta är naturligtvis ABF:s suveräna beslut, men man måste ändå notera den svarta ironin i att organisationen allltså uppbär skattemedel av dig och mig för att sprida och uppmuntra information, värderingar och annat socialdemokratiskt stoff som du och jag kanske inte delar. Staten bör därför knoppa av ABF på motsvarande sätt.
Tiopunktslinjen berättar om Kinas territoriala anspråk, men tydligen får man inte framföra detta i kinesiskspråkiga skolor. Är man medveten om att demokratiska Taiwan har exakt samma anspråk, och att angränsande länder har motsvarande anspråk?
Tankesmedjan Europeiska utrikesrådet (ECFR) har tagit till råds européernas attityder i en rad utrikespolitiska frågor, i vart fall med hänsyn till en mindre korg av europeiska länder. Det visar sig då att Sverige är en statistisk uteliggare, med en mer proamerikansk respektive antikinesisk hållning än övriga.
Det sistnämnda är inte en överraskning, utan Sverige har under flera år haft en kontinuerlig utveckling mot en mer aggressiv hållning gentemot Kina och ett allt större närmande till USA. Faktorer som kan spela in är att vi har en mindre (direkt) handel med Kina än övriga Europa, och att vi likt andra germanska länder har en traditionell kulturell förankring i anglosfären. Kriget i Ukraïna har förstärkt det sistnämnda bandet.
Men även enskilda händelser som fallet Gui Minhai kan spela in, likväl som den tidigare ambassadörens vargkrigarstil, samt förstås den enkelriktade debatten i medier. Som kinakännare kan jag konstatera att Kina inte har förändrats nämnvärt under de senaste tio åren, utan förskjutningen ligger helt på svensk sida. Det sker vidare mer eller mindre slaviskt under amerikansk ledning.
Således härbärgerar inte mindre än 26 % av svenskar den smått sinnessjuka föreställningen att Kina är en fiende som vi är i konflikt med. Vad skulle den konflikten i så fall bottna i, och på vilket sätt är Kina en fiende? Är regeringen införstådd med den ordningen? Hur har man kommit att omfatta en sådan hatisk inställning, och på vilken kunskapsbas? Man kan här misstänka att den fräna opinionsjournalistiken har haft avsedd effekt.
Ytterligare 24 % anser att Kina är en rival som vi måste konkurrera med. Det är väl en rimligare hållning, men sammantaget innebär det att hälften av befolkningen ser Kina i negativt ljus, medan en tredjedel har den mer realistiska inställningen att Kina är en nödvändig partner. Siffrorna är helt annorlunda i Sydeuropa, där man har större engagemang med Kina.
Motsvarande siffror för USA är ungefärligen de omvända, med 41 % av svaranden som anser att landet är en allierad och lika många som ser det som en nödvändig partner. Enstaka procent anser att USA är en rival respektive fiende. Det har inte alltid sett ut så, och det som föranleder det snabba skiftet torde vara den negativa utvecklingen i Europa. Men vad händer om Trump tar makten igen?
Sverige utmärker sig även i fråga om Taiwan, där drygt en tredjedel vill stödja USA i händelse av en konflikt. Hälften vill dock förhålla sig neutralt, en siffra som är större i övriga Europa. Den hökaktiga skaran har förmodligen inte tänkt igenom vad en konflikt mellan USA och Kina om Taiwan skulle innebära, eller för den delen vad svenskt respektive europeiskt stöd till USA skulle få för konsekvenser.
Å andra sidan är det en klar minoritet som ser en sådan konflikt som trolig och nära förestående. Samtidigt är det bara en minoritet som tror att Ukraïna kan vinna kriget mot Ryssland, och än färre som tror på valseger för Trump 2024. Samma nyktra hållning har européerna i fråga om handeln med Kina, där närmare två tredjedelar ser minst lika många fördelar som risker.
Statstiken visar att Europa varken vill eller har möjlighet att välja sida i den kinesisk-amerikanska geopolitiska striden, även om man tycks dra en röd linje vid kinesiskt militärt stöd till Ryssland. Det är ett uttryck för att vi är beroende av båda parter för vår fortsatta välfärd respektive säkerhet, och att vi – med Macrons ord – bör satsa på att bli ett tredje ben i världspolitiken, en tredje politisk pol. Alternativet vore nämligen amerikanskt vasallskap, och det vill vi nog inte innerst inne?
