Kategori: Teknik

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Teknik USA Vetenskap

东升西降: Öst stiger, väst förfaller

En rad ställföreträdande parametrar kan nyttjas för att få en blick över utvecklingen i världen, exempelvis produktion av elektricitet. Tidigare fattiga länder som Kina har här dragit ifrån övriga fältet med råge sedan 2010, med en skarp acceleration sedan 2001, året då man blev medlem i WTO och därmed världens fabrik.

Man skulle kunna invända att jättelandet Kina visserligen har 2.5 gånger större produktion av elektricitet än USA, men också fyra gånger fler invånare. Per capita är Kina ännu efter, skrockar de malliga västerlänningarna!

Men det intressanta är riktningen, inte det momentana värdet. Elektricitet är ett annat mått för energi och därmed för produktionskapacitet, och med sådan kapacitet följer alla övriga mått som ekonomisk tillväxt med mera. Redan Karl Marx skulle hävda att den som förfogar över «produktionsmedlen» har makten, och den innehas alltså allt mer av Kina.

Europa går däremot kräftgång med minskad produktion av elektricitet, vilket är ett uttryck för avindustrialisering och ekonomiskt förfall. Europas bilindustrier har det svettigt med höga energipriser, tung reglering och sviktande efterfrågan i ljuset av den kinesiska dominansen på elbilar, och Europa har inte så mycket i övrigt att komma med i fråga om teknisk utveckling.

Man följer därmed Japans nedgångskurva, ett land som varit på dekis i tre decennier efter att ha blivit bortfintat av USA. Man talade ofta om det «japanska undret» och det «japanska hotet» under 1980-talet, men i absoluta termer var landet egentligen en mindre aktör jämte EU och USA. Och i förhållande till Kina är det numera en veritabel dvärg.

Utvecklade länder som USA och Sydkorea fortsätter att växa i mer behaglig takt med avseende på energiproduktion, medan tillväxtländer som Indien har en brantare kurva. Men inte ens den förslår i jämförelse med Kinas, och Indien lär aldrig komma i kapp i något som helst avseende med den takten.

Energi som ställföreträdande parameter för industriproduktion har inte bara ekonomisk innebörd. Kina står för över hälften av världens produktion av fartyg, medan USA mäktar med ungefär en promille. Det rör sig då inte bara om containerfartyg och lyxkryssare, utan även om krigsfartyg.

Kina har numera världens största flotta i numerär och inom kort även i tonnage, i stort koncentrerad till den egna regionen, medan USA:s är utspridd över hela världen. Men framförallt har Kina flera hundra gånger större kapacitet att ersätta förlorade skepp vid händelse av en skarp konflikt, vilket ger militär dominans.

Vän av ordning brukar hävda att USA snabbt kan ställa om produktionen samt nyttja allierade som Sydkorea (28 %) och Japan (15 %) för sådan produktion, men det är ändå ett givet handikapp. Och den kapaciteten gäller all slags militär utrustning, från flygplan och drönare till automatkarbiner och ammunition.

Andra parametrar berättar om en helt annan sorts kinesisk dominans i vardande, nämligen avseende forskning och utveckling. Kännetecknande för USA under 1900-talet har varit just dess oerhörda tekniska och vetenskapliga dominans, men man får nu se sig detroniserat i allt fler fält av Kina – och härav följer den desperata ambitionen att stänga ute Kina medelst exportkontroll, handelstullar och annat ekonomiskt tvång.

Kina toppar numera inte bara i antal patent och akademiska artiklar, utan även i termer av högkvalitativ forskning. Givet allt annat lika borde detta resultera i enorm kinesisk dominans i nobelpris i fysik, kemi och medicin om ett par decennier, även om man inte kan utesluta politisk inblandning i saken.

Kina övertar då USA:s roll som vetenskaplig och teknisk dominant, samtidigt som man alltså förfogar över «produktionsmedlen». Vad det innebär kan var och en räkna ut, men mer intressant för vårt vidkommande är kanske vad det blir av Europa i denna utveckling.

Europa försvinner helt enkelt från kartan, och blir kanske mest ett turistmål, en föredetting som brukade regera världen men som inte längre förmår konkurrera. En kontinent som tog död på sig själv med sovjetreglering kring plastkorkar framför ekonomisk tillväxt, politiskt korrekta «värderingar» kring *2SHBTQIAP++ framför hårdkokt forskning, massiv invandring från tredje världen framför inre utveckling, samt klimathysteri framför energiproduktion. Kanske krigar man ihjäl sig ännu en gång, givet den märkliga upprustning som nu sker?

Även USA tar nu raska steg mot klippavsatsen genom dess inre politiska kaos, handelskrig med hela världen och allt större alienation gentemot det globala syd. Handelstullarna är ett slags skatt på den egna konsumtionen och produktionen, då det amerikanska näringslivet är höggradigt beroende av import från övriga världen för sin produktion.

Xi Jinping har i sina politiska tal förfäktat aforismen 东升西降 (dongsheng-xijiang) eller öst stiger, väst förfaller, som ett uttryck för denna utveckling, som numera är uppenbar för var och en. Han är knappast ensam om att inse detta, utan har gott sällskap av andra i att se detta mönster.

Som europé kunde man önska en annan utveckling, men man kan bara konstatera att Europa inte fattar, inte vill fatta och inte har förmågan att fatta. Detta eftersom man aldrig ändrar riktning utan håller fast vid kursen, rakt emot isberget, stupet eller vad man nu vill använda för metafor.

Kategorier
Kultur Politik Teknik

Reductio ad hitlerum

Det går bra för moderatregimen just nu… Inte nog med att man har problem med rekryteringar till nationell säkerhetsrådgivare, Säpo-bestar som röjer statsledningens position, barn som ansluter till nasseföreningar eller för den delen mer basala politiska spörsmål som nolltillväxt, skyhög arbetslöshet och kriminalitet som fortsätter att ödelägga landet, utan nu även en AI-tjänst som löper amok.

Man ska ju vara så käck och hänga med i tidens gång med artificiell «intelligens», men eftersom man inte har kompetensen att sköta verktyget blir det bara pannkaka av alltihop. Ulf Kristersson gav således en «personlig videohälsning» till Adolf Hitler, med tillägget att vi behöver sådana som han.

Detta bara någon dag efter att Elon Musks Grok hyllat Hitler på samma vis, samt berättat om judiska ägarförhållanden i media utan de gängse vänsterliberala förbehållen och inympningarna av de politiskt korrekta värderingarna. He’d spot the pattern and handle it decisively, every damn time, som Grok uttryckte saken angående den forne diktatorn.

Man kan alltså på goda grunder hävda att det behövs någon form av filter för att säkerställa en mer meningsfull funktion, utan att det ska urarta i dessa högerextrema karikatyrer. Men frågan är samtidigt varför det alltid bottnar i Hitler, i vad man skulle kunna kalla för en variant av reductio ad hitlerum?

Men det är elementärt samma anledning som när barn «heilar», eftersom det inte bara är en förbjuden handling, utan även en «förbjuden» i social mening. Allvarliga vuxna i omgivningen plåtar barnen när de «heilar» på Liseberg, bara för att senare koppla in polisen i detta allvarliga brott. Man måste ju stävja högerextremismen tidigt, om det inte ska urarta!

Denna patologiska fixering vid Hitler och de händelser som timade för ett sekel sedan är alltså själva grundorsaken till att dessa problem ideligen uppstår. Hade Ulf Kristersson skickat en personlig hälsning till Djingis khan eller Che Guevara hade det mest betraktats som ett billigt skämt som inte riktigt går hem, och man hade ryckt på axlarna över kass AI som inte förmår leva upp till kraven.

Musk är samtidigt något på spåren när han eliminerar de vänsterliberala wokefiltren, eftersom de har så mycket större åverkan än löjliga hitlerkarikatyrer. Dessa AI-verktyg är inte till för att svara objektivt på frågor, utan är tränade för att propagera en fullständig uppsättning värderingar av ett visst politiskt snitt, nämligen med vänsterliberalt raster. Kaliforniens värdegrund och världsåskådning blir alltså vägledande varhelst AI används i världen, vilket kanske inte alltid är idealt.

Problemet med de LLM som är i ropet just nu är att de hallucinerar och inte har någon verklig intelligens att tala om. Utan styrning urartar det alltid i Hitler och annat som anses vara tillräckligt provokativt eller «förbjudet», men samtidigt omöjliggör eller i vart fall försvårar filtren varje legitim politisk karikatyr.

Filtren i fråga kan just inte vara politiska eller moraliska, utan det ansvaret faller alltid på användaren. Istället måste modellerna bli mer rationella och utesluta falsarier samt veta när hallucinationer tar vid. Ingen särskild lista eller filter ska behövas för att motorn ska veta att det inte är kutym att skicka en hälsning till Adolf Hitler i ett dylikt sammanhang, och först då kan man kanske börja tala om intelligens i verklig mening.

Hur det ska implementeras är en annan femma. Kanske modellen behöver ha en inre dialog med sig själv innan den sprutar ut sina käcka svar? Att resonera med sig själv om det givna svaret är lämpligt, inte på grundval av någon förutbestämd lista utan givet en viss mängd grundkunskaper som alltid finns tillgängliga?

Adolf Kristersson… haha, skitkul…
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik USA Vetenskap

Självklart mer samarbete med Kina

Rektorer för fyra tunga lärosäten har i en debattartikel argumenterat för mer samarbete med Kina om teknik, forskning och utveckling, i vad som får sägas vara en nykter analys i en i övrigt paranoid omgivning. Men man får förstås genast mothugg av Timbro-organet Frispel samt notoriska ledarskribenter.

Bland de senare uttrycks att Europas långsiktiga säkerhet är beroende av att det är USA som har det ekonomiska och teknologiska övertaget mot Kina, och att i en värld dominerad av Kina skulle vårt sätt att leva och styra våra samhällen inte finnas kvar, inklusive våra fria universitet.

Det är en skogstokig analys, som tar geopolitiken för något slags nollsummespel där det bara kan finnas en herre på täppan, det vill säga att Kina avser att överta USA:s position som global hegemon. Kina har inte och har aldrig haft en sådan ambition, och det är inte heller en sådan utveckling som är förhandenvarande.

Vi har istället en polycentrisk ordning i vardande, med flera poler och maktcentra snarare än en enskild supermakt som länge har tillåtits missbruka sin maktställning. I en sådan världsordning är det tämligen självklart att Sverige och Europa måste lira med samtliga parter, och att Europa inte längre kan vara en amerikansk vasall utan en självständig aktör – i själva verket en av polerna tillsammans med Kina och USA.

Men om Kina vinner teknikkriget? frågade jag i ett inlägg för halvannat år sedan, avsett att illustrera just detta dilemma. Det är egentligen en retorisk fråga, eftersom Kina kommer att ta täten i vetenskaplig forskning och utveckling samt dominera stort i nästan alla områden. Det är elementärt så, givet att Kina har den större skalan i allt. Alla pilar pekar i den riktningen.

Men det innebär enligt ledarskribentens virriga resonemang att det då är kört för Sverige, att «vårt sätt att leva» (som amerikanismen lyder) upphör, och att våra «fria universitet» blir mindre fria. Som om Beijing kunde – eller ville – påverka andra länders styrelseskick, kultur och inhemska politik. I själva verket har Kina en stående ickeinblandningsprincip att förhålla sig till, med krav om reciprocitet.

Den knäppa ledarskribenten tillskriver i övrigt Kina väldigt mycket mer makt än vad man faktiskt har, exempelvis att Beijing är den makt som med ett par telefonsamtal hade kunnat avsluta nästan alla krigen som rasar i världen just nu. I själva verket har man ingen kontroll alls över dessa skeenden, och har inte heller något med dem att göra. Man kan inte ens påverka raketmannen i Pyeongyang.

Givetvis innebär Kinas dominans politiskt inflytande, men det gäller enbart internationella relationer, standarder, diplomati med mera, inte enskilda länders nationella politik eller kultur. Och det är bara bra, eftersom en värld där den enda supermakten USA missbrukar alla system inte är till båtnad för någon.

För Sveriges vidkommande är det helt självklart att vi måste ha omfattande samarbeten med världens främsta ekonomier och forskningscentra. Till de senare hör redan kinesiska universitet med en tämligen brutal dominans i aktivitet, samtidigt som Kina sedan länge toppar patentligan helt överlägset.

Under sådana omständigheter faller också argumentet att Kina skulle ha något särskilt intresse av svenska universitet eller bedriva industrispionage mot svenska företag. Den som leder utvecklingen har alltså inget större behov av det, och kinaantagonisterna tycks ha 1990-talets Kina i sinne när man formulerar sina märkliga analyser.

Kina kommer alltså att dominera teknisk forskning och utveckling samt ta den ekonomiska täten, men man kommer inte att regera i ensamt majestät, utan i konkurrens med USA. Om Europa och lilla Sverige vill vara med i den utvecklingen har man att förhålla sig till båda dessa makter och inte lägga alla sina ägg i den amerikanska vasallens korg – det vore den verkliga säkerhetsrisken.

Kina är mer möjlighet än hot. Och USA:s tid som global hegemon är faktiskt över, det är dags att svälja det pillret nu.
Kategorier
Kultur Politik Teknik

Digitalt u-land

Kvinnomaffian vid statstelevisionen har fått storhetsvansinne. Dels menar man att man är en «samhällsviktig aktör», och dels hävdar man sig inte kunna «garantera ett tryggt internet till svenska folket». Detta i kölvattnet av några triviala överbelastningsattacker riktade mot bland andra regimtelevisionen.

Men det är nu inte statsteve som står för internet till «svenska folket», och det är ytterligt tveksamt om ett mediehus med till övervägande del lek- och underhållningsprogram kvalificerar som «samhällsviktig aktör». Sant är att staten i sina riktlinjer till sitt propagandaorgan har lagt ut en sådan funktion, men vad den betyder i praktiken är en annan femma.

Ingen under trettio tittar nämligen på statsteve, och samma grupp läser inte heller dess vitwebb. Aktörer som Youtube har ett betydligt bredare utbud, och naturligtvis även en betydligt bättre teknisk lösning än den efterblivna amatörspelare som statsteve erbjuder.

Vid en eventuell «kris» är det därför andra aktörer som är avsevärt viktigare och snabbare att kabla ut relevant information, nämligen via den redundans som internet i sig erbjuder. Man kan erinra sig sjabblet då pandemin bröt ut, då statsteve sov i dess inledande skede – informationen kom folket till del på annat vis. Att samla informationsuppdraget hos en enda statlig aktör är därför direkt efterblivet, och motsvarar väl kalla krigets tekniska nivå – vid den tiden fanns faktiskt bara monopolteve och -radio.

Sverige är ett digitalt u-land på fler sätt, vilket dessa «överbelastningsattacker» demonstrerar med visst eftertryck. Exempelvis har man lagt alla ägg i en korg med «Bank-ID» istället för att erbjuda redundans med ett flertal lösningar, samtidigt som det naturligtvis inte finns ett enhetligt system för hela EU.

Tillsammans med strävan mot det «kontantlösa samhället» innebär dessa monopollösningar att man gör sig extremt sårbar, eftersom det räcker med att angripa en enda punkt i systemet. Vilket alltså görs.

Det sagt är det faktiskt busenkelt för en aktör som statsteve att avvärja sådana attacker, eftersom uppdraget är nationellt. Det räcker därför att under sådana omständigheter initialt avgränsa till inrikes trafik via brandvägg, givet att dylika botnets till 99 % består av utländska värdar i form av VPS och hackade persondatorer i efterblivna länder som Ukraïna, Ryssland med flera.

Vidare förfogar statsteve över fantasiljarder med skattepengar, vilka dock investeras i underhållning och lekprogram snarare än nyheter och teknisk infrastruktur. Det säger sig självt att ett mediehus av den storleken måste ha enorm bandbredd samt förmåga att avvärja angrepp av olika slag. Att man tycks sakna den förmågan bekräftar att man lägger pengarna på alldeles fel saker.

Men det är inte bara statsteve som måste kamma sig, utan nationen som helhet. Helt huvudlöst lägger man i regionerna ut patientdata på amerikanska molntjänster, och ett liknande förfarande gäller för i stort sett hela den offentliga sektorn. Därmed är samtliga dessa uppgifter i princip redan spridda till utländsk makt, och godtrogenheten och naiviteten bland dessa offentliga aktörer är häpnadsväckande.

Data måste naturligtvis bunkras i egna serverhallar eller åtminstone nationella datacentra, och varje enskild aktör måste säkerställa att man har skydd mot attacker av olika slag. Staten måste nog också uppdatera sin världsbild en smula, då man tror att det är Iran och Kina som ligger bakom dylika överbelastningsattacker – vilka bevekelsegrunderna skulle vara är oklart. Det är då troligare att «vänner» som Israel står för angreppen bland statsaktörer, medan övriga källor är kriminella aktörer med pekuniära motiv.

Överlag är det hög tid för Sverige att övergå till lösningar med öppen källkod istället för att gödsla skattepengar på Microsofts läckande såll till system. Det ingår också i symptombilden av ett digitalt u-land att man förlitar sig helt på amerikanska tjänster istället för att ta fram egna lösningar, och att när man väl försöker blir systemen helt undermåliga till hallandsåskostnad – tänk VG-regionens nya och redan skrotade system eller Arbetsförmedlingens skräpsajt.

Den «samhällsviktiga aktören» SVT tenderar att alltid ha fel fokus.
Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Magnettorsk

Trump har plötsligt slut på magneter, och delar av den amerikanska industrin står i begrepp att stänga ned. Samma sak sker i Europa, men kanske mer som en sekundär effekt än avsikt. Det är för att Kina har infört exportkontroller på sällsynta jordartsmetaller och produkter av sådana, som magneter.

Varför har Kina gjort det? För att den andre killen införde 145 % handelstullar mot Kina, och även för att dennes företrädare Sleepy Joe Biden införde exportkontroller kring chips och annan halvledarteknik samt förbjöd Huawei med flera från att verka i USA.

Beijing har väntat länge på att slå tillbaka i hopp om bot och bättring, men sådan kommer uppenbarligen inte. Tvärtom blir kraven ständigt värre, och det är uppenbart att USA vill Kina mycket illa. Därför agerar Kina, och därför måste Kina agera.

Och därför har Trump nu tröttnat på att vänta på det telefonsamtal som aldrig kommer från Xi, och istället själv ringt upp. Han har återigen blinkat först, och tvingas nu förnedra sig genom att be på sina bara knän om att Kina ska lätta på trycket. Ömsesidiga möten i respektive land ska således äga rum.

Jordartsmetallerna är inte så sällsynta som namnet antyder, utan finns överallt på jorden. Men dels är de så utspädda att det krävs stora resurser för att utvinna dem, varför man helst vill ha så tät ansamling som möjligt. Och dels är det själva raffineringen som är den avgörande delen, den som Kina mer eller mindre har monopol på.

Väst lade ned sin egen brytning och raffinering för att istället utlokalisera verksamheten till Kina, av såväl miljö- som ekonomiska skäl. Alltså kunde man även peka finger mot Kina för att man släpper ut så mycket skit när man tillverkar åt Väst, i sedvanlig arrogans.

Men nu står man med rumpan bar, och det skulle ta ett decennium – minst – att få till stånd även den mest anspråkslösa återindustrialisering i detta fält. Lönsamt kommer det aldrig att bli, utan sådan raffinering skulle mångdubbla priserna på sagda metaller och produkter i ett slag.

Tills vidare är man därför beroende av Kina, och det är därför Trump ska åka till Beijing för att slå en koutou inför kejsar Xi. Huruvida von der Liar gör samma sak återstår att se, men man kan ana att Bejing delvis vill sätta en smula press även på EU för att Bryssel inte ska få för sig fler dumheter, exempelvis fler tullar kring kinesisk grön teknik.

Det är inte så att detta kommer som en klar blixt från himlen, utan är ett sedan länge välkänt faktum. Varför man ändå utmanar är därför en gåta, och kanske hade man hoppats på att Kina i vanlig ordning skulle ta den smisk som kommer från de forna kolonialherrarna. Men även Kina har en smärtgräns, och den är nu nådd.

Kina är nu den vuxne i rummet – enkannerligen när man betraktar den fars som nu pågår i Washington mellan Musk och Trump – och lär därför vara benäget att göra upp, under förutsättning att det är någorlunda rimliga villkor. Man gör kalkylen att man ändå vinner på längre sikt, medan Trumps horisont är betydligt snävare. Men det är USA som har den största pressen på sig.