Kategori: USA

Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

EU digital vasall

USA har flaggskepp som Nvidia, Apple, Microsoft, Alphabet, Oracle, Cisco, AMD och IBM, med många fler. Kina har på motsvarande vis Alibaba, Tencent, Xiaomi, Pinduoduo, Netease, Baidu, SMIC och Meituan att stoltsera med. Vad har EU på motsvarande lista över de hundra största techbolagen? ASML, Spotify och Seagate.

Det är alltså stor amerikansk och kinesisk dominans, vilket beror på att förutsättningarna för digital teknik av olika slag är så mycket bättre i USA och Kina än i den överreglerade och övertaxerade Europeiska unionen. Det innebär i sin tur att USA och Kina har ett suzeränitetsförhållande till EU, att man dominerar genom teknik.

Bryssel vill ändra på det och istället uppnå vad man benämner digital suveränitet. Men hur det skulle gå till står skrivet i stjärnorna, för i så fall måste unionen först upplösas och därefter återbildas på ny grund. Europeiska sovjetunionen är en byråkratisk koloss på lerfötter, och är mest i vägen för den typ av kreativitet man säger sig vilja fostra.

Kreativitet kan inte heller kommenderas fram politiskt, utan växer fram organiskt under frihet. Men EU tror att man med en massa piffiga adjektiv kan reglera fram en miljö i vilken sådan kreativitet frodas, under den sedvanliga mastodontambitionen att få med precis allt i reformen, från «våra värden» till «klimatet».

Det enda EU har åstadkommit hittills är att fullkomligen förstöra internet med reglering. Meningslösa kaklagar med popups, censur via Digital services act och en rad andra «acts» (AI, Data, Digital Markets o.s.v.) som samtliga lägger sordin på verksamheten för uppstartsföretag.

Nog för att reglering finns även i USA och Kina, men den tillkommer i efterhand när det finns något påtagligt att reglera, medan EU reglerar först och sedan ska stoppa in en tänkt verksamhet i den överreglerade mallen. Bryssel drömmer om hur det borde vara, men kan aldrig nå dit med sovjetreglering.

Andra hinder är att EU inte är i närheten av att ha den gemensamma marknad som är själva grunden för unionen, eftersom lokala bestämmelser ofta har företräde. Ännu har inte hela unionen samma valuta, då efterblivna länder som Sverige av någon anledning vill behålla sin skvalpkrona. Har vi gemensamma betalsystem i Europa? Nej.

Men den största stötestenen är att omfattande skatter och pålagor förhindrar varje försök att konkurrera. Europa importerar nittio procent av all sin digitala hårdvara från Kina, och mjukvara i samma härad från USA. Produktion av elektronik är dock en smutsig verksamhet, och den har därför ingen bra grogrund i ett EU som är besatt av «klimatet». Höga elpriser är inte heller ägnade att hjälpa, särskilt inte för energislukande artificiell intelligens.

Allt detta gör att talanger och uppstartsföretag sjappar till USA, där man har betydligt bättre möjlighet att växa och få utväxling på sin investering. Så länge USA och Kina har betydligt bättre förutsättningar har EU inte skuggan av en chans att bli en digital suverän, utan förblir istället en digital vasall till både USA och Kina.

Kategorier
Hälsa Kultur Politik USA

Innan Amerika blev fett

Övervikt har länge präglat det amerikanska samhället, och den har legat konstant över tid. Däremot var fetma tidigare ett marginellt problem med en incidens om cirka tio procent, bara för att senare explodera till dagens dryga fyrtio procent. En särskild brytpunkt för utvecklingen finns kring 1980, och frågan är då varför?

Frågar man de käcka tanterna på Livsmedelsverket eller någon annan vänsterradikal klimatorganisation säger de unisont att det beror på det mättade fettet, på sockret och på saltet, skadliga företeelser som är den direkta orsaken till denna utveckling. Genom att dra ned på dessa ämnen och istället äta mer frukt och grönt samt industriella fröoljor motverkas fetman, menar man.

Fetmaepidemin tar verklig fart kring 1980.

Om denna hypotes äger riktighet skulle vi då i livsmedelskonsumtionen fordomdags se mindre inslag av mättat fett än i dag, samt mer av frukt och grönt och förstås de fleromättade «mjuka» underfetterna direkt från det kemiska raffinaderiet. Bara det att det inte är vad man ser, utan istället den diametrala motsatsen. Bam!

Amerikanska myndigheter anställde förr i tiden regelbundna undersökningar om den amerikanska kosten, då med syfte att tillfredsställa folkets behov av näring snarare än att predika grovfibrets och klimatpolitikens lov. En djupdykning ned i den sextonde rapporten av Household food consumption survey från 1955 ger således en inblick i vad den tidens ickefeta amerikaner åt.

Faktisk kostcirkel från 1955. Hälften består av kött, fisk, ägg, mejeri, smör och olivolja, bara tio procent utgör frukt och grönt.

Redan den faktiska kostcirkeln över sagda konsumtion skvallrar om att dåtidens kost inte riktigt överensstämmer med dagens myndighetsråd. I Livsmedelsverkets «grönare matcirkel» består över hälften av arean av frukt och grönsaker, medan kött och mejeri får en sjundedel var i utrymme. I den faktiska amerikanska kosten 1955 ser man istället att det gröna inslaget blott motsvarar tio procent, medan kött och mejeri upptar 38 %.

I undersökningen har man också fastställt fördelningen av olika makro- och mikronutrienter i kosten, med resultat att fett och kolhydrater landar på 43.5 % vardera av den sammanlagda energin, som motsvarar bastanta 3200 kcal. Av de 155 gram fett som intogs utgjorde 65 g eller 18 % av den totala energin av det förment horribla mättade fettet. I den moderna rådgivningen vill man se en siffra under tio procent, helst noll.

Nivåer av mättat fett som skulle få dagens läkarkår att skrika i högan sky om kolesterol.

Även fritt socker intogs med motsvarande tio energiprocent, vilket alltjämt är en övre gräns i mångahanda rekommendationer. Kolhydraterna i övrigt utgjordes mest av stärkelse i form av potatis och bröd, och det var inte tal om de nivåer av fiber som man rekommenderar i dag. Salthalten överskred med råge den numera rekommenderade mängden.

Amerikanska jordbruksverkets rapport från 1965 fastställer snarlika data, och man kan på grundval av dessa siffror därför dra slutsatsen att mättat fett, socker och salt inte har med saken att göra, i vart fall inte i primär mening. Detta eftersom fetmaepidemin tog fart i samband med introduktionen av andra företeelser.

Man åt mycket fritt socker i kombination med det myckna mättade fettet, utan att för den skull bli fet. Ungefär som dagens fransmän.

En av dessa är just myndigheternas märkliga kostråd om att dra ned på fettet, vilket skedde i USA med lanseringen av den tidens kostcirkel och dietära riktlinjer. Fettfria och fettreducerade alternativ lanserades av livsmedelsindustrin på löpande band, produkter som istället pumpades fulla av socker och kemikalier.

Kabelteveboomen fick samtidigt annonseringen av ultraprocessad skräpmat att skjuta i höjden, vilket skapade incitament till mer frekvent ätande av onyttiga produkter. Introduktionen av majssirap då importen av rörsocker från Brasilien drabbades på grund av amerikanska handelshinder är en annan delorsak, särskilt då den nyttjas flitigt i flytande kalorier i läskedryck.

Att angripa det mättade fettet visade sig alltså vara jubelidioti, då man därmed rubbade kroppens naturliga mättnadskänsla och gav incitament till skräpmatsindustrin att ersätta verklig mat med konstgjorda produkter som överensstämde med konstgjorda dietära riktlinjer. Och det är på grund av denna utveckling som dagens amerikanska administration avser återställa en tidigare ordning, genom att eliminera denna skadliga rekommendation.

Fett, socker och salt är förvisso bovar i detta drama, men inte de naturliga mättade fetter som finns i animaliska livsmedel, och inte heller vanligt rörsocker i sig. Istället dröjer det sig om härdade mättade fetter från hydrogenering av «vegetabiliska» fröoljor samt tillsatt majssirap, maltodextrin och andra högoktaniga sockerarter i den ultraprocess som svämmar över livsmedelsmarknaden, artificiella produkter fullproppade med hormonrubbande kemikalier, designade för att ge en dopaminkick och sug efter mer.

En svensk kokbok från 1800-talet skulle ge samma inblick i dåtidens kost, full av grädde, smör och mättat fett, för att inte tala om socker och salt. Men det var naturliga produkter, som inte rubbade hormonsystem för signalering av hunger och mättnad, till skillnad från den konstgjorda smörja vi matas med numera. Det är den senare man måste angripa om man vill reversera utvecklingen.

Sockerkonsumtionen korrelererar inte med utvecklingen av fetma, inte heller det mättade fettet (av animalisk härkomst). Däremot finns en rad andra korrelationer.
Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan USA

Fujian sätts in mot Taiwan

Amerikanerna namnger numera sina hangarfartyg efter forna presidenter, exempelvis Gerald R. Ford, Ronald Reagan och George W. Bush. Det kan innebära att vi i sinom tid kommer att få se Donald J. Trump sjösättas, vilket då blir ett ironiskt vittnesmål om vår knasiga samtid.

Hade kineserna gjort sammalunda, hade vi kanske sett hangarfartygen Mao Zedong (毛泽东), Deng Xiaoping (邓小平) och Sun Yixian (Yatsen, 孙逸仙), men det är en ganska begränsad mängd som i slutändan kanske inte räcker till. Därför får provinserna tjäna som modellnamn, med Liaoning (辽宁) som första och Shandong (山东) som andra.

Det tredje hangarfartyget har namn efter Fujian (福建), som ligger närmast utbrytarprovinsen Taiwan (台湾). Det är nog ingen tillfällighet, eftersom Kina behöver en sådan enhet för att hantera rebellerna och plocka hem ön.

Fujian sjösattes 2022, och har efter några års utvärdering alldeles nyligen tagits i bruk. Om ytterligare något år beräknas det vara fullt operationellt, och fartyget kan då härbärgera ett femtiotal flygplan för strid i Sydkinesiska sjön med omnejd.

Samtliga Kinas tre hangarfartyg är konventionellt drivna, i kontrast till USA:s flotta med elva atomdrivna skepp. En kärnreaktor som motor ger betydligt längre räckvidd, då en «tank» räcker i några års tid. En sådan räckvidd behövs om man har globala ambitioner att förflytta stridskrafter varhelst de behövs i världen, vilket råkar vara den amerikanska målsättningen.

Kinas ambitioner är mer regionala, och man har ingen avsikt att försöka ersätta eller detronisera USA som världens hegemon. Befrielsearméns flotta syftar istället till regional kontroll i förhållande till Japan, Indien, Filippinerna med flera makter. Icke desto mindre kommer Kinas fjärde hangarfartyg att drivas med kärnenergi, vilket ger en större projektionsyta (Australien ska passa sig!).

Överhuvudtaget har Kinas militära förmåga vässats betänkligt de senaste tio åren, med fördubblad kärnvapenarsenal, hypersoniska missiler, ett flertal flygplan i femte generationen och en prototyp i den sjätte, tre hangarfartyg samt uppbyggnad av världens nu största flotta, i vart fall räknat i numerär. Fregatter, jagare och ubåtar behövs som komplement för att försvara och vidga hangarfartygens operationer.

USA har med sina elva hangarfartyg ett större totalt tonnage, men står sig slätt i övrigt. Dess flotta är utspridd över hela världen, medan Kinas är koncentrerad till det egna territoriet. Till yttermera visso har Kina en nära trehundra gånger större kapacitet att bygga skepp, vilket skulle bli avgörande i en utdragen konflikt i Sydkinesiska sjön.

Blir det strid om Taiwan lär USA därför få se sig besegrat och utsparkat ur regionen, då man varken har uthållighet eller teknisk fördel. Amerikanska hangarfartyg kommer att sänkas med skurar av hypersoniska robotar, mot vilka man inte har något försvar, samtidigt som man ännu inte förfogar över egna hypersoniska pjäser.

På samma sätt kommer amerikanska baser att tas ut med robotar av olika slag, så till den grad att den amerikanska kapaciteten decimeras kraftigt. Det är här hemmaplan ger fördel i Kinas favör, då man har all sin kraft koncentrerad samt ypperlig förmåga till snabb nyproduktion.

Med Taiwan faller första ökedjan, och Kina får därmed en kraftigt vidgad projektionsyta och fri väg mot Filippinerhavet och Atlanten. USA:s dominans bryts, och man får dra sig tillbaka till sitt maritima imperium med Guam i andra ökedjan och Hawaii i tredje. Det är egentligen allt Kina syftar till med sin militära utbyggnad, att freda sig mot den västliga imperialism som ännu är förhandenvarande efter ett par sekler.

Teatern.
Kategorier
Hälsa Politik USA

Mer mättat fett?

Så kallade hälsoexperter och vänsterlutande medier skriker i högan sky kring Robert Kennedys antydningar om att snart förestående uppdaterade amerikanska dietära riktlinjer kommer att rekommendera ett högre intag av mättade fetter. Det skulle i så fall gå stick i stäv med de «hälsorekommendationer» som har gällt sedan man började med sådana i början av 1980-talet.

Under den perioden har folk å andra sidan blivit rejält mycket fetare, samtidigt som alla kurvor för diabetes, cancer, demens och allehanda andra sjukdomar har ökat lavinartat. Uppenbarligen står inte allt rätt till med dessa «rekommendationer», och det är alltså hög tid att dessa ifrågasätts och ändras.

Försvaret från «hälsoexperter» är att «rekommendationerna» inte efterlevs, och att detta är orsaken till att övervikt, fetma och sjukdomar är stadda i exponentiell tillväxt. Men det är samtidigt enkelt leda i bevis att konsumtionen av smör och mjölk (mättat fett) har gått ned ordentligt, medan motsvarande konsumtion av margarin och «vegetabiliska oljor» (omättat fett) har ökat markant.

Samma sak gäller med konsumtion av frukt och grönsaker, som också har ökat kraftigt, medan konsumtionen av rött kött har legat mer eller mindre konstant. Däremot har konsumtionen av vitt kött i form av kyckling ökat flerfaldigt. Mönstret är likartat i alla västländer.

Mättat fett, i vart fall inte av animalisk härkomst, kan alltså inte ligga till grund för denna utveckling, eftersom konsumtionen har minskat drastiskt. En korrelation är förvisso inget orsakssamband, men en negativ korrelation utesluter helt och hållet samband.

Däremot har mättat fett i form av hydrogenerade «vegetabiliska» oljor (fröoljor) blivit en allt större del i kosten, främst i margariner, bakverk och alla sorters ultraprocessade substanser, som numera konsumeras i majoritet i USA, Storbritannien och en rad andra länder. En korrekt analys förutsätter alltså att man skiljer noga på dessa två sorters ursprung för mättat fett, dels det naturligt givna och dels det industriellt framtagna.

Mättat fett som mättat fett, säger säkert någon, men det är faktiskt inte heller här det mättade fettet som är problemet, utan de transfetter som åtföljer hydrogenerade oljor. Det är främst elaidinsyra som bildas när en dubbelbindning i linolsyra ändrar riktning, och den resulterande molekylen kan inte hanteras av kroppen, utan ses som en främmande molekyl.

Den fleromättade linolsyran är även rikligt förekommande i rapsolja och andra «vegetabiliska» matoljor, i vilka transfett bildas naturligt genom härskning och framförallt genom upphettning vid tillagning. Om sådana omega-6-haltiga fleromättade syror bildar transfett i en cell sker det genom en oxiderande process i kedjereaktion, med resultat att cellvävnad skadas och makrofager skrider till verket för att eliminera inkräktaren.

Såväl oxiderat LDL (lipoproteiner som transporterar fettet) som transfetter bidrar därmed till uppbyggnad av plack i artärer, vilket ger kardiovaskulära problem med flera åtföljande sjukdomar. Oxidationen kan i sin tur bidra till utveckling av cancer och reducerad funktion i mitokondrier.

Mättat fett oxiderar inte, utan är stabilt. Det kan därför inte ge upphov till den sortens skada i det cellulära maskineriet, och är därför neutralt ur hälsosynvinkel. Det är ren energi, förutsatt att inget transfett finns närvarande i omgivningen. För allehanda godisprodukter, frysta pizzor och de flesta bakverk är förekomsten av industriellt framtaget mättat fett i kombination med transfett legio, och det är alltså där man ska söka boven.

Och det är just vad RFK gör, då hans egentliga budskap inte är att äta «mer mättat fett», utan att konsumera mer hel och riktig mat omfattande animalisk föda med naturligt inslag av mättat fett, att avfärda det lågfettsparadigm som sedan länge är förhandenvarande och att angripa ultraprocess. Att äta så som vi alltid har gjort, innan vi blev feta och sjuka av att inmundiga kemiska industriprodukter.

Förhoppningsvis kommer denna insikt även till EU och Sverige vad det lider, med fokus på att angripa skräpmatsindustrin och premiera riktig naturlig mat, samtidigt som man arkiverar de skadliga och alldeles felaktiga rönen om mättat fett i någon källare.

Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Hål i Europas huvud

Amerikanska vasallstaten Nederländerna beslöt i slutet av september, på Washingtons order, att medelst lagar från kalla krigets dagar ta kontroll över företaget Nexperia, som tillverkar ultrabilliga chips för bruk i främst bilindustrin. Anledningen sades vara oro över ospecificerade missförhållanden i ägarstrukturen, främst gällande kinesiska VD:n Zhang Xuezheng (张学政).

Den verkliga orsaken är emellertid att USA utvidgade sin «entity list» över företag under exportkontroll med underleverantörer till berörda företag, vilket fick Nexperia att hamna i fokus. Företaget ägs nämligen av kinesiska Wingtech (闻泰, Wentai), efter ett uppköp 2018.

Samma Wingtech beordrades nyligen av den brittiska vasallregimen att sälja sin majoritetsandel i ett brittiskt halvledarföretag, och vad man kan skönja i denna utveckling är en systematisk utrensning av kinesiskt ägande i sektorn. I vanlig ordning sker det under täckmantel av «nationell säkerhet», men de chips som saken gäller är inte spetsteknologi, utan mer en form av baskomponenter i fordonsindustrin.

Kinas svar? Man stoppade all export från Nexperias fabriker i Kina, med resultat att den just-in-time-styrda bilindustrin i Europa direkt fick komponentbrist och med nöd och näppe undvek att stänga de löpande banden. Beijing har sedermera lättat en smula på restriktionerna, efter mötet mellan Xi och Trump, men grundproblematiken kvarstår.

Debaclet visar än en gång hur Väst ideligen skjuter sig själv i foten med tuffa tag som bara kommer i retur från mottagaren, likt en pingpongboll smashad av Fan Zhendong själv. Exportkontrollerna kring halvledarteknik härrör från Sleepy Joe Bidens tid, och innebär att Kina bara får handla avancerade halvledarprodukter på licens från amerikanska och andra tillverkare som innehåller den allra minsta patenterade amerikanska teknik.

Det uttryckliga syftet är även här «nationell säkerhet», och man vill inte att Kinas «militär» ska kunna bruka de mest avancerade GPU:erna för exempelvis AI, men i praktiken rör det sig om att strypa den kinesiska utvecklingen av helt civila produkter i telekomsektorn, nämligen för att man inte kan konkurrera med Kinas produkter på annat vis.

Sedermera och långt om länge svarade Kina med exakt samma mynt, genom exakt samma slags exportkontroll medelst exakt samma licensförfarande med exakt samma argument kring «nationell säkerhet», avseende exporten av sällsynta jordartsmetaller. Det fick de amerikanska politrukerna att yra om «economic coercion» och att man ju behöver metallerna för sin «militär» (!!). Pingpongbollen träffade mitt i ögat, och Taco-Trump fick backa.

Metallerna används mycket riktigt för militärt bruk, inte minst för egenskaper som magnetism och värrmeresistens. Bara ett stridsflygplan kräver ett halvt ton av sådana metaller, som Kina mer eller mindre har monopol på. Det skulle ta Väst tre decennier att återuppbygga en sådan industri, och till dess att det eventuellt sker har Kina ett formidabelt trumfkort på hand för att handskas med de amerikanska (och europeiska) aggressionerna med handelstullar, exportkontroller och andra former av «economic coercion».

Det ger Kina den tid man behöver för att utveckla den egna halvledartekniken utan att behöva utsättas för ett fullständigt embargo. Numera nobbar Kina även amerikanska chips, då man har tillräckligt bra inhemska lösningar samt vill ge incitament till den egna industrin att vidareutveckla metoder.

Europa talar om «riskminimering» och USA till och med om «frånkoppling», men det visar sig att Kina har störst resiliens och förmåga till självförsörjning, givet att man kontrollerar produktionen och logistiken för nästan allt. Men även Kina dras därmed in i denna juche-liknande ideologi av att vara «självförsörjande» när globalismen rullas tillbaka, vilket bara är ägnat att göra världen mer oberäknelig och produkter så mycket dyrare.

Det är också dåliga nyheter för oss i Europa, för vi har inte tillstymmelse till chans att bli självförsörjande, utan är brutalt beroende av omvärlden för leveranser av råmaterial, komponenter och annat gods, för att inte tala om tjänster i framförallt techsektorn. Desto märkligare då att vi ständigt ska tuffa till oss mot Kina, och Europa har helt enkelt hål i huvudet just nu.