Kategori: USA

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Evighetskrig i Ukraïna

Anglo-zanzibariska kriget 1896 lär ha varat i exakt trettioåtta minuter, då brittiska imperiet i all hast implementerade ett bombliberalt regimskifte i den afrikanska nationen. Men de flesta krig är inte korta som sexdagarskriget 1967 eller det tre månader långa gulfkriget 1990, utan sträcker sig över år.

Moderna krig förs i medel i två och ett halvt år enligt någon uträkning, men det inkluderar då kortvariga gränstvister och andra mindre dispyter. Större konflikter tenderar att dra ut betydligt längre på tiden, exempelvis de ständiga amerikanska krigen i Vietnam (1955–1975), Afghanistan (2001–2021), Irak (2003–2021), Jemen (2002–), Somalia (2007–), Niger (2013–) och Syrien (2014–).

Krig är å andra sidan avgränsade skeenden i konflikter, och i ett större sammanhang har stridigheterna i Afghanistan pågått i fyrtiofem år sedan en revolution 1978, efter vilken Sovjetunionen kom till regeringens understöd. Moskva gav upp efter nio år, efter att USA pumpat in mängder av vapen och pengar till Mujaheddin och al-Qaida i syfte att bekämpa ärkefienden, en åthäva som småningom skulle komma att bita Washington i ändalykten och medföra USA:s motsvarande engagemang i det isolerade bergslandet. Vi räknar för närvarande fyrtiofem år av permanent elände i Afghanistan, inklusive metastasen i «kriget mot terrorn».

Konflikten i Palestina har på motsvarande sätt pågått i 75 år; Korea 78 år; Sudan 68 år; Somalia 32 år; med många fler, men i de flesta sådana dragkamper föreligger längre perioder av vapenvila. Exempelvis Nagorno-Karabach är en 35 år gammal konflikthärd som blossade upp i dagarna, medan Georgien och andra forna sovjetstater har haft motsvarande problematik under lika lång tid, inte sällan som ett led i större geopolitiska skeenden med USA i bakgrunden.

Geopolitiken är allestädes närvarande även i Ukraïna, en konflikt som för närvarande är inne på sitt nionde år, även om det aktuella kriget än så länge bara har halvannat år på nacken. Men givet vad saken dröjer sig om, finns risk att vi nu har ett evighetskrig alldeles i vårt gränsland, snarare än på tryggt avstånd i Långtbortistan.

Beroende på perspektiv kan man se konflikten i Ukraïna som en förlängning av kalla kriget, som enligt historieboken avslutades med Sovjetunionens upplösning 1990, det historiens «politiska slutstadium» i vilket liberalismen tronade i ensamt majestät. Frågan är emellertid varför Nato, som etablerades som en försvarspakt under sagda kalla krig, hade behov av att expandera österut, om kalla kriget ändå var över.

Moskva säger sig ha fått löfte om säkerhetsgarantier att så inte skulle ske, vilket i så fall har ignorerats. Men i fallet Ukraïna har man dragit en röd linje, som om den överträds resulterar i rysk intervention. Även det har ignorerats, två gånger om, först med statskuppen 2014, då den valde presidenten Viktor Janukovytj avsattes och tvangs i exil efter amerikanskt engagemang i saken, och därefter då konkreta närmanden till Nato och amerikansk militär utbyggnad i Ukraïna skett. Man visste att kriget skulle komma.

Den inre spänningen i Ukraïna mellan västtrogna i västra halvan och rysstrogna i den sydöstra har således föranlett omfattande och omsorgsfull bearbetning från både Washingtons och Bryssels sida i syfte att åstadkomma «färgrevolution» (här «orange»), det vill säga att en gång för alla locka in den strategiskt viktiga nationen i den egna sfären medelst påverkansoperationer av skiftande slag. Även Moskva har förstås deltagit i den leken, i motsatt riktning.

I det västliga narrativet förnekas den ambitionen, och man menar att det istället rör sig om ett «oprovocerat» angrepp på en «demokrati», som vi därför måste försvara innan Putin får för sig att expandera ytterligare. Men det finns inget relevant institut överhuvudtaget som listar Ukraïna som annat än en auktoritär hybridregim med omfattande korruption, och tanken att Moskva skulle bedriva expansionistisk politik gentemot EU och Nato är fullständigt befängd, för att inte säga historielös.

Man kan för all del ha sina «egna» sanningar, nämligen de som förfäktas i den västliga propagandan, men då ska man inte heller bli förvånad över att vi här har nästa evighetskrig, som kan komma att pågå minst lika länge som de i Afghanistan och Irak.

Narrativet i medier har som bekant varit att Kiev gör ständiga framgångar, medan Moskvas krigsmaskin är trött och nedsliten, samtidigt som sanktionerna sägs ha kört den ryska ekonomin i botten. Den objektiva sanningen är mer nyanserad, och innefattar snarare ett Europa statt i recession, samtidigt som Ryssland utan vidare kan upprätthålla ställningarna i decennier.

För all del föreligger numera även i medier en ur Kievs synvinkel mer dyster klang i rapporteringen, och man kan se att stödet sviktar i både befolkning och ministärer runt om i Europa, givet att sanktionerna och energikrisen sliter hårt. Slovakien ansluter i och med Robert Ficos seger till det läger som vill avsluta sanktionerna och söka fred i status quo, tillsammans med bland andra Ungern.

Småningom kommer stödet till Kiev bara att omfattas av en liten minoritet, varvid EU knappast kan fortsätta med sanktioner och andra aggressioner mot Moskva. Men grannen i Bryssel, Nato, har inga som helst planer på att kasta in handduken, och det har inte heller Vita huset, som inte frivilligt kommer att släppa sin investering i Ukraïna. För Washington är det här ett skuggkrig som man kan bedriva i all evighet, och så kommer därför också att ske.

Ukraïna ska här förstås som en strategisk pusselbit i det nya kalla krig som har blossat upp, och i vilket Ryssland har finansiellt understöd av Kina, som i sin tur är USA:s nya fiende. Denna «systemkamp» mellan «demokrati och autokrati» bedrivs främst av USA i syfte att upprätthålla sin hegemoniska roll som enda supermakt, eller i vart fall fördröja ett skifte.

Men i det tidigare kalla kriget nyttjade Washington Kina som en allierad, medan man nu tar sig an båda dessa makter samtidigt. Vinnare i ett sådant märkligt spel kan bara Kina vara, då man än en gång får någorlunda fria händer att växa, medan Washington pumpar pengar och vapen till konflikten samtidigt som skuldberget växer, Ryssland nöts ned och blir Kinas dogg, och Europa dras ned i slukhålet i all sin stolthet och arrogans. Är det ett önskvärt resultat för vår del?

Analyser av Mearsheimer och andra realister filtreras rutinmässigt av «objektiva» medier.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Moderat vapenskrammel

Moderatregimen avser spendera flotta 119 miljarder på försvaret under 2024, i syfte att nå Nato-kriteriet om två procent av bruttonationalinkomsten. Det är närmare tre gånger så mycket som försvaret betingade tio år tidigare, varför utgiften kräver sparande på andra områden.

Givet att landet är i recession och lider av hög inflation, innebär det ytterligare börda på den arma befolkning, som redan är hårt nedtyngd av excesskatter på allt från el och drivmedel till vin, spel och gödsel. Högre räntor ger ytterligare skäl att blanda dubbelt bark i brödet.

Man motiverar anslagshöjningen inte bara med Natos formella krav, som man tidigare avsåg nå under en längre tids eskalering, utan med att det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskrigets slut råder, och att det största hotet mot Europas och Sveriges säkerhet vore en rysk seger i Ukraïna.

Det råder förstås ingen tvekan om den första punkten, och det är givetvis allvarligt att Nato och Väst engagerar sig i skuggkrig med Ryssland och fortsätter hälla bränsle på brasan genom leverans av allt fler vapen. Men den andra punkten är futil, eftersom Ryssland principiellt redan har vunnit kriget och uppnått sina mål om att neutralisera Ukraïna samt säkra oblast med ryskkulturell majoritet.

Sveriges säkerhet har överhuvudtaget inget med saken att göra, eftersom Putins «fullskaliga» invasion av Ukraïna har sina givna och logiska orsaker och inte utgör en slumpmässig aggression. Det är väl mest en fråga om man vill acceptera verkligheten som den är – das Ding an sich – det vill säga den verklighet i vilken USA är den egentliga aggressorn i så måtto att man har bearbetat Ukraïna under lång tid samt lagt sig i den interna processen på sedvanligt amerikanskt manér av att understödja statskupper, som under 2014.

Den «fullskaliga» – en adjektivistisk bestämning som är à la mode – invasionen kan man förstås inte stödja, och inte heller det barbari som försiggår på slagfältet från båda sidor, men man kan ändå ha sympati för Moskvas säkerhetspolitiska dilemman i ljuset av en aldrig avstannande expansion av Nato och illegitim amerikansk inblandning i grannstater som Ukraïna och Georgien.

Man gör det således väldigt enkelt för sig om man pekar finger mot diktatorn i Kreml, istället för att belysa den mer komplexa geopolitiska verkligheten. Om det är fred som åsyftas, måste den säkerhetspolitiska balansen upprätthållas, och man måste ha respekt för varandras legitima farhågor.

Ryssland har förstås ingen som helst kapacitet att angripa Nato, och därmed inte heller ett enskilt Nato-land. All den upprustning som nu sker i Europa har därför inget med verkligheten att göra, utan är ytterligare en form av paranoid psykos som har etablerat sig på kontinenten. Vapnen kommer aldrig till användning, såvida inte man åter inbegriper sig i bombliberalism i andra delar av världen – eller fortsätter mata det svarta hålet i Ukraïna.

Å andra sidan kan en napp och snuttefilt i form av upprustning ses som en investering, givet att militära installationer ger upphov till en kedja av underleverantörer i industri och tjänstesektor, samt stimulerar vapenindustrin. Det är ändå bättre använda pengar än under den forna moderata alliansregimen, som ju avvecklade värnplikten, drog ned på försvaret och satsade på det öppna hjärtats katastrofala flyktingpolitik.

Vi kastas således ideligen mellan extremer istället för att åtnjuta stabilitet, och det kommer en dag då nuvarande Nato-hysteri kommer att granskas under mer objektiva former, på samma sätt som tidigare massinvandringen och dess följder, eller för den delen hanteringen av pandemin.

Kategorier
Kina Liberalism Politik Teknik USA

Teknikkriget eskalerar

Om den amerikanska skurkstaten med exportkontroll, marknadsförbud och andra mekanismer lägger krokben för Huawei och andra att såväl tillverka produkter som verka på västliga marknader, är det logiskt att Zhongnanhai svarar med samma mynt. Den flegmatiska pandan har emellertid dragit sig för att involvera sig i ett eskalerande handelskrig, i hopp om att 1600 Pennsylvania Avenue ska besinna sig.

Men eftersom den förhoppningen har kommit alldeles på skam, har man sakteliga börjat röra sig i riktning mot att besvara provokationerna, genom att dels belägga amerikanska Micron med motsvarande marknadsförbud, och dels införa exportkontroll av ett par av de mineraler Kina raffinerar med nära nog monopol.

Givet att USA har kvaddat Huaweis telefonmarknad, kunde man förvänta sig motsvarande drag av Beijing, men problemet här är att Apples lurar är omåttligt populära i Kina, och att man inte kan undanhålla medborgarna den bästa tekniken med mindre än att man gör sig själv impopulär, med allt vad det kan föra med sig.

Men man kan införa ett partiellt förbud för tjänstemän på såväl statlig som regional nivå att befatta sig med Apples produkter, på ungefär samma luddiga och virriga grund som västerländska entiteter (inklusive svenska statsmedier) behandlar den harmlösa appen Tiktok, det vill säga med hänvisning till «nationell säkerhet». Givet att den statliga sektorn engagerar sextiofem miljoner tjänstemän, är det en icke försumbar andel, och Apples aktiekurs har mycket riktigt dalat kraftigt på beskedet.

En sådan reform ska också ses i ljuset av att man vill stimulera och premiera den egna industrin, varvid Huaweis lansering av Mate 60 utgör ett gyllene tillfälle att balansera om marknaden. Mate 60 är visserligen hacket efter kommande Iphone 15 i termer av CPU-process – 7 nm gentemot 3 nm – men är i övrigt i paritet, och med hälften så stor prislapp.

Det är därmed återigen tit for tat, nämligen ett reciprokt svar på jänkarnas mekantilistiska ingrepp i den fria marknadens mekanismer, om än betydligt mjukare än ett fullständigt förbud, likt det som Huaweis nätdivision har fått erfara i USA och en rad västländer på order av Washington.

Utöver att statssektorn blir en applefri zon, kommer horder av patriotiska kineser att välja Mate 60 över Iphone 15. Även den rådande turbulensen i ekonomin gör det lämpligt att välja en billigare modell än eljest, och den sammanlagda effekten kommer innebära ett markant tapp för Apple på den kinesiska marknaden – det är detta som aktiemarknaden nu har prisat in.

Men detta är förstås inte konkurrens i traditionell liberal mening, utan en teknisk förgrening i två separata marknader, det vill säga protektionism, eller snarare ett kallt tekniskt krig. Det är en reversering av den globalisering som har ägt rum under de senaste fyrtio åren, en period som inte bara har tagit ett utfattigt Kina till rikedom, utan även gynnat västländernas ekonomi i samma utsträckning.

Väst gav bort produktionen med dess problem i form av utsläpp, klimat och arbetsmiljö till Kina, varvid produkterna kunde göras betydligt billigare än eljest. Kina tog ett mindre courtage, men framförallt tog man till sig tekniken och kunnandet (genom tekniköverföring per kontrakt), som man nu behärskar till fullo medan Väst har tappat motsvarande kompetens.

Det är detta som upplevs som ett «hot» av Väst, att Kina har produktionen, logistiken och allt mer av den tekniska och vetenskapliga kompetensen, just de ingredienser som tidigare tog USA och Väst till världsherravälde. Man tänker sig gärna här att Kina skulle ha samma illvilliga intentioner som en gång de västliga kolonialmakterna, och därmed utmana den rådande «regelbaserade världsordningen» under amerikanskt tvång och mobbning.

Och visst, man ska inte släppa vare sig Kina eller någon annan vind för våg, utan man måste sträva efter balans och kontrollmekanismer. Men det gör man alltså inte med ett tekniskt kallt krig, handelskrig med flera mekanismer som har sin yttersta förlängning i krig, här för att upprätthålla det dalande amerikanska imperiets kortvariga hegemoni på världsarenan.

Tärningen kastades för länge sedan, och det är inte ett realistiskt projekt att nu försöka lägga krokben för Kina, eller för den delen «ta tillbaka» produktionen eller förlägga den i andra länder. Indien kan inte matcha Kina i detta avseende, och det kan naturligtvis inte heller mindre länder som Vietnam. Samtidigt är Väst och Kina så intvinnade i varandra, att knuten bara kan lösas med ett alexanderhugg – fullskaligt krig.

Kina tar hem segern i längden, och det är därmed en futil ansats att antagonisera Beijing, eftersom man då slutligen faller i den grop man själv grävde. USA måste ge upp sitt hegemoniska anspråk och erkänna en flerpolig ordning, som världen i stort har allra mest att vinna på, inte minst det Europa som annars blir kollateral skada i drabbningen giganter emellan.

Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Huawei slår tillbaka

Amerikansk exportkontroll kring chips och annan halvledarteknik, inklusive mjukvara, syftar till att strypa Kinas tekniska och ekonomiska utveckling, och därmed hindra eller i vart fördröja tronskiftet. Formellt hänvisar man till «nationell säkerhet», men det är enkelt visa att det argumentet inte har med verkligheten att göra.

Ty i ballistiska missiler och annan militär utrustning finner man inte den mest avancerade informationstekniken, utan betydligt enklare och robustare komponenter. Spetstekniken finner man i så fall i simuleringar och i större AI-system, och i princip finns för varje civil tillämpning även en militär sådan. Det är således ett skenargument, och det dröjer sig helt enkelt om merkantilism.

Huawei har även drabbats av att ha portats från en rad västmarknader i samma syfte, vilket har haft drastisk effekt på nätsidan. Man har å andra sidan de flesta patent gällande 5G-teknik, och lider därför inte särskilt mycket av exportkontrollen som sådan i just det avseendet.

Men för telefondivisionen har amerikansk exportkontroll varit katastrofal, varvid man har gått från världsledande tillverkare till att finnas i den lägre divisionen. Utan chips från TSMC står man sig slätt mot lurar från Samsung och Apple, eftersom man då har att förlita sig på inhemsk teknik.

I Kina är det framförallt SMIC som står för tillverkningen av chips, med processer som har legat ett decennium bakom konkurrenterna. Det är för att SMIC främst tillverkar chips och annan halvledarteknik för bilindustrin och andra tillämpningar, som inte är i behov av ultrasnabba chips. De senare har man istället valt att importera från Korea och Taiwan, i den ordning som frihandel och marknadsekonomi ger.

SMIC kan inte heller enkelt och snabbt ställa om genom att nyttja UV-litografi med maskiner från nederländska ASML, eftersom även Nederländerna deltar i mobbningen. Man är hänvisad till att om inte uppfinna hjulet på nytt, så i vart fall ta igen försprånget helt av egen kraft.

Och det tycks som man har framgång i det avseendet, helt enkelt genom att kasta så mycket pengar och talang man kan på projektet, inklusive att engagera experter från Samsung och TSMC – personer som USA inte kan kontrollera med embargon. På samma sätt har man fått hem betydande talang i en omvänd kompetensflykt, efter att USA åter visat sin systemiskt rasistiska sida.

Det är i mångt och mycket mest en tidsfråga innan Kina är ikapp och därefter naurligt går förbi, varvid vi kommer att ha en obehaglig teknisk bifurkation i världen. Hur ska det veliga Europa ställa sig när Kina står för de allt bättre tekniska lösningarna och USA hamnar allt mer på efterkälken?

Det går dessutom betydligt snabbare än vad de flesta av oss hade föreställt oss. SMIC har fram tills 2021 varit hänvisad till 14 nm-processer, men har sedan 2022 visat sig förmögen att halvera till 7 nm, i paritet med Intel och andra amerikanska producenter, men ännu hacket efter TSMC:s 5, 4 och nu 3 nm.

Den prototypen finns nu realiserad i Huaweis Mate 60 Pro, som släpptes i dagarna. Huawei har här en egen chipdesigner i HiSilicon (海思Haisi), vars chip Kirin (麒麟Qilin) 9000S tillverkas av SMIC. Processen motsvarar Apples A13 Bionic, som finns i bland annat min iPhone SE 2 från 2020, men har i övrigt mer moderna specifikationer.

Modellen skulle knappast ha framgång i Väst, utan mer framstå som föråldrad. Men det man ska ta fasta på är dels att Kina mycket snabbare än förväntat har brutit igenom barriären och forcerat amerikansk exportkontroll, och dels att Huawei har rest sig upp efter käftsmällen och nu slår tillbaka mot imperiet – jag törs lova att man har visst huvudbry i Washington.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

EU krigets huvudfinansiär

Ett och ett halvt år in i det ryska inbördeskriget har ryska trupper cementerat sina försvarslinjer, och de ukraïnska mannarna har ingen möjlighet att bryta igenom på allvar, oavsett hur mycket materiel man erhåller från Väst. Fronten ligger orubbligt fast, och kommer inte att förändras nämnvärt – detta är slutställningen, som Ukraïna bara har att godta i en kommande fred.

Både Kiev-regimen och de hurtiga propagandamedierna i Väst vill emellertid alltjämt hävda att man har «framgångar» på slagfältet, och att man kommer att kämpa till dess att de fem förlorade oblasten är återtagna. Väst kommer att stå Zelenskyj bi «så länge som det behövs», är alltjämt signalen man skickar.

Men i realiteten skissar man i korridorerna redan på villkoren för fred, en process som inte inbegriper Kiev, utan slutligen är en fråga för Moskva och Nato att förhandla om. Zelenskyj är här mest en marionett för USA:s skuggkrig gentemot Ryssland, och komikern i fråga har inte den statsmannamässighet som krävs för att hantera det diplomatiska efterspelet.

Till dess att en sådan fred föreligger, kommer ukraïnska män och kvinnor, och för den delen även ryska sådana, fortsätta att dö i drivor för ingenting, eftersom slagen inte påverkar slutresultatet. Uppskattningarna skiftar betänkligt, men till dags dato rör det sig om ungefär 100k döda och 100k sårade på den ukraïnska sidan, respektive 120k döda och 180k sårade på den ryska.

Det gör totalt en halv miljon offer för kriget i direkt mening, men därtill kommer naturligtvis lidande av annat slag för den ukraïnska civilbefolkningen, trauman man kommer att bära med sig livet ut, samt en social och ekonomisk katastrof som kommer att eka i decennier.

Huvudfinansiär för denna slakt och misär är alltjämt EU, den politiska klubb som sedan första dagen i fluffig retorik har fört fram sina fina värderingar samt dyrt och heligt har lovat att ta sin hand från Moskva medelst avskurna importer av fossila bränslen samt inte minst sanktioner, där de senare emellertid mest drabbar EU själv.

EU handlar mer LNG av Ryssland än någonsin.

Bryssel har visserligen minskat importen av olja och gas i rör från Ryssland, inte minst tack vare den amerikansk-svenska sprängningen av Nord Stream, som tvingade Tyskland att bekänna färg. Men samtidigt har man ökat importen av flytande naturgas från Ryssland sedan krigsutbrottet, eftersom sådan LNG inte omfattas av sanktionerna – ett medvetet kryphål. Under 2023 har man handlat för 40 % mer än under 2021, varvid sjuttio miljarder kronor har gått rakt in i Moskvas krigskassa.

I praktiken är det även så att mycket av den olja och annan gas man erhåller från annat håll ursprungligen stammar från Ryssland, men vidareförsäljs från tredje land till brutalt mycket högre pris, vilket är en av inflationsmekanismerna. Till detta kommer att gränsen är lika porös åt andra hållet, och att Moskva inte lider någon som helst brist på västerländska komponenter och varor.

von der Leyen med anhang pröjsar alltså fyrverkeriet längs fronten, och är tillsammans med Sleepy Joe alltjämt krigets huvudfinansiär. Vinnare på denna utveckling är inte Europa, utan främst USA, som har kunnat sälja ofantliga mängder LNG och krigsmateriel, samtidigt som man stärker den egna makten i världen. Det blir inte mer meningslöst än så.