Kategori: Europa

Kategorier
Europa Hongkong Kina Kultur Liberalism Politik

Starmergeddon vs. Hongkong

Ingsoc-ledaren Keir Starmer sparade minsann inte på krutet när han beordrade myndigheterna att slå ned på protesterna. Efter två veckor hade över tusen personer arresterats och över femhundra åtalats, och fängelsedomarna slogs fast med blixtens hastighet.

Exempelvis dömdes en man till tjugo månaders fängelse för att ha publicerat ett inlägg på sociala medier om att man borde «smash the fuck out» ett asylhotell, medan två andra män fick samma straffsats för att ha bråkat med varandra på öppen gata. Till och med två tolvåringar har dömts för deltagande i protesterna.

Kanske är det i sin ordning att agera sålunda, eftersom det hör till statens kärnuppgifter att motverka våld och fara för allmänheten. Problemet är att det bara tycks vara i sin ordning när «vi» gör det, medan man kritiserar när andra gör det, eller till och med uppmuntrar upplopp på annat håll.

Storbritannien har i egenskap av tidigare kolonialmakt inte lyckats släppa greppet om Hongkong, utan vill alltjämt lägga sig i hur man därstädes exekverar rättvisan och stiftar lagar. 10 Downing Street kritiserade således Hongkong under de två år långa protesterna 2019–2020, som man menade präglades av brutalt polisvåld.

Men det enda våld som förekom var från «demonstranternas» sida, när man demolerade stadens infrastruktur och tunnelbana samt stormade parlamentet. Polisen var tvärtom mycket måttfull och i förekommande fall senfärdig, av rädsla för att inför omvärlden framstå som «brutal». Det var därför eländet kunde pågå under hela två års tid, vilket aldrig hade tolererats i någon väststad.

Senare kritiserade man även den säkerhetslag som Hongkong per grundlag har att införa, men som man konstant blockerade i lagstiftningsprocessen tills Beijing klev in och per samma grundlag införde den genom dekret. Storbritannien och andra kritiserade lagen för att vara «för vag», trots att den inte skiljer sig på någon punkt från motsvarigheter i Väst.

I själva verket har Starmer nyttjat Storbritanniens egen säkerhetslag under upploppen, och det är med den i ryggen som ordningsmakten så snabbt och effektivt har kunnat eliminera misshagliga personer. I jämförelse malde rättvisans kvarnar i Hongkong med en åsnekärras hastighet, under iakttagande av rättsstatens sedvanliga protokoll, och man dömde knappast några tangentbordskrigare till tjugo månaders fängelse så som sker helt lättvindigt i den brittiska Ingsoc-diktaturen.

It’s a fascist regime…

Några protester från västerländska regeringar över Starmers tyranniska agerande hörs naturligtvis inte, och inte heller är några sanktioner att vänta, så som skedde mot Hongkong. Även retoriken skiljer sig markant, där man mangrant benämnde Hongkongs ligister för «demonstranter» eller «demokratikämpar», medan motsvarande element i Storbritannien undantagslöst kallas «högerextremister». Västs tunga har alltid varit kluven och dess ord alltid falska.

På samma sätt anklagar man Ryssland och andra externa krafter för att elda på de brittiska upploppen och utöva otillbörlig påverkan, medan man blundade för den amerikanska inblandningen i Hongkongs motsvarigheter. Det är alltid okej när vi gör det, ty vi är de goda, ty demokrati, och så vidare.

I verkligheten har de brittiska protesterna ingenting med Ryssland att göra, utan är en produkt av den egna havererade politiken, inte minst kring invandring och det famösa Brexit. I samma verklighet odlades Hongkongs studenter metodiskt av NED och andra kongressfinansierade instrument i syfte att så split i Hongkong och därmed skada Kina.

Typiskt för «hongkongare» i «demokratirörelsen» är att de är födda i Hongkong under kinesiskt styre, och alltså inte har den ringaste erfarenhet av att lyda under brittiskt styre i en koloni. Typiskt är också att de äldre generationer som har den erfarenheten är betydligt mer välvilligt inställda till Beijing, och inte lika lätt låter sig påverkas av yttre faktorer.

I Storbritannien finns ingen motsvarande generationsklyfta, utan protesterna har sin grund i klass och utanförskap, där mindre bemedlade har fått skörda de ruttna frukterna av massinvandring, Brexit och levnadskostnadskris. Den utvecklingen kommer att fortsätta under Starmergeddon och Storbritanniens vidare förfall, medan Hongkong har fått frid och ro och kan utvecklas positivt igen.

Hongkong har kommit hem.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Västs uppdiktade syndabock?

Kan det vara någon annan än Ryssland? frågade statsreporter Hedenmo i regimtelevisionens Agenda strax efter att sprängningen av Nord Stream hade ägt rum, och även i andra propagandakanaler lät man förstå att Putin minsann hade saboterat sin egen gasledning för att få det att framstå som att Ukraïna ligger bakom, för att därmed få incitament till vidare krigföring.

Den mer nyktra analysen bortom dessa absurditeter hade istället att USA låg bakom, dels eftersom Biden själv hade utlovat detta, dels för att man på så sätt skulle kunna kontrollera Tyskland och omöjliggöra tysk kompromissvilja, och dels för att man därmed skulle kunna kränga naturgas till Europa och göra profit. Follow the fucking money och analysera alltid vem som tjänar på något.

Samtidigt skulle USA och Väst aldrig kunna tillstå något sådant, eftersom det skulle vara ekvivalent med en krigshandling. Därför lanserade man en kompromiss i form av ett ukraïnskt team som sades ligga bakom dådet.

I dagarna har man pekat ut någon Vladimir Zjuravlov (Владимир Журавлёв) som misstänkt, tillsammans med Jevgenij Uspenskije (Евгений Успенские) och Svetlana Uspenskije (Светлана Успенские), och en arresteringsorder har utfärdats av tyska myndigheter. Voldemort Zelenskyj själv sägs ha tillstyrkt sabotaget, men avråddes av CIA att fullfölja. Sabotageteamet ska därefter ha genomfört uppdraget ändå, och därmed ha brutit mot direkt order.

Så skulle det förstås ha kunnat gå till. Men det är också så man skapar en syndabock, medan de verkligt ansvariga går fria. Man har från Västs sida ett synnerligen starkt intresse av att ta sin hand från dådet, och därför ska man ha en tämligen skeptisk attityd till dessa nyhetsuppgifter. Det som «läcks» till systemmedier är precis det man vill ska komma allmogen till del.

Tidigare pekade man ut Roman Tjervinskij (Роман Червинский), överste i Ukraïnas armé, men denne befinner sig numera i arrest i Kiev för en misslyckad operation. De tre nu misstänkta är verkligen dykare, men förnekar dådet. Zjuravlov befinner sig i Polen, som inte vill lämna ut honom.

Under alla omständigheter kan det befängda rysspåret nu avfärdas för gott, men tills en rättegång mot de tre utpekade och god teknisk bevisning föreligger, är det ändå bäst att förhålla sig fortsatt skeptisk och inte låta detta bli ännu en korrumperad mediesanning.

Svetlana Uspenskije och Vladimir Zjuravlov.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Ingsoc målar in sig i hörn

Stats- och kommersmedier samt politiker i etablissemangskretsar i såväl Storbritannien som Europa i övrigt fortsätter att skylla «högerextremism» för de våldsamma upploppen i England, samtidigt som man alltjämt mörkar parallella händelser. Man berör inte heller de bakomliggande orsakerna, utan förefaller tro att det är en fråga om «radikalisering» via nätet.

Narrativet är att rykten först spreds om att en muslimsk flykting skulle ha begått dådet, men om Ingsoc (English socialism, per «1984») inte hade lagt locket på utan omedelbart gett korrekt information, skulle sådan ryktesspridning aldrig kunna uppstå. Av det bör såväl myndigheter som medier – där som här – lära att inte hålla tillbaka information, särskilt inte för att försöka styra narrativet eller filtrera verkligheten. Ut med språket direkt! Lägg alla korten på bordet!

I sak har det inledande ryktet inte heller någon roll i den fortsatta händelsekedjan, eftersom det i grund och botten ändå rör sig om ett flyktingrelaterat dåd. Det spelar ingen som helst roll att den sjuttonårige afrikanen är «född» i Storbritannien, ty de «värderingar» förövaren tycks ha fostrats i har inte mycket med brittisk och europeisk kultur att göra. Och det är därför upprördheten är så stor – detta borde inte kunna hända.

Frågan man ska ställa och diskutera i stats- och kommersmedier i huvudfåran är alltså vad det är för typ av «radikalisering» och influenser som får dessa pojkar med invandrarbakgrund att med kniv angripa småflickor, eller vad motsvarande dåd i Umeå för ett par år sedan hade för kulturella bevekelsegrunder.

Man bör ställa frågan vad det är för personer i Storbritannien som kastar syra i ansiktet på kvinnor, eller utnyttjar småflickor i storskalig organiserad omfattning, och vad detta klientel har för kulturell bakgrund (uppenbarligen inte engelsk). Men synbarligen har man i Ingsoc och andra politiska kretsar en ambivalent inställning till invandrarrelaterat våld, ett utslag av woke som har resulterat i den underliga form av «two-tier policing» som är förhandenvarande i landet.

Big Brother själv, det vill säga Keir Starmer, angriper hellre demonstranter och hotar med konsekvenser än att rannsaka den egna politiken och de orsaker som ligger i grunden för utvecklingen, det vill säga fortsatt hög invandring, allt högre levnadskostnader, allt sämre möjligheter till arbete och bostad och allt större förtryck mot dem det berör.

Ingsoc är visserligen färsk i regeringsställning, men man omhuldar just den politik som har lett till det brittiska förfallet, och man har tillsammans med tidigare konservativa ministärer stor del i denna utveckling. Det man kallar «högerextremism» har så att säga inte uppstått av sig självt ur ett vakuum, utan är resultatet av politik som har förts i decennier.

Starmers socialistregim angriper även socialer som X för att tillhandahålla en plattform för andra att «elda på» upploppen och sprida desinformation. Men lösningen på dilemmat är nog inte drakonisk censur utan att som tidigare påpekat att själv tillhandahålla relevant och ofiltrerad information.

Ett problem härvidlag är emellertid att människor inte längre litar på staten och etablissemangsmedierna, efter att dessa under så många år ljugit, förvanskat och censurerat samt försökt kontrollera plattformar på nätet att rätta sig efter det statliga narrativet. Den förtroendekrisen kommer att ta mycket lång tid att reparera, om det ens är möjligt.

Ingsoc målar därför in sig i ett hörn genom att angripa symptomen istället för orsakerna, att angripa folket och underblåsa polariseringen istället för att ta till sig av protesterna, samt att implementera en socialliberal diktatur med hård informationskontroll. Den vägen leder bara till än större problem, och England lär därför fortsätta att brinna.

Kategorier
Europa Politik Ryssland Teknik

Skrot till Ukraïna

Voldemort Zelenskyj lär ska ha fått de första exemplaren av Västs undervapen, de F-16-plan som sägs utgöra en spelförändrare i det utdragna kriget. I vart fall är det så retoriken lyder i den tröttsamma västliga propagandan, medan verkligheten kanske är något annorlunda beskaffad.

Ty om man menar allvar med utsagan att Ryssland «inte får» vinna kriget och att man står upp för Ukraïna «så länge som det krävs», hade man naturligtvis inte skickat skrot till Kiev, utan moderna plan som F-35, Mirage med flera. Men man är rädd för att dessa avancerade pjäser ska falla i händerna på Putin.

Exempelvis Danmark har förpliktat sig att skicka nitton F-16 till Ukraïna, men det är plan man började köpa in 1980 (!) och som successivt nu ersätts av F-35. Det man skänker är alltså sådant som är ämnat för skroten, och som inte på allvar kan rubba styrkeförhållandena i kriget.

Dels är det fråga om ett utnötningskrig med artilleri, och flyg har i sådana situationer begränsad funktion. För att ha framgång måste Kiev först slå ut Moskvas mobila luftförsvarssystem, vilket man hittills har gått bet på.

Ryssland kommer även att kontra med MiG-29, Su-27 och andra motsvarande plan för att slå ut de ukraïnska myggorna, och man har till och med utfärdat belöning för den som först skjuter ned ett F-16. Däremot är det tveksamt om Moskva sätter in Su-57 i femte generationen, eftersom det inte lär behövas. Småningom lär dessa flygande skrotdelar förevisas i Park Patriot i Moskva i likhet med andra pjäser.

Utmärkande för Västs stöd har ideligen varit att det utgörs av sekunda pjäser som levereras i lagom takt för att hålla Ukraïna nätt och jämnt över ytan, snarare än det massiva stöd av förstklassig materiel som skulle kunna göra skillnad. Analysen måste därför bli att Väst med sina vapenleveranser och stöd nyttjar Kiev som proxy för att nöta på Rysslands förmåga och att långsiktigt försvaga Moskva.

Det har vi här hävdat hela tiden, utan att man för den skull redovisar sådana motiv i den gängse propagandan. Men allmogen kan nog tänka självständigt, och ser trots allt igenom dimmorna och krutröken. Det som uppenbaras är den totala lögnen om Västs intentioner, och det är knappast Ukraïna och dess befolkning man har för ögonen i detta skuggkrig.

Även den svenska moderatregimen har ju utlovat JAS-plan till Voldemort, men det har stannat vid läpparnas bekännelse. Man hävdar att F-16-planen har «prioritet», men det finns naturligtvis inget som hindrar en parallell satsning.

Problemet för Sveriges vidkommande är att de ålderstigna JAS-planen (generation 4.5) är våra «flaggskepp», och vi har inga F-35 eller liknande att tillgå som ersättare. Rosenbad är inte dummare än att man vet att Putin kommer att plocka JAS-39 lika enkelt som F-16, och det vore en svår inrikes nesa att hantera.

Kategorier
Europa Kultur Politik

Burn Britannia

Starmers socialistregim har fått en tveksam start i och med de kravaller som anställs runt om i det arma landet. Medier och politiker gormar i vanlig ordning om «högerextremism», men i min optik rör det sig helt enkelt om vanliga arbetare som har fått absolut toknog av massinvandring, woke och annan repression, särskilt som man av den repressiva regimen systematiskt förhindras att uttrycka sin mening.

Exempelvis Tommy Robinson, den forne ledaren för English Defense League, var likt många andra för vänsterklägget så förhatliga figurer länge bannlyst från sociala medier på FBI:s inrådan, men har sedan frihetshjältar som Elon Musk tog kontroll över X åter funnit en plats i rampljuset. I vänsterblivna medier sägs han «dirigera» upploppen, men han har inte någon sådan funktion eller ens förmåga att samla sådana skaror.

Nej, detta rör sig om spontan självantändning i ett Storbritannien som har gått ned sig alldeles efter Brexit och en rad andra gigantiska politiska felslut, från den bisarra hanteringen av covid och den misslyckade energipolitiken till det fientliga förhållandet till Kina och dess roll i den brittiska ekonomin (kärnkraft, mobilnätverk med mera). Tanken med Brexit var att ta kontroll över migrationen, men resultatet blev tvärtom än högre invandring.

Den utlösande faktorn var denna gång ett bestialiskt mord på tre småflickor, begånget av en «afrobrittisk» tonåring, en händelse som minner om motsvarande besinningslösa våld som en «afrosvensk» tonåring anställde i Sverige för ett par år sedan. Folket ser igenom propagandan och är förmögna att räkna själva vilka som är kraftigt överrepresenterade i vålds- och kriminalstatistiken, även om regimen gör sitt bästa för att frisera siffrorna (där som här).

Repressionen mot det egna folket och den egna kulturen i kombination med vurmen för och daltandet med ett invandrat klientel är det som har kommit bägaren att rinna över, för all del inte bara i Storbritannien, utan över hela Europa. Tillsammans med recession, sparbeting och försämrad ekonomi i allmänhet är det en farlig grogrund för politiskt våld, som vi här ser brisera.

Starmer-regimen förefaller dock inte ta intryck av protesterna, utan hotar istället demonstranterna med åtgärder, på samma sätt som den liberale diktatorn Trudeleau i Kanada drog in bankkonton för protesterande chaufförer och andra arbetare under pandemin. Det är det modus operandi efter vilket socialliberala diktaturer arbetar, att medelst «civilsamhället» dra in livsnödvändiga funktioner och undandra åtkomst till plattformar för att dymedelst tukta medborgarna att omfatta de rätta värderingarna och normerna samt påtvinga folket sina politiska reformer.

Men man misstar sig naturligtvis grovt om man tror att denna eld går att släcka, annat än tillfälligt. Storbritannien kommer att fortsätta brinna under lång tid, och det politiska kaoset lär fortsätta. Starmer gör sig omgående till ovän med folket, och lär småningom få plikta för det vid valurnorna.