Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Dollar i ukraïnabrasan

Representanthuset klubbade igenom ett stödpaket om sextioen miljarder dollar till Ukraïna, efter att ha släpat benen efter sig i flera månader. Om förslaget även godkänns i senaten får Kiev en smula andnöd, och det tragiska kriget kan därmed fortgå ytterligare en tid. Däremot påverkar det knappast den slutliga utgången, utan förlänger mest lidandet.

Säkert är det ändå inte att senaten röstar för paketet, eftersom det på ett synnerligen smutsigt vis buntar samman stöd till Ukraïna, utbrytarprovinsen Taiwan och den israeliska invasionen av Gaza med en tidigare motion om att tvinga Bytedance (字节跳动 / Zijie tiaodong) att sälja Tiktok, det vill säga den internationella versionen av Douyin (抖音). Sådan government overreach vill man i senaten helst inte medverka till, samtidigt som det strider mot fundamentala amerikanska värden och av allt att döma även konstitutionen.

Samtidigt är det valår, och beroende på hur opinonen fladdrar har man att navigera utan missöden. Frågan om Tiktok kan lämnas till juridiken att hantera, medan eventuellt stöd till Kiev måste komma nu – eller aldrig. Att inte godkänna paketet innebär således att avgöra krigets utgång, samtidigt som man alienerar Europa, innan Trump ens blivit vald.

Därför talar logiken för att man fullföljer, varvid än fler dollar kastas i ukraïnabrasan, det svarta hål som fortsätter att konsumera resurser utan att resultera i någon förändring. Man ger ukraïnska folket falskt hopp, samtidigt som kriget fortsätter att fräta på ekonomin, enkannerligen i Europa.

USA gör det man gör bäst.

Visserligen har Washington råd på ett helt annat sätt att strössla pengar sålunda, eftersom man dels göder det egna militärindustriella komplexet, och dels kan trycka mer pengar på övriga världens bekostnad givet dollarns status som reservvaluta, men någonstans tar den ekonomiska verkligheten slutligen vid även för USA:s vidkommande.

Stödbeloppet motsvarar hela den federala budgeten för rymdprogrammet, för att ställa saken i proportion, och då rör det sig om ungefär hälften av det årliga stödet till Kiev. Det är således pengar som inte nyttjas i forskning och teknisk utveckling eller på annat konstruktivt vis, utan helt enkelt bränns upp i dödens kvarnar längs fronten.

Zhongnanhai betraktar helt säkert saken med viss munterhet, och har egentligen inget emot att Vita huset går ned sig allt mer i konflikter långt bort från Kina. Visserligen vill man helst av allt ha fred och en stabil världsordning, men givet USA:s allt större aggressioner mot Beijing är det ändå ett mindre dåligt alternativ. Nämligen för att det minskar det amerikanska trycket och Washingtons förmåga att konkurrera med Beijing i allt från infrastruktur och rymdkapplöpning till forskning och utveckling.

Även Mellanösterns enda ockupationsmakt får en bunt pengar för att slutföra folkmordet i Gaza samt ta sig an den uppstudsiga perserkatten.
Kategorier
Europa Politik

Partibalkanisering

Ju fler kockar, desto sämre soppa, särskilt i politiken. På samma sätt som kristendomen har fissionerat i miljarder dottersamfund, uppstår ideligen allt fler politiska partier. Senast i raden är den så kallade Folklistan, efter att kristflickorna Busch och Skyttedal tycks ha hamnat i tjejbråk om någon kille, eller vad det nu kan röra sig om.

Skyttedal förlorade därmed sin plats som kandidat för KD, och således även de omfattande förmåner det innebär att få representera Sverige i EU-parlamentet, inklusive månatliga «kontorspengar» om flotta femtio papp med mera. Faktum är att hon förlorar fotfästet helt och hållet, och vad ska en politiker med extravaganta vanor och utan verklig arbetslivserfarenhet då ta sig till?

Det är under sådana förutsättningar man bildar nytt parti. Kändisskapet har hon redan, men för att åstadkomma ny fräschör har hon lagt sig till med synnerligen aggressiv makeup och motsvarande attityd, samt slagit påsarna ihop med Jan Emanuel under effektfulla former, med stor draghjälp från etablissemangsnära stats- och kommersmedier i huvudfåran – en märklig och obalanserad ynnest som knappast visas andra partier och kandidater i marginalen.

För all del tror jag fullt ut på att Skyttedal främst inte är ute efter «kontorspengar» för att finansiera sitt haschbruk, utan har ärligt uppsåt i att vilja förändra. Än mer så den märklige S-profilen Emanuel, som redigt strösslar projektet med en del av sin på välfärdsmedel ihopbluffade förmögenhet.

Men i EU utövas makten av partigrupper med tämligen bestämda konfigurationer, och det är inte helt lätt att se hur Folklistan passar in i den miljön. Skyttedal representerar EPP, men man kan knappast föreställa sig Emanuel i den grupperingen. Den hastigt uppsmällda och näringsfattiga hemsidan ger inga svar.

Överhuvudtaget är EU-valet en besynnerlig konstruktion, till vilken partierna mestadels skickar B-laget eller outsiders, som den ideologiska hoppjerkan Teodorescu, som ju ersätter Skyttedal för KD:s räkning. En representativ soppa där man enbart kan rösta på tämligen konforma kandidater från det egna landet, och därmed alltså inte har något verkligt inflytande i att påverka europapolitiken. Det är en skendemokrati.

Skyttedals möjlighet att bli återvald är samtidigt minimal, givet att Emanuel står som toppkandidat för listan. Det är osannolikt att man ens tar ett enda mandat, och vad Emanuel i så fall ska ta sig till med det är oklart. Utan klar politisk deklaration i ett omfattande program blir det mest ett politiskt kändisjippo, vilket då är ett uttryck för hur den sköra demokratin successivt urholkas än mer. Det blir soffan för min del.

Folklistan – en politisk häxbrygd på kändisskap, marijuana och anabola steroider.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik

Pragmatikern Scholz visar vägen om Kina

Regimtelevisionen SVT berättar att tre afrikaner under sluttampen tycks ha släppt förbi hemmahoppet He Jie i Beijings halvmara under «suspekta former», men det rör sig i själva verket om harar (pacers) med syfte att mana fram nationellt rekord. Det är en etablerad praxis i grenen i fråga, men det passar förstås samtidigt in i det sedvanliga eländesnarrativet att misstänkliggöra Kina för fusk och oegentligheter.

I samma stående agenda ingår att i nyhetsurvalet stryka allt sådant som kan indikera något positivt för Kinas räkning, det vill säga att helt enkelt stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det regnar när nyhetsflödet inte rimmar med uppsåtet att måla landet i de allra mörkaste och dystraste av nyanser. Alternativt är statsreporter Tilde redan arresterad för spioneri som hämnd för Tidö-regimens utvisning av en kinesisk journalist, och eftersom statsteve bara har en enda korre för hela Asien blir det då svart i rutan och på vitwebben.

Man kan här notera att förbundskansler Olaf Scholz åter är i Kina, denna gång för ett längre besök om trenne dagar, ackompanjerad av en rekordstor delegation från tyskt näringsliv. Om detta har förstås statstelevisionen inte rapporterat så mycket som ett knyst, och för övrigt inte heller kommersmedier i huvudfåran.

Tyskland är visserligen för närvarande Europas sjuke man (eller möjligen kvinna), men samtidigt alltjämt Europas ekonomiska motor och framförallt Sveriges största handelspartner. Vad Tyskland och dess Führer tar sig för är därför – borde vara – en given angelägenhet av vikt för vårt vidkommande.

Men transatlantisterna i stats- och kommersmedier noterar samtidigt noggrant att Scholz’ agenda avviker från det gängse protokoll som drottning Ursula och EU har uppdragit, nämligen att «riskminimera» eller rent av «frånkoppla» gentemot Kina. I själva verket avviker det även från Tysklands officiella hållning, men i realiteten är det ändå pragmatikern Scholz som bestämmer.

Snarare än «riskminimering» fortsätter Tyskland därför att öka handelsutbytet med Kina, till Ursulas, Baerbocks och statstelevisionens förtret. Någon antydan om förändring föreligger således inte, utan investeringsviljan är fortsatt hög, under den högst självklara observationen att Tyskland (Europa) och Kina beror av varandra i symbios och synergi. Självklart för alla, förutom transatlantisterna i Sverige och annorstädes, vill säga.

Faktum är att även Sveriges handelsutbyte med Kina fortsätter att öka på samma sätt, även om vår andel bara är hälften av den tyska. Men vi beror alltså även indirekt av den tyska handeln på Kina, i egenskap av underleverantör till tyskt näringsliv. Ur nationalekonomisk synvinkel är detta alltså synnerligen goda nyheter, även om det inte rimmar med den officiella politiska hållningen – och därför kan man inte heller rapportera sakligt i ärendet.

Förvisso har det alltid ingått i repertoaren att först spotta Kina i ansiktet för att sedan diskutera affärer, men spottloskan har mestadels rört sig om «mänskliga rättigheter» i syfte att tillfredställa någon högljudd flank. Nu handlar förolämpningarna istället om ekonomiska och politiska spörsmål, som att Kina har «överkapacitet» eller att man inte vill ta ställning mot Ryssland i den lokala europeiska konflikten.

Även Scholz berörde denna «överkapacitet» och diverse politiska angelägenheter, men mestadels som formalia, under huvudmålet att trygga välfärd och jobb för tyskarna. Det borde vara en självklar uppgift även för den flegmatiska regimen i Rosenbad, istället för att mopsa upp sig och ständigt fälla krokben för sig själv.

Vän av ordning kanske invänder att både Sverige och Tyskland har negativ handelsbalans gentemot Kina, om än positiv balans totalt, men det är alltså en del av synergin. Import från Kina innebär betydligt billigare komponenter, som bland annat nyttjas i de produkter som sedermera exporteras till den kinesiska och andra marknader. Inte heller detta är alltså ett nollsummespel, utan en vinn-vinn-situation.

Kategorier
Europa Kina Politik

Socialliberala tomtar

Är man medlem i en organisation vars mål är att lägga sig i Kinas interna angelägenheter, exempelvis hur demokratin i Hongkong exekveras, får man nog räkna med att själv bli granskad. Om syftet till yttermera visso är att skada landet genom att förorda sanktioner, förtala med propaganda eller utöva påtryckningar av annat slag, får det anses som tjänstefel att inte närmare studera vad en sådan fientlig grupp smider för ränker.

Men för två svenska folkpartister – Forssell och Mohamsson – gäller den absurda tanken att man tror sig ha rätt att intervenera i strikt kinesiska spörsmål, därtill utan konsekvenser, enkom för att man hyser vissa godtyckliga «värderingar», som man inbillar sig är «universella». När det sedermera uppdagas att Kina faktiskt har tentakler ute för att närmare studera dessa och andra illvilliga typer, ser man det som ett «angrepp» på inte bara den egna personen, utan hela det västerländska demokratiska systemet.

Diagnosen är även här trivialt utställd som paranoid psykos, det vill säga sinnessjuk förföljelsemani som yttrar sig i tankar som att Kina vill kullkasta den liberala demokratiska världsordningen för att sedan ersätta den med den starkes rätt samt ha total makt över alla aspekter… över svenska och europeiska invånare.

Tomtar på loftet och kineser i telefonen – som omväxling till de ständigt närvarande amerikanerna.

Nej, Kina har inga sådana planer, har aldrig haft, och kommer förmodligen aldrig att ha – såvida inte man pressar landet i den riktningen. Däremot har man sedan lång tid en stående ambition att återta full kontroll över sitt territorium efter närmare tvåhundra år av västligt och japanskt kolonialt förtryck, av ett slag som Forssell et al försöker vidmakthålla in i denna dag under den amerikanska fascistregimens ledning.

Varken mer eller mindre. Kina har ingen «hemlig plan» på att «ta över» världen eller ersätta amerikansk global hegemoni, utan blott att vara herre i sitt eget hus samt ha globalt inflytande i proportion till dess relativa styrka, naturligtvis under en verkligt regelbaserad ordning som inte godtyckligt bestäms av mobbaren USA.

Vill man hindra den utvecklingen mot en polycentrisk eller mångpolig världsordning får man nog gå i krig med Kina, ty givet allt annat lika är det nu alldeles för sent att söka hålla landet nedtryckt under vattenytan.

Tillsammans är vi européer genom EU starkare än Kina, hävdar man, men den utsagan är trivialt falsk. Kinas ekonomi är större och växer med större hastighet, men framförallt har man en produktionskapacitet som gör EU till en dvärg i sammanhanget. Man är också en ledande teknikmakt, medan Europa halkar efter allt mer när man reglerar sönder och samman unionen istället för att uppmuntra innovation och tillväxt.

Det är just socialliberala tomtar av det här slaget, tillsammans med andra kinafientliga krafter, som kontinuerligt pajar Europa genom att ge utlopp för sin schizoida hållning gentemot landet. Scholz och Macron vet betydligt bättre, och framförallt vet man att vi står i ömsesidigt beroende till Kina, att båda makterna står som vinnare på livlig handel och samarbete eller alternativt förlorare som bittra fiender. På egen hand förtvinar Europa, och man kommer då alltid att stå i skuggan av det betydligt starkare USA.

Därför ska vi inte hålla samman mot diktaturen i Beijing eller bjuda motstånd, utan under ömsesidig respekt för respektive system, kultur och tradition ha maximalt utbyte under så rättvisa former som möjligt. Politiker som Forssell och Mohamsson åligger således att verka för en sådan utveckling genom förhandlingar och avtal, snarare än att tugga fradga och dunka huvudet i väggen över en inbillad fiende.

Kinesiskt ordspråk: 己所不欲，勿施于人 (ji suo bu yu, wu shi yu ren), eller gör inte mot andra det du själv inte önskar. Tillämpat på den förhandenvarande situationen: om du inte vill att Kina ska spionera på dig, lägg dig då inte i Kinas affärer. Är denna gyllene regel en svår moralisk maxim att upprätthålla för förment frisinnade folkpartister?

Kinanojan är inte till vårt gagn.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Statsmoralismen

Snuten skulle ju kraftsamla mot gängbrottsligheten, skjutningarna och det grova våldet, men lägger som vanligt krutet på poängjakt och att beivra ideologiska brott mot staten, exempelvis att upprepat placera konstnärer i fängelse för «olagliga stenciler» på webben, trots svår platsbrist vid anstalterna. I Sverige straffar man hellre ord än mord.

Ett annat sådant ideologiskt brott mot staten utgörs av sexköp, i Sverige realiserat juridiskt genom en märklig asymmetrisk lagstiftning som tillåter utbud men inte efterfrågan. Intermittent ser vi i statsteverutan sexköpspolisen Simon lägga ut texten i syfte att kontinuerligt uppfostra populasen om det svåra brottet och klargöra statens radikalfeministiska hållning i frågan, naturligtvis utan varje form av debatt eller mothugg.

Polisen har även återkommande kampanjer i saken, för närvarande under beteckningen Sluta köpa sex i huvudstaden. Även i Malmö «fruktar» man en invasion av fria europeiska sexköpare i samband med Melodikrysset i maj, varför man i vanlig ordning har engagerat hotellen som angivare och sexköpsspioner, helt i DDR-mässig Stasi-anda.

Man kunde här tycka att polisen borde rikta alla krafter åt att förhindra terrorbrott vid sagda festival, istället för att snoka vid hotell och thaibodar vad människor gör i sänghalmen med eller utan pekuniärt utbyte. Men den sociala ingenjörskonstens Sverige kan helt enkelt inte ömsa sitt socialistiska folkhemsskinn och bli en modern frihetlig nation i Europa, utan staten har ett sjukligt behov av att ideligen läxa upp medborgarna i en märklig form av statsmoralism.

Anstaltsbrist eller inte, om handen slinter blir det finkan…

Förutom att avstå från sexköp ska du även minska konsumtionen av kött, enligt intermittent återkommande propaganda från ett otal myndigheter som alla har «klimatet» som överideologi och överordnad princip. Spela ska du helst inte göra alls, i vart fall inte om det inte gynnar staten (eller Socialdemokraterna), men hur som helst «ansvarsfullt» under ideliga påminnelser och pekpinnar.

Den svenska staten befinner sig alltjämt i bunkerläge i frågan kring rekreationsdroger, och kommer aldrig att ge upp kampen för det «narkotikafria samhället» trots att Europa går i en annan riktning. Hellre än att ta ansvar för marknaden, så som tidigare för alkoholen, lämnar man ruljangsen till babbekidsen i Orten, med känt resultat i form av kriminalitet och extremvåld. Strömmer, Kristersson och gänget har skygglapparna på.

Alkohol i sig är förstås en annan moralistisk hjärtefråga för de frisinnade godtemplarna och folkpartisterna i riksdagen, och även här syftar man till att göra svensken till renlevnadsmänniska. Sverige märker ut sig tillsammans med Finland i att ha särskilda statliga butiker för alkoholhaltiga drycker, därtill med omfattande taxering, medan övriga européer tycks kunna hantera sådana inköp i snabbköpet och lokalbutiken utan större problem.

Men det Sverige som alltså inte ens kan tillåta «spontandans» på krogen (trots uppdaterad lagstiftning) kommer naturligtvis inte heller att någonsin inta en liberal hållning i de ovan behandlade spörsmålen, utan kommer för evigt – i vart fall under din och min livstid – upprätthålla en stalinistisk struktur kring människors primära behov av rekreation och njutning.

Det finns ingen samlad politisk kraft som vill förändra denna ordning, och den liberala positionen i svensk politik är mer vakant än någonsin. Svensk liberalism är död, och kvar finns bara fickor av frihetligt motstånd. Den enskilde rebellen kan inte göra så mycket annat än att ge staten fingret och helt enkelt göra tvärtemot påbuden, om det är påkallat.

Men har staten ändå inte ett givet ansvar i dessa spörsmål? Självklart har man det, nämligen att angripa problematisk prostitution omfattande drogberoende element utanför sociala skyddsnät, men i övrigt låta människor utbyta tjänster och kapital fritt, samt att angripa problematisk drogkonsumtion omfattande vissa tyngre droger, men i övrigt skademinimera verksamheten med licensierade rekreationsdroger och frisläppt alkohol. Och så vidare i samma anda.

Staten har även ansvar att informera om möjliga skadeverkningar av olika slags konsumtion och beteenden, men har i övrigt inte att göra med den enskilde individens livsstilsval. Extra tokigt blir det när man angriper essentiella livsmedel som har utgjort primär näringskälla under hundratusentals år (kött), och istället förespråkar hälsovådlig ultraprocessföda i något missriktat syfte att «rädda planeten».

En annan balans är således önskvärd, och statens räckvidd måste beskäras ordentligt. Vi har här att göra med government overreach av grova mått, och den sortens ingrepp i den enskilda människans liv blir dessvärre inte färre med tiden, utan allt fler. Säg därför bara nej, ät rikligt med kött, ta en hembränd sup, rök en braja, bränn en tusing på travet och begär en handtralla till massagen! Bara för att.

Ge statsmoralismen fingret.