Kategorier
Europa Politik Ryssland

Gränslösa volymer

Wir schaffen das! och mitt Europa bygger inga murar skanderade man under migrantkrisen 2015, då ett lämmeltåg av sociala turister svämmade över Europa. Solidariteten känner inga gränser, hävdade man, och dåtidens politiska stjärnor som Annie Lööf menade att Sverige skulle kunna härbärgera fyrtio miljoner invandrare.

Landsfadern Fredrik Reinfeldt fyllde i med att Sverige mestadels består av skog, men problemet är att invandringspolitiken inte hade karaktären av att ge ut en mindre areal skogsmark till utländska intressenter på gammelamerikanskt manér, utan bestod i att snabbast möjligt slussa ut det invandrade klientelet i bidragsberoende i städer med omnejd, platser som sedermera antog karaktären av särskilt utsatta områden.

Under sådana omständigheter är det alltså inte möjligt att ta emot fler migranter än vad förutsättningarna medger, vilket vid tiden försynt påpekades av en del debattörer, som emellertid fick ränna gatlopp för att ha ifrågasatt solidariteten. Man fiskar i grumliga vatten, som det hette.

En snarlik debatt om «volymer» tycks nu ha etablerats, sedan nationalistledaren Åkesson i en intervju hävdat att det finns en «övre gräns» för det svenska stödet till Ukraïna. Det är visserligen en självklar utsaga, men icke desto mindre har den orsakat rabalder bland oppositionens demagoger.

Det är bara Putin som tjänar på den typen av retorik, menar Anderssonskan, medan centerclownen Demirok tar i så han spricker när han anför sina argument i saken. Han menar att «vårt sätt att leva» (återigen denna löjliga amerikanism) och vår framtid beror av utgången i Ukraïna. Han likställer Putin med ett rovdjur som kommer att fortsätta jaga byten.

Så ser krigspsykosen alltså ut, och det är verkligen fråga om paranoid psykos då fruktan för vidare ryskt avancemang är fullständigt grundlös. Den som resonerar i sådana termer har inte förstått konfliktens rötter och den djupare historien bakom utvecklingen, utan ser moskoviten som en bindgalen aktör i syfte att lägga under sig Europa.

Emellertid redogörs aldrig för hur det skulle gå till, även om man tillfälligtvis antar hypotesen om en så verklighetsfrämmande och historielös rysk strategi. Man har i den västliga vulgärpropagandan under hela krigets förlopp pratat ned Rysslands förmåga och påtalat den ryska härens usla skick, samtidigt som Putin själv hela tiden har varit antingen dödligt sjuk i diverse åkommor eller potentiellt föremål för en rad palatskupper.

Fallfärdigt ryskt plåtschabrak.

Hur skulle en så risig nation, med en så labil ledare under en så sjaskig ekonomi och en så korrupt armé egentligen kunna angripa Europa, därtill givet att Natos kapacitet och budget är flerfaldigt större än Rysslands? Man är oss svaret skyldig, och båda dessa premisser kan alltså inte samtidigt äga giltighet.

Nej, Putin eller någon annan företrädare för Kreml har varken intresse eller förmåga att angripa Europa, utan man bevakar blott sina intressen i att hejda Natos expansion samt upprätthålla en rimlig säkerhetsordning. För realpolitiska bedömare är den analysen inte bara uppenbar utan närmast trivial, och det är inte särskilt svårt att se de geopolitiska strukturerna bakom konflikten.

Men man framställer för den mer okunniga populasen konflikten i en helt annan dager, med något slags paranoid skrämseltaktik i syfte att uppamma oreserverat stöd för fortsatta vapenleveranser och andra bidrag, eftersom «vår framtid» tydligen hänger på en skör tråd.

Verkligheten har emellertid här att Ukraïna redan har förlorat kriget, och att vårt öde därför måste vara beseglat, enligt denna enfaldiga retorik. Syftet nu är främst dock att nöta ned och försvaga Ryssland så mycket man kan under den tid som återstår, men det sker alltså på det ukraïnska folkets bekostnad.

Man kan skicka hur mycket vapen och ammunition som helst, men utan manskap att hantera materielen är slaget ändå förlorat. Det är den servettkalkylen Anderssonskan, Demirok med flera har att göra, och i själva verket har man redan gjort den, dock utan att för den skull anpasa retoriken därefter. I realpolitisk mening kan man emellertid notera att Kristerssons regim inte har skickat några JAS-39 Gripen, och inte heller kommer att göra så, eftersom det är meningslös kapitalförstöring – man känner förstås utgången.

Om det inte finns någon «övre gräns» för stödet till Ukraïna, är innebörden därför att vi snart måste sätta stövlar i backen i rumpstaten i fråga. Vi har emellertid redan gjort Poltava en gång, och ett vidgat storkrig i Europa ligger nog inte i vårt intresse. För det blir den yttersta konsekvensen av vårt obegränsade stöd. Går Demirok och Anderssonskan i täten för fälttåget av karoliner, eller är det fotfolket som åter måste plikta för politikers storhetsvansinne?

Ingen övre gräns: svenska karoliner tågar än en gång mot Poltava.
Kategorier
Europa Kina Kultur Liberalism Politik USA

Tiktokriffraff dödar Biden

Interwebben propagerar för närvarande hypotesen att Genocide Joe vill eliminera Tiktok för att appens algoritm genererar resultat i propalestinsk riktning, vilket då är i strid med den absoluta sionistiska hållning som Vita huset omhuldar. Säkerligen irriterar man sig i den politiska klassen över att Tiktoks algoritm inte är under NSA:s och FBI:s överinseende och därför inte kan styras i önskvärd riktning, men det är icke förty en paranoid konspirationshypotes som inte har med verkligheten att göra.

Man kan här notera att Tiktok i likhet med andra socialer inledningsvis gav motsatt resultat, i sionistisk favör, efter att Hamas lät skicka stormtrupper över den israeliska gränsen för att idka terror av ett slag som världen helt enkelt har fått nog av. Allmogen har inget att invända mot att Tel Aviv försvarar sig mot sådan illvilja, under proportionerliga former.

Sedan dess har emellertid mycket blod flutit i Jordan, och judestaten har utnyttjat situationen för att accelerera ockupationen och helt sonika jämna Gaza med marken, varvid den sionistiska skurkregimen har gjort sig skyldig till folkmord och andra brott mot mänskligheten. Man kanske har Bryssels och Washingtons – och de etablissemangsnära mediernas – oreserverade stöd i detta genocid, men i de breda massorna, enkannerligen bland ungdomen, när man en annan åsikt.

Tiktoks algoritmer svarar helt enkelt mot denna verklighet, medan andra socialer är politiskt styrda på olika vis i syfte att prioritera regimvänliga och vänsterliberala resultat samt i förekommande fall även skuggbanna eller utesluta sådana källor som är alltför avvikande gentemot etablissemangsnarrativet, inte bara avseende Israels folkmord på palestinier, utan även kriget i Ukraïna, pandemin med mera.

Elementärt har vi här emellertid att det amerikanska presidentvalet – och förmodligen även det judiska folkmordet i Gaza – kommer att vara överstökat när klockan klämtar för Tiktok framåt nyår, och att lagen om tvångsförsäljning – om den mot all förmodan överlever en rättsprocess – därmed inte hinner få effekt avseende denna fråga.

Vi har vidare att antipatin och aggressionen gentemot Tiktok är av äldre datum, ursprungligen initierad av Donald Trump, i harmoni med Vita husets generella ansats av att innestänga, angripa och obstruera Kina med alla tillgängliga medel i syfte att sinka landets vidare tillväxt och utveckling. När man inte kan konkurrera med Huawei, ZTE, Tiktok, BYD med flera, inför man istället tariffer, marknadsförbud, exportkontroll och så vidare, under ett övergripande argument om «nationell säkerhet».

Helst skulle man vilja lägga beslag på Tiktoks algoritm, som Meta med flera försökt kopiera utan större framgång, men det kommer helt enkelt inte att ske eftersom det är i strid med kinesisk lagstiftning att utan tillstånd sälja algoritmer av sådant slag. Zhongnanhai kommer givetvis inte att ge sådant tillstånd under former av «economic coercion», där den amerikanska regimen under den starkes rätt försöker roffa åt sig andras intellektuella egendom.

Till yttermera visso har Trump sent omsider kommit underfund med att Zuckerschmucks Facebook är ett betydligt större hot mot USA och dess vacklande demokrati, och han motsätter sig således numera försäljning av Tiktok. Den djupa statens angrepp mot honom efter the steal och hans sorti från Twitter med flera omständigheter torde ligga till grund för detta – när självaste presidenten blir bannad från socialer är det allvar.

Trumps ledning i opinionen är knapp men stabil – och kan accelerera efter Bidens angrepp på Tiktok.

Därmed är det upplagt för en rafflande valkampanj, i vilken man passande nog har satt Trump i rättslig tvångströja under en process som är noga förlagd i tiden för att gynna Creepy Joe, men som i vanlig ordning tycks få motsatt effekt. Genom att signera beslutet att avrätta Tiktok har Sleepy Joe samtidigt gjort sig till potentiell ovän med 170 miljoner användare, som dessutom till övervägande del motsätter sig hans stöd till Israels folkmord på palestinier.

Tiktok-pöbeln kan därför bli den kraft som slutligen avgör valet, och Biden-regimen faller då alldeles på eget grepp genom att fjärma sig från den yngre skara som nyttjar Tiktok och uttrycker propalestinska sympatier under Israels genocid. Säkerligen finns i dessa kretsar även stor antipati gentemot Trump, men givet allt annat lika har republikanerna nog en mindre fördel under rådande omständigheter, vilket kan bli den slutliga tungan på vågen.

Opinionsmätningar ger att Trump alltjämt har ett litet övertag, och att Creepy Joe har sämre resultat i förtroendemätningar än någon annan president, samtidigt som Bidens kognitiva ohälsa numera delibereras även i etablissemangsnära medier. Den sista aspekten lär dessutom komma än mer i fokus under kommande debatter – om Trumps rättsliga tvångströja så medger – då Sleepy Joe inte längre kan förlita sig på en teleprompter utan har att i realtid leverera svar inför det amerikanska folket. Vacklar han för mycket här, är saken helt enkelt avgjord.

Biden har usla förtroendesiffror i opinionen, vilket är till men för hans kandidatur.

Det är nu jänkarnas suveräna privilegium att välja president, men jag ska ändå heja på Trump som observatör. Mycket kan förstås sägas om denne knasboll, men han är trots allt en realpolitisk kraft som snabbt kan ställa en del saker till rätta, inte minst konflikten i Ukraïna och det europeiska säkerhetsläget.

Genom att fjärma sig från Europa blir det än en gång tydligt för Bryssel och nationella parlament att vi inte kan förlita oss på att utgöra en amerikansk vasall, utan har att etablera en egen och självständig roll i förhållande till både USA och Kina, en utveckling som är nödvändig för vårt vidkommande om kontinenten ska bli annat än en avdankad museipjäs.

Men framförallt kan Trump bli en motvikt mot den vänsterliberala dårskap som nu har gått alldeles överstyr, och han kan därvidlag bli en kraft för demokratisk renässans under verklig yttrandefrihet utan politisk styrning av narrativet, frågor som har än större bäring för oss undertryckta européer i den sovjetbyråkrati som heter EU.

Biden har snubblat färdigt.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik USA

Spionfars

Det givna uppslaget i medier häromdagen var att en misstänkt kinesisk spion härjar i EU-parlamentet, nämligen i egenskap av rådgivare åt AfD-ledamoten Maximilian Krah. Som av en händelse lät samtidigt meddelas att ytterligare tre tyska medborgare gripits misstänkta för industrispionage för Kinas räkning, och därtill två britter för motsvarande brott. Koordinationen är förstås inte en tillfällighet, utan avsiktlig, välplanerad och med ett givet syfte.

Spionen i Bryssel – Guo Jian (郭建) – sägs ha vidarebefordrat information från interna diskussioner i EU-högkvarteret, samt förstås i sedvanlig ordning hållit ett öga på dissidenter i den kinesiska diasporan i Tyskland. På samma sätt som i det svenska fallet med journalisten Chen Xuefei (陈雪霏) Axelsson sägs spioneriet ha pågått i «flera år», utan att man för den skull tycks ha ingripit – förrän det passar agendan.

Det brittiska fallet är av nygammalt snitt, och rör historikern Chris Cash med kompanjon, synbarligen misstänkta för att ha överräckt skadlig information till Kina. Även Cash arbetade åt en parlamentsledamot.

Kines spionerar på EU-debatten.

Huruvida misstankarna har fog för sig får den vidare utredningen visa, men det är klart att Kina har intresse av att tillgodogöra sig information från både öppna och hemliga källor – allt annat vore tjänstefel. Guo Jians fall tycks mer ligga i en gråzon, och kineserna får nog nöja sig med den metodiken då man inte som Washington helt enkelt kan avlyssna europeiska politiker.

Den amerikanska övervakningen och spioneriet ser vi dock mellan fingrarna med, eftersom vi inte har så mycket annat val. Hellre amrisarna än kineserna, som logiken lyder. Även om vänner tydligen inte ska spionera på varandra. Luren lägger vi i mikrovågsugnen för säkerhets skull.

Inte för att vi spionerar på USA, eller för den delen på Kina eller andra. Nej, nej, det är en missuppfattning. Vi är ju de goda, med de rätta och fina värderingarna kring demokrati och mänskliga rättigheter och sådant, och vi skulle aldrig nedlåta oss till så smutsliga handlingar. Det är bara diktaturer som Kina som bedriver spioneri, i syfte att skada oss och «vårt sätt att leva», för att ta över världen, und so weiter. Vi spionerar inte, vi signalspanar!

Vi har metoder för att handskas med NSA:s mer övergripande spioneri.

Vi har överhuvudtaget inga spioner, och när sådana ändå grips i Kina och annorstädes, så rör det sig förstås om oskyldiga lamm utsatta för gisslandiplomati. Det enda vi skickar är människorättsadvokater, diplomater och journalister i syfte att göra gott, exempelvis att anstifta eller medverka till uppror och secession i demokratins namn.

Nå, kärnfrågan här är inte huruvida Kina spionerar – för det gör man i lika hög grad och stor utsträckning som vi – utan varför man släpper denna information just nu? Det generella syftet är att göda och underhålla eländesnarrativet om Kina, men det sker här med lagom tajming inför US-sekreterare Blinkens tredagarssejour i landet.

Det är så det brukar se ut, nämligen att man vidarebefordrar några pikanta «avslöjanden» i anslutning till större möten mellan företrädare för Kina och USA respektive EU, i tron att man därmed kan sätta mer press på Kina och få ett litet övertag. Metoden får dock sägas ha haft måttlig framgång.

Föregående år fick man till och med draghjälp av en kinesisk väderballong som hade förirrat sig in över amerikanskt territorium, vilket i pressen alltjämt sägs vara en spionballong – vilket mest vittnar om västlig sinofobi av klassiskt snitt.

Märkligt är också att man alltjämt närmar sig Kina med en rad örfilar och spottloskor i tron att man har en styrkeposition, bara för att senare begära att Kina tar sin hand från Ryssland och slutar förse dess industri med erforderliga komponenter och material, samt i övrigt önskar att Kina uppfyller en lång rad önskemål om att minska sin «överkapacitet» och så vidare. Även den «strategin» har lämnat mycket i övrigt att önska, och är att betrakta som tämligen kontraproduktiv.

Spionnarrativet är besynnerligt även i förhållande till Kinas utvecklingsnivå, eftersom man i egenskap av ledande teknikmakt har allt mindre behov av att idka industrispionage. Det var avsevärt större under perioden 1990–2010, även om man då tillgodogjorde sig lejonparten av begärlig information genom kontraktsbunden tekniköverföring, på samma sätt som tidigare i Japan och Korea.

Att man nu, när man spottar ut flest patent i världen, skulle ha något drastiskt ökat behov av att bedriva sådant spionage faller alltså på sin egen orimlighet, och är snarare ett uttryck för västlig paranoja, omfattande obehagliga former av etnisk profilering avseende studenter, forskare och andra. Sådana mönster har vi sett tidigare i historien, och det brukar inte sluta väl.

Kinesiska rymdstationen Tiangong spionerar på rymdbasen Esrange i Kiruna för att lära av den avancerade svenska rymdnationen…
Kategorier
Europa Kina Korea Politik Ryssland USA

Ondskans axel

Amerikanska bibeldunkare är alltid i behov av att etablera en dikotomi i gott och ont, en nyansfri klassificering i syfte att koncentrera krafterna mot ett urval av förmenta fiender. En sådan svartvit kategorisering utgörs av ondskans axel, eller axis of evil på amerikanska, ett begrepp som myntades av Dubya Bush inför det då stundande kriget mot terrorismen.

Axeln i fråga utgjordes av Iran, Irak och Nordkorea, nationer som Washington menade sponsrar terrorism och utvecklar massförstörelsevapen. Men exempelvis Irak gjorde varken det ena eller det andra, och numera vet vi att det som Colin Powell visade upp som «bevis» i FN utgjordes av en påse tvättmedel snarare än biologiska stridsmedel, det vill säga en falsk förevändning för att invadera och därmed destabilisera landet – vilket småningom släppte lös terrorn på riktigt.

Ursprungligen är det en ordlek med syftning på andra världskrigets axelmakter, Tyskland, Italien och Japan. Emellertid har retoriken på senare tid förnyats, främst av republikaner, och omfattar nu såväl Ryssland («ondskans imperium» i Reagans ordval) som Kina, medan US-allierade Irak har utgått. Iran och Nordkorea kvarstår således i kvartetten.

De fyra nationerna har dock inte så mycket gemensamt med varandra, mer än att utpekas som USA:s godtyckliga fiender. Kina ingår aldrig allianser med andra, utan tar avstånd från pakter och blockpolitik. Förhållandet till Ryssland är mer eller mindre framtvingat av Västs fientliga hållning gentemot Beijing, och de två nationerna är egentligen inte kompatibla med varandra – den historiska fiendskapen är omfattande.

Inte heller Nordkorea allierar sig med andra, utan håller stenhårt på sin juchefilosofi om självförsörjning och oberoende i isolering från omvärlden. I Kinas optik utgör landet mest en buffert gentemot Sydkorea, som huserar en mängd amerikanska baser, och man har i övrigt inget gemensamt med varandra.

Tehran är den verkligt udda fågeln i boet, och utgör för Rysslands vidkommande mest en proxyarena för geopolitik i Mellanöstern, medan Kina främst har intresse av olja och andra utbyten. Det finns ingen ideologisk samhörighet bland dessa vitt skilda makter, annat än att man tar avstånd från amerikansk hegemoni.

Ur en annan synvinkel kan man se spelet mellan USA och Kina som en kamp om världsherravälde, även om det bara är den förra parten som har som målsättning att upprätthålla hegemoni. De två supermakterna kompletteras av EU, Indien och Ryssland, som alla i någon mening är imperiebyggen, och den amerikanska rivaliteten med såväl Ryssland som Kina kan därmed ses som geopolitiskt naturlig.

Iran och Nordkorea är emellertid mindre stater som inte har något globalt inflytande överhuvudtaget, och knappt ens regionalt sådant. De passar således inte in i bilden av axelmakter, utan är petitesser för USA:s vidkommande. Enda anledningen till att Nordkorea inte krossades 1950–1953 är att Kina klev in i matchen och sparkade ut jänkarna, medan Iran skulle falla på lika kort tid som tidigare Irak vid en het konflikt.

Frågan är vidare hur man definierar «ondska», ett närmast religiöst begrepp som saknar mening utan vidare precisering. För all del kan man finna mycket «ont» i länderna i fråga, men det gäller för all del även en lång rad andra nationer som inte är inkluderade i den inbillade axeln.

Frågar man världen i stort, utanför Västs trångsynthet, skulle en stor andel svara att det snarare är USA som utgör den primära ondskan i världen, i egenskap av anstiftare av otaliga krig, invasioner, statskupper och andra interventioner, därtill ett imperium som är byggt på kolonialism, negerslaveri och genocid.

Ser man till Global peace index 2023 intar USA plats 131, inte så långt från Iran (147) eller Nordkorea (149), medan Kina (80) däremot befinner sig på den fredligare halvan i samma härad som Frankrike (67). Kina har visserligen inte varit i krig sedan 1979, men har skärmytslingar med Indien (126) och rör upp en del damm i Sydkinesiska sjön, bland annat med Filippinerna (115), vilket drar ned betyget.

Krigande Ryssland (158) ligger naturligtvis pyrt till i sagda index, likväl som Iran (147), men det gör även Mellanösterns enda ockupationsmakt Israel (143), den etno- och apartheidstat som obetingat utgör USA:s allierade i vått och torrt. En annan US-allierad stat, Türkiet, intar delad plats 147 med Iran.

Man skulle därför utan vidare kunna betrakta de två genocidala kolonialmakterna USA och Israel som ondskans axelmakter, kanske i sällskap med anglosfären i övrigt, vars utbredning uteslutande bygger på långvarig kolonisation, exploatering, slaveri, folkmord och förtryck. Faktum är att världen i stort betraktar just USA och Israel som de två största hoten mot världsfreden, ett resultat som är stabilt över tid.

Men eftersom USA är världsmästare i disciplinen propaganda, går i vart fall vi i den fria världen ständigt på retoriken om vilka som är the good guys respektive the bad guys, och sväljer fullt ut förtuggade klichéer som operation Iraqi freedom när sådana presenteras på ett försåtligt sätt i US-trogna medier, till skillnad från Rysslands motsvarande «fullskaliga» invasion.

Det är så mycket lättare för kollektivet att sluta upp kring en förenklad fabel än att granska detaljerna i förhandenvarande konflikter och därmed få en karta i gråskala snarare än en svartvit rendering utan större verklighetsförankring: China bad, America good.

Den verkliga ondskans axel: USA och Israel.
Kategorier
Europa Kina Kultur Liberalism Politik Teknik USA

Kverulanten Adam Cwejman

Han uttalar sig titt som tätt om Kina, men då kunskaperna om landet lämnar mycket i övrigt att önska blir den så kallade analysen därefter. I sitt senaste stick förordar Judeborgspostens Cwejman att Sverige och EU helt sonika ska förbjuda Tiktok på amerikansk förlaga, under det gängse argumentet att «kommunistpartiet» får tillgång till känsliga användardata.

Detta för att Cwejman inbillar sig att Kina har en lagstiftning som förpliktigar företag att vid behov överantvarda allsköns information. Vad hans källor består i är inte gott att veta, men de har hursomhelst inte så mycket med verkligheten att göra. Underrättelselagen i fråga har nämligen ingen som helst bäring på Tiktok eller andra företag som opererar utomlands, utan gäller enbart inrikes företeelser – på exakt samma manér som i svensk eller annan västerländsk lagstiftning.

En annan missuppfattning som Cwejman upprepar med papegojans maniskhet är att Kina minsann har motsvarande förbud mot västerländska appar och företag, men även här måste man fråga sig vad han grundar denna ståndpunkt på. Kan Cwejman månne hänvisa till någon relevant lagparagraf eller något myndighetsbeslut i frågan? Nej, det kan han inte, för att sådana inte existerar.

Det står nämligen vilket västerländskt företag som helst fritt att bedriva verksamhet i Kina, under den tämligen sjävklara förutsättningen att det sker under kinesisk lagstiftning. Men det är man vanligen inte intresserad av, eftersom det innebär en bifurkation i tjänsterna i fråga. Google försökte, men avvecklade småningom sin verksamhet i Kina, inte minst för att man inte förmådde konkurrera med Baidu och andra intressenter.

Kinesiska företag har inte motsvarande anpassningssvårigheter, vilket är varför Bytedance (字节跳动 / Zijie tiaodong) har splittrat sin tjänst i en kinesisk (Douyin, 抖音) och en internationell del (Tiktok). Man har inga problem med att följa amerikansk eller annan västerländsk lagstiftning, till skillnad från västerländska företag som har något slags besynnerlig föreställning om att man kan verka under koloniala former av extraterritorialitet i Kina som om det vore 1924 och inte 2024.

Inte heller Sverige eller andra europeiska länder ger amerikanska företag fullständig frihet, utan kräver respekt för svensk och europeisk lagstiftning. Innebörden är att freedom of speech i vanlig ordning gör halt vid Sveriges gränser, och att det åligger teknologiföretagen att moderera innehållet under hot om fantasiljarder euro i böter. Skillnaden gentemot Kina är en fråga om grad, inte art.

The big Tiktok scare! Men i Bryssel vet man givetvis att NSA har tillgång till amerikanska sociala medier och europeiska nätverk.

Den verkliga anledningen till att USA och dess satelliter angriper Tiktok har naturligtvis inget med «nationell säkerhet» att göra, utan är en företeelse som inträffar med precision på varje område där kinesiska företag har internationell framgång – Huawei, Tiktok, BYD… Det är ett led i den amerikanska strategin att innesluta och utkonkurrera Kina medelst orättvisa metoder, och tar sig allt mer besynnerliga uttryck med en veritabel inflation i vad som kan utgöra ett nationellt säkerhetshot, i allt från lyftkranar till vitlök.

Varför en förment «liberal» som Cwejman ansluter till den klicken är inte gott att veta, men det kokar naturligtvis ned till hans begränsade val av lektyr, av allt att döma samma bubbla av paranoid anglofil debatt som de flesta andra i genren tar del av i evig rundgång. Gissningvis kan Cwejman inte ett ord på mandarin, och kan därför inte tillgodogöra sig motbilder eller bygga sin argumentation på en stabil grund av faktisk kunskap om hur Kina fungerar. Det är inte intellektuellt försvarbart.

I slutändan kommer Tiktok inte att förbjudas i USA, eftersom man där har verklig maktdelning med en konstitution som inte bara nyttjas som dekoration och dasspapper, så som i Sverige och EU. Supreme court kommer att slå ned med dunder och brak på lagförslaget, som mest ska förstås som en fågelskrämma och ett inslag i valkampanjen. Samma sak är inte nödvändigtvis sant i Sverige och EU, där man kan få för sig att följa de «liberala» foliehattarna i pressen, eftersom «debatten» är helt monoton och likriktad.

Slutligen dröjer det sig inte så mycket om Tiktok eller enskilda företag, eller ens om Kina, utan om vår egen identitet och värderingar. Tiktok är som Cwejman mycket riktigt skriver en umbärlig tjänst som kan ersättas av andra, men under sådana former förstärker vi bara polariseringen istället för att vara ett föredöme för världen, inklusive Kina. Vi dödar inte Tiktok, utan vårt eget unikum.

Sådan polarisering gynnar inte heller ekonomin, då Kina naturligtvis kommer att svara med reciproka medel. Cwejman verkar i likhet med många av sina kolleger inte riktigt förstå att EU och Kina är i djupt ömsesidigt beroende, med Kina som den numera allt starkare parten. Vad tror man sig egentligen ha att vinna på konfrontation med Kina på dessa paranoida grunder?

Babadook-dook-dook, tiktok-took-took. Snowden, Echelon, XKeyScore, Cambridge Analytica… företeelser vi förstås förknippar med Tiktok och Kina?