Kategori: Europa

Folkmord i tyskarnas DNA

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-04-12T16:09:07+02:00 CEST

EU:s diktator drottning Ursula slog tidigt fast att unionen «står med Israel», inte bara i att försvara sig mot Hamas, utan oavsett vad den olagliga apartheidstaten tar sig för i den efterföljande fullskaliga invasionen av Gaza. För det fick den icke folkvalda «presidenten» omfattande kritik.

Men von der Liars underliga utspel delas samtidigt av Tyskland och dess politikerklass och befolkning i stort, eftersom man där i ljuset av nationalsocialisternas brott mot mänskligheten under andra världskriget har odlat tanken att judarna är ett «exceptionellt» folk som inte lyder under samma regler som vi andra, utan särskilt måste «skyddas» från vidare elände.

Även Hitler ansåg förstås att judarna var ett «exceptionellt» folk, fast i den diametralt motsatta riktningen. Tankefiguren är emellertid inte giltig i något led, eftersom det inte finns och inte heller kan finnas – i en regelbaserad världsordning – något förment «exceptionellt» folk eller för den delen någon «exceptionell» stat. Under lagen är var och en likvärdig, under gemensamma institutioner.

Speciellt gäller att det knappast är något «exceptionellt» med judar, annat än att det är en ursprungligen kanaanitisk (numera europeisk) folkgrupp med synnerligen knepig historia, i vilken man har utgjort kula i det västliga flipperspelet under ett par tusen år och intermittent har misshandlats svårt i religiös förföljelse, pogromer, koncentration i judegator (ghetton) samt sedermera industriell förintelse under etnisk antisemitism.

Den skuld Europa har i detta skeende har resulterat i revidering av kulturella aspekter, som kristendomens traditionella antisemitism, och utgjort grund för märklig hatlagstiftning i vilken man ger särskilda privilegier åt vissa prekära folkgrupper snarare än att generellt angripa hatproblematiken. Framförallt har man lyft judarna som en oantastlig grupp, som aldrig kan ha fel utan är det eviga offret.

Detta har judarna naturligtvis nyttjat maximalt till sin egen fördel, inte bara i att erhålla allsköns förmåner, utan även i att söka politiskt stöd för den sionistiska ambitionen att på palestinsk mark utropa en ny judisk stat samt tränga undan palestinierna medelst bosättarpolitik, ockupation, belägring och andra brott mot mänskligheten, allt medan Väst slår dövörat till – det är alltså inte en tillfällighet att hela världen förutom Väst har erkänt Palestina.

Judarna är här inte längre offer, utan angripare, vilket även det har uppenbara paralleller med andra folkslag i historien. Vilket folk som helst kan i ena stunden vara förtryckt, men i den andra förtryckare, så även judar. Det är denna omständighet som tyskarna – och för all del även svenskar och många andra européer – inte förmår ta in, eftersom man kontinuerligt har «vaccinerats» mot antisemitism medelst skolbesök till koncentrationsläger, uppförande av allt fler «förintelsemuséer» och utskick av märkliga statliga informationskampanjer.

Det är en form av omvänd rasism, som här leder till ovillkorligt stöd till en aktör som bedriver etnisk rensning och ett veritabelt genocid i Gaza, utan att man ens förmår urskilja vad som faktiskt timar. Man har här samma blindhet och tunnelseende som fordom, då man inte kunde ta in tyskarnas folkmord gentemot judar, romer och andra folkslag.

Med samma tankefigur kan man för all del hävda att folkmordet ligger i tyskarnas gener, eftersom det just är tyskar som ständigt tycks vara inbegripna i denna typ av brott mot mänskligheten. Förvisso regelmässigt under den tidiga historien, men eftersom folkmord som begrepp är ett relativt nytt fenomen, får vi här begränsa oss till nutid.

Under den västliga kapplöpningen om Afrika tog sig tyskarna bland annat an Sydvästafrika, under vars kolonisation man 1904–1907 iscensatte etnisk rensning av khoi-san-grupper. Medelst utsvältning och uttorkning i Namiböknen försökte tyskarna helt och hållet utsläcka hererofolket, och i en senare fas lät man såväl herero som namaqua försmäkta i koncentrationsläger, där fångarna dog i sjukdom, tortyr och annan misshandel. Sammanlagt hundra tusen fick sätta livet till.

I det nya «Tyska Afrika» byggde kolonisationspolitiken på att tränga undan ursprungsbefolkningen på ungefär samma sätt som tidigare i Amerika, genom att fördriva stammarna till mindre reservat och i övrigt trimma ned antalet till mer beskedliga tal. Bosättare uppmuntrades att ta land från herero och namaqua, samt beslagta deras boskap samt förslava lokalborna. I allt väsentligt samma strategi som Israel sedan 1947 nyttjar för att lägga under sig Palestina i kolonisation och successiv utträngning av palestinierna.

Någon redogörelse för andra världskrigets fasor och tyskarnas kamp för vidgat livsrum är här inte påkallad, eftersom just den delen av nutidshistorien är tämligen välkänd. Men vi ser även här att det är samma slags mekanismer i omlopp som tidigare, med utpekande av vissa syndabockar och rättfärdigande under märkliga historiska förevändningar från anno dazumal.

I Gaza är det visserligen inte Sturmabteilung som strider, men de israeliska «försvarsstyrkorna» nyttjar främst tyska (och amerikanska) vapen när man jämnar remsan med marken i urskillningslösa bombningar. Man nyttjar även Tysklands ovillkorliga stöd till judestaten för detta ändamål, och anser sig i övrigt inte behöva bry sig om vare sig FN eller världsopinionen – genocidet ska fullföljas, med Berlins goda minne.

På förekommen anledning är Tyskland således draget inför Internationella domstolen i den Haag, det vill säga FN:s organ för internationella tvister. Landet står anklagat för att ha underlättat Israels folkmord gentemot palestinier, bland annat genom att exportera vapen samt att undandra humanitärt stöd till palestinier – det senare med resultat att svält har utbrutit, alltså väsentligen åter samma taktik som i Afrika, men denna gång i Sinaiöknen.

I den tyska logiken, som tidigast yppades av drottning Ursula och sedermera har upprepats av Baerbock och Scholz, är Israel här åter det eviga offret, alldeles oavsett att Israels «proportionerliga» svar har inneburit 33 000 döda civila palestinier, svält och total humanitär katastrof. Det blir aldrig sjukare än så, men Tyskland står ändå bergfast i sitt försvar av detta folkmord.

Om den ena tankefiguren – att judarna alltid är offer – äger riktighet, så gäller alltså samma sak för den andra – att tyskarna alltid är förövare, det vill säga ett gement genocidalt folkslag. Alternativt kan vi kanske komma överens om att sådana figurer inte är uppbyggliga för att dana en fredlig värld, och att det därmed inte är något inherent speciellt med vare sig judar eller tyskar – eller för den delen amerikaner. Alla måste behandlas med samma måttstock, oavsett historiens tidigare vingslag, under en och endast en tolkning av folkrätten.

Europas underkapacitet

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-04-11T13:03:43+02:00 CEST

Europeiska sovjetunionen har tämligen ambitiösa klimatmål, men frågan är om det mest är tomma ord utan förankring i verkligheten. Ty under implementationen av detta bländverk initierar man nu ett flertal undersökningar för att utreda huruvida kinesiska tillverkare av solceller, vindturbiner och elbilar åtnjuter statliga subventioner.

Bryssel menar – likt USA – att Kina medelst sin industriella «överkapacitet» låter kinesiska produkter «svämma över» den europeiska marknaden, varvid europeiska företag måste kasta in handduken. I förlängningen anar man således nya protektionistiska ingrepp för att skydda den egna industrin från internationell konkurrens.

Men i realiteten är det snarare så att Europa – likt USA – lider av industriell underkapacitet, ett fenomen som har uppenbarats under dess underliga skuggkrig med Ryssland, då man inte ens förmår producera enkla produkter som artilleripjäser och annan ammunition i annat än mindre skala. Det är en effekt av att man under fyrtio års tid har avindustrialiserat och istället flyttat produktionen – och utsläppen – till Kina.

Sedermera har man kommit till insikt om vikten av att diversifiera logistiken och inte helt förlita sig på Kina som världens fabrik – det vill säga «riskminimera» – samt att låta återbygga någorlunda industriell kapacitet, men den ambitionen har en parallell och mindre god utveckling i att mer eller mindre «frånkoppla» Kina på amerikanskt manér, exempelvis att ge fingret till den vedervärdiga kommunistiska regimen i Beijing för att ta sitt pick och pack till det demokratiska föredömet i Hanoi.

Europa har i praktiken inte möjlighet att gå så långt, eftersom man är i stort ömsesidigt beroende med Kina, men USA har i egenskap av mer självförsörjande aktör redan kommit långt i processen. Den fria världens ledare och försvarare av den fria marknadsekonomin har i den ansatsen sjösatt ett flertal industripolitiska projekt som dryper av protektionism, av ett slag som även skadar Europa.

Kinesisk invasion av bilar, solpaneler och vindturbiner – *deal with it.*

Till amerikanska metoder hör således att subventionera försäljning av elbilar, så länge komponenter som batterier med mera inte stammar från ett «country of concern» – läs Kina –, som komplement till sedvanliga tariffer, exportkontroll och marknadsförbud. Det är här inte bara fråga om subventioner, utan om att missgynna vissa aktörer. I motsats har de subventioner som förekommer – eller snarare har förekommit – i Kina tillämpats blint och rättvist, och dess största bidragstagare heter Tesla.

Statliga subventioner av industrier är nu inte okänt i Europa, utan snarare dess modus operandi – det skulle annars inte finnas någon Airbus. Speciellt Sverige ligger i topp i icke jordbruksrelaterat skattestöd till näringslivet, främst pappers- och annan tillverkningsindustri.

Man kan alltså inte både ha och äta kakan, och man kan inte räkna med att hela världen ska rätta sig efter underliga europeiska konkurrensregler på vissa men inte andra områden. Det är inget fel i att stödja industrier, men däremot är det fel att lägga krokben för överlägsna konkurrenter på det sätt som USA gör – och i längden kan skyddad industri inte överleva.

Europa ska därför välkomna kinesiska vindturbiner, solceller och elbilar. Konkurrensen möter man genom att vässa det egna näringslivet, kanske med subventioner och andra styrmedel, men främst genom att riva loss den omfattande röda tejp som kringgärdar europeiskt näringsliv, gigantisk satsning på energi för att komma till rätta med den dyra el som stryper europeisk produktion samt på andra sätt stimulera europeiska entrprenörer så att de inte tar klivet över till USA.

Europa Filosofi Liberalism Politik

Demokraturens bräckliga tillstånd

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-04-07T12:10:52+02:00 CEST

Demokratin framställs alltid som det mest överlägsna av system, även om den tesen egentligen är underordnad den större sanningen att det system som för närvarande är implementerat (i Väst) är det allra bästa och förstås «universellt» giltiga. Således utgjorde tillförne kristen hierokrati världens förnämsta system, och om Hitler hade vunnit kan vi vara helt säkra på att Tredje rikets politiska system hade omhuldats sammaledes, samt förstås propagerats av statsmedier och missionerats världen över av diverse organisationer.

Men i verkligheten rynkar allt fler länder på näsan åt demokratin, som inte upplevs riktigt så attraktiv som den framställs. Man kunde a priori annars föreställa sig att ett så förment överlägset system med enkelhet skulle vinna framsteg världen över, och inte vara i behov av bombliberalism, amerikansk färgrevolution, sanktionspolitik och andra folkrättsligt tveksamma instrument för att vinna gehör.

Så varför går demokratin kräftgång, och varför måste vi ständigt försvara detta system medelst indoktrinering i skola och andra sammanhang samt «skydda oss» mot utländsk påverkan genom att kompromissa med demokratiska grundprinciper kring informationsfrihet? Vilket värde har ett så skört system egentligen?

De demokratiska revolutionerna i världen uteblir för att man genomskådar systemet som ett slags diktatur – eller demokratur – under amerikansk hegemoni omfattande ett synnerligen skirt virtuellt flor av folkstyre, med konsekvenser som inte är kulturellt kompatibla eller på annat sätt önskvärda, exempelvis skogstokig *2SHBTQIAP++-ideologi, massimmigration, kulturkrig och inte minst ständiga tvära kast i den förda politiken. Väst framstår i denna optik och med denna perception ofta som ett veritabelt dårhus, som man då rakt inte vill emulera.

Den demokratiska komponenten är samtidigt starkt begränsad, i så måtto att folket i egenskap av kollektiv massa periodiskt kan lägga sin röst på partier, vars godtyckligt utsedda representanter därefter har fri beslutslejd. Skillnaden gentemot den auktoritära diktaturen är hårfin, och demokrati av detta slag kan mest förstås som en form av tunn fernissa på auktoritär grund. I praktiken har du och jag ingen som helst medbestämmanderätt, och vi är därmed blott skattskyldiga undersåtar till en skara kokainsnortande ledamöter i det horhus vi benämner riksdagen.

En sådan lallande pajas som ägghuvudet Bohlin kan knappast kallas «folkvald», utan han är likt majoriteten partivald, oklart på vilka grunder – knappast meritokratiska. Det är inte heller folket som har valt statsminister Kristersson, utan han är indirekt utsedd av de partivalda representanter vars mandat folket kollektivt har fördelat. Det förhåller sig likadant i EU, där drottning Ursula är så långt från folket som någonsin forna kungligheter.

Partierna förbinder sig som »motprestation» att under mandatperioden genomföra ett antal vallöften, vars exekvering lämnar mycket i övrigt att önska, samtidigt som man har fria händer att agera i övrigt utan att konsultera folket. Därför har vi nu åter en situation där en borgerlig regering ämnar implementera rödgrönrosa politik, trots massiv kritik i de egna leden bland politiker och ledarskribenter. Det spelar alltså ingen roll vem som regerar, resultatet blir ändå ungefär det samma, plus minus någon femtioöring i skatt.

Reformen i fråga, om juridiskt könsbyte utan psykiatrisk diagnos om könsdysfori, därtill för minderåriga, är således inte demokratiskt legitim, och på samma sätt förhåller det sig med en omfattande skara märkliga beslut som har fattats genom åren. Var det i enlighet med folkviljan att stänga ned kärnkraftverk i förtid och äventyra energiförsörjningen? Var det verkligen folkets vilja att på kort tid släppa in en miljonhövdad skara långväga migranter?

Den svenska demokratin brukar betecknas som såväl «deliberativ» och representativ som «liberal», men en folksuverän regim där partipiskan viner i det gummistämpelparlament som riksdagen utgör uppfyller inte kriterierna för detta. Sverige har helt enkelt inte den liberala demokratins kännetecken i maktdelning i tre grenar, och särskilt saknas en konstitutionsdomstol med vetorätt. Lagrådets rekommendationer kör man regelmässigt över, som då gymnasieamnestin för afghanska migranter klubbades – folkets vilja, i enlighet med grundlagen?

Om detta är demokrati, kan vi faktiskt vara den förutan. Det finns i min optik ingen egentlig skillnad mellan diktatur och denna form av demokrati, ty i båda fallen är det en liten mer eller mindre självutnämnd elit som styr tämligen godtyckligt. Den renodlade diktaturen förefaller till och med snäppet bättre, i så måtto att man under upplyst despoti har snabba beslutsvägar – så länge despotin verkligen är upplyst, vill säga.

Schweiz – ett stabilt föredöme, i praktiken världens enda verkliga demokrati.

Men det finns faktiskt ett betydligt bättre system, som uppfyller kraven om folklig representation och maktdelning, nämligen direktdemokrati i schweizisk eller annan tappning. Die Schweiz måste förstås som världens stabilaste nation tillika politiska system, där folket har principiell vetorätt över samtliga lagar och framförallt ändringar i konstitutionen, samt därtill har rätt att själv framföra lagförslag under folkomröstnings bindande beslut.

Man kan förstå att de partipolitiska diktaturklubbarna i övriga Europa inte vill släppa sin makt, men för den som förespråkar demokrati på allvar är direktdemokrati den enda godtagbara lösningen. I jämförelse är alla andra system auktoritära, i så måtto att en liten klick kan fatta fullständigt huvudlösa beslut utan folkets överprövning eller andra kontrollinstanser.

Ironin har här att Schweiz redan har en lag (2022) om juridiskt könsbyte av det slag som nu är föremål för «deliberation» i den svenska riksdagen, och att man likt Tyskland har beslutat om att stänga ned kärnkraften (2034), men saken dröjer sig alltså inte om de politiska resultaten i sig, utan om den demokratiska legitimiteten. I Schweiz kan man visserligen förlora i omröstning om den egna politiska ståndpunkten, men i Sverige kan man inte ens delta utan får ställa sitt hopp till att fäbodjäntan Ebba Busch inte plötsligt byter fot.

Europa Hongkong Kina Politik Ryssland Taiwan

Hittepåländer

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-04-05T11:15:37+02:00 CEST

Statstelevisionen menar helt korrekt att Transnistrien är ett «påhittat land», eftersom statsbildningen inte är erkänd av någon annan nation. Däremot har man förstås fel i att utbrytarrepubliken «ockuperas» av Ryssland, ty entiteten är självständig och inte under kontroll av Moskva. De ryska styrkorna välkomnas av Tiraspol, som ju även har sökt Moskvas stöd från Moldaviens aggressioner.

Rättare sagt är bilden av Transnistrien som «ockuperat» en del i statstevepropagandan, vars narrativ ständigt rastreras så att det linjerar med Västs geopolitiska doktriner. Och den ambitionen stannar förstås inte med denna utbrytarrepublik, utan är allestädes närvarande i den fantasivärld som målas upp av den skattefinansierade medieoligarken.

Exempelvis betraktar man konsekvent en annan utbrytare som ett «land», nämligen Taiwan. Men den «statsbildningen» erkänns av blott ett dussin entiteter, omfattande 5 ‰ av världens befolkning. Promille, inte procent, ty bland detta smutsiga dussin återfinns främst mikrostater som Tuvalu (12k invånare), Palau (18k), Marshallöarna (42k), Saint Kitts och Nevis (50k), Saint Vincent och Grenadinerna (110k) och Saint Lucia (178k), samt även Vatikanstaten (524 invånare).

Förenta nationerna kastade ut Republiken Kina (Taiwan) redan 1971, och den internationella linjen är sedan dess principen om ett Kina, under kontroll av Beijing. Det finns alltså inte två Kina, och inte heller något «land» kallat «Taiwan» som nybildning av den tidigare Republiken Kina. Det föreligger ingen som helst deklaration om sådan självständighet eller avsteg från ståndpunkten om att företräda hela Kina, allra minst i den konstitution som definierar Republiken Kina i rättslig mening.

Principiellt korrekt karta över Kina, omfattande provinsen Taiwan.

För all del skulle jag vara den förste att erkänna Taiwan som en självständig statsbildning, om man utropar självständighet och överlever drabbningen med fastlandet. På samma sätt förhåller det sig med Transnistrien och varje annan aspirerande entitet, under den folkrättsliga principen om att varje folk har rätt att uppgå i en nation.

Men den rätten kommer med vissa villkor, som att man måste ha kontroll över det egna territoriet samt åtnjuta internationellt erkännande. Transnistrien och Taiwan har båda kontroll över sina territorier, men saknar erkännande. Statstelevisionen fantiserar således när man regelmässigt betecknar Taiwan som ett «land».

Omvänt betecknar man inte Palestina som ett «land», trots att Sverige som nation har erkänt statsbildningen, i likhet med större delen av världen – 140 av 193 länder, i princip alla med undantag för det koloniala Väst som har skuld i den uppkomna situationen i Mellanöstern. Det är därför statsteve betecknar Israels brutala folkmord i Palestina som «kriget mellan Israel och Hamas».

Här kan man förstås invända att inte heller Palestina erkänns av FN (man har dock observatörstatus), och att man inte har kontroll över sitt territorium. Det senare försvåras så att säga när den judiska apartheidstaten metodiskt lägger under sig Palestina medelst bosättning, krig och kontinuerlig ockupation, med Västvärldens goda minne – den «regelbaserade världsordningen». Icke desto mindre är Palestina i rättslig mening en betydligt mer legitim statsbildning än Taiwan, för att ställa saken i perspektiv.

Karta över Palestina, den historiskt och folkrättsligt korrekta.

Statsmediernas – och Västs i allmänhet – tolkning är emellertid inte folkrättens, utan en given uppdelning i vi och dom, vänner och fiender, allierade och motståndare, demokratier och autokratier. Splittring bland förmenta fiender är alltid i sin ordning, varför man stödjer upplopp och ockupation av parlamentet i Hongkong, men rynkar på näsan åt Kataloniens, Baskiens och Skottlands självständighetssträvan. Vi ska hålla ihop, de ska splittras.

På samma sätt godtas aldrig splittring i Moldavien och Georgien (eller för den delen Ukraïna), om sådan leder till närmande till Ryssland – Sydossetien är ett typiskt exempel. Geopolitiken trumfar här folkrätten, och EU vill i lika hög grad som Ryssland lägga rabarber på dessa områden.

Sådan internationell kamp och strävan är visserligen oundviklig, men mediernas – enkannerligen statsmediernas – roll är här att sakligt, objektivt och konsekvensneutralt rapportera om dessa konflikter och händelser, och inte som statstelevisionen göra sig till del av den propagandistiska informationskrigföringen.

Bland hittepåkartor är detta min favorit, nämligen Sverige som återuppstånden regional stormakt…

Europa Politik

Konsekvenser av judestatens folkmord

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-04-01T08:09:52+02:00 CEST

Den judiska apartheidstatens genocid i Gaza beskrivs alltjämt av svensk statstelevision som «Kriget mellan Israel och Hamas», och man undviker nogsamt att visa bilder av utmärglade barn döende av svält eller på annat sätt beröra etnostatens fasansfulla brott mot mänskligheten. Kommersmedier under Bonnier, Hjörne med flera är förstås inte bättre, utan fortsätter sin enfaldiga opinionsjournalistik för ockupationsmakten.

Detta krig mellan «Israel och Hamas» har alltså hittills resulterat i att minst trettio tusen «Hamas-terrorister» har dödats, varav tio tusen under 18 år, och att ytterligare sjuttio tusen har skadats. Judestaten har vidare försäkrat sig om att eliminera fler «Hamas-terrorister» genom att helt sonika blockera all nödhjälp till Gaza, varvid omfattande svält har brutit ut.

Den judiska skurkregimen förnekar att detta skulle vara i strid med folkmordskonventionen, eftersom ju alla invånare i Gaza är Hamas-terrorister, och därmed legitima föremål för utradering i den förintelse Mellanösterns enda ockupationsmakt för närvarande anställer. Det är också den linje EU tycks ha, eftersom man förhåller sig helt passiv inför ett pågående folkmord.

Man sanktionerar länder och entiteter till höger och vänster på de mest grundlösa boliner, exempelvis Kinas sociala reformer i Xinjiang, men vänder andra kinden till när ett alldeles verkligt folkmord utspelar sig i vårt omedelbara grannskap. «Proportionerligt svar», hävdar samtidigt svenska företrädare, med en bias så höggradig att den tangerar det sinnessjukas domäner.

För övriga världen bortom Västs kataraktiska synfält står det emellertid fullständigt klart att judestatens brott mot mänskligheten här omfattar den fulla katalogen av folkmordsbrott, och att man inte kan motivera sådan etnisk rensning med de skäl som åberopas. Det är kollektiv bestraffning av ett folk, och därmed inte kompatibelt med vare sig rättsstatens principer eller mänskliga rättigheter, ej heller med genèvekonventionen eller krigets lagar.

Uppenbart är att Europa faktiskt intet har lärt av världskrigets folkmordsbrott, eftersom man inte kan skilja på sak och person. Om judarna då var offer, är de nu istället sina slaktares arvtagare i både ansats och metodik, i syfte att vidga sitt livsrum på palestiniernas bekostnad. Men sjuttio års förintelsepropaganda har gett just den effekten, att det «utvalda folket» verkligen förstås som speciellt och exceptionellt, och att den «regelbaserade världsordningen» därför inte omfattar judestaten, som därför får fritt spelrum.

Men om man vill ha gehör från det globala syd och den riktigt stora världen utanför Väst om pladdret kring «regler», måste man också utöva denna «regelbaserade världsordning» på ett konsekvent och rättvist sätt, vilket man förstås inte är förmögen till. «Reglerna» är mest ett påhitt om att Väst sätter dagordningen utan att själv behöva följa reglerna, precis på samma sätt som under kolonial tid.

EU och USA lägger därför ytterligare krokben för sig själva, men allra mest lär judestaten falla i egen grop. Man kan visserligen lägga under sig hela Palestina genom bosättarpolitik, krig och annat våld, men man kan aldrig leva i frid i grannskapet under sådana premisser. Detta är själva definitionen av begreppet pyrrhusseger.

Varken palestinier eller andra araber i Mellanöstern kommer att glömma, utan vad som timar nu kommer att eka långt in i framtiden, och ligga till grund för fientligheter tusen år framåt, handlingar som dessutom spiller över på Europa och Väst i form av terror och annat, på samma sätt som tidigare. Historien upprepar sig som ett självspelande piano, och aldrig någonsin lär man läxan.

Under tiden arrangerar svensk statstelevision melodifestival med deltagande av den judiska folkmordsaggressorn, under den underliga premissen att man inte lägger sig i politiken. Förutom när det gäller Ryssland så klart, även om den senare partens eventuella överträdelser i Bachmut med flera fall bleknar fullständigt i jämförelse med den totala destruktionen i Gaza. Man tar sig för pannan över detta vanvett.

Om det småningom smäller ordentligt i Malmö under sagda statligt arrangerade och för skattemedel bekostade melodikryss ska man nog inte bli särskilt förvånad. Man har bäddat redigt för en sådan utveckling, och nu mer än någonsin retat upp jihadistiska grupper att agera mot allsköns mål för att utkräva hämnd. Våld föder våld, och Väst har här inte visat vilja till att stävja utan tvärtom uppmuntrat spiralen, varför man själv kommer att omfattas av den. Sådan är logiken, och sådana är konsekvenserna.