Kategori: Filosofi

Kategorier
Europa Filosofi Kultur Liberalism Politik

Västvärldens identitet och värderingar

En förvirrad skribent manar i ett ledarstick till försvar av den västerländska civilisationens fundament, bland annat genom att återuppliva västerlandets «judisk-kristna» arv, samtidigt som det tydligen är en idiotisk sak att bränna koraner. Till detta västerland räknas emellertid inte USA, och naturligtvis inte heller Putins Ryssland – vår axiomatiska fiende –, utan det är upp till oss européer (exklusive ryssarna) att försvara våra friheter. Tydligen genom att vända oss inåt i kyrklig renässans, om man får tro denna underliga retorik.

Sådant dårpladder kan tas som ytterligare intäkt för att Europa är på väg att förpuppa sig själv i inåtvänt navelskåderi istället för att avancera vidare i en värld som präglas av fragmentering och skifte av tyngdpunkt i österled. Europa gör då samma resa som en gång islam, som övergav sin vetenskapliga och expansiva kultur för en mer ortodox religiös sådan.

Något «judisk-kristet» arv har västerlandet förstås inte, eftersom judarna sedan Roms annektering av Syria-Palestina har varit fördrivna i utanförskap i västerlandet, utsatta för omfattande antisemitism och emellanåt mer allvarliga former av pogromer och andra förföljelser. Sant är förstås att judegator (ghetton), judestjärnor och sådana påfund är typiskt europeisk kultur, småningom med höjdpunkt i Adolf Hitlers industriella tillämpning, men det är nog inte ett «arv» att framhålla.

I själva verket har judarna av kristna setts som förrädare sedan sektens första stapplande steg i Grekland, villket är anledningen till att de har hållits i restriktion av olika slag av den kyrkliga och emellanåt världsliga makten. Martin Luthers pamflett Om judarna och deras lögner präglar den protestantiska kyrkans traditionella syn, och pladdret om ett «judisk-kristet» arv är därför ingenting annat än en nymodighet sprungen ur förintelsens tragik.

Däremot finns förstås ett kristet arv, men det är mer att se som överflödigt doktrinärt bagage (om än med vissa dekorativa inslag av mer benägen karaktär) som länge höll västerlandet fjättrat från vidare avancemang. Kristen religion är inte definierande för västerlandet, och det är inte heller en del av dess identitet, även om förespråkarna förstås gärna vill göra den associationen.

Kristendomen lade sin tunga mörka skugga över Europa under 400-talet, då kulten upphöjdes till romersk statsreligion, lagom till dess att Västrom gick under och medeltiden inträdde under ett tusenårigt mörker. Västerlandet som vi känner det uppstod emellertid först 1453 efter Konstantinopels fall, under renässans, upptäcktstid och vidare förlopp med upplysningstid och industrialisering, det vill säga förnuftsmässiga reformer och epoker som utgjorde ett kraftigt brott med kyrkans ortodoxi.

Sådan förnuftsbaserad kultur är Europas yttersta arv, med rötter i Grekland och Rom, och om det är något som definierar västerlandet är det således grekisk-romersk kultur. Inte för att sådan framträdde ur ett vakuum, utan man hade förstås ett tungt arv från tidigare civilisationer i Egypten och Babylonien, men det är den strikt europeiska civilisation som först växer fram och därmed för all framtid präglar oss – en titt på Vita husets arkitektur och de politiska ideal byggnaden representerar kan vara en god påminnelse om detta.

Gud gör comeback i västerlandets tänkande.

Så kallade «västerländska värderingar» är dock inte – och kan inte vara – alla de goda resultat som stammar ur denna tradition, som demokrati, mänskliga rättigheter med mera, eftersom även dess motsatser härrör från samma källa: fascism, kommunism, korståg, kolonisation, rasbiologi, eugenik och en lång rad andra företeelser är så att säga inte österländskt gods, utan sprunget ur västligt tänkande.

På samma sätt finns i samtliga andra civilisationer och kulturer motsvarigheter till det vi håller för gott, men som vi ofta menar är typiskt «västerländska värderingar». Dagens västerland präglas visserligen av demokratier under mänskliga rättigheter, men det är en utvecklingshistorisk konsekvens snarare än en identitet. Västerlandet har under större delen av sin existens inte känt demokrati, annat än som ett antikt samhällsexperiment i Grekland.

Nej, kärnan i Västvärldens identitet ligger i rationalism, förmågan att laborera fritt med tänkandet istället för att plågas under ortodoxi och rigida regler. Det senare är vad som karakteriserar kristendom, islam och en lång rad österländska filosofier, regelbaserade och legalistiska traditioner som inte premierar vidare utforskning, läror som monopoliserar sanningen.

Ur sådan rationalism följde inte bara den grekiska filosofin och matematiken, utan sedermera – efter ett långt religiöst påtvingat avbrott – upplysningsideal, vetenskaplig revolution, industrialisering och världsdominans, om än med alla dess negativa konsekvenser. Den dominansen är vi på väg att en gång för alla förlora, och världen blir mer jämlik när andra har tagit till sig samma metoder och praktiker, men framförallt anammat samma slags rationella tänkande, experimentlustan att finna nya vägar och resultat där man minst anar dem.

Men vi kan nog inte konkurrera med Kina och andra länder som slutligen har kommit att präglas av sådan västerländsk rationalitet, om vi själva ska ge avkall på vår traditionella förnuftsbaserade kultur och vända oss inåt i religiösa bryderier… det är så muslimerna tänker, att deras «överlägsna» tro och värderingar småningom ska ge dem ett övertag mot det teknikbaserade Väst, men vi ser det helt enkelt inte hända. På samma sätt har kristen renässans inte mycket att sätta emot en miljonhövdad skara kinesiska ingenjörer i färd med att uppfinna skiten ur Väst.

Den enda värdering som definierar västerlandet är den om frihet, särskilt tankens frihet, och att fritt få ge uttryck för sådana tankar. Den värderingen är vad som ofta har gett oss övertaget, genom att ny kunskap har producerats och tillämpats. Men dessvärre är den friheten på reträtt i en dogmatisk tid av kancelkultur, deplattformering, censur och likriktning, just när vi behöver den som mest. Även det är symptomatiskt för ett Europa i förfall.

Västvärldens undergång.
Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik

Samhällslögnerna

Forne finansministern i Reinfeldts kristborgerliga regim kryper i en intervju i en underlivstabloid till korset och erkänner att stora misstag begicks under det «öppna hjärtats» politik med massiv invandring. Anders Borg säger sig ha omprövat sin syn, i ljuset av att «hela Sverige» har ändrat kurs.

Det senare är kanske inte riktigt sant, eftersom extremvänstern i MP och V alltjämt omhuldar omfattande migration, tillsammans med dess vallokomotiv i statstelevisionen samt Aftonbladets ledarsida. I dagarna har nämligen en «debatt» om de ensamkommande hazarerna fått stort utrymme i de senare medierna, med andemeningen att reformen med «gymnasieamnestin» trots allt var lyckad.

Detta för att en rapport sägs visa att åttio procent av de afghanska ankarbarnen numera har «jobb», men vid en närmare granskning rör det sig om lågavlönad «sysselsättning», en term som i stort sett är meningslös. Det är en studie i manipulation i syfte att rättfärdiga ett juridiskt och politiskt fiasko, och det är därför uppenbart att inte riktigt hela nationen ännu har svängt i frågan.

Men den större diskussionen gäller varför sådana fatala misstag överhuvdtaget kunde begås, och varför det inte fanns eller finns balanserande och korrigerande krafter i samhället. Sverigedemokraterna var förstås en sådan vektor, men partiet och dess sympatisörer mobbades mangrant ut av etablissemanget under många år, och till råga på allt utgjorde överdrifterna i invandring ett slags moteld – vi ska minsann visa rasisterna!

Sverige som nation kan bara ha en åsikt i taget, ytterst uttryckt i den så kallade åsiktskorridoren i dominerande mediekonglomerat. Alla sjunger inte bara i samma tonart utan även i samma enformiga ton, och det mantra som upprepas och propageras blir samhällets i stort. Alla «goda krafter» likriktas således för att upprätthålla diskursen, varvid banker och andra organisationer i «civilsamhället» engagerar sig genom att stänga konton eller på annat sätt motarbeta, deplattformera och kancellera oliktänkande, dissidenter och avfällingar från den rena läran.

Det var så det fungerade under kulturrevolutionen i Maos Kina, då man i allehanda politiska kampanjer rotade ut högerelement, kontrarevolutionärer och andra som inte höll sig på den ortodoxa väg som hade stakats ut av den store rorsmannen. Avvikarna skulle skämmas ut offentligt, avpolletteras, avskedas och på annat sätt fås att omfatta rätt slags tänkande.

I en demokrati är istället meningsutbyte och åsiktsskillnader utmärkande inslag, men av det märks inte mycket i den svenska debatten. Det är ideligen spel mot ett mål och retorisk teater i de allra flesta frågor, från Kina och Ukraïna till sexköpslagen, där ingen egentlig debatt förekommer eller tillåts. Mediekonglomeraten söker inte ens debatt, eftersom syftet inte är att vinna i debatt utan att utestänga meningsmotståndare och därefter «debattera» med sig själv och meningsfränder. Och debatt behövs tydligen inte heller för att etablissemanget ska svänga på en femöring, som i frågan om Nato.

Invandringsdiskursen befinner sig här i en mer utdragen kursändring, ett slags limbo där det ändå finns en del demokratisk debatt mellan förespråkare för de olika lägren. Det tar tid att byta religion, och frågan är betydligt mer komplicerad än den för Nato. Men momentet är i tydlig riktning mot mer åtstramning och fler reformer av ett slag som tidigare var helt otänkbart, som att utreda etnicitet i brottslighet och återkalla medborgarskap.

Småningom kanske pendeln slår över helt, och vi får något slags sverigedemokratisk överideologi i frågan, varvid åsiktskorridoren revideras i enlighet med denna. Därmed föreligger risk för att nya misstag begås, om än av annat slag. Samhällen som präglas av likriktning är alltid farliga, och kan mynna ut i extremer som Mao-Kina, Hitler-Tyskland och för all del även Reinfeldt-Sverige.

Utan verklig debatt och verklig yttrandefrihet får samhällslögnerna fäste, den ena efter den andra, i den agendajournalistik som upprätthålls gemensamt av dominerande konglomerat i vad som måste betecknas som ett vänsterliberalt oligopol. Färgen kan förstås kvitta, och det vore lika förödande med högerkonservativa oligarker – det är likriktningen man bör ta fasta på, och som måste motarbetas om samhället ska kunna upprätthålla och bibehålla demokratisk vigör.

Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik

Trygga rum på Chalmers

Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större. Det är inte bara den devis som pryder entrén till en hörsal vid Uppsala universitet, utan är ett förhållningssätt som genomsyrar svensk utbildning på alla nivåer, synnerligen den högre. Så även ordspråkets suddigare andemening om att premiera det förment goda framför tankens frihet.

Mitt partiella alma mater vid Chalmers tekniska lekskola är sannerligen inget undantag, utan har alltid kvävt den fria debatten, exempelvis vid produktion av trycksaker i studentföreningar. På senare år har man till och med instiftat en forskargrupp kring «klimatförnekelse» i syfte att angripa avfällingar från den rätta ortodoxa läran, klimatapostater och klimatateister som man menar har kopplingar till «högernationalism», varvid man lånar sig till en redan befintlig politisk diskurs med bas i den andra extremen av spektrat.

Om det rätta tänkandet i något visst ämne saknas, gör man bäst i att helt sonika förbjuda uttryck och manifestationer kring politik i allra största allmänhet, vilket är vad tokrektorn Nilsson Jacobi vid stiftelseskolan i dagarna har beslutat föranstalta. Detta på grund av det «spända omvärldsläget», med vilket menas ockupationsmakten Israels invasion av Gaza.

Huruvida lobbyn har varit inblandad i att förmå rektor att anta sådana drastiska åtgärder är inte gott att veta, men det är klart att numerären av arabiska studenter vida överstiger den för judiska vid läroanstalten. Man värnar således om tryggheten för ett utvalt klientel av studenter i just detta prekära fall, vilket man knappast har gjort i fråga om ryska studenter utsatta för ett russofobiskt omvärldshat utan motstycke.

Här kan man kanske tycka att den privata anstalten är i full rätt att själv besluta om premisserna vid sin egendom, och i andra avseenden kan det möjligen upplevas välbehagligt att fjärma sig från den kårvänster som har dominerat högskolevärlden sedan 68-rörelsen etablerade en postmodernistisk ordning i den högre utbildningen.

När allt kommer omkring är det primära syftet med utbildningen att ge studenterna vetenskaplig och teknisk kompetens av (någorlunda) god kvalitet, i konkurrens med mer effektiv utbildning i Kina och andra länder där sådan politisk verksamhet sedan länge är mer allvarligt stympad.

Men utbildningen syftar knappast till att skola mänskliga robotar i att lösa differentialekvationer, utan att fostra elever i problemlösning och kritiskt tänkande i allra största allmänhet, varvid man inte kan göra halt för omvärlden och dess problem. Kunskaperna och färdigheterna ska nämligen småningom tillämpas i det större rummet utanför Chalmers isolerade klostermiljö.

Högre utbildning är en mognadsprocess i att konfronteras med, och i förekommande fall deliberera och argumentera kring, det vidaste spektrum av idéer och åsikter, enkannerligen uttryck som avviker kraftigt från dem man själv omhuldar. Den student som inte förmår hantera den fria tankens debatt är redan kuggad från verklighetens examen.

Kategorier
Filosofi Kultur Politik

Världen år 2123

Att förutsäga framtiden i någon större detalj är fruktlöst, eftersom historiens vindlingar beror av alldeles för många faktorer och parametrar. Däremot kan man förutse framtidens konturer, om än suddiga, eftersom vissa historiska skeenden har moment som inte i en handvändning kommer att reverseras.

Ett sådant moment är Kinas återkomst på världsscenen, efter ett förnedringens århundrade med början i Storbritanniens opiumkrig 1839, och därefter successivt förfall av imperiet Qing, följt av republik, inbördeskrig, japansk ockupation och småningom dananet av Nya Kina 1949 efter inbördeskrigets slutfas.

Man kan se Folkrepublikens första tid som en räcka galna politiska reformer, om man så vill, men en annan parallell sanning är att den utfattiga bondenationen under samma tid lade grunden för dess nya storhetstid, bland annat genom utbildning av en i stort sett analfabetisk befolkning, utrotning av sjukdomar med mera.

När grunden väl var lagd kunde Deng Xiaopings marknadsreformer successivt transformera Kina från en efterbliven nation till supermakt, under blott fyrtio år eller mindre än två generationer. Det momentet kommer att fortsätta, om än i decelererande takt, alldeles oavsett vad västmakterna tar sig till i form av sanktioner, exportkontroll och andra mekanismer för att lägga krokben för den nyvaknade draken.

Motsvarande moment på den andra sidan är att Europa stadigt tappar i kraft, en kursriktning som kommer att bestå. Europa har levt på övertid av sina koloniala äventyr, och har nu ingenting annat att konkurrera med, varken i form av naturtillgångar eller teknisk och vetenskaplig spetskompetens.

Moment.

Europeiska unionen som konstruktion är inte agil nog att tävla med Kina och USA, utan är alldeles för stel och senfärdig. En prediktion är således att unionen successivt kommer att förfalla under omvärldens tryck, exempelvis det pågåendet kriget i Ukraïna, och under inre splittring, manifesterat i form av eviga trätor med Ungern, Polen och övriga Visegrad.

Unionen kommer därför att upphöra vad det lider, om kanske några decennier, och i dess ställe framträder det tidigare Europa med sina enskilda stater i lösare samarbete. Sverige, Danmark, Norge, Island och Finland finner härvidlag det nödvändigt att själva organisera sina närbesläktade folk och kulturer i Åhus-unionen, som ersättning för det tidigare EU.

Europas konturer i övrigt består i stort, men Beneluxländerna blir en enhet, samtidigt som Katalonien och Baskien bryter sig loss från Spanien som självständiga stater, medan Galicien uppgår i Portugal. Det forna brittiska imperiet förlorar sina allra sista delar i Storbritannien självt, när Skottland och Wales frigör sig från London och Irland enas. Engländarna förlorar samtidigt Gibraltar till Spanien.

När EU faller finns incitament att alliera sig, varvid Tyskland och Österrike ingår personalunion, medan Tjeckien och Slovakien återförenas. Grekland återtar Konstantinopel och de västra delarna av Türkiet samt Cypern under bittra strider.

Även Rysslands profil ändras, men i expanderande riktning. Västs försök att sanktionera Moskva till stenåldern misslyckas, och istället annekterar Ryssland hela Ukraïna, samt småningom även Moldavien och Georgien, för att därmed sätta definitiv punkt för Natos östvidgning. Man kommer även att införliva Belarus, Qazaqstan och Turkmenistan i federationen i ett senare skede.

Baltländerna Estland, Litauen och Lettland är av ytterligare geostrategiskt intresse för Kreml, varför dessa stater småningom kan annekteras, men bara under förutsättning att ett tredje världskrig bryter ut. Sannolikheten därför är dessvärre tämligen hög.

Men Ryssland kommer även att förlora territorium, eftersom man blir allt mer beroende av Kina för sin existens. Zhongnanhai har redan nu inkorporerat tidigare förlorade delar av Manchuriet i sina reviderade kartor, men man kan komma att göra anspråk på hela östra delen av Ryssland för att därmed komma i åtnjutande av erforderliga tillgångar i form av gas, olja, spannmål och vatten.

Kina befriar naturligtvis Taiwan, vilket utlöser en kortare skärmytsling med USA i regionen. Beijing avgår med segern givet att man har koncentrerat hela sin militära kapacitet till närområdet, och av bara farten annekterar man Filippinerna samt Liuqiu (Okinawa). Sjunde flottan sparkas ut från Östasien.

Med USA neutraliserat i regionen kan Korea återförenas i en enskild stat, och därmed inträder ett långvarigt Pax sinica i hela Öst- och Sydöstasien. Indonesien blir en maktfaktor, och förenas med Malaysia och Papua Nya Guinea till ett större ekonomiskt och politiskt block.

Även Bharat (före detta Indien) kommer att stärka sina kort och bli en allt viktigare aktör med tiden. Man kanske inte rår på Kina i första taget, och förlorar därmed Ladakh, Kashmir, Sikkim och Arunachal Pradesh till Beijing, men vinner i gengäld Sri Lanka.

Kina inkorporerar även Buthan i riket, samt gör Solomonöarna till kinesiskt protektorat. Beijing annekterar vidare smärre delar av Centralasien. Vietnam expanderar genom att återförenas med Laos och Kambodja.

Krutdurken i Mellanöstern erfar omfattande förändringar, varvid Palestina, Israel, Jordanien, Libanon, Syrien konsolideras i ett Levantiskt förbund. På samma sätt annekterar Saudiarabien Jemen, Förenade arabemiraten, Oman och Qatar. Araberna organiserar sig istället för att strida inbördes.

Judarna fördrivs till forna amerikanska delstaten Florida, där man etablerar Nya Israel i det vakuum som uppstår när USA splittras i inbördeskrig. Amerika behåller visserligen en hög position i världen, men den inre splittringen resulterar i stridigheter och upplösning av federationen. Det finns inget som kan hålla samman de vitt skilda kulturerna och etniciteterna i det brokiga landet.

Det egentliga USA fortlever i New England och övriga nordöst, samt i det uppköpta Grönland, som en mindre del av det forna imperiet. Samtidigt bildas Förenade amerikanska republiken (UAR) i sydöst, Nord-USA i norra inlandet samt spanskdominerade Västamerika i väster, med Los Angeles som säte. Alaska säljs till Kanada för att få medel till kriget.

Sydamerika erfar inga större förändringar, eftersom revolutionernas tid är förbi. Man siktar hellre på att stärka inbördes samarbete och utveckla sina ekonomier, enkannerligen i samarbete med omvärlden, inte minst Kina. Territoriella förändringar är bland annat att Franska Guyana, Guyana och Surinam enas, och att Falklandsöarna återtas av Argentina då Europas stjärna dalar ytterligare.

De största förändringarna är att vänta i Afrika, en efterbliven kontinent som står i startgroparna att träda in på världsscenen. Man kommer här att lära av Kina med dess omfattande intressen på kontinenten, och därmed organisera sig istället för att träta inbördes.

Det går inte att veta hur sådana konsoliderinager kommer att te sig, men en gissning är att det sker efter linjer av kultur, språk, etnicitet, geografi och politik. Man kan exempelvis förställa sig ett nordvästafrikanskt block – Tuareg-förbundet – och en Bantu-union i centrala och södra delarna av Afrika. Det är den senare som kommer att ha störst befolkningsökning i världen under kommande århundrade, med Nigeria som centrum.

Om hundra år kan vi därför förvänta oss att världens centrum ligger i Asien – axeln Beijing–Seoul–Tokyo i kombination med Indonesien och Indien – medan Afrika är den fundamentala tillväxtekonomin. Det går ingen nöd på Europa, men det är inte längre den rikaste delen av världen, och kontinenten har förvandlats till ett museum och turiststråk för asiater och afrikaner.

De nya amerikanska staterna är fortsatt ekonomiskt starka, men är inte längre en enad politisk röst i världssamfundet. Faktum är att man knappt kan upprätthålla regional hegemoni, och man har inte längre Sydamerika som sin egen bakgård.

Än svårare än att rita 2123 års politiska karta är att förutspå kulturella och tekniska landvinningar. Vi har fortfarande inga flygande bilar, trots sådana prognoser under 1960-talet. Sanningen att säga finns inget alls som säger att utvecklingen kommer att fortsätta i accelererande takt, och vi har i mångt och mycket nått en platå i grundforskningen.

2123 kan därför te sig mer evolutionärt än revolutionärt, och vi i vår tid skulle nog snabbt kunna anpassa oss till en sådan framtid. En prediktion är att fusionskraft då kommer att nyttjas, och att vi därmed är mer eller mindre oberoende av fossila bränslen. En annan är att vi kommer att ha kolonier på månen och Mars samt bedriva gruvdrift i rymden.

Klimatförändringar innebär att en del kustområden har börjat inunderas av vattenmassor, samt att stora ytor i kinesiska Sibirien har öppnats för jordbruk. Skogsplanteringsprojekt i Sahara och Sahel har börjat gröna regionen. Amerikanska Grönland är hett i alla bemärkelser.

Däremot lär vi inte heller 2123 äta insekter eller vara veganer, eftersom flertusenårig kultur inte kan förgöras i ett ögonblick. Lingua franca är mandarin, men i Europa graviterar vi främst mot spanska, tyska och franska då anglosfären tappar i inflytande.

Världskartan 2123.
Kategorier
Filosofi Hälsa Japan Kultur Politik Vetenskap

Livselixiret socker?

Stjärnskotten på Aftonbladets ledarsida upphör aldrig att förvåna med sin vänsterblivna okunskap. Senast är det någon tranny femcel Fanny som hävdar att man lever längre av att äta socker, i vart fall om man undviker mobilen och ingår i någon social gemenskap. Inspiration för detta horribla påstående hämtar skribenten i det japanska begreppet ikigai (生き甲斐), som i princip betyder livsmening.

Flummiga filosofiska koncept i all ära, men människokroppen är och förblir en kemisk fabrik, vars reaktioner är föremål för vetenskaplig analys. Och för denna kemiska fabrik är socker – eller rättare hög glukoshalt i blodet – en avgörande biomarkör för åldrande, alldeles oavsett omständigheter i övrigt.

Socker (glukos, fruktos, stärkelse) är alltså det mest bombsäkra sättet att skynda på såväl åldrandet som utveckling av i stort sett samtliga välfärdssjukdomar, från diabetes och högt blodtryck till cancer och demens. Hög konsumtion av socker och snabba kolhydrater i allmänhet ger fenomenet glykering, som leder till plackbildning i artärer och hjärna, med senare följder.

I kombination med inflammatoriska omega-6-rika oljor, som de vänsterblivna mupparna menar är «nyttiga fetter», får man dessutom en fin turboeffekt på åldrandet och sjukdomsutvecklingen.

Social gemenskap är å andra sidan inte en mätbar parameter i sammanhanget, och givet att många personer faktiskt föredrar stora mått av enskildhet snarare än tvångsgemenskap, är det svårt att förlika med begreppet ikigai. Bara den enskilda individen kan avgöra den egna livsmeningen, den kan inte bestämmas av andra.

Här brukar man åberopa befolkningen på Okinawa med flera så kallade blå zoner, varvid man försöker sammanställa likande faktorer för grupperna i fråga. Det visar sig då att dieten är vitt skiftande, men att inslag av kalorirestriktion och tidsbegränsat ätande är den enda gemensamma nämnaren.

Den som fastar under en större del av dygnet, med vilje eller på grund av fattiga omständigheter, har helt naturligt en lägre halt av blodsocker, och är därmed mindre benägen att utveckla sjukdomar eller avancerade glykerade slutprodukter, vars effekt är åldrande. Den som följer ett sådant mönster lever både längre och friskare.

Hundraåringarna på Okinawa har främst varit utsatt för ofrivillig fasta under krigsåren, medan moderna okinawabor tenderar att äta mer likt andra japaner. En speciell ingrediens i den så kallade okinawadieten är för övrigt sötpotatis, som konsumerades i riklig mängd. Men sötpotatis innehåller speciellt en α-glukosidasinhibitor som reglerar blodsockerupptaget, och därmed bidrar till den observerade effekten.

Det är inte som (för)ledarskribenten hävdar att det här dröjer sig om en konflikt mellan väster- och österlanden, utan man är i Japan ledande på just denna medicinska front. Inte minst den renande effekten av autofagi avtäcktes av en japan, samtidigt som den socker- och kalorisnåla, fiskrika japanska dieten framställs som föredömlig (till skillnad från vissa andra skräpkulturer).