Statsteveagendan rymmer ett regelbundet fokus på vårdrelaterade nyheter, inklusive forskning som har anknytning till läkemedelsindustrin och Sverige. Emellertid tycks man med tystnad ha förbigått en studie om biomarkörer hos hundraåringar, kanske för att resultatet inte stämmer med den antagna ideologiska kartan.
Materialet är omfångsrikt, nämligen n = 44k deltagare som följdes upp efter blodanalys företagen mellan 1985–1996 (den svenska Amoris-kohorten). 13.1 % dog före 80 års ålder, 47.6 % mellan 80–90 år, 36.6 % mellan 90–100 år, och resterande 2.7 % uppnådde en ålder över hundra år.
Av intresse här är de biomarkörer som deltagarna omfattades av 1985–1996, snarare än vad de hade för värden senare i livet. Statistiken ger underlag för att tolka ideal kost och annan livsföring som ökar chansen till ett längre liv, samt underförstått även ett friskare liv under ålderdomen.
Inte helt överraskande visar resultaten att lägre blodsocker är associerat med högre livslängd, och så även lägre halt av urinsyra. Det är så för att blodsockerhalten står i proportion till förekomsten av avancerade glykerade slutprodukter, det vill säga den glykeringsprocess som påskyndar åldrandet. Hög halt av socker och raffinerade kolhydrater i dieten är förenat med inflammation och hormonell obalans, som ökar risken för en rad sjukdomar och därmed minskar chansen att bli gammal.
In conclusion, already from age 65 onwards, a difference in commonly available biomarkers was observed between individuals who eventually became centenarians and those who did not. Higher levels of total cholesterol and iron and lower levels of glucose, creatinine, uric acid, ASAT, GGT, ALP, TIBC, and LD were associated with a greater likelihood of becoming a centenarian.
Studien: Blood biomarker profiles and exceptional longevity: comparison of centenarians and non‐centenarians in a 35‐year follow‐up of the Swedish AMORIS cohort
Men troligen höjer man på sina håll på ögonbrynen åt ett annat resultat i studien, nämligen att högre kolesterolhalt korrelerar med högre livslängd. Detta för att kolesterol traditionellt ses som en riskfaktor, tillsammans med mättat fett, två myter som vägrar att dö utan tvärtom underhålls av ansvariga myndigheter och organisationer, samt av den läkemedelsindustri som vill sälja statiner och andra läkemedel till sina prenumeranter.
I verkligheten har hög kolesterolhalt ingen sådan funktion, och mer relevant är förekomsten av triglycerider i blodet. Sådana blodfetter minskar med animalisk föda, men ökar med socker och raffinerade kolhydrater, varför de två parametrarna hänger samman.
Resultaten demonstrerar även att det främst är livsstil som avgör hur gammal man blir och hur frisk man kan hålla sig, det vill säga det egna valet av diet och grad av motion. Gener spelar roll enbart på marginalen, och kommer alltså epigenetiskt till uttryck främst genom mindre sund livsstil. Detta är kanske inte riktigt en nyhet, i vart fall inte för många av oss, men det ger ändå en god bekräftelse på riktigheten i teorin om insulindriven metabol ohälsa och andra rön kring livslängd.
En vanligt förekommande åsikt i vegankretsar är att en «plantbaserad» diet är överlägsen i ett flertal aspekter, inte minst med avseende på hälsa och livslängd. Påståendet är således att veganer och vegetarianer är friskare än köttätare, och att man i betydligt mindre utsträckning drabbas av vanliga folksjukdomar, vilket i sin tur skulle ge både längre livsspann och ökat hälsospann.
Men de mer vetenskapligt lagda frontfigurerna i veganrörelsen konstaterar själva att undersökning efter undersökning visar att så inte är fallet, och att man inte har någon som helst fördel med avseende på hjärt- och kärlsjukdomar i förhållande till köttätare, och att man dessutom är betydligt mer utsatt för mentala problem som depression till följd av brist på B₁₂ och DHA.
Bristsjukdomarna är legio bland veganer, varför man måste komplettera med kosttillskott av olika slag för att kunna upprätthålla dieten. Man utsätter även barn för den stränga kosten, med hämmad tillväxt och kognitiva besvär som följd i stor utsträckning.
Inte sällan är veganism en konsekvens av ätstörningar, vilket är varför modedieten är särskilt utbredd bland unga västerländska kvinnor, enkannerligen sådana med vänstersympatier. Dödsfall inträffar intermittent i dessa kretsar när man driver saken alldeles för långt, mot «rå veganism» och liknande tokigheter.
Men om veganer är sjukare än köttätare, torde det även ge avtryck på livslängd och hälsospann. Så är faktiskt fallet, enligt en omfattande metastudie som visar att intag av kött korrelerar väl med livslängd, samt naturligtvis även har en invers korrelation med barnadödlighet.
The science is indeed settled.
Å andra sidan är det välbelagt att de äldsta personerna knappast är stora muskelknippen, utan vanligen ganska tunna och små, oftast kvinnor. Detta brukar tolkas till den vegetariska dietens fördel, samtidigt som man brukar åberopa den diet man finner i blå zoner.
Men det som utmärker sådana regioner med exceptionell andel åldringar är snarare fasta och periodisk kalorireduktion, samt ett betydande mått av fysisk aktivitet. Begreppet är inte heller vetenskapligt välbelagt, och invånarna på Okinawa lever inte längre än japaner i allmänhet – de fiskätande japaner som har högst medellivslängd i världen.
På samma sätt är den egentliga fördelen med vegetarisk kost att den (oftast) är energifattig och därför leder till just kalorireduktion, vilket är den egentliga mekanismen. Den skenbara paradoxen upplöses därför genom att beakta såväl kalorireduktion som ett balanserat intag av omnivor kost inklusive animaliska källor.
Det som främst inverkar menligt på hälsa och därmed livslängd är fetma eller rättare störd ämnesomsättning, som i sin tur beror på för människan främmande diet med höggradigt bearbetade produkter (färdigrätter, bakverk), högt intag av socker samt förekomst av processade vegetabiliska oljor som enkelt oxideras till transfett. Stillasittande livsstil hjälper inte heller saken.
Veganrörelsen och med den associerade vänsterkretsar brukar här beskylla kött och mättat fett för uppkomsten av fetma och sjukdomar, men det finns överhuvudtaget ingen sådan koppling, eller ens korrelation; det är vad den här omtalade metastudien visar, likväl som annan forskning.
Kött och andra animaliska källor ger tvärtom fullvärdigt protein, som inte bara är av vikt under tillväxtfasen under uppväxten, utan även under ålderdomen, då förmågan att ta upp protein successivt minskar, med sarkopeni (muskelförtvining) som följd. Konsekvenser av sarkopeni är minskad rörlighetsförmåga, sämre styrka och förlorad kroppsfunktion, som samtliga leder till sämre hälsa och småningom död. Det är här den fysiska aktiviteten kommer in, nämligen för att underhålla muskelmassan.
Den som vill leva länge och friskt gör således klokt i att äta rikliga mängder med kött, men även rikligt med grönsaker i en korrekt omnivor kostmodell, samt under en regim av periodisk kalorireduktion med inslag av fasta samt regelbunden aerobisk motion och styrketräning. Det är dock inte till fördel att anta groteska kroppsbyggarformer eller ligga på gränsen i elitidrott, eftersom man inte kan vidmakthålla detta i ett senare skede.
«Klimatet» då? Tanken att man skulle göra avkall på den egna hälsan för att uppnå ett politiskt mål av det slaget är faktiskt helt befängd, samtidigt som sådana mikroaktiviteter inte spelar någon som helst roll i det stora hela. Här gäller teknikutveckling och inte minst befolkningsreduktion som viktigare mål.
En gammal myt gör gällande att ägg kan vara skadligt för hälsan, och i förlängningen leda till hjärt- och kärlsjukdom. Men till skillnad från den än mer seglivade myten kring mättat fett, är det numera tämligen välbelagt att äggkonsumtion inte har någon sådan skadlig effekt.
Mekanismen skulle bestå i att man tillför kroppen kolesterol, som i viss konfiguration anses kunna vara skadlig. Men å ena sidan är kolesterol ett viktigt ämne som kroppen tillverkar vid behov, och å den andra anpassar den produktionen efter tillgängligt dietärt kolesterol. Till yttermera visso neutraliseras kolesterolet vid tillagning.
Diskussionen är emellertid hjärndöd, då kolesterolhalten i sig är helt irrelevant. Övervikt av det «farliga» kolesterolet bildas typiskt vid hög och frekvent konsumtion av socker, och det egentliga problemet består i ökad frekvens av triglycerider i blodet. Sådana blodfetter bildas emellertid inte av fett i kosten, utan av just socker och kolhydrater.
Av detta kan man dra den elementära slutsatsen att man kan äta hur många ägg som helst per dag, vecka in och vecka ut, utan någon som helst risk, givet att man håller sig inom energibehovets ramar.
Förmodligen tröttnar man på att bara äta ägg, men om man ändå tillämpar en sådan märklig diet under en kort period, har man nästan full pott av näringsämnen. Ett kilo stekta ägg, motsvarande ungefär 18–20 normalstora ägg, ger således 183 % av dagsbehovet av järn; 304 % jod; 112 % natrium; 334 % fosfor; 410 % selen; samt 158 % zink.
Därtill erhåller man 298 % av vitamin A; 370 % vitamin D; 729 % vitamin E; 263 % vitamin B2; 218 % vitamin B9; och 760 % vitamin B12. Vidare får man 163 % av linolensyra och 397 % av DHA.
Vidare har man 71 % av kalcium; 41 % av kalium; 36 % av magnesium; 50 % av vitamin B1; samt 59 % av vitamin B6. Däremot får man inget alls av vitaminer C, B3 och K av ägg, men vi ser här att det är enkelt att komplettera för att nå hela vägen.
Energimässigt ger ett kilo stekta ägg 1930 kcal, varav 72 % fett, 28 % proteiner och 1 % kolhydrater. En tänkbar brist är att halten linolsyra (217 %) är för hög, och att kvoten ω6/ω3 därmed blir ganska höga 4.43.
För en mer balanserad meny minskar vi andelen ägg till 600 gram (10–11 ägg), lägger till två burkar makrill på knäcke samt gör någon sallad med chiafrön som tilltugg. En halv liter filmjölk och några koppar kaffe fulländar måltiden.
Därmed avhjälps de påvisade bristerna, förutom för vitamin B1, som når 70 % i denna måltid. Makrokompositionen är nu 65 % fett, 23 % protein och 11 % kolhydrater (7 % socker), och ω6/ω3-kvoten har sjunkit till fina 2.2. Makrillen ger även erforderlig DPA och EPA i rikliga mått, och man kan helt enkelt inte föreställa sig en nyttigare lunch.
Människan har i egenskap av heterotrof organism behov av att tillföra energi och metabolt råmaterial från externa källor. Energin stammar från gruppen av makronutrienter, som är fyra till antalet: proteiner, fetter, kolhydrater och etanol, där enbart de två förstnämnda är essentiella.
Proteiner tillfredställer behovet av aminosyror, de byggstenar som cellerna nyttjar för replikering av arvsmassa och konstruktion av kroppsegna proteiner, processer förutan vilka organismen inte kan upprätthålla livsfunktionen. Energin som ges vid nedbrytning av protein är dock inte i sig essentiell, utan kan ha andra källor.
Men även fetter är essentiella, i vart fall en mindre delmängd av lipider, nämligen ett par fleromättade ω-3- och ω-6-syror, som kroppen nyttjar strukturellt i hjärna, ögon och andra organ. För sådana fetter utvinns energi bara vid överskottskonsumtion, medan nyttjande av strukturella komponenter tvärtom kräver energi.
Övriga fetter av naturligt ursprung ger enbart energi, eller nyttjas som lagrat fett för framtida energibehov, och är därför inte essentiella nutrienter. Kroppen kan framställa sådant fett från andra källor, som glukos och aminosyror.
På samma sätt är kolhydrater överhuvudtaget inte essentiella, eftersom kroppen vid behov själv framställer glukos och motsvarande derivat som glykogen. För energi kan kroppen nyttja såväl fetter som kolhydrater, och man kan således föredra den ena framför den andra källan. Däremot kan man inte, av skäl som vi inte här ska beröra närmare, uteslutande tillfredställa energibehovet med proteiner, eller för den delen alkohol.
Här skulle en del vilja flika in att fibrer är essentiella, men det finns faktiskt ingen forskning alls som stödjer den hypotesen. Upprätthållandet av livsfunktioner beror inte av intag av fibrer, vilka för övrigt passerar systemet intakt. Däremot kan det vara till indirekt nytta för ämnesomsättningen att konsumera fibrer, nämligen för att hålla blodsockerhalten låg och möjligen även «underhålla» tarmfloran av bakterier – det sistnämnda har emellertid drag av «new age» över sig, på samma sätt som «antioxidanter» och andra föreslagna mekanismer som aldrig har kunnat påvisas in vivo.
Utöver nämnda makronutrienter har människan förstås även behov av en handfull andra nutrienter som mineraler och vitaminer, samt vatten. Här ska vi emellertid koncentrera oss på fettet, som sedan länge är föremål för dispyt och akademiskt gräl.
Den gängse tesen gör ju här gällande att «mättat fett» och «kolesterol» är två typer av «onda» fetter som leder till hjärtinfakt och en rad andra åkommor, och att det mättade fettets benägna motsats finns i de enkel- och fleromättade fetterna, som man benämner de «nyttiga» fetterna och förser med «nyckelhål» och annan märkning.
Verkligheten är emellertid betydligt mer komplicerad, och mycket av det gunk som ekar i debatten är mest brus utan betydelse. Exempelvis diskuterar man gärna kolesterolets roll fram och tillbaka, men kolesterol som sådant är kroppsegna ämnen som produceras under viss diet och livsföring, medan intag av dietärt kolesterol (som i ägg) saknar betydelse – det är en metadebatt som inte tar fasta på grundorsakerna, utan rör sig om symptom.
Det goda fettet
En bättre indelning i «ont» och «gott», om sådana religiösa termer verkligen är lämpliga, kan faktiskt göras. Här föreligger «konsensus» om att fleromättade ω-3-syror som DHA (dokosahexaensyra) och EPA (eikosapentaensyra) är just essentiella, och att sådana måste tillföras i form av supplement under veganism och andra dieter som utesluter fisk och annan animalisk föda.
Dokosahexaensyra (DHA)
Dagsbehovet av animaliska ω-3-syror är mindre än ett halvt gram, men inget hindrar att man överskrider det med flera gram. Dock bör man inte nyttja det som energikälla, och det är inte så att mer av ämnet ger större effekt i linjär utveckling. Tvärtom är för stor mängd fleromättat fett skadligt, varom mer senare.
En vegetabilisk ω-3-syra utgörs av ALA (α-linolensyra), som är ett förstadium till DHA och EPA, men konverteringsgraden är högst tio procent. Chia- och linfrön samt lingon och kiwi är goda källor för den som föredrar växtbaserad föda, men däremot inte övriga fröer eller för den delen fröoljor som rapsolja – något vi ska återkomma till nedan. På grund av den ringa konverteringsgraden är dagsbehovet närmare tre gram, men även här kan (och bör) man överskrida ganska ordentligt.
α-linolensyra
Omega i omega-3 (ω-3) syftar på slutet snarare än början (alfa, α), inte bara i grekiska alfabetet, utan här i nomenklaturen för organiska molekyler. Med ω-3 avses då att två kolatomer delar en dubbelbindning (istället för enskilda bindningar till en väteatom) räknat från tredje kolatomen från molekylens slut. Dubbelbindningarna ger fettet dess mjuka och flytande karaktär.
Anledningen till att dessa fetter är «goda» är, förutom att de har strukturell betydelse för en mängd organ, att de är antiinflammatoriska och därmed lindrar skadliga processer. Betydelsen av antiinflammatorisk är här att motverka andra ämnen, som har en inflammatorisk verkan.
Det onda fettet
Ämnen som är inflammatoriska är bland andra ω-6-syror, som likt ω-3-kusinerna är just essentiella i viss mindre mängd, som strukturella ämnen snarare än som energi. De samverkar och tävlar om samma enzymer, varför de bör förekomma i någorlunda balans, optimalt ω-6:ω-3 = 1:1 men med tolerans upp till 4:1 eller omvänt 1:4.
Problemet här är att industriell livsmedelstillverkning premierar intag av ω-6 med närmare 25:1, eftersom sådana fetter är billigare att nyttja i produktionen. De förekommor flitigt i vegetabiliska oljor och i alla typer av färdigförpackad eller ultrabearbetad mat, främst i form av linolsyra (LA).
Linolsyra (LA)
Därmed rubbas denna balans, vilket leder till metabol störning, enkannerligen i kombination med intag av fritt socker och raffinerade kolhydrater. Ytterligare ett problem är att sådana fleromättade fetter enkelt oxideras till transfetter, som kroppen saknar förmåga att bryta ned medelst enzymer. Sådana transfetter – exempelvis LA ger linolelaidinsyra – bildar därmed plack i artärer, vilket är den egentliga orsaken till hjärt- och kärlsjukdomar, likväl som demens och andra åkommor. Enbart autofagi kan städa bort sådant plack, vanligen under fasta eller motion.
De vegetabiliska oljorna används även flitigt i matlagning, där oxidationsprocessen påskyndas av hög temperatur. Till yttermera visso friterar man i samma olja ett flertal gånger, varför den som konsumerar restaurang- och snabbmat garanterat får i sig betydande mängder transfett.
Ett mildare och avsevärt bättre alternativ är olivolja, som främst består av enkelomättad oljesyra, en ω-9-syra som dels inte konkurrerar med ω-3 eller ω-6 om enzymer, och dels inte lika enkelt oxideras till transfett (elaidinsyra). Men även olivolja innehåller en viss mängd linolsyra, och fusket är därtill utbrett – falsk olivolja är huvudsakligen linolsyra, och därmed en hälsovådlig substans.
Oljesyra
Äkta extra virgin olivolja med minimal mängd linolsyra är emellertid alldeles utmärkt fett, särskilt i kallt tillstånd snarare än i tillagning. Sådan god olja kan man sprinkla rikligt över sallader och annat utan att bekymra sig, eftersom fettet ju är mättande och därmed ger en självreglerande effekt på aptiten.
Det fula fettet
Slutligen har vi de mättade fetterna, som förekommer rikligt i animaliska produkter som kött, mejeri och smör. Här finns inga dubbelbindningar i kedjan, och därmed inte heller några transisomerer – de oxiderar inte. Av samma skäl är dessa fetter fasta vid rumstemperatur, medan dubbelbindningar i omättat fett ger en mjukare konsistens på grund av ökad rörlighet i molekylestrukturen.
I själva verket är det inte helt svartvitt, utan även animaliska fetter är en blandning av de tre typerna. Särskilt kyckling är rik på fleromättad ω-6 på grund av utfodringen med soja, medan biff och annat kött har lägre halter.
Palmitinsyra
Mättat fett är neutralt med avseende på inflammation, och är i princip ren energi, i likhet med olivolja. Ett undantag utgörs av mättat fett med udda antal kolatomer, vanligen i vissa mejeriprodukter, som har en mindre antiinflammatorisk effekt.
Fett ger inget insulinsvar, utan lågt blodsocker och låg insulinhalt bibehålls, varvid mättnad upprätthålls över lång tid. Om fettet inte används för energi, lagras det i form av triglycerider i fettvävnad, och i övrigt har fett ingen annan funktion. Den primära fettbildningsmekanismen är emellertid insulinassisterad lipogenes under god tillgång på glukos, och man blir alltså inte fet av att äta fett.
Det är en «ful» form av fett enbart i kulturell bemärkelse, eftersom det sedan Ancel Keys fuskstudier under 1950-talet har varit associerat med hjärt- och kärlsjukdom och andra åkommor, en myt som saknar stöd men ändå alltjämt omhuldas och reproduceras i litteraturen som ett självspelande piano, och naturligtvis framförs flitigt av veganrörelsen, livsmedelsbolagen (som vill sälja rapsolja och färdigmat) och religiösa organisationer som Sjundedagsadventisterna (Kellogg’s ihoplimmade flingor är en produkt sprungen ur den rörelsen).
Sammanfattning
Goda strukturella fetter: animalisk ω-3 (DHA, EPA) samt vegetabilisk α-linolensyra ω-3 (ALA), där den senare bör konsumeras för att motverka det onda fettet linolsyra. Ät fisk regelbundet, ta gärna fiskolja som komplement (flytande i flaska) samt sprinkla chia- eller (krossade) linfrön på all möjlig mat.
Goda energifetter: extra virgin olivolja ω-9 (oljesyra) samt mättade fetter (palmitinsyra med flera) kan konsumeras i valfri mängd för energi, och har inga negativa effekter. Sådant fett ger mättnad och metabol självreglering, och är av vikt för att ta upp fettlösliga vitaminer och en del mineraler. Mättat fett är optimalt för tillagning.
Onda strukturella fetter: linolsyra ω-6 (LA) med derivat, även om det egentligen handlar om att få ned mängden. Linolsyra är i sig inte «ondare» än α-linolensyra, utan det är ett förhållande som beror av att människan har rubbat naturens balans med industriell föda. Minskas enkelt genom att skippa ultraprocessad snabbmat och annan skräpmat, likväl som margarin och andra former av bredbara fetter.
Onda fetter: icke naturliga transfetter som bildas genom oxidation och hydrogenisering av fleromättade fettsyror (främst linolsyra), en typ av fett som varken ger energi eller komponenter för cellproduktion, utan som täpper till artärer med plack och småningom leder till sjukdom och död.
Fula fetter: smör, ister och andra mättade fetter som hos en del personer väcker avsky på grund av förvärvad okunskap om biokemi, hälsa och nutrition. Det är egentligen vackra fetter, sådana som används i riktig mat samt ger smak och konsistens, fetter som människan är utvecklad att hantera i så måtto att de är naturligt förekommande, till skillnad från industriellt tillverkade «vegetabiliska» oljor som lagras på plastflaska i månader.
Sitter här med en box Tarapacá, en chilensk cabernet sauvignon med mycket fruktig smak med fatkaraktär, inslag av svarta vinbär, viol, mörka körsbär, örter, svartpeppar och choklad, enligt det statliga vinmonopolets karakteristik. Inte alls så pjåkigt, och man ska inte förakta vin bara för att det är (relativt) billigt.
Tanken är att suga i mig hela lådan om en och en halv liter under kvällens lopp, till läsning och filmtittande, men om man får tro nyheterna borde jag kanske istället spola kröken. Det visar sig nämligen att de riktlinjer för alkohol som Socialstyrelsen nu har presenterat innehåller ytterligare en skärpning som inte var känd på förhand.
Utöver att den veckovisa konsumtionen för män sänks från fjorton till tio «standardglas» (en och en halv flaska vin), räknas det vidare som «intensivkonsumtion» om man smäller i sig fyra «standardglas» per tillfälle. Mängden motsvarar enligt statsmedier «fyra små öl» med samma slags vessleord, eftersom «små» är lika lite kvantifierat som «standardglas».
Men här sitter jag alltså med hela 1.5 liter, vilket motsvarar två och en halv gånger måttet för «intensivkonsumtion». Det är med Socialstyrelsens terminologi «riskbruk», för vilket man således bör erbjudas vård.
Samtidigt är andelen svenskar som idkar sådant «riskbruk» så stor, att vården nog knappast mäktar med en anstormning av alla oss nyalkoholister. Siffran en miljon figurerar i debatten, men det är nog rejält i underkant med tanke på hur alkoholen flödar på barer, restauranger, studentfester och framförallt i hemmen.
Inte minst landets högskolestudenter får nog klassas som tunga missbrukare, givet hur nubbe efter nubbe raskt åker ned i halsen på gasque och liknade sammankomster. Känner Socialstyrelsen till att man under sådana gemytliga träffar faktiskt tävlar i den anrika sporten ölhävning?
Nå, faktum är ju att jag själv rekommenderar minskat intag av alkohol, och det är naturligtvis ingen hälsodryck, utan tvärtom en väldigt skadlig substans i för hög och frekvent dos. Man kan dividera fram och tillbaka om risknivåer, men i grunden är en viss mängd alkohol en del av inte bara människors diet, utan även schimpansers och andra primaters. Vi har utmärkt förmåga att bryta ned alkohol, och det rör sig således huvudsakligen om mängd.
Givet historiska nivåer av konsumtion av alkohol, måste dessa nya rekommendationer ses som ett utslag av nyandlighet under svag vetenskaplig fernissa. Rekommendationerna framförs under föresatsen att stärka folkhälsan, eftersom konsumtion av alkohol korrelerar svagt med utveckling av vissa cancertyper.
Men samtidigt finns betydligt mer carcinogena företeelser, som rökning, fetma, hög konsumtion av socker med mera, utan att det för den skull definieras något «riskbruk» eller erbjuds någon vård för dessa företeelser. Termen «riskbruk» handlar mer om att man vill kunna ha ett vapen att tillgå mot personer, exempelvis för att kidnappaomhänderta barn för omplacering i socialtjänsten. Mammorna ska veta bättre än att ta sig en whiskey om kvällen för att koppla av!
Ur medicinsk synvinkel är alkoholens roll mer komplex än att substansen i sig skulle leda till cancer – det gör den inte. Förloppet är istället att alkohol bryts ned i levern, under fettbildning på själva levern och i organen omkring, vilket således benämns fettlever. Fettet bryts småningom ned, givet att konsumtionen av alkohol inte är för hög. I annat fall ökar risken för en rad metabola sjukdomar, som diabetes, högt blodtryck och inte minst cancer, som en följd av fettlever och långvarig metabol obalans.
Men hur framställs egentligen alkohol? Jo, genom fermentering av frukt eller andra former av socker (glukos, fruktos, stärkelse). Samma fermentering äger faktiskt rum i levern då kroppen tillförs fruktos eller för stora mängder glukos (som då omvandlas till fruktos), varvid fettlever utvecklas.
Förr var fettlever liktydigt med alkoholism och en tämligen ovanlig åkomma, medan fettlever nuförtiden är ett utbrett fenomen i befolkningen på grund av felaktig diet med alldeles för hög konsumtion av socker, snabba kolhydrater och oljor. Vi har ännu inte nått amerikanska nivåer, där nio av tio beräknas ha metabolt syndrom, men utvecklingen går stadigt i fel riktning.
Statistiken säger här att alkoholen ligger på en mer eller mindre konstant nivå (sex liter ren alkohol per år och person), medan cancer och andra metabola sjukdomar stadigt ökar. Om det är cancer man vill bekämpa, är det därför inte alkoholen man primärt ska angripa, utan sockret, skräpmaten, oljorna, snabbmaten, godiset, chipsen, marknadsföringen och inte minst soffliggandet.
En äldre myt gör gällande att vin är hälsosamt i mindre mängder, men den mer komplexa sanningen är att vindrickare i gemen är mer måna om hälsan än öl- och spritkonsumenter, varför vinkonsumtionen inte ger några negativa avtryck. Så är det ock med mig, och man finner hos mig varken fettlever eller metabol obalans, utan i det närmaste perfekta blodvärden, på grund av god livsföring i övrigt med avseende på diet och rörelsemönster.
Den sortens balans i livsföringen kommer aldrig till uttryck i myndigheternas exformation, utan man försöker reducera saken till nivåer av enskilda substanser. Men det säger sig egentligen självt att en rörlig person under medelhavsdiet och daglig vinkonsumtion (fransmän) inte går att jämföra med en snubbe som äter oljefriterad potatis (transfett) och dricker öl (maltos) till tevematchen – det är den senare som får kulmage, fettlever och småningom cancer.
