Uppenbart är att moderatregimens påtänkta sänkning av matmomsen är ett slags valfläsk, en slibbig reform för folket i elfte timmen efter att ha haft en Ukraïna först-policy i tre år. Därtill ska sänkningen tydligen bara vara tillfällig och kortvarig, vilket accentuerar regimens illvilliga spel för galleriet.
Men principiellt är skattesänkningar alltid av godo, eftersom det med automatik ger högre utväxling i ekonomin. Skatter har vi på sprit och tobak för att stävja bruket, och när man har skatt på arbete och annat gods lägger man sordin även på sådan verksamhet. Desto underligare då att förment borgerliga ledarskribenter sågar förslaget för att istället förfäkta sossepolitik.
En invändning är att livsmedelsoligarkerna kommer att stoppa en del av förtjänsten i egen ficka, men då får man givetvis komplettera reformen med att stärka Konkurrensverket och ge myndigheten muskler. Det borde man göra oavsett, eftersom oligarkerna har för vana att «passa på» när tillfälle ges.
Till yttermera visso kunde man förfäkta att det kostar staten alldeles för mycket att så drastiskt sänka skatten, och att man borde ta det i smärre steg. Men det finns faktiskt ett mycket enklare sätt, som vi brukar kalla skatteväxling, ett ekonomiskt styrinstrument som ofta nyttjas med framgång.
På matens område skulle man slå två flugor i en smäll genom att helt ta bort momsen på råvaror och nyttig mat, och i gengäld ta ut en mycket högre mervärdesskatt på skräpmat och ultraprocessade substanser. Med tanke på att ultraprocess står för åttio procent av utbudet i butikerna, skulle det bli förtjänst för staten, samtidigt som hälsan (och därmed ekonomin) drastiskt förbättras på sikt.
Skattebefria.
Livets elementa ska således inte beskattas alls, det vill säga kött, fisk, ägg, grönsaker och dylikt, medan godis, bakverk, matoljor, margarin, flingor, färdigrätter, läskedrycker och ultraprocessade produkter i allmänhet borde taxeras på samma vis som tobak. Det är också i det senare segmentet handlarna kan ta ut sin vinst.
På Konkurrensverket åligger därför i första hand tillse att köttfärsen, mjölken, makrillen och grönsakerna hålls inom korrekta prisnivåer, med hänsyn till alla variabler, och för ändamålet ska man ha möjlighet att dela ut väldigt dryga böter. Pengar får man tjäna på lyxen, inte på nödvändiga basvaror – det gäller såväl staten som oligarkerna.
Dessvärre finns ingenting alls som tyder på att moderatregimen skulle vara intresserad av att förbättra folkhälsan och skattedifferentiera för en friskare befolkning. Tvärtom verkar ansvarigt statsråd köpt av Coca-Cola-bolaget, eftersom denne går på dess linje och förespråkar motion för att komma tillrätta med en taskig diet på ultraprocess. Kommer aldrig att funka, och ger heller inte klirr i kassan.
Imperietermen lyder longevity, men det är i själva verket ett lån från latinets longaevitās, med betydelse långt liv. Beståndsdelarna är longo (lång) och aevum (ålder, levnad), det senare med konnotation av evighet (grekiska αἰών eller eon på svenska). Så säger Wiktionary.
På ärans och hjältarnas språk skulle man då kunna tala om långevitet med samma slags lån (lång + evig samt en släng av vita, liv), i likhet med de romanska språkens longevo för samma ord långlivad. Bara det att långlivad är ett adjektiv, medan nyordet långevitet alltså är det substantiv vi söker. Jag koinade det, glöm inte det!
Begreppet i fråga är för närvarande på tapeten i mediekonglomeratens agendajournalistik, där den vänsterliberala ambitionen är att maxa både livet och «klimatet» med någon lämplig kombination av plantbaserade konkokter (ett annat ord som inte finns i svenska lexika) och religöst flagellantlik självplågan. Men utanför det mediala narrativet är saken emellertid ständigt aktuell, för att människan lider av dödsångest och sedan urminnes tider letar efter ungdomens källa och sätt att sakta ned åldrandet.
Life’s a beach (bitch), and the you die. Trots ständiga plågor och jämna krämpor söker man alltså förlänga lidandet så mycket det bara går, men det är i själva verket en pipdröm. Nämligen för att proceduren i sig kan gå till så mycken överdrift att det påverkar livskvaliteten negativt och därmed omintetgör ambitionen.
Men visst kan man påverka långeviteten eller livsspannet, men än viktigare är nog hälsospannet, det vill säga den tid vi befinner oss vid god hälsa. Optimalt sammanfaller de båda spannen, även om åldrandet för de flesta småningom leder till ohälsa, lidande och död.
Begreppen är givetvis sammanlänkade, och ohälsa är således ett förstadium till den oundvikliga döden. Den som drabbas av diabetes har tio år kortare livslängd att förvänta sig i medel, alltså sämre utfall både i livs- och hälsospann. Nämligen för att diabetes är ett uttryck för metabol ohälsa, med förgrening i andra uttryck som cancer och kardiovaskulära problem.
Den som söker långevitet kan alltså inte börja tänka på det på ålderns höst, utan måste redan i unga år ha en plan. Chips, cola och ultraprocessad skräpföda är inte förenligt med långt liv i allmänhet, men det är faktiskt inte heller den «plantbaserade» diet det vänsterliberala långkoksetablissemanget förespråkar.
Man kan alltså i studier inte påvisa någon som helst skillnad i mortalitet och livslängd mellan vegetarianer och allätare, medan de mer extrema veganerna i själva verket förefaller ha en markant ökad mortalitetsrisk på grund av vissa brister i näringsupptaget (framförallt B12). I vanlig ordning finns inga studier alls kring karnivor diet, kanske för att man är rädd för vad resultatet skulle kunna tänkas utvisa.
En «plantbaserad» diet är också ett recept för katastrof för äldre människor, vars accelererande muskelatrofi kräver ökad konsumtion av ägg och animalt protein för att hålla muskelmassan vid god vigör, i kombination med lämplig träning. En annan vanlig lögn från det vänsterliberala plantlägret är att «kolesterol» är en farlig substans, men det är i själva verket ett essentiellt hormon vars halt korrelerar väl med högre livslängd.
Vi trampar alltså i ett veritabelt minfält när det gäller åskådningar kring diet och hälsa, och det kan vara svårt att orientera sig i denna djungel av mestadels desinformation och önsketänkande. Det man faktiskt vet i ämnet är att vissa dietära mönster är långt viktigare än själva makronutrienterna i fråga, nämligen att äta hela ingredienser och verklig föda med någon form av temporal restriktion i kombination med regelbunden träning.
Kort och gott måste man ge kroppen det den behöver (näringsämnen), undanhålla kroppen det den inte behöver (ultraprocess, rökning), undvika övervikt samt låta organismen få den rörelse den är avsedd att utföra. Det är vad liv är i en definition, att underhålla en materieström med nutrienter i optimal ämnesomsättning.
Därvidlag måste man ständigt växla mellan ett anabolt eller uppbyggande stadium, som kräver protein och näringsämnen, samt ett katabolt eller nedbrytande i form av motion och kalorirestriktion. Utan den katabola fasen befinner sig organismen i en ständig anabol motsvarighet, vilket ger metabol överbelastning och småningom metabolt syndrom med hela raddan av symptom (övervikt, erektionsproblem) och åtföljande sjukdomar (diabetes, cancer).
Fasta eller tidsbegränsat ätande är således en given ingrediens i en plan för att maximera livslängden, men det måste som allt annat ske i balans. Den som fastar för jämnan riskerar att katabolisera sig själv sönder och samman och därmed utsätta organismen för alldeles för mycket skadlig stress.
På samma sätt är det inte optimalt att träna hårt sex dagar i veckan, men däremot att faktiskt röra på sig regelbundet i mer makligt tempo varje dag, att ta sina 15 000 steg för perfekt belastning. Periodisk «mikroträning» är inte heller att förakta, det vill säga att stillasittande kontorsråttor tar ett par minuter per timme för att studsa hundra gånger på stället och göra femtio armhävningar – över åtta arbetstimmar ger det en ganska tillfredsställande ackumulerad dos.
Långevitetsplanen kan alltså inskränka sig till ett vanemönster, och utöver detta behöver man inte tänka mer på saken. Vanor är automatiska beteenden, exempelvis att borsta tänderna, eller i detta fall att utföra någon form av regelbunden träning eller hålla sig till en viss diet och undvika vissa andra ämnen.
Det är i princip allt man kan göra för att maxa sannolikheten att nå både optimalt livs- och hälsospann, och sedan kan man bara hoppas att man inte blir överkörd eller ihjälskjuten under resans gång. Dör gör vi under alla omständigheter.
Det bästa du kan göra: rör på dig, ge kroppen den näring den behöver, och avstå allt det kroppen inte behöver.
Så kallade näringsrekommendationer tenderar att svälla till Hallandsås-liknande megaprojekt med tiden, även om den hårda kärnan av (mestadels felaktiga) råd kvarstår år efter år. För varje ny utgåva tycks man bara linda in sagda kärna i allt mer fluffig retorik samt kombinera rönen med det senaste politiska modet.
De så kallade «nordiska näringsrekommendationerna», som inte är skrivna på ett nordiskt språk, väger exempelvis in på 374 sidor, men har mer med «hållbarhet» och «klimat» att göra än artriktig föda. Den amerikanska förlagan är på 453 sidor, även om den mer konsumentinriktade varianten «bara» räknar 164 sidor.
Motsvarande publikation år 2010 uppgick till 95 sidor, 2010 till 39 sidor och 1980 till 18 sidor. Men det bestående (och felaktiga) rådet i samtliga dessa skrifter kan sammanfattas i en enda mening: Begränsa tillsatt socker till högst 10 % av energiintaget, mättat fett till högst 10 :% och natrium till 2300 mg samt minska intaget av alkohol.
Åtminstone en person i den amerikanska administrationen har insett hur tokig denna ordning är, och har således lovat att dels sammanfatta nya näringsrekommendationer på fyra sidor och dels låta vetenskapen i ensamt majestät diktera dessa rekommendationer. Det visar sig nämligen att 95 % av de som arbetar med att ta fram rekommendationerna har uppdrag i livsmedelsindustrin, som därmed har ett stort inflytande i arbetet och dess resultat.
Det tycks inte spela någon roll att amerikanerna bara blir fetare och sjukare för varje år som går, rekommendationerna kvarstår ändå oförändrade. Man spelar helt enkelt «kvitt eller dubbelt» genom att slå allmogen i huvudet med allt tjockare publikationer, men vägrar uppdatera sina förlegade «rön» från anno dazumal.
Det är inte heller så att amerikanerna inte följer sagda rekommendationer, det gör man. Man äter exempelvis mer frukt än någonsin, närmare 200 kg per år och person, vilket är mer än fem gånger så mycket som de friskare och betydligt smalare japanerna. Mer frukt (= socker) är därför nog inte lösningen på problemet, men det är ändå det mantra som ideligen kablas ut.
Nu läser förstås ingen vettig människa näringsrekommendationerna, utan de är avsedda att studeras av det exponentiellt växande facket av «dietister» och andra med uppdrag att utfodra populasen i utvalda segment. De amerikanska rekommendationerna ligger till grund för vad som ingår i matkuponger i socialtjänstens regi (svaret är Coca-Cola och annan ultraprocessad föda, men inte riktig mat) samt vad som serveras i «skolavårdochomsorg».
Samma sak gäller i Sverige, varför man tvångsmatar åldringar med näringsfattig plantföda istället för artriktig animalisk mat samt på motsvarande vis gör skolelever särskilt trötta med «köttfria» dagar och annat vänsterpolitiskt trams. Man ska därför inte bli förvånad över att sagda elever utnyttjar raster till att handla «energidryck» och annat stärkande på rasterna.
Mannen som vill ändra på denna ordning, i USA vill säga, är förstås ingen mindre än Robert Kennedy, som får löpa gatlopp för sin omstridda syn på vaccin och en del andra hälsorelaterade frågor. I fråga om diet är hans insikter emellertid välgrundade, och han är tillräckligt med outsider – i likhet med resten av cirkus Trump – för att kunna åstadkomma verklig förändring.
Till sådan förändring hör bland annat att helt överge det ytterligt felaktiga och föråldrade rådet att begränsa mättat fett, och att istället slå ned på tillsatt socker, ultraprocessade substanser, tillsatser och annat skadligt. RFK vill vidare rensa ut flingindustrin från maktens korridorer, i enlighet med det inledande resonemanget ovan.
Foldern på fyra sidor är utlovad till hösten, och det ska bli spännande att se hur radikal omdaningen verkligen blir, samt vilket inflytande nya rekommendationer får på det amerikanska samhället och vilka ringar dessa sedan ger på vattnet runt om i världen. Om USA byter riktning, tenderar världen att följa med viss fördröjning, inte minst Sverige.
En välgrundad gissning är att rådet kring mättat fett försvinner helt och istället ersätts med en rekommendation att äta mer fett, då förstås inte i ultraprocessad variant utan i form av fisk, kött och ägg – artriktig föda som människan är utvecklad för. Troligen bannlyser man tillsatt socker helt och hållet samt förordar hela ingredienser i matlagning snarare än halvfabrikat.
De ultraprocessade fabriksoljorna som är så populära bland dessa organisationer lär också få sig en släng av sleven, i utbyte mot att rekommendera naturliga fetter som smör, sådan föda vi har livnärt oss av under tusentals år utan minsta problem. Så kallade välfärdssjukdomar är av helt modernt snitt och existerade bara på marginalen före industriell tid.
På den tiden tycks man ändå ha vetat ganska bra vad som utgör god föda, trots – eller tack vare – att man inte hade några «näringsrekommendationer» att tillgå. Människan har under sin två miljoner år långa existens klarat sig tämligen bra utan sådana rekommendationer, och frågan är varför de alltså behövs överhuvudtaget.
Svaret är för att det numera finns så mycket skräpföda att tillgå, medan den naturliga tillvaron erbjöd just naturliga råvaror och inget annat. Varför ska människan behöva flera hundra sidor av «rekommendationer» för att navigera i detta matlandskap, när man helt enkelt kan förbjuda eller åtminstone skatta skiten ur skräpet?
Det är den ordningen man borde sträva efter, och det är just vad RFK har som målsättning att göra. Rapsoljevänstern på Livsmedelsverket och den köpta klassen av korrupta politiker har småningom bara att följa.
Man behöver inte ens fyra sidor för att åskådliggöra det mänskliga behovet och motsvarande ickebehov – det räcker med en sammanfattande bild.
Rörelsen Make America healthy again med hälsominister Robert Kennedy vid rodret har fått en del uträttat, bland annat att förbjuda en rad cancerframkallande färgämnen som sedan länge är svartlistade i övriga världen. Problemet illustrerar vilken formidabel makt näringslivet och dess lobbyister har över korrupta politiker.
Nu går Trumps administration vidare med majssirap, en ultraprocessad variant av socker med något högre halt av fruktos än glukos. Sirapen nyttjas i alla slags industriella livsmedelsliknande substanser, och framförallt förekommer den i USA i läskedrycker. I Europa används alltjämt vanlig sukros med lika halter glukos och fruktos i dylika drycker.
Enligt presidenten ska Coca-Cola ha gått med på att ersätta sirapen med sukros, men bolaget verkar inte helt med på noterna att så har överenskommits. Konkurrenten Pepsi meddelar emellertid att man är med på tåget, även om Trump föredrar Coca-Cola till sin dagliga ranson Donken – huruvida detta har bidragit till hans uppsvullna ben är inte gott att veta.
En falang i den medicinska akademin menar att fruktos är ett gift som människan inte behöver, och som bidrar till den fetmaepidemi som nu drar fram över världen. Fruktos bryts ned i levern och orsakar fettlever, samma slags tillstånd som ofta kännetecknar alkoholister (fruktos jäser och blir alkohol under nedbrytningen), och därmed är den metabola hälsan rubbad.
En rimlig fråga är huruvuda fem procent mer fruktos hit eller dit skulle ha den effekten. och forskningsläget är inte glasklart; läs dock passusen ovan om korruption, som är allestädes närvarande i de livsmedels- och läkemedelsindustriella komplexen. Starka intressen verkar för att bevara den rådande ordningen, varom mer nedan.
Fruktos i kombination med linolsyra (omega-6) är de primära bovarna i den metabola ohälsan med USA som epicentrum.
Det finns emellertid gott om associationer, då bruket av majssirap sedan 1970-talet fram till idag korrelerar utmärkt med den ökade prevalensen av fetma i USA och en del andra länder med liknande problem. Tillsammans med den skadliga fettfobin har totalkonsumtionen av socker skjutit i höjden, men framförallt har intaget av fruktos ökat; det finns i allt från frukostflingor till bakverk.
Fruktos finns som namnet antyder även i frukt, men är där inbäddad i fibrer som gör att det mesta bryts ned av mikrober och omvandlas till kortkedjade mättade fetter istället för att gå direkt till levern. Inte heller frukt ska intas i alltför stor omfattning, men det är ändå väsensskilt från att inmundiga flytande fruktos i läsk – en omständighet som borde leda till totalförbud för dylika produkter.
En intressant vinkling på detta problem med relevans i nutiden är att majssirap – high-fructose corn syrup med en imperieterm – används för att a) rörsocker från Brasilien och andra delar av världen sedan länge är belagt med strafftullar, och b) majsbönder subventioneras av amerikanska staten för sin produktion. Det är därmed ett ypperligt exempel på hur snålheten kan bedra visheten då den åtföljande fetman orsakar en kvarts miljon dödsfall per år samt förstås driver upp notan för sjukvården till abnorma nivåer.
Ytterligare ett dilemma är att Trumps regim fortsätter att lägga sinnessjuka tullar på just Brasilien, och frågan är då hur mycket en Coke kommer att betinga i USA i framtiden. Omvänt lär majsböndernas sötebrödsdagar vara över, och man kan förutse en omfattande nedläggning i det industriella jordbruket. Man kan inte enkelt ersätta majs med rörsocker, och dessutom riskerar subventionerna att ryka – i grunden en bra ordning.
Å ena sidan är Trumps kabinett alltså radikalt nog för att angripa de stela strukturer som sedan länge har förlamat det amerikanska näringslivet och gjort USA sjukt, men å den andra riskerar det kirurgiska ingreppet att skapa nya rostbälten över landet samt orsaka omfattande inflation. Men detta är ändå en av de positivare egenskaperna med Trumps administration, att man har viljan och ambitionen att omkullkasta en fördärvlig ordning.
Qu’ils mangent de la brioche är en klassisk skröna som tillskrivs Marie Antoinette, som dock aldrig uttalade eller ens menade detta. Ordstävet är ett uttryck för överklassens förmenta aningslöshet inför vardagslivets hårda realiteter, omfattande hungersnöd och brödbrist. Brioche är till skillnad från vanligt bröd gjort på smör och ägg, och var vid tiden därför en typisk lyxvara.
Alternativt kan saken uttryckas som att den som kontrollerar proteinet härskar över folket. Medan överklassen åt brioche, gåslever och oxbringa, hänvisades folket till bröd, potatis och gröt, den livets nödtorft som försåg arbetarna med den energi som behövs för att göda härskarklassen.
I modern tappning är motsvarande situation att den styrande klassen av magnater och politiker för fram billig ultraprocessad gegga som alternativ för underklassen, industriellt tillverkade livsmedelsliknande substanser av plantbaserat ursprung, med rikligt mått av socker, rapsolja och tillsatser. Eller tror du verkligen att kungen äter Cheerios till frukost, Billys pizza till lunch och en fryst vegorätt till middag?
Men numera är det inte aningslöshet som ligger bakom, utan en kylig kalkyl i syfte att kontrollera populasen och utfodringen av denna. Ty det handlar just om utfodring, att göda en så stor arbetarbas som möjligt, eftersom den eviga tillväxtens kapitalism fordrar detta. Ju fler kunder, desto större potential för vilken som helst produkt att generera mer avkastning.
Elva miljarder människor kan nämligen inte livnära sig på brioche, gåslever och oxbringa, eller ens mer torftigt slag av kött, varför denna industriella utfodring krävs för att underhålla stackens arbetsmyror. Låt dem äta rapsolja!, säger därför industrin, och får medhåll från politiken.
Den politiska klassen är mer bekymrad om att säkerställa att resurserna räcker till och att utfodringen av arbetarklassen kan ske någorlunda billigt. Man är därför med på det ultraprocessade tåg som näringslivet erbjuder, och gemensamt uttrycker de båda lägren dessutom att framtidens protein måste komma från insekter och plantbaserade alternativ snarare än från nöt, svin och vilt. Ja, inte för kungen naturligtvis, men för dig och mig.
Men för att kunna driva genom en sådan reform måste man riva upp en befintlig matkultur med flertusenåriga rötter, den boskapsnäring som definierar vår indoeuropeiska kultur. Ingen kommer nämligen frivilligt att äta industriprodukter tillverkade på mjöl av skalbaggar, varför det fordras en del tuktan och annan bearbetning.
Sådan kan åstadkommas på flera vis, varav ett är att skrämmas med klimatapokalyps eller hälsoargument om att överklassens mat egentligen är hälsovådlig. Köttet och det mättade fettet i smör, ost och ägg är alltså farliga för hälsan (och klimatet!), låter man meddela från Livsmedelsverket och den politiska klassens övriga påverkansorgan. Kungen skrockar gott åt tilltaget, samtidigt som nästa tugga gåslever åker ned i svalget.
Därför pushar man från det hållet konstgjort kött, sojabönor, rapsolja och andra billiga industrifetter framför naturliga råvaror som kött, ost och smör, med påhittade argument om att den kost vi har livnärt oss på i tusentals år skulle generera moderna folksjukdomar som tidigare utgjorde sällsynta företeelser, medan industriellt framtagen gegga på socker och rapsolja skulle ha hälsobringande effekter.
För ändamålet låter man ta fram politiskt och pekuniärt motiverad «forskning», som utan undantag baseras på epidemiologiskt underlag med stor bias i metoderna. Det har blivit ett självspelande piano, då det är enkelt att skriva ännu ett paper baserat på samma kohort och underlag som tidigare för att få sina behövliga citeringar, och då det är vad publiceringsindustrin faktiskt efterfrågar.
Ju mer akademisk gegga som framställs, desto större rätt tror man sig ha att framställa rönen som «konsensus». Exempelvis Livsmedelsverket anför sådana «demokratiska» argument, men ger samtidigt aldrig några DOI-referenser till rapporter kring vilka man bygger sina «näringsrekommendationer». Det är mest fråga om gigantisk ordsallad, där man förlitar sig på den egna falska auktoriteten för att övertyga, och det fungerar dessvärre.
Det visar sig emellertid gång efter annan att rönen faller pladask när man tillgriper mer seriös forskning av kliniskt slag, vanligen i form av randomiserade kontrollstudier (RCT). Sådana är svåra att genomföra, eftersom man måste kontrollera intaget av föda under en längre tid. Samtidigt finns både etiska och finansiella aspekter med sådan forskning, varför den är tämligen sällsynt.
Men när den genomförs visar den entydigt att de floskler som propageras av det medicinindustriella komplexet i maskopi med den politiska klassen är lögn, båg och förbannad dikt, och inte ens statistik. Rapsoljefraktionen genomförde faktiskt under 1960- och 1970-talen en egen sådan RCT vid ett mentalsjukhus i Minnesota, varvid man ville påvisa att de «mjuka fetterna» av fleromättat slag är bättre för hälsan än de förment skadliga mättade. Det blev ett totalt fiasko, varför man begravde studien i en byrålåda, då verkligheten inte överensstämde med den karta man hade ritat.
Studien påvisade således högre dödlighet i den grupp som intog de industriellt framtagna fleromättade underfetterna, vilket egentligen är förväntat av instabila fetter som lätt oxiderar i kedjereaktion. Bara det att man ju hade sin märkliga kolesterolhypotes, som man än i dag inte riktigt vill släppa taget om.
En färskare metastudie väger samman alla sådana randomiserade kontrollstudier, varvid resultat är att man överhuvudtaget inte kan påvisa någon association mellan mättat fett och kardiovaskulär (eller annan) sjukdom. Ingen korrelation, ingen association, och därmed ingen kausalitet. Nada. Zilch.
Forskargruppens slutsats är att de «näringsrekommendationer» om ett lägre intag av mättat fett som har grasserat sedan matpyramider började lanseras inte kan motiveras vetenskapligt, eftersom ingen effekt kan påvisas: The findings indicate that a reduction in saturated fats cannot be recommended at present to prevent cardiovascular diseases and mortality.
Forskning av högre kvalitet trumfar alltid billig skräpforskning, oavsett mängden av den senare. Här faller alltså hela korthuset kring de mättade fetter man så länge har demoniserat, på samma sätt som tidigare forskning har slagit hål på myten om det röda köttets förmenta farlighet. Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis, och plantfalangen kan helt enkelt inte presentera några sådana.
Så kallad funnel plot över RCTs med variabler kring dödlighet till följd av kardiovaskulär sjukdom respektive total dödlighet i förhållande till intaget av mättat fett. Ett par uteliggare åt vardera hållet samt massan koncentrerad i den neutrala mitten ger nollhypotesen, att det inte föreligger något samband. (Saturated Fat Restriction for Cardiovascular Disease Prevention: A Systematic Review and Meta-analysis of Randomized Controlled Trials, Yamada et al., DOI: 10.31662/jmaj.2024-0324)
