Ett «innovationsföretag» i Lund tror sig ha kommit på ett sätt att ersätta plasten runt gurkor med ett tunt skikt av olja, för att på så vis kunna spara 150 000 kilo plast varje år. Man ser det som ett «klimatsmart» sätt att «ställa om» för att «rädda planeten», och med sådana moderna politiska sexord har man beviljats omfattande skattestöd från Naturvårdsverket, Europeiska unionen med flera intressenter.
Oljan sägs bestå av «växtbaserade» ingredienser, nämligen fullhärdad rapsolja och glutenfri havreolja. Det tunna skyddet sägs vara «ätbart» och behöver därför inte borstas bort, enligt «innovatörerna».
Men havreolja används vanligen för hud- och hårvård, och är inte avsett för konsumtion. På samma sätt som för rapsolja utvinns den genom en industriell process i kemiskt raffinaderi, omfattande bruk av lösningsmedlet hexan, upphettning, blekning, deodorisering och färgning. Att det skulle röra sig om «växtbaserade» oljor är därför trams, det rör sig om industrioljor.
Eftersom oljorna dessutom är härdade, är det inte längre fråga om vare sig raps- eller havreolja, utan någon kombination av mättade fetter, typiskt stearinsyra och palmitinsyra. Det är därför en marknadsgimmick, där man försöker renommésnylta på plantindustrins i och för sig korkade uppfattning att rapsolja skulle vara nyttigt.
Härdningen plockar bort både cis- och transbindningar i de «mjuka fetternas» struktur, varvid fettet blir mättat och därmed inte längre föremål för oxidering eller andra skadliga processer. Jag är inte insatt i processen, men det synes vara en märklig omväg att gå via rapsolja och dyr havreolja när man lika gärna kan använda helt vanliga kommersiella kemikalier för att få ned kostnaderna.
Fast man kanske inte vill skylta med skräcktermen «mättat fett», nämligen av det slag som är legio i bakverk och godis, utan istället rida på den falnande planttrenden? Mer troligt är emellertid att det rör sig om ett i raden av bedrägerier i den akademiska världen för att casha in skattemedel på töntiga projekt som aldrig kan realiseras.
Ty å ena sidan är metoden mycket dyrare än plast, varför det ekonomiska incitamentet saknas. Det är ofta så med chic artificiell «plantföda», att den prissätts i stratosfäriska nivåer och därmed prisar ut sig direkt i förhållande till riktig mat, exempelvis avseende «vegofärs» (ihoplimmade sojabitar) kontra riktig nötfärs i ungefär samma prisklass.
Och å den andra är intresset bland konsumenter svalt, enligt rapporter i medier kring ett pilotprojekt som nyligen genomfördes. Man förefaller ha en skeptisk inställning till företeelsen, trots att produkter som äpplen länge har vaxats för att få längre hållbarhet.
Den första tanken är att fett lätt binder till sjukdomsalstrande partiklar, som inte enkelt kan sköljas bort. Plastens funktion är inte bara att öka hållbarheten, utan att skydda mot andra människors bakterier när man klämmer på varorna i butiken. Till yttermera visso är plasten inte ett problem i det här avseendet. Det rör sig inte om förpackningar som slängs i naturen, utan om sådant avfall som går till förbränning.
If it ain’t broken, don’t fix it. Man försöker här angripa ett ickeproblem, med konsekvens att resultatet för konsumenten bara blir sämre. Det är inte den typen av «innovation» vi behöver, utan är i samma korkade härad som EU:s lag om fastsatta korkar på förpackningar.





