Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Chihuahuan Billström

En amerikansk diplomat beskrev en gång forne utrikes- tillika statsministern Carl Bildt som en medelstor hund med en stor hunds attityd, givet den överdrivna pondus den store statsmannen utstrålar. Men om Bildt kan man i vart fall säga att han var och är påläst, ärlig och av rätt kaliber för politikeryrket.

I samma härad finner vi sedan tidigare Olof Palme, som med stort och delvis spelat patos sökte sig till en större internationell arena genom att ta ställning mot USA under vietnamkriget, samt att på motsvarande vis uttrycka sympati med Kuba och andra kommunistregimer under ett folkrättsligt paraply. I verkligheten var Palme trogen USA och fientligt inställd till Ryssland.

I övrigt har kommit och gått mestadels osynliga och färglösa blåbär, medan på senare tid de mest besynnerliga stolpskott har figurerat på posten som utrikesminister. Sossarnas Ann Linde tar här något slags pris i egenskap av att vara fullständigt renons på elementär kunskap av det slag Bildt besitter, och förstår inte ens skillnaden mellan kärndrivna och kärnvapenbestyckade ubåtar.

Med Tidöregimens uppgång har moderaten Tobias Billström sedermera tillträtt som ny minister för utrikes frågor, med en rad bisarra utspel om en snar Nato-anslutning som inledande aptitretare. Småningom intog han även hållningen att Israels folkmord i Gaza utgör ett «proportionerligt» svar på Hamas terrorangrepp, och han har visat prov på viss förmåga att trassla in sig djupt i de egna resonemangen.

Tobias Billström (M) läser upp regeringens utrikespolitiska deklaration.

Här talar vi uppenbarligen inte om en medelstor hund, eller ens en pudel, utan kanske snarare en chihuahua med motsvarande intellekt. Man förstår detta intuitivt när man läser ministerns på knagglig svenska författade utrikesdeklaration, som mest innehåller plattityder, rappakalja och inbördes oförenliga ståndpunkter.

Större delen av dokumentet upptas av Ukraïna, där Billström menar att en demokratisk stat [har] anfallits av en auktoritär och att stödet till Kiev är de kommande årens främsta utrikespolitiska uppgift. Mantrat att vi fortsätter stödja Ukraïna så länge det behövs upprepas.

Men den korrupta hybridregimen Ukraïna är dels ingen demokrati, och har heller aldrig varit, och har dels heller ingen möjlighet att mota bort Ryssland. Det faktiska kriget är sedan länge avgjort till Moskvas fördel, och saken dröjer sig numera om att tillfoga Kreml en «strategisk förlust» genom att permanenta konflikten som ett slags Europas motsvarighet till det koreanska tillståndet – på ukraïnarnas bekostnad.

Den senare strategin är helt och hållet Washingtons, medan Bryssel och enskilda europeiska länders ledare är medvetna om att det nu behövs en exitstrategi, i praktiken ett fredsfördrag, mestadels på Moskvas villkor. Det är en enorm nesa, men Europa kan helt enkelt inte ha denna konflikt pyrande i evighet, och har heller inte råd att underhålla ett sådant skuggkrig.

Här kan man särskilt notera att Tyskland numera är Europas sjuka kvinna, stadd i recession och våldsam avindustrialisering till följd av «Energiewende» med nedlagd kärnkraft och framförallt bortfall av rysk gas. När Europas motor hackar, brakar även resten av systemet samman, vilket är varför Sverige har negativ tillväxt och accelererande arbetslöshet.

Kranker Mann Europas. Tyskland är likt Storbritannien i fritt ekonomiskt och politiskt fall.

Ukraïna är därför inte heller för svenskt vidkommande den viktigaste angelägenheten under «kommande år», utan en affär som vi snarast bör avskriva på förlustkontot. Fred och säkerhet i Europa kan inte uppnås genom att etablera ett nytt kallt krig med Moskva, utan kräver en ny och gemensam säkerhetsdoktrin.

Billströms tanke om att EU:s utvidgning är en geostrategisk investering i fred, demokrati, säkerhet, stabilitet och välstånd är därför förfelad, eftersom det är en fortsättning på just den expansionistiska politik som har lett till konflikten i Ukraïna. Sverige kan därför inte alls välkomna beslutet att inleda anslutningsförhandlingar med Ukraïna och Moldavien, och bör i övrigt inte befatta sig med «geostrategi» – vi lämnade det gebitet med Karl XII.

Men i Billströms spelbetonade fantasivärld har Sverige sedan länge lämnat svenskt territorium, och arbetar nu för att EU ska stärka sin roll som utrikes-, säkerhets- och försvarspolitisk aktör. Det ska ske genom «stärkt konkurrenskraft», och genom företag, handel och innovationer stärker vi EU:s geopolitiska inflytande, enligt ministern.

Här får han gå balansgång på tämligen slak lina ett tag, då han å ena sidan konstaterar att det finns ökade protektionistiska strömningar i världspolitiken, vilket drabbar ett exportberoende land som Sverige, samtidigt som han hävdar att det finns behov av att skydda strategiska intressen inom EU, det vill säga protektionism.

Men man kan inte på en och samma gång slå vakt om en fri, hållbar och regelbaserad handel, samtidigt som man punkterar samma frihandel genom godtyckliga ingrepp i marknaden, exempelvis att införa marknadsförbud för Huawei, införa strafftullar för kinesiska elbilar och andra former av merkantilism. Sådant får förr eller senare reciproka återverkningar.

Slutligen kan man konstatera att Billström och moderatregimen lägger alla sina ägg i den amerikanska korgen med utspelet att det är av grundläggande betydelse att Sverige upprätthåller och fördjupar sin säkerhetspolitiska och ekonomiska relation med USA, en utsaga man snabbt kan komma att få ångra efter US-valet i höst.

Kalla krigs-mentaliteten genomsyrar således Rosenbad, och man tycks ha fastnat i ett tidigare stadium av världshistorien. Man inser inte att en ny polycentrisk världsordning redan är ett faktum, och att Sverige och Europa har mer att vinna på en mer neutral profil och traditionell hedging. Som amerikansk marionett står vi i slutändan enbart som just sprattelgubbe och förlorare.

En geopolitisk maktkamp som inte gagnar oss.
Kategorier
Asien Europa Japan Kina Kultur Språk

Kinesisk long

龍 Drakens år – 龙年longnian – är nu inlett i kinesisk och östasiatisk kultur, och för all del även i delar av västerländsk. Det är det mest magnifika av de tolv djuren i den kinesiska djurkretsen och bland andra mytologiska kreatur, med en förskräcklig mängd varianter till havs och på land.

Från kinesiskt håll finns numera en uttalad ambition att slå vakt om inhemska namn och begrepp för kinesiska företeelser, exempelvis att benämna Tibet med termen Xizang, och en liknande diskurs finns kring den kinesiska draken. Detta för att drakar i öst och väst är väsensskilda.

Den moderna västliga draken, sprungen ur medeltidskultur, gestaltas undantagslöst som en flygande och eldsprutande best som måste tas av daga som en fiende, så som förtäljt i legender som Sankt Göran och draken, Tors kamp med midgårdsormen Jörmungand och Sagan om ringen.

I kontrast är den kinesiska draken en beskyddare och en benägen varelse som är människans bästa vän, och den kan varken flyga eller spruta eld. Däremot är den kraftfull och ett värn mot fiender från alla håll och kanter, och av det skälet har den kommit att utgöra maktens symbol i imperier och länder i Östasien. Drakens närvaro signalerar trygghet.

Orientens och occidentens drakar har inga beröringspunkter i övrigt, annat än att utgöra två varianter av en tämligen global drakmyt. Drakar förekom redan i kulturen Yangshao (仰韶) för sju tusen år sedan, men var då något annorlunda beskaffade, som en blandform av ormar, krokodiler, fåglar och andra djur – den ursprungliga kinesiska draken kunde flyga. Den vinglösa imperiedraken är av mer «modernt» snitt, från Tang (唐, 618–907) och framåt.

Västdrakarna har som allt annat sina förlagor i Mesopotamien, Egypten och sedermera Grekland, som ormliknande kreatur. Man spekulerar i om generell fobi gentemot ormar ligger bakom den universella drakmyten, men det motsägs alltså av att den kinesiska draken inte är förknippad med sådan rädsla.

En annan hypotes hävdar att fossil av dinosaurier ligger till grund för uppkomsten av myten, vilket förmodligen är mer riktigt. Kina har ymnig förekomst av sådana fossil («drakben»), som ofta har nyttjats i traditionell kinesisk medicin. Mot det talar att våra skandinaviska drakar tycks sakna en sådan koppling, men det förutsätter då att myten har uppstått i Skandinavien – den är förmodligen importerad från stäppkultur som resten av den nordiska mytologin.

Nå, det kinesiska förslaget är att benämna den kinesiska draken lóng, efter pinyin för tecknet i fråga – traditionellt 龍, förenklat 龙. Sedvanlig språkförbistring gör att en anglodominerad värld dock skulle tolka detta som det engelska ordet long, varför man får förtydliga med den alternativa stavningen loong (/luŋ³⁵/) för att markera rätt vokalljud.

Det är emellertid en dålig idé, som inte heller den kommer att få fäste. Dels för att det ändå är en drake i mängden, om än med kinesiska kännetecken, och dels för att liknande drakar förekommer i grannkulturerna, i grunden samma drake men med annat uttal: i Japan 竜りゅう (ryū) för den kinesiska, med ett annat förenklat tecken, eller たつ (tatsu) för den specifikt japanska.

Den kinesiska draken står stark ändå, och det bereder inga problem att skilja de båda varianterna åt. Det tycks vara tämligen allmänt känt att det rör sig om olika kulturella fenomen, om än i liknande förpackning, och även i Väst betraktas den kinesiska draken med viss vördnad.

Säkert vill man dock i Väst döda även den kinesiska draken, i enlighet med klassisk västlig mytologi!
Kategorier
Kina Kultur Liberalism Politik Ryssland

Lyssna inte på Tucker!

Tidigare Fox-ankaret Tucker Carlson lär ska ha intervjuat Vladimir Putin i Moskva, vilket har föranlett en veritabel kritikstorm. Inslaget har ännu inte publicerats, men betraktas redan som en propagandavinst för den ryske presidenten. På förekommen anledning karaktärsmördas Carlson av vänsterliberala medier, och avfärdas som en opålitlig konspirationshypotetiker.

Självklart har Kreml vinnlagt sig om att «rätt» person får uppdraget, samtidigt som de flesta andra nekas tillträde. I så måtto är kritiken befogad, men sådana är ofta villkoren för att närma sig auktoritära ledare. Med den brasklappen torde det ändå finnas ett stort intresse av att höra den andra sidans synpunkter, som ett fräscht avbräck i den sedvanliga propagandan.

Men kancelkulturen lever stark i Europa, och grindvakterna i Bryssel säger sig vilja sanktionera (!) Carlson för tilltaget, givet att Putin betraktas som krigsbrottsling. Helt förvånande är det nog ändå inte, med tanke på hur andra journalister behandlas, som exempelvis Julian Assange, eller för den delen Russell Brand.

Man vill alltså behärska och kontrollera viktigare narrativ, vilket sker med metoder som censur (RT och andra ryska medier), deplattformering, påhittade brottsanklagelser (ofta av sexuell art) med mera. Tvångsmedel finns i form av utfärdande av dryga böter för medieföretag som inte lystrar till Bryssels dekret och bannbullor, DNS-förgiftning och ytterst nyttjande av våldsmakten.

Låt oss inte lyssna på vad karln har att säga! Han skulle ju kunna ha rätt i något!

Kanske inga nyheter för den som har hängt med i flödet de senaste decennierna, men även mer hårdföra dissidenter som Ai Weiwei har långt om länge insett att detta är exakt samma mekanismer och galenskaper som karakteriserade den kinesiska kulturrevolutionen 1966–1976.

Själv blev han föremål för censur när han tog parti för Palestina, vilket var ägnat att förvåna den hyllade konstnären. En utställning i London blev helt sonika kancellerad när han i sociala medier uttryckte sympati för den palestinska saken, och han blev därmed varse att det kan få konsekvenser att utmana det starka judiska särintresset. Man kan således inte alltid säga sanningar i Väst, konstaterar Ai, vilket då rimmar med sentimenten under Maos kulturrevolution.

Västs traditionella styrka har länge utgjorts av pluralism i åsikter och andra uttryck, och befolkningen har självklart varit betrodd i att kunna göra självständiga analyser av den information som finns tillgänglig, oavsett källa. Så icke längre, och numera är man istället rädd för att externa aktörer ska få grepp om populasens gunst medelst propaganda och desinformation.

Därför måste Västs enda egentliga fördel gentemot auktoritära och antidemokratiska system rivas ned, resonerar man, och därför lever censur, deplattformering, kancellering och filtrering i högsta välmåga i dagens Väst. För att demokratin ska kunna vidmakthållas måste vi montera ned demokratins yttersta fundament i uttrycks- och informationsfriheterna, enligt denna knasiga logik.

Kategorier
Kina Kultur Politik Språk

No Ingrish in China

Statsreporter Tilde försöker få fatt i en taxi i Beijing, men går bet så fort hon inleder en konversation på engelska. Chauffören viftar bort henne, och kör vidare. Saken är ämnad illustrera hur svårt det är att vara turist i Kina, parallellt med en text på statstevewebben kring hur mycket den utländska turismen har minskat sedan pandemin.

Men chaffisarna – 司机siji – pratade inte mer engelska innan pandemin, varför just den egenheten nog inte kan förklara trenden. Om det nu är en trend, eftersom siffrorna åter vänder upp, inte minst till följd av en regim med visumfrihet för ett antal länders medborgare, en aspekt man naturligtvis inte nämner.

I verkligheten talar Tilde mandarin, och vet att ta sig fram med enkelhet i Kina. Reportaget är därför konstruerat, med liten bäring på verkligheten. Hon kunde lika gärna göra om bravaden på kinesiska, men i angränsande Tianjin, där man kan bli bortviftad av helt andra skäl – taxisystemen i Kina är komplicerade och olika överallt.

I grunden är tanken att kinesiska taxichaufförer ska kunna prata engelska absurd. Engelska må vara lingua franca i Väst, men världen är alltså större än så. Särskilt gäller att kunskaperna i engelska i Asien överlag är låga (och sjunkande).

Dessa de enklaste av serviceyrken skulle helt enkelt inte kunna upprätthållas under sådana krav, i vart fall inte med de låga priser som kännetecknar transporter i Kina. Det får anses vara tämligen självklart att transportnäringen i första hand syftar till att tjäna lokalbefolkningen, medan andra lösningar får nyttjas för internationell turism.

Sådana består bland annat i att hotellen har egna taxibilar och andra transporter för turister, naturligtvis till en något högre – men alltjämt billig – penning. Det gäller inte bara utländska turister, utan den vanligaste formen av inhemsk turism består av gruppresor under bevandrade guider.

Det kanske inte passar en västerlänning som vill vara «fri» och ta sig fram för egen maskin. Då kan man alltid hyra en bil vid flygplatsen, samtidigt som man ansöker om och omedelbart beviljas provisoriskt kinesiskt körkort. Fast den som har sett den kinesiska trafiken kanske tänker efter både en och två gånger innan man väljer det alternativet.

Istället kan man välja att bara vandra rakt ut i folkvimlet. Chansen är stor att man blir omhändertagen av turistguider som verkar i egen regi, och som mot ett rimligt courtage kan bli din personliga ciceron i den kaotiska kinesiska kulturen – lycka till med att finna motsvarande funktion i Väst!

På en del håll – centrala Shanghai och Beijing – är risken samtidigt inte helt försumbar att man blir lurad av förslagna typer, men man kan alltså inte lämna huvudet hemma bara för att man är på semester. Lita på de ensamma flickorna, och håll dig borta från alltför påträngande typer.

En annan tanke som är svårt eurocentrisk är att Kina måste anpassa sig till västliga system och seder, men det är alltså ett helt befängt synsätt. Kina har kommit längre, och nyttjar digitala betalsystem överallt, samtidigt som västliga betalkort mest godtas i bankomater och större varuhus.

Nog för att man från kinesiskt håll skulle kunna förenkla för utländska turister att ladda ned Weixin och fylla med pengar, men samtidigt är kontanter alltid gångbara överallt. Bankomater finns typiskt i varje kvarter, och såväl banker som hotell kan vara behjälpliga om det kniper.

Man måste inte heller beställa biljetter och annat på nätet, utan man har manuella luckor för sådana ändamål i allt från tåg till turistattraktioner. Efterblivna utländska turister som inte förstår språket och inte kan hantera en app får sälla sig till den stora inhemska efterblivna lantisbefolkningen, som gör som man alltid har gjort med kontanter.

Den större bilden är här att Kina sedan länge medvetet undviker att låta sig inlemmas i det USA-dominerade västliga systemet under Visa, Mastercard och Facebook, och istället premierar egna system. På så vis undgår man att bli sårbar för utländsk påverkan och externt inflytande, och att likt Sydkorea och Japan bli en amerikansk vasall.

Inte minst har den aggressiva amerikanska politiken med sanktioner och exportkontroll samt att undandra länder från internationella transferreringssystem som Swift yttermera övertygat Beijing om att utveckla egna metoder, i allt från Beidou (motsvarande GPS) till den egna rymdstationen Tiangong.

Det hjälper nog inte heller saken att både Bryssel och Washington ideligen talar om «derisking» och «decoupling», eftersom det bara ger fler incitament för Zhongnanhai att gå sin egen väg. De negativa sentimenten i Väst visavis Kina speglas med automatik i Kina, varvid även turismen drabbas av återverkningar.

Det sagt är turismen Kinas allra bästa instrument för att förmedla en positiv uppfattning om landet, bortanför den medvetet negativa propagandan som i övrigt formar allmogens bild. Ingen annan nation i världen kan konkurrera med Kinas många sevärdheter och upplevelser, om man bara vågar lämna den invanda komfortzonen.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Storkriget pyr

Något världskrig lär det inte bli tal om, men nog börjar vi se konturerna av ett regionalt storkrig i Mellanöstern, med USA som pådrivande aktör. Jänkarna är back in business, och har värmt upp med bombräder i Jemen, Irak och Syrien. Det lär nog inte pacificera rebeller och militanta grupper i regionen.

När flipperkulan väl är satt i rullning är den stokastiska processen igång, varvid den vidare utvecklingen blir oförutsägbar. Om den Store Satan blir tillräckligt uppretad, kan det hända att man återigen inleder någon storskalig «frihetsoperation» i området, kanske i ett blodigt krig med Iran.

Styrkeförhållandena är nu som de är, och ingenting lär förändras i grunden i Mellanöstern. Men om USA åter blir engagerat i ockupation och misslyckat nationsbygge, som tidigare i Irak och Afghanistan, leder det till att Washington försvagas, vilket får konsekvenser på annat håll.

Inte minst lär det påskynda konflikten i Ukraïna, varvid Kremls annektering befästs. Utan kontinuerligt materiellt stöd från omvärlden faller Kiev, varför man mer eller mindre tvingas till ett fredsfördrag på Moskvas villkor. I annat fall får Putin fria händer att erövra resten av landet.

Washingtons strategi har här varit att upprätthålla konflikten indefinitivt i syfte att nöta ned Ryssland, på det utkraïnska folkets bekostnad. Tanken har alltså aldrig varit att «vinna» kriget, så som många nog föreställer sig, utan att stärka den egna ställningen och ekonomin genom att göda det försvarsindustriella komplexet och kränga gas till Europa.

Visserligen har Vita huset principiellt «råd» att fortsätta det spelet, men i bakgrunden lurar ett presidentval med en kandidat som vill avsluta farsen, samtidigt som USA prioriterar såväl Israel och Mellanöstern som Kina. För många samtidiga konflikter försvårar det diplomatiska spelet i FN och andra sammanhang.

Såväl Sleepy Joe Biden som andra har klargjort att Kina är så mycket viktigare att ta sig an än det svagare Ryssland, och därför kommer man att släppa Moskva om man blir nedtyngd i Mellanöstern.

Alternativet är nämligen att Kina kan utnyttja situationen och vinna fördelar, varvid det amerikanska greppet försvagas. Det har USA verkligen inte råd med, i vart fall inte om man vill försöka upprätthålla sin världsdominans.

USA:s akilleshäl är här det religiöst motiverade stödet till Israel, eftersom Mellanöstern aldrig kommer att nå beständig fred utan att en tvåstatslösning implementeras i Palestina. Därmed blir man engagerad i evig konflikt samt alienerar stora delar av övriga världen, vilket ger en försvagad ställning i relation till Kina – som inte har motsvarande problem, utan istället kan bygga relationer på neutralitetens grund.

Det har bäring på sådant som globala infrastrukturprojekt som Ett bälte, en väg, som både USA och EU vill försöka kontra. Men det förutsätter i sin tur goda relationer med det «globala syd», och både EU och USA har här vissa problem att överbrygga gamla motsättningar.

Väst skulle alltså ha mycket att vinna på att sätta ned foten en gång för alla, nämligen genom att kräva att en tvåstatslösning implementeras, under hårda sanktioner gentemot Netanyahu. Det är egentligen helt obegripligt att man inte syr igen detta sår för gott, men ingen har sagt att världen måste vara begriplig.

Den Store Satan blir vid sin läst.