Vad agendamedierna inte säger är ofta mer talande än det som tillåts passera filtret, och man bör därför ta för vana att särskilt studera mediedramaturgin i detta avseende. Exempelvis kan man notera att i notoriska mediekonglomerat som Bonniers och Stampen är tystnaden avgrundsdjup angående det israeliska folkmordet i Gaza, inte minst avseende Internationella domstolens interimsbeslut häromdagen.
Ända sedan konflikten blossade upp i oktober föregående år har de två mediehusen på respektive ledarplats enbart ägnat sig åt hets åt andra hållet och att försvara judiska intressen. Man är således särskilt bekymrad om «judehatet» i Sverige samtidigt som tiotusen barn likvideras av Netanyahus bombflyg i Gaza, och det enda man har att säga om det senare är sandlåderetorik som att «Hamas började».
På ledarplats hittar man därför rubriker som «Så avhumaniserar Public Service vanliga israeler»; «Vänsterpartiets krav på Eurovision osar populism»; samt «Lokalen hålls hemlig – det säger allt om judehatet». Men även debattsidorna lider av samma enkelspårighet: «Invandrares judehat kan inte bortförklaras»; «De är rädda att Israel ska vinna Eurovision»; samt «Hamas är motsatsen till palestinsk frihet».
Det blir inte mycket till «debatt» om man kör spel mot ett mål, men det är så «debatten» i det konformistiska konsensussamhället Sverige ter sig i en lång rad ämnen. Någon «debatt» vill man egentligen inte ha i dessa frågor, och den som mot all förmodan anmäler en avvikande åsikt bemöts i bästa fall med tystnad, men kan även utsättas för veritabel klappjakt.
Frapperande är även hur smal och begränsad opinionsbandbredden är. Det var inte alls länge sedan koranbränningarna stod i brännpunkt i varenda spalt i medier, men problemkomplexet löstes upp i atomer samma dag som Israel invaderade Gaza, och har följaktligen inte avhandlats sedan dess. Det är numera en ickefråga, överskuggad av betydligt viktigare spörsmål, även om vissa medieoligarker försöker släta över.
En ickefråga som har tonats ned till en mer rimlig nivå.
Voldemort Zelenskyj uttryckte en farhåga om att kriget i Gaza skulle stjäla utrymme från hans teaterscen i Ukraïna, men sanningen att säga var det usla skådespelet där redan på upphällningen när Hamas gjorde visit. Den agendan, tillsammans med långköraren om Nato, upprätthålls alltjämt, men i något mer avslaget tempo.
En aktör som nästan helt har försvunnit från radarn är emellertid Kina. När ett alldeles verkligt folkmord föreligger i Gaza faller de absurda anklagelserna mot Beijing platt till marken, och det finns helt enkelt inte utrymme att tjafsa om väderballonger som har kommit ur kurs och annat strunt.
Ordningen är helt enkelt återställd när USA åter pivoterar mot Mellanöstern med sina hangarfartyg och därstädes lägger allsköns bombmattor i maskopi med den judiska ockupationsmakten, samtidigt som man är fullt upptagen med att skuggkriga mot Ryssland. Som en konsekvens tryter resurserna, och man blir därför än en gång beroende av att inhämta Kinas stöd, exempelvis angående kontroll i Röda havet.
Israel och USA bränner istället städer, kvinnor och barn.
Washington skulle hellre vilja lägga allt krut på att kontra Kinas vidare framfart, men hindras av verkligheten, på samma sätt som under kriget mot terrorismen från 2001 och framåt. Det passar Kina alldeles utmärkt att ha en biroll i skymundan och att framstå som den mer förnuftiga aktören i en komplett galen värld, ty då kan man relativt problemfritt ägna sig åt handel och vidare utveckling utanför rampljuset.
Borta är således dårretoriken om Xinjiang, labbläckor och utrikes polisstationer, samtidigt som proteströsterna för Gui Minhai har bedarrat alldeles. Kvar finns bara ett sorl och brus av traditionellt snitt kring frågor om ekonomi och handel, verkliga knutpunkter som kan lösas med förhandlingar, diplomati och andra konkreta medel. Med Kina förknippas nu med rätta elbilar och rymdfärder snarare än påhittade koncentrationsläger.
I jämförelse med den kaotiska och krigiska tillvaron i Väst och i Mellanöstern framstår Kina som ett under av stabilitet, med monumentalt bättre förmåga att tackla kriser av allsköns slag, från pandemi till upproret i Hongkong samt förstås den västliga kritikanstormningen. Det är trots allt inte där man har recession, flyktingkris och annat elände.
Kampen mellan draken och örnen är kanske inte pausad, men har hamnat i bakgrunden.
Rykten har florerat om att tibetlaman Dainzin Gyaco (丹增嘉措) lider av obotlig prostatacancer, och att hans liv därmed snart är till ända. Man har från «exilregeringens» håll sedermera förnekat detta, men faktum kvarstår att lamans hälsa är allt mer vacklande, och att hans tid är på upphällningen.
Hans mentala förmågor har sedan länge varit stadda i förfall, vilket har kommit till uttryck på en rad genanta vis, på ungefär samma sätt som när Sleepy Creepy Joe Biden ramlar, snubblar och är alldeles för närgången med småbarn. Laman hade i somras en liknande pederast incident, då han uppmanade en pojke att suga hans tunga.
Givet den aktningsvärda åldern om 88 år kan man kanske förvänta sig allt större skörhet, men lamans ohälsa är samtidigt delvis självförvållad. Efter flykten till Dharamsala 1959 inspirerades Dainzin Gyaco av den lokala indiska kulturen, omfattande vegetariansk diet, men det bar sig inte bättre än att han blev svårt sjuk. På läkares inrådan återgick han till en balanserad kost med rikligt inslag av kött.
Tibet är världens tak, med ett kargt klimat som inte medger någon större omfattning av jordbruk. På samma sätt som i Mongoliet består kosten därför huvudsakligen av kött, som är den diet man därstädes är anpassad till, inte helt olikt oss skandinaver. Det finns en utbredd missuppfattning om att buddister inte äter kött, särskilt inte munkar, men det är en minoritetsuppfattning och inte en generell föresats – buddan instruerade sina lärjungar att äta allt vad som bjuds.
Prostatacancern kan möjligen härledas till sexuell inaktivitet, då laman under hela sitt liv inte tycks ha känt intimt umgänge med en kvinna. Han är och förblir därför i sinnet en pojke, och kanske är det därför han (och lamakulturen) har en dragning till just pojkar. Man kan i lamans fall svårligen föreställa sig självbefläckelse via Spankbang eller andra källor, men å andra sidan ska man nog inte utesluta någonting när det gäller religiösa potentater.
Laman är döende.
Nå, när laman efter en lång och utdragen period av svåra smärtor slutligen somnar in vidtar den politiska konflikten om att utse hans efterträdare. Laman själv hävdar här att tibetanerna har att avgöra huruvida ämbetet lama ska upprätthållas, och att han vid behov ämnar reinkarneras i ett annat land än Kina, eller avstå från reinkarnation överhuvudtaget.
Oaktat att reinkarnation är en religiös myt är det ändå så att det inte är upp till Dainzin Gyaco att bestämma vare sig det ena eller det andra, utan för detta ändamål föreligger en given liturgisk gång. Samtidigt kan man kanske invända mot att den politiska makten lägger sig i religiösa bestyr, en företeelse som rimmar illa med den sekulära tanke som upprätthålls av såväl Folkrepubliken Kina som delar av det moderna Väst.
Men det är inte underligare än att den svenska statskyrkan kontrolleras av världslig politisk lag, eller att religionsfriheten i den liberala demokratin är helt underställd andra fri- och rättigheter. Religionen är fri i den utsträckning den inte ställer till med problem, eller för den delen utmanar den politiska makten – vilket laman gör.
Och på samma sätt som den svenska kyrkan är instiftad uppifrån och ned, och sedermera reformerad genom kungligt dekret, är institutionen dalai lama etablerad och reglerad av den värdsliga makten. Man kan här notera att ordet dalai (ocean; stor) är av mongoliskt ursprung, vilket har sin grund i att ämbetet instiftades av tümedklanens Altan khan 1578.
Speciellt underhandlade khanen med företrädare för Gelug-sekten (gulhattarna), vars ledare Soinam Gyaco (索南嘉措, 1543–1588) bjöds in till Mongoliet för att undervisa i läran. Khanens intresse för religionen var emellertid helt världsligt, nämligen i så måtto att han ville utnyttja buddistisk tro för att «reinkarnera» sig själv som ättling till Kublai khan, vilket skulle ge honom formell arvsrätt till tronen.
Soinam Gyaco upphöjdes således till dalaiin khan, och i utbyte proklamerade denne att Altan khan var reinkarnationen av Kublai khan. Lamaämbetet uppstod alltså som en gemen affär, varvid kan noteras att Soinam Gyaco är den tredje laman i serien – de två första förärades sina titlar postumt. Av en ren händelse utsågs sedermera Altan khans barnbarn Yoindain Gyaco (云丹嘉措, 1589–1617) till den fjärde laman, det vill säga en tümedmongol snarare än en tibetan – han erkändes emellertid inte av tibetanerna, och blev förmodligen förgiftad.
Genom denna kohandel stärkte Altan khan sin ställning, men otvetydig vinnare var ändå Gelug, som blev ledande falang i både Tibet och Mongoliet, där sedan tidigare den konkurrerande Sakya-sekten (rödhattarna) dominerade. Tibetansk buddism under Gelug cementerades därmed som mongolisk statsreligion.
Konflikt utbröt emellertid i Tibet då konkurrerande skolor utmanade Gelug och den rådande ordningen. Bland andra sekten Karmapa förbjöd deltagande i att söka den fjärde lamans reinkarnation, men man kunde småningom med viss mongolisk assistens sätta den femte laman Lobsang Gyaco (罗桑嘉措, 1617–1682) på tronen 1622.
Tibet fortsatte emellertid att vara ett veritabelt getingbo, utsatt för rivalitet från alla håll och kanter, med såväl inrikes religiösa strider som imperieambitioner från mongoler och manchuer, de senare sedermera erövrare av Kina under dynastin Qing (1644–1911). Med hjälp av mongolledaren Güshi khan kunde Gelug slutligen segra, varvid Tibet enades under den femte laman 1642. Güshi khan upphöjde även lamaämbetet till den högsta religiösa och politiska auktoriteten i Tibet.
Potalapalatset färdigställdes 1649 under den femte laman.
Det nyligen etablerade Qing-hovet bjöd in laman till Beijing i syfte att anställa denne i förhandlingar med mongolerna, i kontinuitet från tidigare dynastin Ming, varvid tibetansk buddism under Gelug även blev de regerande manchuernas religiösa rättesnöre. Särskilt skulle Tibet under Qing komma att inkorporeras i imperiet från 1720, nämligen då Tibet allt mer befann sig under attack och därmed hade behov av externt skydd.
Under kejsar Kangxi (康熙, 1654–1722) installerades 1721 den sjunde laman, Gaisang Gyaco (格桑嘉措, 1707–1757), samtidigt som Tibet utropades som kinesiskt protektorat, en annektering som skulle råda fram till dynastins fall 1911. Laman betraktades visserligen som suverän ledare över Tibet, men besluten togs i praktiken av den kashag (råd) som instiftades samma år.
Kejsar Qianlong (乾隆, 1711–1799) instiftade 1793 lottdragning från den gyllene urnan (金瓶掣签, jinping cheqian) som metod för att välja ny lama bland ett antal kandidater, nämligen för att undvika fusk och korruption samt för att framställa sig själv som religiös auktoritet. På så sätt kunde man undgå politisk infiltration från religiöst håll, och den tibetanska och mongoliska noblessen kunde hållas på mattan.
Gyllene urnan användes första gången 1822 för att vaska fram den tionde laman Cüchim Gyaco (楚臣嘉措, 1816–1837), och har därefter nyttjats för såväl nummer elva och tolv som ett antal panchen lama. De två senaste lamorna, nummer tretton och fjorton, valdes dock inte genom lottdragning, eftersom undantag beviljades av centralregeringen i Beijing – de utsågs istället direkt.
Reinkarnation via lotteriets bönehjul.
Den innevarande fjortonde laman – Dainzin Gyaco (丹增嘉措, 1939–) – sattes på tronen redan som ettåring 1940, då under godkännande av Republiken Kina. Värt att notera här är att Tibet likt en lång rad andra provinser i Kina förklarade sig självständigt efter dynastins fall 1911, dock naturligtvis utan att få internationellt erkännande för det.
Vi hör sällan – aldrig – den bisarra tankegången att exempelvis provinsen Yunnan betraktas som ett «land», även om man likt Tibet utropade «självständighet» från Kina. Anledningen till att Tibet (och i parallell Xinjiang) ges denna särställning är för att det är ett strategiskt gränsområde som kan nyttjas för att underminera en förment fiende.
Givet att nationalisterna hade vunnit inbördeskrigt hade Tibet återinlemmats i riket på exakt samma sätt som under kommunisterna, med den skillnaden att USA och världen i övrigt hade ryckt på axlarna. Men under det kalla krig som tornade upp sig fann man skäl att gripa in för att på alla vis obstruera Kina, varvid självständighetsrörelser i Tibet (likväl som Xinjiang och sedermera Hongkong) blev instrumentala.
Den nittonårige laman blev därmed en pjäs för CIA och den amerikanska administrationen att nyttja under det tibetanska upproret 1959, som ligger till grund för de förvecklingar som alltjämt präglar regionen. Det amerikanska uppsåtet liknar dagens försök till «färgrevolution» i allehanda länder, med mål att beväpna och träna gerillagrupper samt to keep the political concept of an autonomous Tibet alive within Tibet and among several foreign nations. I själva verket kunde Washington inte bry sig mindre om de Kinas indianer som Tibet präglas av, utan saken rör enbart geopolitiska förvecklingar.
Laman har därefter i exil i Dharamsala sedan 1959 blivit en internationell symbol för denna självständighetsrörelse, varvid han ofta benämns som tibetanernas «andlige ledare». Hans «krav» är autonom ställning i Kina för det «större Tibet» som omfattar inte bara regionen Tibet, utan även en rad kransprovinser: Qinghai, Sichuan, Gansu och delar av Xinjiang. Därtill vill han ha en egen armé.
Beijing har förstås avvisat sådana ohemula krav, men i princip välkomnat lamans återkomst till Lhasa under mer verklighetsförankrade premisser. Nu är det dock för sent, och den gaggige laman har ingen som helst ambition att avsluta sitt ämbete på ett för Tibet gynnsamt vis, utan väljer att gå i döden i exilens bitterhet.
Seden med gyllene urnan gäller emellertid alltjämt, och det är med sådant förfarande nästa lama kommer att utses. Vad «exilregeringen» i Dharamsala tar sig till för att kontra det är irrelevant, eftersom den inte har någon som helst legitimitet i Tibet.
Enligt kejsar Qianlongs dekret 1793 – «Förordning i 29 artiklar för effektivare styre av Tibet» (钦定藏内善後章程二十九条) gäller för övrigt explicit att vare sig dalai lama eller panchen lama har rätt att inneha politiska befattningar eller att delta i politiska spörsmål:(十二)达赖喇嘛和班禅额尔德尼在世时,其亲属人员不准参预政事。
Det är en parallell till det svenska statsskicket, med en monark som är politiskt bakbunden och begränsad till ceremoniella funktioner. Vill man ändra på given och hävdvunnen lag och tradition får man nog helt enkelt invadera Tibet och störta nuvarande ministär i Beijing.
Det kommer förstås inte att hända, och när laman går ur tiden kan folken i Tibet äntligen befrias från sin geopolitiskt tryckta tillvaro, ty då förlorar Väst sin sista hållhake i regionen. En patriotisk lama kan installeras, varvid frid etableras på världens tak.
Friheten kommer slutligen till Tibet med lamans död.
En kulturell fejd mellan Storbritannien och dess avkomma USA tycks ha brutit ut, nämligen huruvida man kan ha salt i teet. Det minner en del om hur Kina, Japan och Korea ständigt och jämt kivas om ursprunget till diverse gemensamma företeelser, som gimchi (김치) och paocai (泡菜), men det rör sig här knappast om ursprungskulturer i fråga om tedrickande.
Britterna själva anser ändå av någon anledning att te utgör en «nationaldryck», kanske för att man i sin forna koloniala roll tog till sig bruket från Kina och Indien i kulturell appropriering. Engländare överlag dricker dock mest sjaskigt blandte i påsar med socker och mjölk, och mer sällan äkta te i form av vakuumförpackade blad.
Öh, te är inte en brittisk dryck…
Att man blandar i mjölk och socker är en tradition som stammar från den gradvisa förmultning som långa skeppstransporter åsamkade tebladen, i analogi med hur peppar ofta har använts för att eliminera bismak i utgånget kött och andra skämda livsmedel. Man hade vid tiden inte förmåga att vakuumförpacka bladen.
Britterna är härvidlag dock nykomlingar i sammanhanget, eftersom te har brukats i Kina och övriga Östasien under drygt tjugo tusen år, med en lång rad skiftande traditioner. Därvidlag har man blandat upp teet med allsköns ingredienser, i allt från ingefära och vitlök till just salt.
… utan en kinesisk.
Man kan därför ana att den amerikanska professor som har rört upp britternas imperiekänslor genom att förespråka en gnutta salt i teet har läst på och därmed har rejält på fötterna i ämnet. Det rör sig i själva verket om en kemibok om te, författad av Michelle Francl.
Den kemiska bakgrunden är att salt reagerar med aminosyror i tebladen, med resultat att glutamat bildas. Närmare bestämt känner vi sådana glutamater i smakförstärkningsämnet natriumglutamat (MSG), som ger välsmak i form av umami (旨味). I kombination med att saltet tar bort teets naturliga bitterhet har vi då en självklar anledning till att lägga en nypa salt i tekoppen – men naturligtvis i rätt mått.
Salt i teet – en självklarhet under Tang.
En annan elementär anledning är att en viss mängd salt behövs för att ersätta utsöndring i form av svett. Modernt kranvatten innehåller visserligen erforderlig mängd natrium, men den förutsättningen förelåg inte under tidigare epoker. Samtidigt var den tidens arbete mer fysiskt än dagens, nämligen i form av åkerbruk under gassande sol.
Dagens kineser blandar inte heller salt i teet, av ovan nämnda orsak, men under den klassiska kinesiska kulturens höjdpunkt under Tang (唐, 618–907) var en nypa salt comme il faut. Om detta upplyser standardverket Teklassikern (茶经, Chajing) från ~760, författad av Lu Yu (陆羽, 733–804). Kapitel fyra i verket nämner bland annat en cuogui (鹾簋) eller saltbehållare som ett självklart verktyg i samband med tillagning av drycken.
初沸,則水合量調之以鹽味,謂棄其啜餘。〈啜,嘗也,市稅反,又市悅反。〉無乃𪉦𪊇而鍾其一味乎?
När teet kokar, lägg till en nypa salt och smaka av. (Lägg inte till för mycket.) Visst smakar det gott?
Teklassikern (茶经, Chajing), kapitel fem.
Salt i teet nyttjas alltjämt av en rad minoriteter i Kina, inte minst tibetaner och mongoler, ofta i kombination med mjölk. Däremot var socker inte en vanlig smakförstärkare i det klassiska Kina, även om moderna istevarianter på flaska är toksockrade. Socker är framförallt ett västligt gift, som mer eller mindre dödar tesmaken.
Amerikanska ambassaden skrev på förekommen anledning en munter dementi om att man inte alls i officiell kapacitet förordar tillägg av salt i teet, samtidigt som man vrider om kniven genom att förespråka «korrekt» tillagning medelst mikrovågsugn. Detta är förstås den verkliga hädelsen, då tesmaken bara kommer till sin rätt under kokande vatten.
Koreapopen är en synnerligen kreativ genre, men de flesta band skriver inte själva musiken. Istället är det professionella låtskrivare och andra figurer i bakgrunden som står för de kreativa inslagen, varefter de söta och väldrillade flickorna – och i förekommande fall pojkarna – får i uppdrag att gestalta verket.
Det är visserligen inte unikt för Korea, men det är ändå mer utmärkande för den koreanska popfabriken än för dess västliga motsvarighet. Men undantag finns givetvis, och bland artister som står på egna ben hör bland andra Sunmi och inte minst (G)IDLE.
Den senare gruppen – vars namn uttalas utan inledande G, det vill säga idle på engelska – måste förstås som ett veritabelt fenomen, och är således föremål för min omedelbara kärlek. Det är mer avantgardistisk konstpop än traditionell K-pop, vilket även avspeglas i de intelligenta videoverken.
K-pop är nu inte en nationell angelägenhet, utan en gemensam popmarknad för hela Öst- och Sydöstasien. Som så många andra band har (G)IDLE – (여자)아이들 eller Yeoja aideul = flickebarn – en högst internationell medlemskara.
Bandet formerades 2018 under ledning av 🇰🇷 Jeon Soyeon (전소연), omfattande sex medlemmar, utöver sagda Soyeon även 🇰🇷 Jo Miyeon (조미연); 🇹🇭 Nicha Yontararak (ณิชา ยนตรรักษ์) alias Minnie (민니); 🇨🇳 Song Yuqi (宋雨琦 / 송우기); 🇹🇼 Ye Shuhua (叶舒华 / 예슈화); samt numera avknoppade 🇰🇷 Seo Sujin (서수진). Fattas bara en japanska och en vietnamesiska, och uppställningen hade varit komplett!
Första studioalbumet I Never Die släpptes så sent som 2022, och det andra – lämpligen benämnt 2 – lanseras om exakt en vecka. Men i K-popens värld är videoströmningarna så oerhört mycket mer omfattande, medan pengarna finns i konserterna.
Washington överväger att i maskopi med övriga G7 beslagta de ryska tillgångar man redan har fryst, inalles 3.7 biljoner kronor, motsvarande drygt hälften av Sveriges bruttonationalprodukt. För Rysslands vidkommande motsvarar tillgångarna en tolftedel av nationalinkomsten.
Försöksballongen som svävar i debatten omfattar emellertid bara en mindre del av de samlade tillgångarna, samtidigt som man söker utröna de sekundära effekterna av att råna Moskva på dess besparingar.
Världen i övrigt kan nämligen börja fundera på om det verkligen är så säkert att förvara sitt guld i USA eller Storbritannien, eller att investera i amerikanska värdepapper, om tillgångarna ändå kan beslagtas helt godtyckligt av den amerikanska världspolisen och dess marionetter i G7-gruppen.
Onkel Sam vill ha dina stålar.
Det är för detta ändamål motsvarigheten Brics har utvecklat en egen bank, med planer på att införa gemensam valuta och transferreringssystem utanför den US-kontrollerade ruljangsen, dels för att undvika att bli utsatt för olagliga sanktioner, och dels för att kringgå beroende av Swift och andra västliga system.
Missbruket av sanktioner har nämligen ökat lavinartat under senare år, samtidigt som Vita huset har flörtat med idén att annullera värdepapper i Beijings besittning. Kina äger en stor del av amerikanska statsskuldsväxlar, motsvarande närmare en biljon dollar, samt en stor mängd andra värdepapper, valutor och andra tillgångar. Det vore bekvämt för Washington att helt enkelt «avskriva» skulden, men det vore samtidigt en krigsförklaring.
På samma sätt förhåller det sig med Ryssland, och om man iscensätter en sådan plan skulle Kreml svara med att förstatliga varenda västlig koncern som verkar på den ryska marknaden, samt i övrigt beslagta västtillgångar under rysk kontroll. Man skulle även svara med andra medel, och det vore därför en eskalering av det ekonomiska skuggkriget.
USA plundrar Moskva.
Så kan man säkert förfara gentemot Ryssland, och syftet är att tvinga Moskva att betala för Ukraïnas fortsatta rustning och kommande återuppbyggnad. Men man äventyrar därmed den globala ekonomin och dess institutioner, och sågar i princip av den gren man sitter på.
Särskilt USA lever högt på att dollarn utgör världens reservvaluta, eftersom man därmed kan trycka pengar på andras bekostnad och så att säga sprida inflationen världen över, vilket mildrar effekten och särskilt gynnar den amerikanska ekonomin.
Men ju mer man missbrukar sin ställning, desto större incitament får världen att göra sig av med valutareserver i dollar och söka sig till andra valutor, och vid en viss kritisk massa sker en växling på tronen. Det är inte så att det sker i den nära framtiden, men USA och Väst är för närvarande stadda i att för kortsiktig vinning underminera de system man har byggt upp och i stort kontrollerar.
Småningom har vi en ny reservvaluta.
Den «regelbaserade världsordningen» kan inte bygga på godtycklig rovdrift och gangsterfasoner, och i den mån en stats tillgångar ska kunna beslagtas eller ens «frysas», måste det ske via internationella institutioner som Förenta nationerna. Vi kan helt enkelt inte ha en självutnämnd världspolis som främst agerar i eget intresse, för det är liktydigt med att den starkes rätt gäller snarare än att ett regelsystem är i bruk.
Säkert finns de som alltjämt tror på ett slags «pax americana» under någorlunda benäget amerikanskt ledarskap, men det är uppenbart för de flesta andra att den tiden är förbi, och att USA allt mer antar rollen som veritabel skurkstat. Ett uppenbart problem i sammanhanget är att andra småskurkar kan apa efter och på motsvarande vis «beslagta» tillgångar från nationer och entiteter man hyser agg till, varvid sammanbrottet följer på samma sätt som när ett korthus rasar.