Kategorier
Europa Kina Teknik USA

Lianghui

Årliga plenarsessioner i Nationella folkkongressen respektive Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens fortskrider en smula i skuggan av det israeliska folkmordet i Gaza, den molande konflikten i Ukraïna samt lokala nyheter som den svenska Nato-anslutningen. Det kan samtidigt passa Kina ganska bra att få operera i kulisserna ett tag.

Sessionerna – Lianghui (两会, två konferenser) – har i själva verket fokus på sådant inrikesgods som inte är så intressant för en utrikes åhörarskara, som skola och minoritetspolitik. Men det är också ett tillfälle för Partiet att presentera den fortsatta inriktningen samt låta sig intervjuas i allehanda frågor.

Signaler som emanerar från Beijing är således att man ämnar upprätthålla samma mål om fem procents tillväxt även under 2024, vilket givet de turbulenta omständigheterna är en ambitiös målsättning. Försvaret erhåller en sjuprocentig uppräkning, men ligger ändå stabilt under två procent av BNP, och man når alltså inte upp till Nato-standard ens om man räknar in dolda summor till ytterligare en tredjedel.

Befrielsearméns budget är beskedlig.

I kontext utgör den kinesiska försvarsbudgeten en tredjedel av den amerikanska, eller kanske runt hälften med köpkraftsjustering. Omvänt är den av samma dimension som den samlade budgeten i Indien, Japan, Sydkorea, Australien och ytterligare tolv länder i regionen. Man bör förstå det som att Kina är en betydande regional militärmakt, men inte en global.

Uttryckt som andel av statens utgifter rör det sig om under fem procent, i kontinuerligt sjunkande trend. Det är betydligt mindre än de flesta grannländer, utöver Japan, och indikerar alltså inte någon betydande upprustning utan en stabil ordning, i kontrast till mediespinnet om Kina som en «aggressiv» militärmakt.

Kina bygger ett fjärde hangarfartyg, meddelades under Lianghui.

Nej, Kinas fokus är och förblir ekonomin, mer precist den teknologi som allt mer utgör fundament. Innovationer och satsning på forskning och teknisk utveckling är således kärnan i budskapet, i syfte att ta sig förbi de hinder som amerikansk exportkontroll utgör. Kina har för avsikt att bli självförsörjande i sådana delar där man ligger efter, som avancerad halvledarteknik.

Men en given konsekvens av det är att Kina därmed inte bara kommer ikapp, utan även går förbi och småningom blir en ledande halvledarmakt, med förmåga att konkurrera ut resten av fältet givet sin blotta storlek och andra fördelar i form av logistik och produktionskapacitet. USA skjuter sig därför i foten genom att på så sätt stimulera Kina till avancemang, i utbyte mot att kunna sinka nationen under en kortare tid – därav fem procent i tillväxt snarare än kanske sju eller åtta.

Ytterligare hinder utgörs av amerikansk och västlig merkantilism med tariffer och andra vägbulor för kinesisk export, exempelvis av elbilar, Det heliga klimat sägs vara av största vikt för Bryssel, men tydligen inte till priset av att låta Kina «invadera» Europa med solceller, vindturbiner, elbilar och annan grön teknik där man är världsledande och fullständigt dominerande.

Ett är säkert, nämligen att kinesisk teknik kommer att dominera vår vardag i en snar framtid.

Man kanske har en poäng i att Kina måste öppna sin marknad mer, men i grunden är denna «avglobalisering» skadlig för alla parter, inte bara för Kina. Det är en «lose-lose-situation», där vi i Europa kommer att dra det allra kortaste strået, eftersom vi är fullständigt beroende av export för vår välfärd och inte självförsörjande i den grad som USA och Kina är. Ty Kina kommer naturligtvis att svara på sådana handelshinder med reciproka medel, varvid tysk industri drabbas hårt.

USA kunde ta hål på den japanska ekonomiska utvecklingen och neutralisera den japanska halvledarbranschen med ungefär samma medel som man i dag riktar mot Kina, om än med annan retorik. Men Kina är så mycket större och mer betydande än Japan, och har med sin dominans i produktionskapacitet och monopolställning kring vissa nyckelprodukter en helt annan förmåga att bjuda motstånd.

Därför går Kina segrande ur striden, men möjligen med en viss bitterhet och fientlig inställning till Väst. Det skulle gynna oss (och dem) mer med fortsatt öppenhet och samverkan, istället för «konkurrens» i skilda system och med omåttligt fulspel. Global handel och annat utbyte är win-win, och vår kaka blir därför inte mindre för att Kinas växer – tvärtom.

Säkert är även att Kina består intakt i kulturell mening, oavsett andra förändringar.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Utslaktning

Kinas ekonomi går för närvarande en aning trögt, även om inte alla förstår att det är en medveten förändring och ett tillfälligt tillstånd snarare än en kollaps. Bidragande externa faktorer är emellertid pandemin i kombination med amerikansk exportkontroll och handelskrig, som lägger sordin på den kinesiska tillväxten.

Men det ena ger det andra, och när den kinesiska tillväxten viker och horder av främst unga blir arbetslösa, har man som en följd mindre pengar att spendera på franska handväskor, tyska bilar och amerikanska telefoner. Längre ned i dominokedjan följer således minskad europeisk och amerikansk export till Kina, vilket ger motsvarande hack i kurvan i våra ekonomier.

Kina vabbar.

I själva verket är det betydligt värre för europeisk ekonomi, inklusive svensk, som till skillnad från Kinas är i recession. En bidragande orsak härför är förstås även kriget i Ukraïna, eller snarare den energikris som har följt i spåren av detta och därmed gjort tysk industri mindre konkurrenskraftig. De olagliga och ineffektiva sanktionerna har knappast hjälpt saken, utan snarare förvärrat läget. Och när kranker Mann Europas viker ned sig, följer svenska och andra europeiska underleverantörer med automatik med ned i malströmmen.

USA har dock parerat detta effektivt genom att dels spränga Nord stream och därmed gett sig själv möjlighet att kränga naturgas till Europa, och dels locka till sig europeiska företag och investeringar genom Inflation reduction act och andra instrument. Samtidigt har kriget i Ukraïna inneburit manna från himlen för det amerikanska militärindustriella komplexet, som noterar rekordtillväxt.

Onkel Sam cashar in på Europas lidande.

Förlorare i denna geopolitiska härva är således vi i Europa, som tar osedvanligt mycket stryk när externa krafter drar i tåtarna. Det ger samtidigt en rad intressanta effekter, som vi här ska studera på ett ytligare plan.

Först har vi levnadskostnadskrisen, som följer i spåren av inflation, recession och arbetslöshet. Prisökningarna har gjort européerna fattigare än tidigare, och särskilt i förhållande till amerikaner och kineser. Det i sin tur resulterar i att missnöjespolitiker får större utrymme, och man kan notera en tung extremhögervåg i Tyskland och andra delar av Europa.

Kranker Mann Europas.

Politisk radikalisering sker samtidigt över hela linjen, i Sverige främst uttryckt genom en fullständigt utvecklad krigsspsykos, under vilken hela samhället ska ställas om och förberedas för krig. Den nordiska randstaten svängde över en natt, och valde bort tvåhundra år av alliansfrihet och neutralitet mot medlemskap i en förlegad försvarsallians från kalla krigets dagar, i tron att det skulle ge oss skydd mot den förmenta fienden i Moskva.

Denna omställning sker alltså samtidigt med att ekonomin viker nedåt brant för en längre tid, vilket nog inte är en tillfällighet. Det interna missnöjet med arbetslöshet, sämre villkor, prisökningar och till råga på allt okontrollerad kriminalitet och otrygghet externaliseras genom påhittade yttre fiender, som Kina och framförallt Ryssland, som får figurera som allmänna busemän mot vilka den folkliga vreden kan kanaliseras.

Ytterst handlar det möjligen om en veritabel utslaktning av en ung och arg generation genom aktivt krig mot Ryssland i Natos regi, eftersom detta är en i historiskt avseende återkommande metod för att varva ned under bistra ekonomiska tider. Krig är i slutändan en kamp om resurser, och bättre soldater än en förlorad generation går inte att finna – det är den naturliga krigscykelns momentum.

Det är så Hitlertyskland förklaras, som revanschism för det orättvisa versaillesfördraget, och det är så man alltid har lockat unge män att dra i krig för en färgad tygbit och det symbolvärde en sådan har. Att det aldrig skulle komma att hända igen är förstås höjden av naivitet, och vi ser nu samma slags flipperspelseffekter utspela sig som under de båda världskrigen.

Macrons utspel häromdagen att Nato kan sätta stövlar i backen i Ukraïna vittnar om att man åtminstone umgås med tankar om ett vidgat krig, eftersom Ryssland ju inte «får» vinna. Just nu säger andra stopp och belägg, men ge det några månader till, och galenskapen är förmodligen all. Planering finns.

Man kan med rätta fråga sig om Västs söndercurlade regnbågsarmé av sojapojkar och BLM-butches verkligen kan matcha Putins barska mannar, men i realiteten behöver man bara sätta in en mindre andel mer hormonstinna män av klassiskt snitt för att matcha den krigströtta Röda armén. Och i slutändan är det ändå fråga om ett tekniskt krig, där den som har mest förödande vapen vinner. Det är synd om människan.

Nato förbereder insats av trupp i Ukraïna.
Kategorier
Kina Politik Ryssland

Paranoid underrättelsepsykos

Tre underrättelsetjänster släpper samtidigt trenne årsrapporter med i stort sett gemensamt innehåll, under tesen att de största «hoten» mot Sverige och «vårt sätt att leva» (inlånad amerikanism) emanerar från Ryssland, Iran och Kina samt «högerextremism». Gemensamt är också att man fortsätter piska upp en fullständigt paranoid bild av att Sverige är hårt utsatt för hot från alla håll och kanter.

Det ligger förvisso i dessa organisationers intresse att äska mer medel och på annat sätt göra sig själva märkvärdiga, men larmandet i falsett får ses som tämligen bisarrt, och så även de underliga «slutsatserna». Vad är det man egentligen vill uppnå med denna beklämmande och i stort sett falska retorik?

Ryssland är förstås ett potentiellt militärt «hot», nämligen beroende på hur vi själva agerar. Att sjuttiofem år efter bildandet av kalla krigs-pakten Nato i all hast och utan demokratisk deliberation plötsligt ansluta till organisationen i fråga medför att vi gör oss själva till måltavla i ett större geopolitiskt spel, samtidigt som vi rubbar den förhandenvarande säkerhetsordningen under den neutralitet som har tjänat nationen väl.

Det hjälpte nog inte heller att bistå Washington i att spränga Nord stream, utan gav enbart upphov till ryska incitament till motsvarande hybridkrigföring, som att störa GPS-trafiken eller sabotera infrastrukturellt kablage av olika slag. Som man bäddar får man ligga.

Under mer normala omständigheter är Ryssland knappast ett «hot» mot nationen i vedertagen mening, men det är klart att man bedriver underrättelseverksamhet i syfte att anskaffa teknisk och politiskt känslig information. Det har man alltid gjort, och det är således inget nytt. Nyheten är snarare att Sverige i detta läge väljer att binda sig hårdare till USA, och att man därmed ger upp sitt relativa oberoende och gör sig till geopolitisk pjäs.

Mer anmärkningsvärt är att man målar upp Kina som ett «hot», dessutom tillsammans med Iran. Det låter som ett beställningsverk från Pentagon, men har inte så mycket med svensk verklighet att göra. Givet argumentationen måste man även fråga sig vad det är för foliehattar som arbetar vid dessa organisationer.

Exempelvis hänvisar man alltjämt till den felaktiga föreställningen att alla kinesiska medborgare oavsett hemvist har skyldighet att bistå underrättelsetjänsten med information. Man förstår helt enkelt inte lagtexten i fråga, utan har förmodligen fått och rakt av svalt idén från någon amerikansk smedja.

Man hävdar vidare att KKP kartlägger och försöker påverka svensk åsikts- och opinionsbildning, men jag tror nog inte att Must kan kvalificera den utsagan med annat än ett lösryckt exempel med någon lokaltidning som får svar på tal av ambassaden i någon fråga. Man kokar soppa på en spik, och i verkligheten lägger sig Kina inte i andra länders inre angelägenheter – Sverige bör ta lärdom.

Underrättelsenisse i aktion.

Humor på hög nivå blir det när man hävdar att Kina har intresse av svensk flygindustri, exempelvis i fråga om Jas-39 Gripen. Man menar att svensk teknik kan nyttjas för militära ändamål. Men å ena sidan har Sverige inte så mycken teknik som Kina inte redan besitter eller har vidareutvecklat, och å den andra förfogar Kina över betydligt mer avancerade plan än de föråldrade svenska.

Överhuvudtaget umgås man med den högfärdiga tanken att Kina skulle vara intresserat av svensk «spetskompetens» från «näringsliv och lärosäten», medan verkligheten har att Kina är världens ledande teknikmakt och sedan länge har sprungit förbi Sverige i de flesta fält.

Oroande är också synen på enskilda studenter och doktorander som Partiets benägna «celler», beredda att suga åt sig kunskap som sedermera kan nyttjas för «militära ändamål» (Kina har inte varit i krig sedan 1979) enligt den ovan nämnda «underrättelselagen», ett slags etnisk profilering som minner om den amerikanska rasismen gentemot kinesiska akademiker.

Man menar att Kina agerar allt mer «offensivt för att nå sina mål», men vem som är offensiv är nog föremål för diskussion. Man kan notera att Sverige på Washingtons order har infört marknadsförbud gentemot Huawei med flera kinesiska aktörer, men ändå tycks man bli förvånad över att Beijing svarar med (lindrigare) reciproka åtgärder mot Ericsson.

Man menar att Kina använder «ekonomiska medel» («economic coercion» med en inlånad amerikansk term) för att driva igenom sina egna mål, när man blott svarar på de «ekonomiska medel» som Sverige nyttjar mot Kina under fiktiv täckmantel av «säkerhetshot». Skulle Zhongnanhai lägga sig platt när Sverige och andra västländer på helt godtyckligt manér kringgår den «regelbaserade ordningen» och drar undan mattan för kinesiska konkurrenter?

Säpo avslöjar emellertid, förmodligen oavsiktligt, de egentliga bevekelsegrunderna när man hävdar att vi måste göra allt vi kan för att förhindra att främmande makt stärker sin egen förmåga på bekostnad av Sverige och andra länder, det vill säga att förhindra Kina och andra att såväl komma ikapp som att gå förbi, vilket väsentligen är den amerikanska inneslutningsstrategin – det är bra att det nu offentliggörs att Sverige är en bricka i detta geopolitiska spel snarare än att Kina skulle utgöra ett egentligt hot.

Vad det egentligen handlar om: att som amerikansk spelpjäs delta i ambitionen att innesluta Kina, i syfte att bevara västliga privilegier under den USA-ledda världsordningen.

På en punkt träffar man emellertid rätt på spiken, nämligen i fråga om «hotaktörers» spionage gentemot diasporor i Sverige. Det gäller såväl Kina som Iran, men även Türkiet och en förskräcklig mängd andra länder. Det är dock inget hot mot Sverige per se, utan på sin höjd mot enskilda dissidenter.

Även här får man se det som en form av ömsesidig inblandning i respektive lands angelägenheter, då Sverige ger en fristad till separatister, terrorister och mer renodlade dissidenter, som man inte är sen att nyttja i propaganda riktad mot Kina och dess intressen, exempelvis avseende Xinjiang, Tibet och Hongkong.

Det är klart att om det verkligen är Sveriges «intresse» att stycka upp Kina och frigöra Taiwan, Xinjiang, Tibet och Hongkong samt destabilisera nationen i övrigt, så är Kina förstås ett «hot» mot Sverige i så måtto att man avser bekämpa denna ambition, men i någon annan mening är Kina inget egentligt säkerhetshot mot Sverige.

Tomtarna på Säpo, Must och FRA bör ta sina litiumtabletter, äta ordentligt samt sova om nätterna istället för att jaga upp sig med amerikanskt sockervatten och löjliga konspirationshypoteser, samt även konsultera en ordbok för att se vad «hot» egentligen betyder. Denotationen är inte relevant reaktion på annans aktion, så som man här tycks föreställa sig.

De egentliga hoten mot Sverige då? Framförallt islamistisk terrorism och invandrarrelaterad gängbrottslighet. Cyberattacker mot en tämligen illa skött digital infrastruktur. Den djupa staten, inklusive FRA, Must och Säpo. Mediekoncentrationen. Men det vill man av uppenbara skäl inte tala om, utan riktar hellre blicken mot fiktiva mål i fjärran.

Fixa den urusla svenska digitala infrastrukturen istället för att hallucinera om Kina.
Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Polycentrisk världsordning

Donald Trump är inte närvarande vid säkerhetskonferensen i München, men hans skugga vilar ändå tung över evenemanget. Detta för att han har medvind i opinionen och har oddsen på sin sida att åter bli US-president, och för att han åter slungar ut chockerande uttalanden om att Ryssland borde angripa snyltarna inom Nato, det vill säga de som inte avsätter sina två procent till försvaret.

Det är en påminnelse om att den amerikanska demokratin är labil och föremål för tvära kast vart fjärde år, och att Europas säkerhet inte kan vila på en sådan skakig grund. Europa måste ta eget ansvar för sin utveckling, istället för att lägga alla sina ägg i den uttjänta amerikanska korgen.

De båda har olika mål och förutsättningar, med ett USA inbegripet i ett existentiellt kallt krig med Kina, medan Europa står i ömsesidigt beroende med Kina för sin export. USA är samtidigt självförsörjande på i princip allt, medan Europa beror av import av energi, spannmål och en lång rad andra produkter, varav en del av strategisk art.

Europa har därför ingen tung stämma av eget slag i världen, utan blir mest Washingtons nickedocka. För all del finns i Sverige ett förlegat och synnerligen naivt fokus på den «transatlantiska länken», men den uppfattningen är inte lika stark bland europeiska ledare i stort.

På samma sätt föreligger bland svenska, baltiska och en del andra europeiska politiker ett aggressivt förhållningssätt gentemot Kina, medan de större och tyngre medlemsländerna har en mer pragmatisk inställning till landet. Europas egen marknad är otillräcklig, och utan Kina skulle ekonomin implodera.

Förhållandet till Ryssland och kriget i Ukraïna är en annan skiljelinje. Visserligen har man gått hand i hand under de inledande två åren, men vi ser nu hur stödet svajar betänkligt i Washington, då representanthuset vägrar godkänna fler stödpaket. Trump har här deklarerat att han avser avsluta kriget «inom några dagar» om han blir återvald, vilket är liktydigt med att dra ett streck i sanden och erkänna rysk seger.

Förvisso ser vi ett vikande stöd även i Europa, och allt fler kommer till insikt om att Ukraïna inte kan återta vad man har förlorat, alldeles oavsett hur mycket pengar och materiel man pumpar in. Däremot kvarstår ett principiellt avståndtagande gentemot Moskva, medan Washington under Trump kan komma att normalisera relationen.

Här ser vi även hur Kina och Indien med flera nationer vidmakthåller vänskapliga relationer med Ryssland, istället för att ansluta till den västliga sanktionscirkusen. Det betyder inte att man ställer sig bakom aggressionen i Ukraïna, utan bara att man inte ser konflikten som tillräckligt skäl för att bryta band – man ser till skillnad från Väst även det ryska perspektivet i frågan.

Därmed skulle Europa stå ensam kvar på banan om USA faller ifrån, och det är uppenbarligen ingen fruktsam utveckling. Dels har sanktionerna ringa effekt, och dels spiller de över på avsändaren, med ett Europa numera statt i recession. Ska vi verkligen vara ovänner med Moskva för evigt, samt låta en koreansk situation uppstå i hjärtat av Europa? Skulle inte tro det!

Vad alla dessa trådar visar är att Västs problemformuleringsprivilegium är förbi, och att en polycentrisk världsordning numera är förhandenvarande. En mångpolig ordning med ett Väst tudelat i Washington och Bryssel samt med Beijing som ny central maktfaktor, flankerade av mindre poler som Nai Dilli och Moskva.

För Europas vidkommande innebär den utvecklingen att man måste komma ned från sitt moralistiska elfenbenstorn högt uppe i skyn och mer pragmatiskt sköta sina egna bestyr istället för att försöka kommendera och uppfostra världen i övrigt som under kolonial tid.

Den «regelbaserade världsordningen» under amerikansk hegemoni är till ända, och världen är därför i behov av en omförhandlad ordning som inte särskilt gynnar Väst och framförallt USA. Förhoppningsvis kan en sådan mer rättvis ordning komma till stånd utan ett nytt världskrig, och det ligger i Europas intresse att bidra till en sådan utveckling.

Europa måste finna en egen och självständig väg att stå stark i denna mer komplexa värld, med så hög grad av självförsörjning och diversifiering av varuflöden som möjligt, under ömsesidig respekt visavis övriga aktörer. Det enda europeiska politiker ska ha för ögonen är att utveckla Europa för européerna, snarare än att lägga sig i avlägsna konflikter och schismer.

Kategorier
Hongkong Kina Kultur Politik

Åk hem, käppkines!

Secessionisterna i Hongkong undanröjdes effektivt med en nationell säkerhetslag utfärdad per dekret av Beijing, i full överensstämmelse med Hongkongs grundlag. Detta efter att Hongkong sedan 1997 misslyckats med att i det lokala parlamentet Legco själv klubba en sådan lag, ett krav enligt samma konstitution.

Därmed tilltäpptes ett flagrant säkerhetshål, som under många år hade utgjort en hävstång för Väst att orsaka rabalder i Hongkong och övriga Kina medelst NED-finansierade studenter av det mer lättpåverkade slaget, spolingar som inte har egen erfarenhet av det koloniala Hongkong men ändå drömmer sig tillbaka till en tid då 10 Downing Street utsåg kronkolonins ledare.

En rad av dessa bråkstakar är föremål för rättslig prövning, medan andra har sjappat utomlands. Samtidigt har anglosfären med Storbritannien, Australien och Kanada i spetsen erbjudit «hongkongare» med rätt slags papper eller kompetens att migrera till berörda länder, i ett sista försök att tillfoga regionen och Kina skada.

En mindre bråkdel av de flera miljoner som kvalificerar har mycket riktigt tagit chansen att etablera en ny tillvaro i Väst, men har i allmänhet efter en tid kommit till insikt om att gräset faktiskt inte är grönare på den andra sidan, utan tvärtom tämligen smutsbrunt. Villkoren är i realiteten tämligen usla, samtidigt som majoriteten är hänvisade till enklare restaurangjobb – man ville egentligen inte ha kompetensen.

Snabbt har «hongkongarna» – som under det anglosfära smickret trott sig vara något slags finare kineser – därför insett att de i engelsktalande länder och många andra västnationer reduceras till helt vanliga kineser, utlänningar som egentligen inte är särskilt välkomna, samt förstås föremål för sedvanlig rasism i likhet med övriga asiater.

Ett talande exempel härvidlag finner vi i folkmördarstaten Kanadas Richmond, där en lokal politisk strid om en allmän injektionsplats för narkomaner har delibererats. I staden finns en kinesisk diaspora, som givet erfarenheterna under västmakternas opiumkrig 1839–1860 (då man för övrigt stal Hongkong) har en viss aversion mot droger.

Denna mer konservativa attityd passar sig dock inte i den liberala diktaturen Kanada, vilket en man snart fick erfara. En vänsterliberal kvinna fick helt sonika spatt, och skällde ut den kinesiske mannen efter noter: This is not what Canada does. Canada fights for our citizens. You don’t belong here. Go back to Hong Kong!

Kanada och kanadensarna ser sig själva gärna som något slags världsmästare i mänskliga rättigheter och humanism, och försummar inte ett tillfälle att anklaga Kina och andra för allsköns påhittade övergrepp, i tron om att man själv har rest sig från ett tidigare barbariskt stadium till den ultimativa socialliberala *2SHBTQIAP++-utopin.

Men i verkligheten går ränderna aldrig ur, och Kanada och resten av anglosfären är och förblir det förljugna patrask man alltid har varit, ett genomrasistiskt folk med en herrementalitet uppodlad genom sekler av kolonisation, slaveri, folkmord, exploatering och andra flagranta brott mot mänskligheten.

«Hongkongarna» bör ta lärdom av dessa erfarenheter, och inse att de har mest att vinna på att utgöra en särskild enklav i Kina, och att västmakterna nog inte är de befrielsens vita riddare så som propagandan gärna vill ha det. «Hongkongarna» är i detta avseende lika instrumentala som tibetaner, uigurer, ukraïnare och andra folk som utnyttjas i geopolitiska syften, tills de har förbrukat sitt syfte.