Kategori: Kultur

Kategorier
Asien Film Kina Kultur Politik Taiwan USA

Kommunist-Barbie?

Det har gått långt när man riktigt längtar efter att se en live-action-film om plastdockan Barbie, men i dessa sjuka tider av woke och politisk korrekthet är det riktigt uppfriskande med förlegade binära könsroller, rosa flärd och barnslighet. Premiären är om några dagar.

Visste du förresten att tillverkaren Mattel floppade med dockan i Kina, för att man lanserade kinesiska varianter istället för den klassiska? Det visade sig att de kinesiska flickorna hellre ville ha den blonda Barbie, för att det utgjorde en lockande exotisering och ett amerikanskt socioekonomiskt ideal som den tidens kineser höll högt – till skillnad från innevarande ungdomsgeneration.

Nå, rullen har emellertid redan skapat kontroverser, eftersom den innehåller en barnslig rendering av niopunktslinjen – numera tiopunktslinjen – den avgränsning Kina sedan ett sekel tillbaka har över territoriella anspråk i Sydkinesiska havet. Vietnam har därför bannlyst filmen, och Filippinerna utreder möjligheten att agera samfällt.

Barbie (2023). Niopunktslinjen är den streckade S-kurvan (med bara åtta streck) längst till höger på kartan i fonden.

Det är inte första gången länder i grannskapet protesterar sålunda mot en kulturyttring, utan samma sak skedde när animerade Abominable (2019) och äventyrsfilmen Unchartered (2022) hade motsvarande renderingar. Man kan förstås fråga sig varför amerikanska filmer visar kinesiska territorialanspråk, men det torde bero på att man vill ha en problemfri resa på den kinesiska biomarknaden.

Abominable (2019). En naturtrogen rendering av den uppdaterade tiopunktslinjen.

Det är också en komplikation att den amerikanska skurkstaten lägger sig i tvisten och tar parti för alla utom Kina, med hänvisning till ett utslag av Förenta nationernas havsrättskonvention (Unclos). Problemet här är emellertid att USA inte har ratificerat konventionen, men ändå åberopar den… eftersom den skulle inskränka amerikansk suveränitet och dess motsvarande maritima imperium. För USA finns i själva verket bara en «regelbaserad världsordning», den man själv drar upp, utan att själv följa den.

Unchartered (2022). Niopunktslinjen visas under en illustration av en flygrutt.

Vidare förhåller det sig så att USA ligger bakom militariseringen av konflikten, genom att vara väldigt närgången med sin flotta i regionen. Tids nog lär de ingående parterna, som samtliga har motsvarande anspråk, lösa konflikten med sedvanlig diplomati, och man ska nog se tiopunktslinjen som ett överambitiöst utgångsbud mer än ett verkligt anspråk.

Ytterligare en komplikation här är förstås att Taiwan, det goda och demokratiska Kina som USA stödjer, har och alltid har haft – i ljuset av att de båda Kina ser sig själva som företrädare för hela Kina – exakt samma anspråk som Beijing rörande inte bara niopunktslinjen, utan även avseende Tibet, Xinjiang, Fiskeöarna och andra gränstvister. Men det förbigår man förstås med absolut tystnad.

Barbie (2023). Bland andra Dua Lipa står för musiken. Bara det!
Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik Religion

Biblioklasm

Statsmedier behandlar frågan om koranbränning i en intervju med en professor i islamologi (naturligtvis), som för in ett resonemang om att Sverige tog och tar avstånd från de tyska nationalsocialisternas bokbål, och att många i den muslimska världen inte kan se skillnad mellan dessa illdåd och andra yttringar av biblioklasm – förstörande av böcker – i yttrandefrihetens namn.

I all enkelhet dröjer det sig om att enskildas uttryck gentemot koranen, eller för den delen bibeln eller motsvarande skrifter, är ett angrepp mot en ideologi, medan de nazistiska bokbålen riktade sig mot ett enskilt folk – judarna. Notera att den senaste koranbränningen inte exekverades av en dansk, utan av en irakisk medborgare, en son av islam.

Det dröjer sig också om frågan i vilken kapacitet sådana handlingar utförs. Enskildas ceremoniella protestyttringar är en helt annan sak än en stats eller annan större aktörs systematiska destruktion av ett helt kulturfält, som när den första kinesiska dynastin Qin lät bränna samtliga konkurrerande skolors verk, eller som när den kristna makten lät bränna misshagliga böcker (och människor) under dess tusenåriga era i maskopi med statsmakten.

Visserligen var det inte den tyska staten som anställde bokbål i Tredje riket, utan den tyska studentkåren, men dels gjorde man det i en systematisk anda, och dels var udden riktad mot det judiska folket. Bokbålen skedde upprepat, och upptogs småningom som instrument av tyska staten i ockuperade territorier.

Man kan notera att segrarmakterna på samma sätt brände nazistisk lektyr efter krigsslutet, och att den svenska rättvisan regelmässigt bränner misshaglig konst signerad Johan de Geer, Dan Park med flera när så anses vara påkallat. Det är vanligare än man tror att bränna böcker (och konst) i syfte att censurera och undertrycka, vilket åtminstone ur liberal synpunkt är förkastligt.

Att häda och på annat sätt uttrycka blasfemi är emellertid en diametralt annan sorts yttring, och den riktar sig underifrån och uppåt mot en makt, i det här fallet en religiös sådan. Det är av det skälet hädelse och blasfemi har blivit grundpelare i liberal filosofi, för att det är uttryck som riktar sig mot en förtryckande makt, ursprungligen den kristna kyrkan i Europa, i en rörelse som småningom gav oss de friheter vi nu (?) tar för självklara.

Hela enchiladan av andra friheter, från emancipation till sexuell frihet, bygger på friheten att häda förment heliga ting och angripa en maktstruktur som tagit sig rätten att bestämma över moral, sedlighet och enskilda människors förehavanden under allehanda former. Utan den yttrandefriheten faller hela bygget samman som ett korthus, och det är det fundamentet man nu angriper från alla håll och kanter.

I muslimska länder lyser sådana friheter alltjämt med sin frånvaro, och människor är lika kuvade som européer under medeltiden, enkannerligen det täcka könet, som döljs bakom slöjor och systematiskt undertrycks. Det är således inte en missaktning mot folken i de många muslimska länderna att bränna en koran, utan mot den ideologi som upprätthåller detta vedervärdiga förtryck.

Av det skälet är det ynkligt och helt förkastligt av den svenska moderatregimen att i officiell kapacitet fördöma liberala yttringar som syftar till att befria människor från religiösa bojor, och man borde naturligtvis istället fullt ut försvara företeelsen. Men man är från det hållet så ideologiskt vilsen att man inte förstår vad saken ytterst dröjer sig om, utan fegar ur i syfte att vara alla till lags och godhetssignalera.

Systematiskt nazistiskt bokbål i syfte att censurera och undertrycka ett folk.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Religion

«Liberalism har ingen plats i islams Europa»

Tidö-regimen vill naturligtvis gjuta olja på vågorna, särskilt i syfte att ro i land medlemskapet i den förlegade försvarsorganisationen Nato, efter att uppretade islamister i Mellanöstern i veckan anställt protester mot Sverige. Men M-ministärens uttalande väcker samtidigt frågetecken, eftersom innehållet är väsensfrämmande för svensk och europeisk tradition.

Med anledning av koranbränningen tidigare i veckan, och att den föranlett kritik från Islamiska konferensorganisationen, meddelar Utrikesdepartementet således att man «fördömer … de islamofobiska handlingar som enskilda personer gjort sig skyldiga till vid manifestationer i Sverige». Man uttalar vidare: «Uttryck för rasism, främlingsfientlighet och därtill kopplad intolerans har inte någon plats i Sverige eller i Europa.»

Är det således Billströms och moderatregimens mening att den irakiske flyktingen Salwan Momika brände en koran som «uttryck för rasism, främlingsfientlighet och därtill kopplad intolerans», eller hade dissidenten i fråga möjligen tämligen goda skäl att manifestera mot en hatskrift och en fascistoid ideologi som för såväl honom som många andra i den islamiska världen har inneburit svåra plågor?

Är det då också Billströms och moderatregimens avsikt att skicka tillbaka dissidenten i fråga till Irak, för att där ställas inför «rättvisa»? Det är nämligen den praktiska innebörden av att Momikas handling inte har «någon plats i Sverige eller i Europa».

Det är tänkvärt, att när för en gångs skull en verklig avfälling infinner sig i Sverige – till skillnad från sociala turister och asylshoppare som prövar alla knep i boken, från att låtsas byta religion till motsvarande för sexuell läggning – denne utsätts för officiell missaktning för sin berättigade kritik av islam.

Regimen ska i själva verket inte uttala sig överhuvudtaget om enskildas förehavanden och yttranden, eftersom det är innebörden av det samhällskontrakt som föreligger, den filosofiska traktat som stipulerar yttrandefriheten som grund för demokratin. På samma sätt ska en sekulär regim inte uttrycka stöd till någon särskild religion, enkannerligen inte det väsensfrämmande islam.

Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof; or abridging the freedom of speech, or of the press; or the right of the people peaceably to assemble, and to petition the government for a redress of grievances.

Amerikanska konstitutionens första tillägg fångar kort och koncist demokratins fundament.

Av debaclet kan man dra ett par slutsatser. Den ena är att den liberala positionen i svensk politik är mer vakant än någonsin, den andra att ett regimskifte inte har inneburit någon som helst praktisk skillnad i den förda politiken. Det är fortfarande vänsterns muslimkramande palestinasjalar som styr, och man omhuldar alltjämt minoriteters inbillade rättigheter på bekostnad av elementära friheter.

Det man egentligen säger är att klassisk europeisk liberalism inte har någon plats i islams Europa, och att vi numera måste respektera religioner snarare än att hålla hädelse, blasfemi och annan religionskritik som självklara attribut för demokratin. Det man säger är att vi måste underkasta oss islam, alltså i stort sett en repris av tusentalets kristnande uppifrån och ned, men nu med systerreligionen i huvudrollen. Att vi måste ge upp våra sanna värden, vår hävdvunna kultur och våra förvärvade friheter, enkom för att blidka islam.

Särskilt anmärkningsvärt är att detta sker under överinseende av nationalistledaren Åkessons parti, vars väljare torde vara särskilt förbistrade över att Tidö-laget lägger sig platt för islam snarare än att försvara hävdvunna europeiska frihetliga traditioner, vilket man förstås kan göra utan att förfalla till «intolerans» eller «rasism». Det är ingen vågad gissning att det kommer att få konsekvenser i opinionen.

Koranen måste brinna, för att det är ett uttryck för den tankefrihet som islam inte medger.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik USA

Woke: USA avslutar kvoteringsexperiment

Affirmative action, tanken att man måste tillämpa «positiv särbehandling» för att uppnå mångfald, är en vänsterradikal amerikansk idé i syfte att motverka den institutionaliserade rasismen och dess effekter, enkannerligen med avseende på den svarta befolkningen med bakgrund i slaveri. Radikalismen har sedermera gått på export till Europa och Sverige, som saknar motsvarande diskriminerande strukturer.

Reformen har visserligen uppnått sitt syfte att lyfta en del av den svarta populationen till en högre nivå, men på andra gruppers bekostnad. Särskilt den högpresterande asiatiska minoriteten är systematiskt förfördelad av positiv särbehandling, för övrigt en grupp som i USA länge har utsatts för systematisk diskriminering.

Meritokratin har fullständigt satts ur spel av «affirmative action», varvid en omvänd form av rasism har kommit att tillämpas. Dessvärre har detta synsätt vunnit insteg i svensk och europeisk tradition, där institutioner som statstelevisionen aktivt premierar «kulturell kompetens» framför traditionella yrkesmeriter.

Supreme court har i dagarna beslutat att etnicitetsbaserad positiv särbehandling strider mot konstitutionens fjortonde tillägg gällande lika skydd i lag, med innebörd att man inte kan behandla medborgare ojämlikt med avseende på kön, sexuell läggning och så vidare. Att ge personer företräde på grund av hudfärg är just en form av konstitutionsvidrig diskriminering, enligt domstolen.

Dessvärre lär Sverige få vänta många år på motsvarande vändning, eftersom vi kontinuerligt ligger tio år efter Danmark och tjugo efter USA i utveckling, oavsett riktning på denna. Det innebär att kvoteringsexperimentet visserligen är slut i USA, men sannolikt lär fortsätta länge än i Sverige.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Flaggan måste brinna

Koranbränningen häromdagen har lett till uppretade känslor på sina håll, inte minst i Mellanöstern, där man på sina håll har anställt demonstrationer av olika slag, under vilka man bland annat har bränt den svenska flaggan. Man säger sig vilja sätta hårt mot hårt och lära oss en läxa, bland annat genom att bojkotta produkter och därmed slå mot svensk ekonomi.

Men exempelvis exporten till Irak uppgick till 311 Mkr under första kvartalet i år, vilket givet det samlade varuutflödet om 700 453 Mkr för samma period motsvarar 0.44 ‰ (promille). På samma sätt importerade vi nötter, dadlar och liknande från Irak till det hisnande värdet av en miljon kronor under första kvartalet, vilket motsvarar 1/682 443 eller 1.5 ppm av den totala importen. Ska man hota måste man ha något att sätta bakom, annars blir det mest lyteskomik.

Det är klart att den samlade muslimska världen skulle kunna agera mer samfällt med något större resultat (enstaka procent i termer av handel), men verkligheten är sådan att dessa länder är i underläge och mer beroende av oss än vi av dem. Det enda reella hotet är Ankaras om att inte släppa in Sverige i Nato, men det kan Erdogan inte nyttja i all evighet utan att själv utsättas för den samlade västvärldens svar.

I Sverige gäller svensk lag, inte koranen, inte sharia och inte irakisk sekulär lag. På motsvarande sätt gäller inte våra lagar i Badgad, och vi – med undantag för den nationalistiska klicken – kunde i själva verket inte bry oss mindre när man där bränner svenska flaggor. För oss leder det inte till annat än en axelryckning, eftersom det är en självklar frihet att skända flaggor och andra slags symboler.

Muslimerna misstar sig alltså när man tror sig ge svar på tal, och på samma sätt är uttryck som att «knulla din mamma» och andra förmenta skymfningar ett slag i luften avseende svenskar, eftersom vi här har sexuell frihet och inte lägger oss i mammans, systerns eller andra kvinnors sexliv – med undantag för frågan om samtycke, vilket i den muslimska misogyna världen förstås är en mer underordnad företeelse.

Förutom att två fel inte gör ett rätt, är det därför bra att man bränner flaggan och andra symboler i Badgad, Tehran med flera platser, eftersom det kan ge upphov till idéer om frihet och att vända sig mot de egna förment heliga symbolerna. Det är just det faktum att Väst har kunnat tämja religionen och släppt lös tankefriheten som ligger till grund för vetenskaplig och teknisk utveckling, och med den ekonomisk och annan.

Omvänt har den muslimska världen gått ned sig i religiös extremism, som mest är ett hinder för utveckling. Man har förpuppat sig i en medeltida världsbild, och hamnar allt längre efter den moderna världen, ett stadium man inte kommer ur förrän man gör upp med islams genomsyrande ställning och reducerar religionen till en av flera kulturella krafter, som kristendom i Väst.

Det är också av det skälet koranen och den svenska flaggan måste fortsätta brinna i Sverige, som en fyrbåk för upplysning och ett uttryck för frihet. Clownen till statsminister och andra som menar att det visserligen är lagligt men inte «lämpligt» att förfara så är oss svaret skyldiga om vad vi ska ha alla dessa demokratiska friheter till, om vi inte får eller inte «bör» använda dem. Är grundlagen mest ett karottunderlägg vid nobelbanketten, eller ett verkligt rättsstatligt styrdokument?

de Geers «Skända flaggan» borde gå på export till Särkland.