Kategori: Kultur

Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik Religion

Index verborum prohibitorum: koranbränning

Vad förenar Vladimir Putin, Recep Tayyip Erdogan, Aftonbladets skribent Anders Lindberg samt en rad politiska företrädare från samtliga partier? Att de fördömer koranbränningar och anser att det är ett brott som borde beivras, sig själv till straff och androm till varnagel, på det att den muslimska gruppens rättighet att leva fredat från religionskritik ska skyddas.

I Sverige och Europa är denna så kallade rättighetsliberalism förhärskande, medan USA och Japan istället omhuldar frihetsliberalism. De två begreppen står i kontrast och är inte kompatibla, eftersom rättigheter ofta innebär inskränkning av friheter.

Uppoffringen är inte så stor när det gäller rätt till utbildning eller andra medborgerliga förmåner, utan det dröjer sig då om en ekonomisk sanktion i form av skatt för att uppfylla rättigheterna. Det är en evig demokratisk diskussion var en adekvat gräns för sådant skatteupptag ska dras, och det är vad som traditionellt skiljer höger och vänster, liberala och konservativa. Det är demokratins livsluft, köttet på det demokratiska skelettet.

Däremot gröper man ur demokratins själva fundament när man inskränker friheten att yttra sig, demonstrera, mötas och så vidare, de grundläggande friheter som är axiomatiska element i demokratins fri- och rättighetskatalog. Utan sådana friheter existerar inte demokratin, och särskilt inte så kallad «liberal demokrati».

Enligt rättighetsliberalismen är yttrandefriheten inte absolut, utan en begränsad «rätt till frihet» som förlänas medborgarna av den högsta makten. En rättighet är alltså något som tilldelas av en monark, ett parlament eller någon annan entitet, som ett privilegium.

Frihetsliberalismen definierar istället frihet som en i naturen inherent existerande egenskap som inte kan skänkas, utan bara begränsas av en makt. Sådana naturliga friheter benämns även negativa, medan positiva friheter är samma sak som rättigheter, det vill säga konstruerade friheter som ges till allmogen per lag, exempelvis rätt till ekonomiskt bistånd – det finns ingen i naturen förekommande mekanism av sådant slag, medan friheten att yttra sig eller samlas är given tills någon med våld förhindrar att så sker.

Tanken att en makt kan benåda allmogen med rättigheter – inklusive den absurda konstruktionen «rätt till frihet» – stammar naturligtvis från en monarkistisk tradition, som en föregångare till demokrati under upplyst despoti. Den fulländade demokratin slår igenom först med upplysningsfilosofins frihetsliberalism, i vilken medborgarna anses vara utrustade med en rad oskiljaktiga friheter, bland dem främst yttrande- och mötesfrihet, det vill säga naturligt förekommande negativa friheter som inte är skänkta av en makt, och som inte heller kan inskränkas av en makt.

Men i Europa får den frihetliga traditionen aldrig något starkt fäste, annat än tillfälligt i Frankrike, utan tvingas till kompromisser med den konservativa skaran av monarkister. Det är framförallt i USA som frihetsliberalismen blir fundament för den första moderna demokratin, uttryckt i den upplysningsfilosofiska konstitutionen.

Härav har man i USA alltjämt nära nog absolut yttrandefrihet, varvid den praktiska begränsningen sker vid omedelbart förestående fara av något slag, exempelvis om uppvigling eller andra uttryck kan antas leda till blodspillan – shouting fire in a crowded theater, som det brukar illustreras med.

I kontrast utgör begränsningarna i Europa en lång räcka explicita förbud mot vissa för makten förhatliga uttryck, omfattande allt från hetslagar till förnekelseförbud kring historiska företeelser och andra statliga historiska sanningar. Det är den upplysta despotins yttrandefrihet, tanken att det föreligger en «rätt till frihet» att yttra sig, så länge det yttrade inte är explicit förbjudet av majestätet, parlamentet eller annan regim.

Koranbränning är en ickefråga i frihetsliberalismen, och särskilt stammar den sortens liberalism från en motsvarande strid med kyrkan, en av dåtidens makthavare. Hädelse, blasfemi och liknande uttryck är definitionsmässigt givna som grund för yttrandefriheten, själva resonen för dess existens.

I europeisk rättighetsliberalism menar man istället att «yttrandefriheten» även kan omfatta blasfemi och annat problematiskt tankegods (såvida det inte är explicit förbjudet), men det är alltså samma slags «yttrandefrihet» som man finner i Moskva, Pyeongyang och Gustaf III:s Sverige.

Det är vidare en skogstokig definition av yttrandefrihet, eftersom det ofarliga och banala inte är i behov av något skydd. Yttrandefriheten existerar enbart för att uttrycka det kontroversiella, det som retar andra (som kristna, muslimer, Putin eller Lindberg), eller det som upplevs som stötande. Yttrandefrihet existerar för att ostraffat kunna skända majestätet, inte för att smickra vederbörande.

Men i Sverige och övriga Europa blir koranbränning föremål för maktens prövning huruvida det är en legitim yttring, och vad man kan förstå av debatten lutar man åt att införa ännu en inskränkning i det allt längre index verborum prohibitorum som definierar förbjudna uttryck, nämligen genom att jämställa blasfemi med hets mot folkgrupp.

Det blir då ännu en spik i demokratins kista, i det välvilliga syftet att skydda en viss grupp mot kritik av dess religion, samt i det mer pragmatiska syftet att föra regimens Nato-ansökan i hamn genom att blidka türkarna och uppfylla Ankaras anspråk på respekt för islam.

Kategorier
Europa Filosofi Japan Kina Korea Kultur Politik Religion Ryssland Taiwan USA

Autokratisering

Missionen har alltid legat Väst varmt om hjärtat, och man har förvisso även tillämpat «religious coercion» medelst korståg, kolonisering och bombliberalism i syfte att sprida den rätta och enda läran. Tidigare handlade det om korsets doktrin, men numera mest om den sekulära arvtagaren i form av demokrati och mänskliga rättigheter, förvisso begrepp som man betecknar som heliga.

Det kanske inte är omedelbart klart vad som förenar antikens romerska religion med ett visst styrelseskick eller en katalog av rättigheter, men de senare är begrepp som emanerar ur kristen filosofi om det goda och rätta, hur man bör handla mot nästan, det vill säga en moralisk lära om (absolut) rätt och fel.

Sådana läror finns det många av, till exempel den konfucianska i Östasien eller den hinduiska i Indien, men saken är alltså den att de europeiska lärorna utmärks av ett besynnerligt universalanspråk, tanken att just vår lära är giltig för alla människor, oavsett vad de själva tycker eller vilken kultur och tradition de är sprungna ur.

Den tanken är definitivt kristen, och går under benämningen monoteism, uppfattningen att det bara finns en gud och att övrigt stoff är irrläror som måste bekämpas. På samma sätt är uppfattningen att demokrati och mänskliga rättigheter är universella (katolska med ett kristet grekiskt ord – καθολικός) egenskaper en form av politisk monoteism.

Om man tidigare kristnade koloniserade undersåtar med svärdet och kanonen, tillämpar man numera «economic coercion» i form av sanktioner och andra verktyg för att bestraffa länder, organisationer och personer som inte rättar in sig i det demokratiska ledet – den US-ledda regelbaserade världsordningen – eller som anses bryta mot mänskliga rättigheter i någon tolkning – där Väst utmärks av att göra sig själv till polis, åklagare, domare och skarprättare.

«Världen» är vanligen synonym med en handfull «liberala demokratier», omfattande ⅛ av världsbefolkningen.

Betraktar man en karta över politiska regimer, framgår det med all tydlighet att demokratin har sitt starkaste fäste i Väst, med Europa och anglosfären som primär bas. Historiskt kan man här skönja hur särskilt protestantiska länder genomdrev den första vågen av demokratisering.

En andra våg följde efter andra världskriget, främst genom avkolonisering under vilken en mängd nya stater etablerades med demokrati som skakig grund. Därefter kom en tredje våg 1970–1992, varvid först den katolska världen med Spanien och Latinamerika demokratiserades, och därefter det ortodoxa östblocket efter Sovjetunionens kollaps.

Alla sådana vågor har följts av en motsvarande period av autokratisering, nämligen för att de nybildade demokratierna inte kan vidmakthållas utan rätt slags institutioner och traditioner. Demokrati kan inte inympas eller bombas fram, utan växer organiskt från ett autokratiskt stadium, under vilket erforderliga institutioner tar form – som en gång i Sverige.

Utöver Väst har demokratin etablerat sig i Östasien, nämligen i Japan, Sydkorea och Taiwan. Man kan här notera att Japan och Sydkorea koloniserades av USA, och att även Taiwan har varit under stort amerikanskt inflytande. Sydkorea och Taiwan blev demokratiska i slutet av 1980-talet, under den tredje vågen, som ett resultat av lång ekonomisk tillväxt och ovan nämnda kulturella påverkan.

Kina har ännu inte följt samma utveckling, vilket har gjort en del besvikna över att kineserna har förblivit kineser snarare än att «bli som vi». Men å ena sidan har man inte varit under samma västliga inflytande som tigerekonomierna i grannskapet, och å den andra är den kinesiska draken så mycket större och komplexare. Demokrati i någon form kommer tids nog även till Kina, nämligen då landet når en viss mognad och mättnad, och då folket markerar vilja till politisk förändring – det är en sak för kineserna, inte för oss.

Det man observerar i nutiden är emellertid hur demokratierna minskar i numerär, och att vi erfar en ny våg av autokratisering. Demokratierna blir även labilare, vilket ger sådana effekter som USA:s drakoniska övervakningsregim under «kriget mot terrorn» eller Trumps märkliga regim 2016–2020.

Sedan 2009 har antalet «liberala demokratier» minskat från 44 till 32, enligt en skattning. «Liberala demokratier» är de finaste av länder i världen, de puraste och godste representanterna för människosläktet, och det är noterbart att skaran har utsett sig själv till den äran, med rätt att döma andra för avfällighet.

Här har «Polen och Ungern» blivit ett begrepp för att likna någon vid den demokratiska familjens svarta får, även om de båda länderna är avsevärt mer demokratiska och fria än vad Sverige var 1990. Man tenderar att flytta målstolpen och göra demokratibegreppet glidande för att kunna bibevara den exklusiva klubben av världsförbättrare, med ideliga nya kriterier kring sådant som Q-frågor eller migration.

Paradoxen här är att man successivt monterar ned den «liberala demokratin» genom att i allt större utsträckning angripa det fria ordet, demokratins primära verktyg, nämligen för att skydda andras förmenta rättigheter av att inte bli kränkta. Rättighetsliberalismen (socialliberalism, eller egentligen socialdemokrati) trumfar frihetsliberalismen, varvid folket undertrycks för att rätta in sig i ledet och godta de från ovan beslutade förändringarna.

Men där har vi kanske en delförklaring till att demokratin är på dekis, för att den i verkligheten inte erbjuder så mycket mer frihet än andra system, annat än rätten att vart fjärde år uttrycka sitt missnöje vid valurnorna. Man noterar samtidigt att demokratin inte levererar, för att den är så komplex och trögrörlig, med alldeles för många aktörer på alldeles för många nivåer, hela vägen ned till Bryssel.

Demokrati är nämligen ett statsskick för en enskild nation, men när nationen i fråga i stora delar styrs av en överdemokratisk institution minskar uppenbarligen graden av folkstyre. På samma sätt inställer sig frågan vad folkstyre egentligen har för denotation när det folk som etablerade demokratin har att samsas med (och i många fall underkasta sig) andra folk, som har kommit från världens alla hörn under kort tid, utan att för den skull dela våra värderingar.

Sådant leder till friktion och minskad tillit, varvid demokratins fundament gröps ur. Statsmaktens svar är besynnerligt nog att bli allt mer auktoritär mot den skara som protesterar och uttrycker missnöje, under pejorativa etiketter av olika slag, varvid missnöjet förstås ökar än mer och leder till politisk omvälvning – härav sådant som SD, AfD, FdI med flera partier i Europa.

Demokratin avvecklar alltså sig själv mer än att auktoritära stater skulle vara något slags lockbete eller föredöme, samtidigt som auktoritära stater i det globala syd flockas kring Kina av strikt ekonomiska skäl. Även en «swing state» som Indien hedgar med en multipolär approach gentemot USA och Väst, Kina samt Ryssland, samtidigt som demokratin i det korrupta landet är på nedgång.

Här har vi förstås anledningen till att trons försvarare i den prästerliga klassen av politiker och ledarskribenter är så skärrade numera, plötsligt så paranoida inför allt som har med Kina att göra, även om landet inte har något ansvar för Västs förfall. Det är självförvållat, och vi är därtill stadda i en utveckling i en ond cirkel utan förmåga att bryta förloppet.

Demokratin tappar mark när woke, polarisering och andra fenomen etableras.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik Vetenskap

Köttmobbning

Statsteve hade alltså exakt noll artiklar eller program om karnivorer, samtidigt som motsvarande numerär för veganism överskrider tusen. Jag konstaterar att statsreportrarna prenumererar på bloggen, eftersom man nu faktiskt har gjort bot och bättring genom ett reportage om en köttätande kvinna.

Emellertid sätter man ordet inom citattecken – «karnivor» – vilket man förstås aldrig skulle göra med dieten på den andra extremen av spektrat – «veganism». Det är således bara ägnat att yttermera förstärka den kraftigt vänsterlutande statskanalens bias, och man ägnar sig i själva verket åt att förlöjliga företeelsen.

Det är ett exempel på hur statsmedier granskar medborgarna snarare än personer och organisationer med makt, och även ett fall av att uppfostra medborgarna i den statliga propagandan. Men det man borde granska är förstås Livsmedelsverket och dess kopplingar till industrin samt annan korruption.

På statsteve tror man att Livsmedelsverket företräder något slags absolut vetenskap i fråga om näring och diet, men dels dras man med politiska riktlinjer och andra målkonflikter kring klimat och annat, och dels finns ett flertal skolor i disciplinen. Livsmedelsverket hör här till det gamla gardet, som försvarar lastgamla teser som det har gått prestige i, särskilt om mättat fett och kött.

Det är klart att man hellre bör sätta sin tro till expertmyndigheter än information som emanerar från «sociala medier», men samtidigt bottnar den strömningen i en verklig akademisk konflikt kring näring och diet. Tubdoktorerna kan ge en vink om läget, men man måste i slutändan själv förvissa sig om saken genom att konsultera relevanta papers i akademiska skrifter.

En mer relevant uppgift för statsteve är således att upplysa om hur notoriskt svår forskning kring diet är, givet att man mestadels bara kan göra observationsstudier av människor eller fullständigt skruvade studier på möss. Resultaten är i allmänhet behäftade med stor osäkerhet, så stor att resultaten blir meningslösa.

Vad betyder egentligen en «förhöjd risk» för cancer vid konsumtion av rött kött? Det är en statistisk storhet som mäts i promille, nämligen 7 ‰ givet en baslinje om 4 %. Om man rent allmänt löper risk att under livstiden utveckla tarmcancer med fyra procent, ökar den risken alltså med 0.7 procentenheter till 4.7 % vid en normal konsumtion av rött kött – det är vad man brukar benämna statistiskt brus.

Sambandet, i den ringa grad det eventuellt föreligger, finner man genom att studera verkliga fall av cancer tillsammans med observationsstudier kring diet och djurförsök, men det man finner är förstås bara en korrelation snarare än ett verkligt samband.

Cancer är förvisso en metabol sjukdom snarare än en än genetisk, och risken för att utveckla sjukdomen – likväl som andra välfärdssjukdomar – står i proportion till graden av fetma. Det är därför man nu har en explosion i tidiga cancerformer hos en allt fetare befolkning, särskilt i USA.

Fetma är i sin tur bara en markör för metabolt syndrom, och det är detta som är grundorsaken till ohälsa. Det korrelerar förvisso med allt större köttkonsumtion, men samtidigt även med i princip samtliga övriga livsmedelsslag, och man kan svårligen skilja ut kött som boven i dramat. Det är en fråga om mängd, inte om art.

Ur evolutionärt perspektiv är det förstås gallimatias, eftersom människan per definition är omnivor med behov av animalisk föda – det är köttet som har premierat människans kognitiva utveckling. Däremot känner människans organism inte ohejdad konsumtion av fritt socker eller fleromättade matoljor, två nymodigheter som mer ligger till grund för ohälsa i befolkningen än kött – där har vi vad statsteve borde nysta i.

Nå, angående karnvior diet kan man förstås hävda att den i grunden är lika puckad som veganism, eftersom människan alltså är en omnivor art. Men givet en pistol mot tinningen väljer jag självklart karnivor kost, eftersom den inte ger bristsjukdomar i samma utsträckning eller av samma dignitet som veganism.

I statstelevisionens reportage kan man notera att 67-åriga Eva ger ett tämligen hälsosamt intryck, och hon har en styrka som hälften så gamla män inte kan uppbåda. Kött har den effekten, att premiera muskelbyggnad och mitokondrieutveckling, givet att man tränar organismen och inte låter proteinet bilda fettvävnad.

I detta har vi den egentliga nyckeln till ett långt och friskt liv, nämligen att tillämpa periodiskt kaloriunderskott och inte utveckla fetma; att äta allsidigt och undvika för människan väsensfrämmande livsmedel som fritt socker och vegetabiliska oljor; och att regelbundet underhålla organismen i rörelse. Sedan spelar det mindre roll vilken andel kött respektive grönsaker man stoppar i sig – det är inte på den nivån saken avgörs. För detta finns faktiskt tämligen robusta vetenskapliga belägg.

Kategorier
Kina Kultur Politik Taiwan

ABF sprider sossepropaganda – får skattebetalarnas pengar

Arbetarnes bildningsförbund (ABF) är en socialdemokratisk organisation som uppbär omfattande skattemedel för sin verksamhet, som syftar till att bedriva studiecirklar och andra slags bildande arrangemang. Ett villkor för att få stöd av ABF är att verksamheten präglas av Rörelsens värderingar.

En organisation som tydligen inte kvalificerar sig för stöd är den kinesiskspråkiga skolan i Sverige, enligt rapportering i statsunderstödda medier. Orsaken härtill skulle vara att skolorna sprider «Kommunistpartiets världsbild», omfattande synen att Taiwan är kinesiskt territorium.

Det senare är emellertid inte bara Kommunistpartiets uppfattning, utan även Taibeis, och detta per konstitution. Det är även hela världens uppfattning, enligt formellt beslut i FN 1971 och i den praxis som ger att blott ett dussin stater «erkänner» Taiwan som självständigt.

Rättsstatens styrdokument samt internationell praxis är emellertid inget som statsteve och TV4 bryr sig särskilt mycket om (och inte heller ABF), eftersom man där tycks vara helt oense med såväl Sveriges regering som världen i stort om principen (eller policyn) om ett Kina. Man har således en helt egen uppfattning, nämligen att Taiwan är ett «land», i vart fall «i praktiken».

Men «i praktiken» vågar Taibei inte deklarera självständighet, varken muntligt eller per grundlagsändring, eftersom konsekvensen är omedelbar invasion från fastlandet. Det finns inte heller något folkligt stöd för en sådan deklaration, eftersom den förkrossande majoriteten i provinsen föredrar status quo, tanken att saken skjuts på framtiden.

De statsunderstödda medierna förväxlar konsekvent styrande Framstegspartiets linje med Taiwans, och i själva verket finns sedan demokratiseringen kring 1990-talet en polarisering i synen på Taiwan som en del av Kina, med ungefär hälften i vardera lägret (grönt respektive blått). Nationalistpartiet förespråkar således alltjämt en återförening, om än under dess ledning.

Nå, det vore förstås tjänstefel av de kinesiskspråkiga skolorna att framföra en secessionistisk hållning, och det är i själva verket en fullständigt barock tanke att man skulle förfara så, bara för att blidka värdlandet. Oavsett detta kommer barnen ändå att få denna världsbild inympad med bröstmjölken, eftersom det är en helt allmän uppfattning bland kineser. Vi talar alltså om den sedvanliga puritanistiska värdegrundspolitiken utan praktisk konsekvens i verkligheten.

Man kan också notera att andra språkskolor har en motsvarande hållning, exempelvis Engelska skolan. Detta för att syftet med sådana institutioner är att bibevara en kulturell identitet, som inte bara omfattar språk utan även filosofi, moral, historia och en viss grundläggande politisk syn. Det man egentligen vänder sig emot är här att Kinas system inte är som vårt, och att man därför enligt Rörelsens värderingar bör knoppa av vidare stöd till de kinesiska barnens kulturella fortbildning.

Detta är naturligtvis ABF:s suveräna beslut, men man måste ändå notera den svarta ironin i att organisationen allltså uppbär skattemedel av dig och mig för att sprida och uppmuntra information, värderingar och annat socialdemokratiskt stoff som du och jag kanske inte delar. Staten bör därför knoppa av ABF på motsvarande sätt.

Tiopunktslinjen berättar om Kinas territoriala anspråk, men tydligen får man inte framföra detta i kinesiskspråkiga skolor. Är man medveten om att demokratiska Taiwan har exakt samma anspråk, och att angränsande länder har motsvarande anspråk?
Kategorier
Kultur Politik

Statlig klimatporr

Statstelevisionen har laddat upp ordentligt inför säsongen, med fullständigt fokus på varenda liten torvbrasa i hela landet. Men några skogsbränder blir det inte, utan det pyr på sin höjd en smula i något skogsparti. Det blir ingen bra teve av det, och statskanalen får därför göra som man brukar, nämligen veva 2018 års bränder i repris.

Det är ett uttryck för agendajournalistik, att man konstruerar nyheter istället för att faktiskt redogöra för de händelser som äger rum, i objektiv storleksordning. Statstelevisionen har även andra agendor, exempelvis ett tungt vårdfokus av att i snart sagt varje nyhetsutsändning berätta om någon «ny metod» eller någon «ny studie» utan något som helst sammanhang och utan att delge tittarna någon djupare förståelse för hälsa. Man går mest det medicinindustriella komplexets ärenden, och förstås sossarnas – man måste underhålla den ofantliga sektorns medlemsskara.

På samma sätt är det med rapporteringen kring klimatet, att man syftar till att förmedla «oro», men utan någon som helst diskussion om vad man vill uppnå, eller hur. Jo, Sverige ska satsa på sina «klimatmål» och vara övernitiskt ambitiös som vanligt, det vill säga offra sig på klimataltaret för att vara bäst i klassen, men det innebär väl inte att uppvärmningen avstannar för det?

Enligt statsteve är det tydligen en högst lokal fråga, och man tar inte upp för diskussion mer väsentliga parametrar som den globala befolkningsstorleken, eller vad det kan tänkas innebära när ytterligare tre miljarder afrikaner tillkommer fram till sekelskiftet, i ett Afrika som drivs av stark tillväxt och utbyggnad under fossil energi. Hur mycket väger Sveriges «klimatmål» i jämförelse?

Har man månne någon tanke kring hur fossilberoendet kring stål, betong och konstgödsel ska brytas med ny banbrytande forskning eller nya tekniska metoder? Diskuterar man nya stabila och ekonomiska energikällor som fusionskraft? Nej, någon sådan mer konstruktiv rapportering och diskussion förekommer helt enkelt inte i statsmedierna.

Misstanken stärks därför att det primära syftet är att ge uttryck för klimathysteri och injaga ångest, främst hos lättskrämda unga kvinnor. En märklig vinkling i rapporteringen är nämligen att det främst är «de unga» som kommer att «drabbas» av klimatförändringar, och att de därför har ett särskilt privilegium av att närvara vid politiska klimatmöten och annat.

Men all politik drabbar faktiskt «de unga», och det är nog inte en god ordning att för den sakens skull ge rösträtt åt småbarn eller lägga särskild vikt vid unga aktivister som mest drivs av känslor snarare än utvecklat förstånd. Det är inte «demokrati» att ge vissa segment av befolkningen tyngre rätt, utan dess motsats.

Känslorna får företräde även när Agendas ankare får lägga ut texten om att det minsann inte bara «känns» varmare, utan även är varmare än fordom. Båda utsagorna är emellertid felaktiga, och det är troligare så att programledaren misstar sina egna klimakteriesvettningar för verkligheten.

Det är inte varmare än förr i termer av maxtemperaturer, och särskilt juni är numera kallare än förr – även i statsvädrets mätningar. Uppvärmningen manifesteras istället i varmare medeltemperatur om natten och särskilt på vintrar, som under en del år är betydligt mildare än förr. Det är för övrigt det förväntade.

En annan effekt som förväntas är betydligt våtare klimat, med mer nederbörd och bättre förutsättningar för jordbruk. Detta särskilt i Sverige och Nordeuropa, men även i resten av Europa, med undantag för Spanien – som statsteve förstås väljer att fokusera på för att dra kopplingar till den icke klimatrelaterade torka som för närvarande råder i Sverige.

Men nu är det fina soliga vädret nog över för den här gången, och mer normal grådaskighet lär prägla resten av sommaren. Det mesta regnar bort, som det heter i slagdängan. Så även de av statsteve hett efterlängtade bränderna, varför man får söka sig till andra delar av världen för att få utlopp för sitt patologiska behov av skogsbrandsporr.