Kategori: Religion

Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik Religion Ryssland

Susanna Birgerssons ångest

Fru Birgersson är rädd. Ja, inte bara rädd, utan faktiskt livrädd. Tanten skakar in i benmärgen av fruktan, och är därför beredd att ta till vapen för att försvara sig mot angripare från alla håll och kanter. Vi i de fria länderna – the good guys – måste ta värn mot alla de onda krafter – the bad guys – som omringar oss och vill oss så illa!

Ledarskribinnan i den västsvenska pamfletten är mer specifikt «livrädd för ett Kina vars hunger efter inflytande saknar gränser», men hur fru Birgersson har kommit att omfattas av den tanken är inte gott att veta. Nog för att det finns gott om lektyr med avsikt att svartmåla Kina i alldeles verklighetsförvrängda kulörer, men politiska skribenter brukar ha någorlunda förmåga att sålla bort skräpet och emellanåt konsultera mer vederhäftigt material. Så icke fru Birgersson.

Den besvärliga verkligheten är här att Kina förvisso söker inflytande, men i adekvat proportion till dess storlek, kraft och förmåga. Varken mer eller mindre, och det skiljer inte ut Kina från världens övriga länder. Det är en trivial ambition. För Kinas vidkommande handlar det vidare mer om att återupprätta sin storna fornhet, efter ett «förnedringens århundrade» av västerländsk imperialism, fördragskolonialism och invasion, även det en ambition man kan sympatisera med.

Det innebär i praktiken att Kina åter blir Asiens centrum, småningom tillsammans med Indien, så som var fallet i ett par tusen år innan de västerländska kanonbåtarna anlände i syfte att underkasta de asiatiska länderna en västlig kolonial ordning, med kvardröjande effekter in i nutiden.

En sådan flerpolig ordning är den för världen normala, och fru Birgersson kan 高枕无忧了 (gaozhen-wuyoule, det vill säga sova på hög kudde utan fruktan, som ordspråket lyder). Kina kommer alltid att vara på betryggande avstånd från oss, och dess inflytande huvudsakligen av benägen karaktär, nämligen i form av vetenskapliga och tekniska landvinningar och kanske även en del kultur.

Fru Birgerssons rädsla stannar emellertid inte där, utan hon är även «livrädd för Putins imperialism». Detta är förstås det gängse narrativet som för närvarande kopieras dagligen i den mediala filterbubblan, men det betyder inte att det har med verkligheten att göra.

Visst, Putin anföll Ukraïna i en «fullskalig» invasion, som det helt papegojlikt heter i den mediala framställningen, men det skedde efter omfattande expansion österut av Västs militärallians, och efter upprepade varningar sedan 2008 om att Kreml drar röda linjer vid Ukraïna och Georgien. Väst visste vad som skulle komma om man insisterade, och så skedde när man synade Putins hand.

Ett Ryssland som under historien har smakat västerländsk imperialism i form av Karl XII, Napoleon och Hitler men själv inte har marscherat mot Stockholm, Paris eller Berlin har goda skäl att frukta ytterligare en västlig expansionsfas, oavsett hur mycket Nato säger sig vara fredens apostlar och the good guys. Det är till skillnad från fru Birgerssons fantasier en reell fruktan med historisk verklighetsförankring.

Putin är nu inte imperialist, och han har inte för avsikt att återupprätta ett nytt Sovjetunionen. Den som förfäktar den tanken får nog motivera det med något av Putins tal eller andra uttryck, alster man får leta förgäves efter. Ambitionen är mer modest, nämligen att upprätthålla den säkerhetsdoktrin som har varit förhandenvarande sedan kalla krigets slut, och att inte underkasta sig en västlig ordning under amerikansk hegemoni.

Vladimir kommer alltså inte heller denna gång att tåga mot Stockholm, Paris eller Berlin, ett företag som för övrigt är helt omöjligt givet de relativa styrkeförhållandena. Fru Birgersson kan därför även i detta avseende stilla de oroliga nerverna med en smula logiskt tänkande och fakta från den historiska verkligheten.

Till yttermera visso är fru Birgersson «livrädd för den globala islamismen som vill utplåna ‹sionismen› och få västerlandet på knä», vilket får sägas vara en underlig tanke i dessa dagar då den sionistiska ockupationsmakten jämnar Gaza med marken, som komplement till det mer långsamma palestinska folkmord som har timat under decennier av illegal bosättarpolitik.

Nog för att islam, i likhet med kristendom, är en expansionistisk ideologi, nämligen som en funktion av monoteism i kombination med mission och annan ambition att «frälsa» världen med svärdets makt. Men i vår del av världen hejdades islams expansion efter reconquistans fulländande 1492, och punkterades alldeles efter första världskriget med Osmanska rikets upplösande 1922. Det senare är för övrigt den omständighet som har lett till sionism och Israels bildande, och som en konsekvens islamisk antisemitism.

Islams expansion österut gör halt på samma sätt av ett effektivt dharmiskt värn, och den enda jordmån som står till buds är i det underutvecklade Afrika, där sådant medeltida tankegods alltjämt kan frodas, i kamp med motsvarande kristna expansion.

För Västs vidkommande är islam numera ett importerat hot, i det att vi har låtit stora skaror muslimska invandrare bosätta sig i Europa, omfattande närmare fem procent av befolkningen, eller femtio miljoner muslimer. Det har skett inte minst på grund av den israeliska sionismen, men framförallt genom amerikanska krig i Irak, Afghanistan och Syrien.

Ytterligare en omständighet härför är den naiva mångkulturalism som har omhuldats av europeiska politiker och mediala krafter (inte minst fru Birgerssons tidning), och för övrigt även av den vokala judiska minoriteten, varvid muslimsk antisemitism har fått fäste i vår del av världen. Snacka om att binda ris för egen rygg!

Sådan islamism kan förstås utvecklas till en särdeles svår cancer på samhällskroppen om metastaserna får fortsätta växa, men givet nuvarande politiska omprövning stannar hotet vid låggradig terrorism och sporadisk antisemitism. Väst kan således inte bringas «på knä» av islam, och Israel kan inte «utplånas» med mindre än att man provocerar ett kärnvapenbestyckat Iran i sådan riktning.

Israels plats i Mellanösterns gemenskap är för övrigt garanterad genom grannländernas erkännande, som är möjligt att erhålla under – och bara under – implementering av en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser, den kompromiss som även har det internationella samfundets gillande.

Men Israel har uppenbarligen inte för avsikt att sälla sig till det internationella samfundet och den «regelbaserade världsordningen», så icke heller dess skyddsängel USA, utan målet är och förblir att implementera den sionistiska visionen om att återupprätta det «heliga landet» genom fortsatt bosättarpolitik, ockupation och fördrivning av palestinier. Vem som utplånar vem står alltså klart även i denna besvärliga verklighet.

Fru Birgerssons ångest är således obefogad, och sådan irrationell rädsla brukar med medicinsk terminologi beskrivas som en paranoid psykos. När man är «livrädd» för allt och alla i ens omgivning har paranojan nått sådana proportioner att tillståndet är svårt att häva.

Överfört på den politiska diskursen utgör sådan samhällelig förföljelsemani en uppenbar risk för väpnad konflikt, och vi ser hur denna irrationella rädsla är utbredd i vida samhällslager, omfattande det högsta skiktet av politiker, som på största allvar tror att Putin står i begrepp att invadera Sverige, att Kina är ett «hot» mot vårt land, och att «antisemitismen» är vår tids största problem.

Hur i helvete hamnade vi i detta tillstånd‽

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Popkristen Busch

Kristdemokraterna har ansiktet under vattenytan i opinionen, och kippar därför ständigt efter andan. Den ringa graden av tillgängligt syre påverkar ögonskenligen även den politik som lanseras i syfte att kravla sig upp på land, i det att den är i saknad av tecken på väl fungerande kognition.

Partilederskan Busch har tidigare satt det våta fingret i luften och i enlighet med de rådande (mediala) vindarna föreslagit att aborträtten ska grundlagsskyddas, nämligen för att sagda rätt är på reträtt i den demokratiska kräftgångens USA. En sådan reform är emellertid fel av två skäl, dels för att aborträtten inte tillnärmelsevis är hotad i Sverige och Västeuropa, och dels för att det inte är en grundlagsfråga utan ett ämne föremål för deliberativ politik i kammaren.

Härförleden föreslog den sexiga men veliga menederskan vidare en «folkkampanj mot antisemitism», utan att förstå att den sortens religiösa och politiska antisemitism som emanerar från islam (och tidigare kristendom) inte är identisk med den etniska och rasistiska antisemitism som präglade Europa för ett sekel sedan. En sådan kampanj skulle tala för döva förintelsetrötta öron, och inte heller nå dem det berör i någon nämnvärd utsträckning.

Nu drar Busch saken ett snäpp längre genom att i en debattartikel appellera till den sverigedemokratiska «rauspolitik» som för närvarande har vind i seglen, nämligen genom att specifikt föreslå utvisning för hatbrott mot judar. Det är visserligen en passus i artikeln, men det är den som är rubrikskapande.

Det finns inget principiellt att invända gentemot den lovvärda ansatsen att stävja den grova invandrarrelaterade kriminaliteten eller att angripa den allestädes närvarande muslimska antisemitismen, ej heller att utvisa element som inte har här att göra, men däremot får det vara nog och basta med att skilja ut grupper till höger och vänster som vare sig särskilt prekära (judarna) eller särskilt klandervärda (muslimerna).

Rättvisan måste vara helt blind inför sådana attribut, och enbart ta sikte på brottets karaktär snarare än vem som är föremål för brottet i en smal hierarkisk katalog av prekära grupper. Visst kan man gestalta en reform som ger utvisning för så kallade hatbrott, men bara under förutsättning att det då täcker alla slags hatmotiverade dåd, exempelvis mot sexuella minoriteter, politiker med mera. Vänsteranarkistiskt hat mot nazister måste därvidlag bedömas likvärdigt, för att ta ett exempel.

Vidare måste hatbrottets påföljd i övrigt vara likvärdig med dem för andra brott som kan ge utvisning, nämligen så att inte enbart invandrade muslimer utsätts för en riktad juridisk kampanj. Etniskt svenske Andersson kan visserligen inte utvisas, men måste i övrigt erhålla motsvarande påföljd i form av fängelse, om en sådan lagstiftning sjösätts. Inte för att hetslagar är önskvärda, men likhet inför lagen måste upprätthållas i en rättsstat.

Busch omvärver sitt dårpladder med hänvisning till att vårt land befinner sig i en «värderingskris», och att partiet därför tillsammans med andra har i uppgift att definiera vilka värderingar som ska definiera samhället. För Buschs vidkommande är detta självklart den «judisk-kristna etiken», även om den kanske inte är förenlig med grundlagsskyddad abort.

Men den «judisk-kristna etiken» är i själva verket ett nyare påfund, medan den specifikt kristna etiken förstås har varit antisemitisk sedan dess rötter lades i Rom. Hela kittet med pogromer, judegator (ghetton), judestjärnor och så vidare är av strikt kristet ursprung, och sedermera nyttjat av nationalsocialisterna för andra syften och med en mer industriell tillämpning av hatet. Man bör ha detta i åtanke när kristna i sen nutid tar judarnas parti och försöker jämka de båda lärorna.

Sant är förstås att judendom ligger till grund för kristendom, men även islam hör till samma abrahamitiska skola. De tre monoteistiska religionerna är för en utomstående betraktare som undertecknad helt snarlika, och det verkliga giftet står att finna i monoteismen själv, den absurda tanken att det bara existerar en rätt lära, nämligen just den jag omfattar. En sådan tankefigur leder med automatik till konflikt och krig.

Nej, grunden för Västerlandet har inte formats av «judisk-kristen etik», utan av romersk lag (och dess föregångare hela vägen till Hammurabi, innefattande just likhet inför lagen), atensk demokrati och jonisk vetenskap, med omfattande kulturell import från de första civilisationerna i Levanten. Kristendom är i sammanhanget ett tunt lager av fernissa som sedermera har strukits över detta väldiga bygge, men flagorna har som bekant tilltagit med åren.

Förvisso är vi i behov av både renovering av och ett nytt lager färg på det förfallna svenska huset, och postmodern regnbågskulör är då kanske inte den optimala lösningen, men det är inte heller lunsigt kristet pigment från anno dazumal. Vi har lämnat det stadiet bakom oss, och har att ur rationell vetenskap dana såväl moral som värderingar i övrigt. Vårt hus kan inte vila på labil popkristen grund.

Kategorier
Kultur Politik Religion

Varför fokus på Israel?

Lobbyn beklagar sig åter över de stackars judarnas öde. Exempelvis konstateras av den oförbätterlige Cwejman (GP) att Israel bedöms efter en annan måttstock än muslimska länder, för vilka ointresset är legio avseende de konflikter som rasar därstädes. Den enda «demokratiska och judiska staten i regionen» måste däremot vara skurk per definition, enligt resonemanget.

Israel är emellertid inte bara den enda förmenta demokratiska nationen i grannskapet, utan även Mellanösterns enda ockupationsmakt, regionens enda kärnvapenmakt och världens enda kvarvarande apartheidstat. Det finns därför goda skäl att ha en striktare bedömning av den märkliga etnostaten.

Israel är vidare Mellanösterns enda land befolkat av européer, sionister som har invandrat i syfte att återupprätta det «heliga landet», «ett land utan folk för ett folk utan land», varvid det ickeexisterande folket körs på porten. Det är en kontinuitet från världskrigets upplösning, och därmed av särskild betydelse för Väst.

Israel är även den scen i vilken Västs primära religion initialt utspelar sig och vars mytologi alltjämt lärs ut i skolan, nämligen för att den samlade kulturen rymmer så många religiösa inslag att bakgrundsförståelse är påkallad. Därmed har denna eländiga ökenplätt a priori ett större fokus än, sig, Oman.

Utöver kristna eskatologiska motiv i att stödja landet – nämligen kristi återkomst då Jesus erkänns av hela Israel – utgör Israel en geopolitisk ställföreträdare för USA i regionen. Landet förses med bistånd motsvarande 35 miljarder kronor per år, i såväl reda pengar som vapensystem, i syfte att fungera som vicesheriff gentemot de muslimska oljestaterna.

USA stödjer undantagslöst Israel, inte minst i FN och andra internationella organisationer, oavsett hur svåra överträdelser mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna apartheidstaten begår. Även EU tar samma märkliga ensidiga parti för Israel, under det att övriga världen med stora ögon betraktar hur denna den «regelbaserade världsordningen» faktiskt exekveras i realiteten.

Ointresset för andra konflikter i regionen kan ha varierande orsaker, men jag vill nog hävda att intresset var på topp under USA:s «fullskaliga» och olagliga invasion av Irak, likväl som under det långa inbördeskriget i Syrien. Kriget mellan Iran och Irak hamnade knappast i medieskugga, och så inte heller en lång rad andra konflikter och skärmytslingar i regionen.

Skribentens exempel om deporteringar av afghanska flyktingar i Pakistan är i det avseendet inte jämförbart i skala och intensitet, och har inte heller med Mellanöstern att göra – Pakistan ligger i Sydasien. Även Kinas Xinjiang ligger utanför MENA, men man kan nog inte hävda att intresset för denna geopolitiska krutdurk har varit svalt genom åren, även om skribenten förstås går alldeles fel i sin tolkning.

Inbördeskriget i Jemen och andra lågintensiva konflikter orsakar sporadiskt intresse, men är i övrigt segdragna händelser som dessutom är svåra att skildra av olika skäl. Inte minst är det medierna själva som i stort avgör agendan, och om skribentens tidning inte har en korrespondent stationerad i Jemen, kan allmänheten knappast klandras för bristande intresse. Både stats- och kommersmedier har här huvudsakligt fokus på trams, sport och underhållning, medan utrikesbevakningen bortanför Västvärlden är under all kritik.

På en punkt har skribenten emellertid en poäng, nämligen att ointresset för den muslimska världen delvis beror på att denna inte alltid omfattas av Västs perspektiv. Exempelvis är det ingen som vanligen bryr sig om Qatar, men när det därstädes förrättas sportevenemang hamnar landet omedelbart i fokus på grund av homoagendan, MR-missionen och andra märkliga västliga företeelser, som förstås främst drivs av mediekonglomeraten.

Kategorier
Kultur Politik Religion

Judelobbyn har kalas

Med Hamas’ terror fick den slumrande judelobbyn nytt bränsle, och såväl ledar- som debatt- och kultursidor i de gängse medierna fylls med snyftretorik och socialporr kring de stackars judarna, som får lida så fruktansvärt när ockupationsmakten smular sönder och samman Gaza i ett nytt Nakba. «Nu spelar staten med förintelsen» är en rubrik, «Därför har jag skaffat mig en davidsstjärna» en annan.

Som plåster på såren slängde Tidö-laget tio miljoner till diasporan, som tackade och tog emot, men nog hade hoppats på bättre utdelning än allmosor till ett nytt staket. En annan figur i Kristerssons lag, Ebba Busch, hoppar även hon på det populistiska tåget och tar tillfället i akt med en smula opportunism genom att lansera en «folkkampanj mot antisemitism».

Problemet med den ansatsen är att en sådan kampanj går spårlöst förbi dem det berör, det vill säga de muslimer som står för i princip all antisemitism i Sverige utöver en handfull nationalsocialister med bokstavsdiagnos. Detta för att detta klientel med rötter i islam har fått antisemitismen med modersmjölken, och kanske snarare ser Hitlers metoder som en inspirationskälla mer än en varning.

Det är vidare så att den antisemitism som frodas i Mellanöstern är av religiöst och politiskt slag, med rötter i historia och den förhandenvarande konflikten, medan den rasistiska antisemitism som omgärdar förintelsen är tämligen unik för nationalsocialismen och dess omedelbara föregångare i Weimar. Även av det skälet träffar en sådan kampanj fel.

Lärare runt om i landet kan vittna om att barn och ungdomar med bakgrund i islam inte är mottagliga för budskapet, eftersom det inte har relevans för deras världsbild. Och vi andra kraftigt förintelsetrötta svenskar, som har blivit vaccinerade sedan barnsben, kunde inte bry oss mindre om ytterligare statlig propaganda i frågan – det går in i ena örat och ut ur det andra utan att påverka innanmätet.

Vi behöver alltså inte ännu en upplysningskampanj, inte ännu ett förintelsemuseum, och inte heller ännu fler ledarstick om judarnas prekära situation. Kretinerna i politiken och dess propagandamedier har själva bäddat för detta elände genom massinvandring från muslimska länder, och det är alldeles för sent att nu försöka åtgärda konsekvenser som galopperande antisemitism, särskilt med löjliga informationskampanjer.

Det man bör göra är givetvis att en gång för alla lösa roten till problemet, eller att agitera för det, nämligen att implementera en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser. Först då kan Mellanöstern få fred och judar och araber leva sida vid sida, i en kompromiss som alla slutligen kan godta.

Problemet här är dock att judelobbyn är lika mycket sionister som Netanyahus regim i Tel Aviv, och att man således hellre bedriver denna hets än att lösa den primära knuten. Det finns inte en skribent i dessa medier som prioriterar grundfrågan, utan man tar hellre tillfället i akt att flytta fram de egna positionerna. Vämjeligt är bara förnamnet.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Religion

Sverige det verkliga «polenungern»

Klarar Aftonbladets Lindberg att hålla klaffen tills det är klart? De ständiga angreppen mot Ungern (och Polen) för att de inte lever upp till extremvänsterns ideal kring transagendan, den sociala massmigrationen och klimathysterin gör Budapest mindre benägen att ratificera den svenska Nato-ansökan, och den rödgröna falangen kan fortfarande sabba processen.

Det bär syn för sägen att Ungern alltjämt säger sig vilja ha en förklaring från Kristersson angående dennes egen handel och vandel i frågan, nämligen att peka finger mot den europeiska grannen för att kamma hem inrikespolitiska poäng. Nu när han vill ha Ungerns röst i Nato-processen försöker han släta över, och nöjer sig med att säga sig «respektera» ungerska parlamentet.

Moderatledaren räknar därför kallt med Orbáns bifall vad det lider, och är inte villig att be om ursäkt eller gå Ungern till mötes på samma sätt som med byrackan Erdogan i Ankara. För den senare har Kristersson krupit i stoftet på alla möjliga vis, inte minst genom att ta ställning för islam och mot svensk yttrandefrihet.

Som av en händelse började svenska domstolar plötsligt utvisa kurder på löpande band till Türkiet, därtill alldeles i anslutning till avgörande evenemang i Nato-frågan. Att Rosenbad har instruerat i saken är ställt utom varje tvivel, och det där med att Sverige skulle vara en rättsstat med oberoende domstolar är förstås inget annat än en chimär – regeringen sitter på utnämningsmakten, på samma sätt som i Polen, och den folksuveräna regimen har all makt koncentrerad till Kristersson.

Moderatregimen har uppenbarligen ett finger med i spelet även vad gäller Migrationsverkets underliga beslut att utvisa irakiske koranbrännaren Salwan Momika, nämligen för att personen i fråga stör den heliga Nato-process och orsakar oreda i relationerna med muslimska länder. Man vill få bort den obekväme sanningssägaren.

Migrationsverket menar här att Momika har lämnat «oriktiga uppgifter» i sin ansökan om uppehållstillstånd, varför hans flyktingstatus återkallas. Men annat ljud i skällan var det förstås då den så kallade gymnasieamnestin klubbades 2017 – som av en händelse sågad längs fotknölarna av det betydelselösa Lagrådet (så mycket för «liberal demokrati») – då man beviljade närmare en myriad afghanska «barn» med skägg från trygga Iran permanent uppehållstillstånd, trots att de likt i stort sett varje «flykting» «saknade» ID-handlingar och uppgav fantasier till uppgifter om ålder med mera.

Ironin har att vi här har den kanske första verkliga politiska flyktingen till Sverige på decennier, och just denna person vill man utvisa, medan de hundratusentals papperslösa sociala turisterna välkomnas med öppna armar och ges förtur i bostadskön, gratis tandvård och en lång rad andra förmåner som inte tillkommer det skattetyngda folk.

Man kan inte förstå dessa tvära kast i politik och rättskipning som annat än att Sverige är det egentliga «polenungern», det vill säga den nidbild som figurerar i inrikesdebatten, till skillnad från den stabila och raka hållning som uttrycks i länderna i fråga. I Sverige vänder man unisont på en femöring i varje fråga, så snart vinden blåser i en annan riktning.

Salwan Momika blir man dock inte av med eftersom verkställighetshinder föreligger och kommer att föreligga för all framtid, givet hans politiska manifestationer. Fatwor i dussintal svävar över hans person, och han är en död man i samma ögonblick han åter sätter sin fot i Särkland. Hans lott i livet är därför den evige dissidentens, och förhoppningsvis har han vett att utnyttja privilegiet genom fortsatta manifestationer i den verkliga liberalismens namn.

Salwan Momika, välkommen politisk flykting.