Judelobbyn har haft vind i seglen under några dagar, då man har kunnat peka på hur Hamas’ terror ger ringar på vattnet världen över, inte minst i Sverige, med resultat att judar återigen känner sig osäkra och därför undviker att skylta med religiöst blingbling eller på annat sätt avslöja etnicitet.
Detta för att palestinier i exil och andra muslimska grupper under demonstrationer skanderar att judarna ska gasas, slaktas och så vidare, en sorts yttring som länge har varit tolererad av etablissemanget som ett politiskt uttryck kopplat till konflikten i Mellanöstern, snarare än något som borde beivras med sedvanliga hetslagar. Att sådant kan upplevas obehagligt för dem det berör är uppenbart.
Samtidigt har vi sett andra slags demonstrationer där judar med svensk bakgrund tillsammans med vissa andra grupperingar tar ställning för just Israel, manifesterat i att vifta med apartheidstatens flagga och därmed uttrycka sitt stöd för dess politik kring etnisk rensning och långsamt folkmord på palestinier. Även detta torde betraktas som en provokation av dem det berör på den andra sidan.
Med migration av Mellanösterns folk till Sverige kommer även Mellanösterns problem, och frågan som måste ställas är varför palestinierna är här och i andra västerländska länder. Det givna svaret är att de är fördrivna av israeliterna under ockupation, bosättarpolitik och genocid, och att det inte föreligger någon realistisk förhoppning om en tvåstatslösning, utan snarare att den judiska etnostaten kommer att fortsätta lägga under sig kvarvarande fragment av Palestina, bit för bit.
Om man således önskar en fridfull tillvaro för judar i diasporan, tycks den mest plausibla lösningen bestå i att förespråka och arbeta för just en tvåstatslösning? Man kan tycka vad man vill om det hat som emanerar från arabiska grupperingar gentemot Israel och judar, men det har inte uppstått ur ett vakuum, utan har sina rationella orsaker.
Det skulle inte falla mig in att försvara Hamas och dess terror, men jag kan försäkra att även jag under sådana omständigheter hade varit fylld av ett avgrundsdjupt hat, vars mångfasetterade uttryck naturligen även omfattar våld. Det är under sådana omständigheter naturligt att man i förtryckta kretsar firar Hamas’ räd, även om man rationellt förstår det barbariska i handlingen.
Men barbarism föder barbarism, och våld föder våld, varför detta problemkomplex saknar lösningar i vår tid. Det är ytterst Israel, som den starkaste parten, som har att inse dilemmat och därmed avbryta ockupationen och blockaden samt reversera bosättarpolitiken.
Det kommer å andra sidan aldrig att ske, eftersom judestaten vilar på sionismens grund, med religiösa och pseudohistoriska argument om det «förlovade landet» och så vidare. Folkmordet är helt avsiktligt, och man letar ständigt efter förevändningar och ursäkter för att exekvera det vidare.
Hamas har i det avseendet lämnat en fin present till Tel Aviv, som nu får fria händer att jämna halva Gaza med marken, vars rester därmed upptas som mark för nya israeliska kolonilotter, med Västvärldens benägna bistånd. Men problemet försvinner inte för det, varken i Mellanöstern eller i Sverige, utan hatet kommer bara att odlas än mer intensivt.
Du skall inte runka bulle till herren jesus krist, utan ska hålla händerna på täcket! Den kristna frireligiösa sektens neurotiska förhållande till sexualitet är numera en relikt, men dess andemening lever ändå kvar i de mest sekulära av företeelser, som i dietära rekommendationer och livsmedelsindustrin.
I fonden finns den amerikanska sekten Sjundedagsadventisterna, vars puritanistiska syn inte likt andra kristna grupperingar bara omfattar själen, utan även människans lekamen. Med den ansatsen följer religiösa dietära påbud, här med grund i vegetarianism.
Förvisso kan man knappast invända mot de sedvanliga förbuden mot tobak och alkohol, eller för den delen socker, men bland bannlysta företeelser ingår framförallt kött och fett. Orsaken är att konsumtion av animaliska produkter stimulerar produktion av testosteron och därmed graden av libido, vilket är ett problem för en neurotisk kristen sekt vars syn är att sexualitetens roll begränsas till fortplantning.
Den kristna huvudfåran saknar sådana underliga påbud om sexualitet, med undantag för celibatets roll i det katolska prästerskapet, men framförallt har man inte likt judendom och islam hårda regler kring kosher, halal och haram, utan instrueras av profeten att äta vad som bjuds. Den fundamentalistiska gammaltestamentliga synen omhuldas enbart av moderna frikyrkor.
Förutom att tillämpa könsstympning av såväl pojkar som flickor för att förhindra självbefläckelse, förespråkade man således en kost bestående av grönsaker, frukt och gryn av olika slag, samtidigt som man gick hårt åt kött och fett. Det där med att sojapojkar inte kan få upp den är alltså ursprungligen avsiktligt, att med dietens hjälp få både barn och vuxna att hålla händerna på täcket.
Men man nöjde sig inte med att hålla den strikta dieten inom sekten, utan ville med mission sprida den till övriga samhället, varför man bedrev hälsohem och liknande institutioner. Sedermera instiftade man även institut av olika slag för att bedriva vård och forskning, som Loma Linda University i Kalifornien.
Därmed har man även haft omfattande inflytande [Loma Linda] på diet och officiella kostrekommendationer, framförallt i USA och övriga anglosfären, men med sedvanlig spridningseffekt till övriga världen. Den «plantbaserade» och köttfientliga hållning som allt mer kommer i dagen är således främst ett resultat av adventisters massiva inflytande mer än verkliga förhållanden kring hälsa, och numera förstås accentuerat av påstådda klimatskäl, som även de har en del rötter i sekten.
Kutym inom forskningen är att redogöra för eventuella kopplingar till näringslivet, medan motsvarande bindningar till religiösa intressen går under radarn. En stor andel av forskning kring diet och hälsa emanerar därför från adventister och kringliggande intressen, med given bias, utan att det framgår i självdeklarationen eller på annat sätt. En majoritet av dietister och nutritionister i USA är knutna till rörelsen, vilket sätter sina tydliga avtryck.
Sjundedagsadventisterna uppfann genom John Harvey Kellogg även den konstgjorda och höggradigt bearbetade maten i form av frukostflingor, nämligen i syfte att «förbättra» den vegetariska dieten vid en av sina institutioner. Småningom kommersialiserades flingorna av brodern Will Keith, och framgången var ett faktum tack vare den enkelhet med vilken man kunde förbereda frukost och det sötsug man åstadkom bland barn med de sockrade flingorna.
Sedermera har företaget expanderat långt bortom de ursprungliga domänerna, och är i dag en av de ledande producenterna av processad skräpmat, och därmed en av de ansvariga aktörerna för den amerikanska och världsomspännande fetmaepidemin och allmänna hälsokrisen.
Kellogg’s är emellertid inte det enda livsmedelsföretag sprunget ur adventiströrelsen, utan omfattar ett flertal konglomerat, samtidigt som enskilda adventister har sina tentakler i större delen av processindustrin. Man samarbetar vidare med WHO, på den senares initiativ (!), vilket ger avtryck även i dess rekommendationer.
Tanken att producera «vegetabiliskt» kött genom att limma ihop sojarester med emulsifieringsämnen och andra kemiska komponenter i ultraprocess är helt i linje med produktionen av konstgjorda frukostflingor, och härrör naturligtvis från adventisterna. Ingen annan skulle komma på en sådan befängd idé, samtidigt som det mest är klimataktivister som hyllar initativet utanför sekten.
Det står visserligen vem som helst fritt att förespråka en viss diet, men allmänheten hålls samtidigt ovetande om vad det är för intressen som styr och idkar inflytande bakom kulisserna, och att det inte nödvändigtvis sker i allmänhetens och folkhälsans intresse, utan mer har religiösa, doktrinära, ideologiska och pekuniära syften.
Eskatologin i samtiden gäller den apokalyptiska föreställningen om «klimatet» som baneman för mänskligheten. Vi har i själva verket bara «tio år» på oss att «rädda världen» innan irreversibla «brytpunkter» inträffar, efter vilka jordens atmosfär småningom kokar bort likt den på Venus. Ja, i själva verket «kokar» haven redan, även om tioårsvarningen har yttrats intermittent sedan 1970-talet – i likhet med religiösa kulters domedagsprofetior inträffar emellertid aldrig uppryckelsen eller katastrofen.
Nej, «klimatet» (i nuvarande riktning) kan inte ta kål på mänskligheten, och inte heller särskilt många andra arter. Sant är att artdöden fortskrider, främst på grund av människans utbredning, men det är inte i närheten av massutdöende i vedertagen mening. Utvecklingen måste förstås tas på allvar av andra skäl.
Faktum är att «klimatet» (i nuvarande riktning) inte kan åstadkomma annat än smärre förändringar i habitat och vattennivåer, samtidigt som enorma ytor öppnas för grödor och liv när polerna smälter och istiden går mot sitt definitiva slut, den kenozoiska istid som har förelegat under 34 miljoner år och vars intermittenta utbredning i enlighet med milankovićcyklerna definitivt hade tagit kål på mänsklig civilisation – om än inte mänskligheten.
Jorden har nu den mängd kol den har, och den är inte tillräcklig för att åstadkomma ett accelererande drivhusklimat som på Venus, i vart fall inte förrän solen börjar expandera om någon miljard år. Livet har frodats under de hetaste perioderna, samtidigt som människan i grunden är ett ekvatordjur.
Däremot har jorden erfarit tillstånd av fullkomlig nedfrysning, den så kallade snöbollsjorden, under vilka förhållanden mänskligheten hade utplånats fullständigt, tillsammans med i stort sett allt landbaserat liv. En sådan nedkylning kan åstadkommas genom ett flertal mekanismer, som produktion av syre av cyanobakterier, orogenes (bergsformering) med åtföljande absorbtion av koldioxid från atmosfären, eller en supervulkan vars stoft förmörkar atmosfären.
Därmed har vi några första kriterier för omnicid, eller fullständig utsläckning av människan som art, nämligen existentiella hot som hastig nedfrysning. De ovan listade kriterierna är emellertid osannolika, då jorden redan har befunnit sig i stadier av syreproduktion, för vilken det numera finns ymnig motståndskraft i oxiderande arter. På samma sätt är den värsta perioden av orogenes avslutad i och med Indiens våldsamma krasch in i Asien och därmed formering av Himalaya – liknande händelser inträffar åter först långt senare i geologisk tid då kontinentalplattorna åter skiftar mönster.
Även supervulkaner är en osannolik lieman, och de som har inträffat har visserligen åstadkommit kallperioder och åtföljande svält och annan misär, men inte hotat mänskligheten som sådan. Det måste till ett fruktansvärt omfattande vulkanutbrott för att förmörka himlen så mycket att mänskligheten släcks, men det är teoretiskt möjligt.
Människan är emellertid numera förmögen att på egen hand åstadkomma samma resultat, nämligen genom att låta detonera samtliga kärnvapen i ett totalt krig, varvid den åtföljande atomvintern skulle orsaka global nedkylning under ett flertal år, potentiellt med massutdöende som följd. Säkert kan en mindre mängd människor överleva i en underjordisk bunker, men den värld de har att återpopulera skulle vara helt annorlunda, samtidigt som civilisation fordrar en stor population.
Någon bestämd sannolikhet kan inte ges, vare sig för att ett kärnvapenkrig inträffar eller för de slutliga konsekvenserna, men beräkningar tyder på att risken för utplåning är ganska låg. Inte ens ett kärnvapenkrig kan släcka mänskligheten, men däremot sätta punkt för civilisationen samt åstadkomma massiva svårigheter med förstört ozonlager och andra biologiska katastrofer.
En liknande kataklysm som nukleär vinter, men flera potenser större, ges av ett asteroidnedslag, likt det som inträffade för 66 miljoner år sedan och då släckte jätteödlornas hegemoni. Händelsen förändrade i ett slag livets utveckling, och gav däggdjuren utrymme att fylla den nisch som dinosaurierna tidigare dominerade. Det är tankeväckande att vi inte hade existerat utan denna stenbumling.
Rymden är fylld av sådant kvarvarande grus från solsystemets formering, och nedslag sker intermittent på systemets alla kroppar, inklusive jorden. De flesta är så små att de brinner upp i atmosfären, medan enstaka större stenar når jordytan. Människan har dock koll på alla större objekt i den omgivande rymden, och det finns inget känt asteroidhot mot människan i den beräkningsbara framtiden – och även om det skulle finnas kan vi spränga den, varför vi mer eller mindre har eliminerat detta hot.
Ett annat potentiellt hot från rymden rör gammastrålning från en supernova, varvid atmosfärens ozonlager skulle brännas sönder och samman. Men å ena sidan känner vi kriterierna för hur supernovor bildas, och å den andra finns inga potentiella objekt i sådan närhet att vi kan drabbas av effekterna. Det är ett teoretiskt hot mer än ett verkligt.
En del tänker sig här även någon sorts interstellär invasion som en möjlig orsak till människans sorti, men en sådan är av tråkiga fysikaliska skäl inte särskilt trolig. Sådan vetenskapsfiktion är visserligen tämligen underhållande och kittlande för fantasin, men har inte så mycket med verkligheten att göra.
Pandemier av olika slag kan visserligen potentiellt orsaka massdöd, men det finns alltid ett visst segment av en population som är immunt, varför det inte rör sig om ett existentiellt hot. Modern vetenskap vet dessutom hur man kontrar sådana utbrott, varför digerdöden inte kommer åter i tidigare omfattning.
AI är i ropet just nu, men sanningen att säga föreligger alltjämt ingen maskinell intelligens av verklig art. Men om en sådan småningom etableras, omfattande ett medvetande med självbevarelsedrift, kan det utgöra ett existentiellt hot mot människan.
En sådan AI skulle nämligen ha passerat vad man benämner den teknologiska singulariteten, efter vilken maskinen kan utveckla nya och bättre kopior av sig själv och raskt utveckla intelligens som får människan att framstå som en insekt i jämförelse. Hotet hänger på att människan faktiskt är förmögen att skapa en sådan maskin, och att vi förlorar kontrollen över dess verkan – båda dessa faktorer är ganska skakiga.
Slutet är således inte alls nära, vad man kan förstå. Några externa faktorer som kan förgöra oss finns inte, och människan är tillräckligt smart för att hantera sådana hot. Samtidigt är människan tillräckligt dum för att försöka förgöra sig själv, vilket historiens månghanda krig vittnar om. Men inte ens denna stupiditet tycks kunna resultera i antropogen förintelse.
Diskussionsklubbarna är numera legio, och inom kort vankas åter möte bland crème de la crème av stater i G20-mötet i Indien. Gruppen, som består av nitton länder plus EU, som i sin tur består av tjugosju länder, kan snart utökas till G21, då Afrikanska unionen, med ytterligare 54 länder utöver Sydafrika, förväntas upptas som permanent medlem – ett sätt för Väst att söka stärka sin tvivelaktiga image i Afrika.
Den nya formeringen G21 blir då i princip liktydig med FN och hela världen, varför spektaklet blir tämligen uddlöst. Härav kan man förmodligen söka orsaken till att Xi Jinping (och Vladimir Putin) uteblir, då han nyligen medverkade i Brics, vars ingående länder redan är representerade i G20.
Andra har tolkat det som ett försök att näpsa Modi, men det är långsökt med tanke på att de båda var inbegripna i samtal under Brics-rundan, med resultat i ambitionen att minska spänningarna kring de gränsdispyter som föreligger de båda länderna emellan.
Narendra Modi har i sin tur orsakat viss uppståndelse genom att på inbjudningar till middagen i anslutning till evenemanget titulera sig som Bharats president, där Bhārat (भारत) är namn för Indien på sanskrit och dess efterföljare hindi. Anledningen sägs vara att markera ett uppbrott med landets koloniala arv, främst tiden under Ostindiska kompaniet (1757–1858) och det påföljande Brittiska Indien (1858–1947).
Problemet med den ansatsen är att Bharat i sig är en kolonial term, nämligen en vedisk beteckning för landet. Den vediska religionen stammar från den indoariska kolonisationen, som i sin tur ytterst härleds till de indoeuropéer som även koloniserade Europa och delar av Centralasien. Härav följer att hindi hör till den indoeuropeiska språkfamiljen, och av samma skäl har nordliga indier ofta europeiskt utseende, inklusive Modi själv.
Men Indien är ytterst ett imperium, som under historien har förelegat i många skepnader och omfattat mångahanda kulturer och folkslag, inte minst draviderna i söder, som inte omfattas av begreppet Bharat. Britterna är inte heller de enda som har koloniserat regionen, utan har i den genren sällskap av såväl perser och türkar som mongoler och afghaner, med bestående kulturella inslag, inte minst islams framträdande plats.
Indien är därför på samma sätt som Kina en ursprunglig mångkultur, där det senare landet samlar en brokig skara folkslag (officiellt femtiofem stycken) och kulturer under hankulturell dominans. Modis hindunationalism har ett liknande syfte, som ett resultat av den splittring som föreligger i landet och som redan har orsakat klyvning i Pakistan och Bangladesh. Man kan se det som ett dharmiskt värn mot islam och andra ideologier, inte minst västliga sådana, och ett försök att ena landet under den faktiska (men krympande) majoritetskulturen.
Indien som namn härleds annars från urindoiranska *síndʰuš (flod), vidare till sanskrits síndhu (सिन्धु) och därefter med bortfall av ljud till fornpersiska hindūš och vidare till forngrekiskans Indíā (Ἰνδῐ́ᾱ) och slutligen latinets India med moderna varianter. Det är i den meningen ett korrekt lånord för regionen, eftersom de ständigt skiftande imperierna och kulturerna därstädes inte hade en fastare beteckning.
Även här kan man jämföra med Kina, vars moderna västerländska namn stammar från den första dynastin Qin (秦), men som i sig självt skiftade beteckning med växlande dynastier som Han, Tang, Song och Qing, utöver namn som Huaxia, Shenzhou och Zhongguo (中国), det centrala riket, en term som har funnits i bruk i tre tusen år. Kina idag heter för övrigt Zhonghua (中华, den magnifika kulturen i centrum), där Folkrepubliken (人民共和国, renmin gongheguo) är tillnamn på fastlandet och Republiken (民国, minguo) på Taiwan.
Kina har av detta skäl ingen invändning mot beteckningen Kina, men väl mot koloniala begrepp som Mount Everest (Zhumulangma feng, 珠穆朗玛峰, efter tibetansk förlaga, Heliga moderns topp) och engelskspråkiga beteckningar för allsköns öar i Sydkinesiska sjön, som Scarboroughrevet (黄岩岛, Huangyan dao, Gula klippön) eller Paracelöarna (西沙群岛, Xisha qundao, Västra sandöarna).
Kina har förstås också koloniserats i omgångar, nämligen av mongoler (Yuan) och manchuer (Qing), men bara naggats i kanten av de västliga marodörerna. Värre är det då med Indien, som våldtogs så fullständigt att det nog inte finns någon väg ut ur dilemmat. Man kan notera att engelska alltjämt är officiellt språk i landet, och att dess huvudstad New Delhi grundlades av de brittiska kolonisterna. Däremot är namnet (Naī Dillī, नई दिल्ली) faktiskt ren hindi, och beror på att engelska och hindi är indoeuropeiska kusiner: nayā (नया) har samma rot som new i urindoeuropeiskans *néwyos.
Historien kan inte göras ogjord, och även koloniala företeelser och utländska influenser blir småningom en del av den inhemska kulturen, som kristendom i Sverige, islam i Indien eller buddism i Kina. Taj Mahal är otvivelaktigt indiskt, från det türkmongoliska Mogulriket, men är samtidigt en muslimsk helgedom och ett världsarv som man knappast kan riva i hindunationalismens namn.
Och Indien kommer aldrig att kallas Bharat av omvärlden, eftersom Indien som namn inte är en kolonial företeelse, till skillnad från den brittiska beteckningen Burma för Myanmar och andra motsvarigheter.
Den frihetliga vänstern gick en gång i bräschen för att införa ett visst mått av yttrandefrihet i Sverige, bland annat genom att avskaffa förbudet mot pornografi. Även blasfemilagar undanröjdes och ersattes med en lag om trosfrid, som i sin tur skrotades till förmån för den mer tveksamma hetslagen.
Därefter har utvecklingen i allt reverserats, och det är paradoxalt samma vänster som har drivit på, bland annat genom att angripa just pornografi, men framförallt genom att nyttja lagen om hets mot folkgrupp som ett universalverktyg att systematiskt stänga ned uttrycksfriheten, tillsammans med ständiga angrepp mot grundlagen.
Vänsterdemagogen Andersson förordar således att även koranbränningar ska omfattas av hetslagen, och motivet tycks vara den sedvanliga populistiska ansatsen att angripa Sverigedemokraterna mer än att lösa ett konkret samhällsproblem. Det våta fingret är ständigt uppe i luften: hur kan vi bäst sabotera för Åkesson?
Argumenten blir därefter, och speglar den danska hållningen om att det blott är «en lille flok» som bränner koraner, att det rör sig om en ytterst liten minoritet vars uttryck man enkelt kan inskränka, enkannerligen då det er jo ganske få personer på den yderste højrefløj, der brænder koraner af.
Anderssonskans variant på samma tema är att det «ju» inte är svenska folket som har rest sig upp för att bränna koraner, utan att det «ju» bara rör sig om två enstaka personer, vilkas yttrandefrihet man med enkelhet kan kväsa för majoritetens båtnad.
Men yttrandefrihet existerar alltså inte för majoriteten, utan för att en minoritet ska kunna uttrycka för majoriteten obekväma utsagor, exempelvis en socialistisk agitator i 1800-talets högborgerliga Sverige. Agitatorn i fråga är här en enda person, men representerar väldigt många fler än sig själv, på samma sätt som en enstaka ledarskribent vid en tidning förfäktar mångas åsikter.
På samma sätt är det med agitatorn Salwan Momika, vars modiga uttryck för religionskritik stöds av en månghövdad skara, en betydande minoritet av yttrandefrihetens, sekularismens och den verkliga liberalismens vänner. Tystar man Momika, täpper man även igen alla andra kritiker på en och samma gång, inte minst den diaspora av verkliga flyktingar som tar sin hand från den totalitära ideologin islam.
Det är en förbannad skam att Anderssonskan inte har intellektuell kapacitet att inse dessa större sammanhang, utan söker nyttja händelsen för futtiga inrikespolitiska duster om inget alls. Socialistledaren borde begrunda partiets rötter och betrakta yttrandefriheten i ett betydligt vidare sammanhang.
