Kategori: USA

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Fördel Putin och Xi

Islamiska motståndsrörelsen (Hamas) slog till mot ockupationsmakten Israel i en tid då stödet till Ukraïna redan hade börjat svikta. Man lyckades samtidigt reta Tel Aviv så till den milda grad att apartheidstaten nu tar till storsläggan med hela arsenalen av etnisk rensning, folkmord, urskillningslös bombning av civila samt räder in i Syrien och andra grannstater.

Därmed torde det stå klart att Hezbollah med flera grupper kommer att agera, varvid USA med automatik blir engagerat i en snårig och förmodligen utdragen konflikt i Mellanöstern, varvid redan befintliga konflikthärdar ökar betänkligt i temperatur.

Washington säger sig visserligen ha råd att finansiera två krig, men redan innan Hamas’ terror aviserades att man befinner sig på sluttampen av stödet till Kiev. De närmare hundra miljarder US-dollar man har bundit till Zelenskyj kan komma att följas av ytterligare hundra miljarder till Israels krig, varvid budgetutrymmet blir mer ansträngt.

Givet att statsskulden ligger på 122 % av BNI och att Biden har behov av att fullfölja en lång rad reformer, som infrastruktursatsningar i när och fjärran, avskrivning av studielån med mera, är det inte helt trivialt att kongressen säger fortsatt ja till slukhålet Ukraïna.

När Sleepy Joe kastar in handduken eller i vart fall drar åt svångremmen, följer Bryssel med knäveckets reflex, eftersom EU inte på egen hand kan försörja Zelenskyjs krigsäventyr. USA är garanten för det nuvarande skuggkriget mot Ryssland, och utan amerikanskt stöd faller Ukraïna.

Således får man anta att det är muntra miner i Kreml i dessa dagar, särskilt som man redan är i maskopi med Hezbollah och Iran i Syrien och därmed del av ett skuggkrig mot USA i regionen. Fokus flyttas till Gaza och Västbanken, varvid intresset för Voldemort Zelenskyj blir allt svalare.

Man kan här notera att Ryssland sedan federationens bildande 1991 har vunnit tio av sina femton krig och konflikter, och bara förlorat ett (Tjetjenien), medan man har fyra pågående konflikter (Mali, Syrien, Centralfrika, Ukraïna). Föregångaren Sovjetunionen noterade på samma vis nitton segrar i trettio konflikter, med förlust i blott fyra (Spanska inbördeskriget, Albanien, Eritrea samt Afghanistan). Den som händelsevis vill spela på ukraïnsk seger har således oddsen emot sig, då den ryska maskinen är svårslagen.

Även i Zhongnanhai drar man nog en smula på smilbanden, eftersom Kina får en mer undanskymd roll då getingboet flammar upp i Väst. Man går än en gång under radarn, och USA:s förmåga att bedriva handelskrig och på annat sätt konfrontera och utmana Beijing reduceras.

Faktum är att USA och EU småningom lär behöva Kina för att kunna fullfölja sina flerfrontskrig, både för ekonomi och gods, men även i diplomatisk mening. Xi sitter med trumf på hand så länge han kan nyttja Putin som marionett och spela från en neutral position. Vill man ha Beijings hjälp får man nog erbjuda något annat än handelskrig och sanktioner i utbyte?

Zhongnanhais diplomatiska offensiv i Mellanöstern kan för övrigt även här betala sig då USA och EU ger Israel sitt ensidiga stöd, varvid Kina yttterligare knyter till sig gulfstaterna. Västmakterna avhänder sig helt och hållet diplomatin genom sitt agerande, vilket ger fördel Putin och Xi.

Kategorier
Afrika Asien Ekonomi Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Kina bygger, Väst river

Sidenvägens ekonomiska bälte och tjugoförsta århundradets maritima sidenväg, eller kortare ett bälte, en väg (一带一路, yi dai yi lu), fyller tio år, och på förekommen anledning samlas världsledare från 130 länder i Beijing för ett forum i frågan, bland andra Putin, Orbán och Xi.

Bältesprojektet och nya sidenvägen är alltså Kinas enorma infrastruktursatsning i syfte att underlätta handel landvägen över Eurasien och den traditionella sjövägen söder om kontinenten, med förgreningar i Afrika och Sydamerika. Men det är även en del av Kinas utrikespolitik, i syfte att utöva diplomati genom ömsesidiga ekonomiska och kulturella förbindelser.

En analogi utgörs av den amerikanska Marshallplanen efter världskriget, i syfte att hjälpa Västeuropa bygga upp och integrera längs amerikanska värderingar, snarare än att lockas till den socialistiska rivalen i Sovjetunionen. På så sätt kunde man utöka den gemensamma handeln, till bådas båtnad.

Zhongnanhai har emellertid ingen ambition att exportera ideologi, utan har istället för avsikt att bidra med ömsesidiga ekonomiska bindningar, samtidigt som den infrastruktur man bygger stabiliserar länder och genererar tillväxt, enkannerligen i Centralasien och Afrika. Kina bidrar därmed till att bygga bort spänningar och konflikter.

Deltagande länder, 154 stycken till antalet, utgör i stort sett hela världen minus Västvärlden, som i vanlig ordning vill gå sin egen väg. Men man har ändå fått med några europeiska länder, som Grekland, Ungern, Polen, Italien, Estland, Tjeckien, Kroatien, Slovakien och Slovenien.

Här har både Washington och Bryssel sett det som ett säkerhetsproblem att Kina bygger vägar till stora lån eller tar majoritetsandelar i hamnar, samtidigt som den mer spetsiga propagandan muttrar om «skuldfällediplomati» i fattiga afrikanska länder, paranoja som inte går att substantiera med mer handfasta bevis.

EU och USA har även sent omsider insett den kinesiska framgången, och därför försökt lansera flera egna motsvarigheter, men det är hittills mest mest tomma ord och liten verkstad. Framförallt har man ingen framgång i att övertyga Afrika om att man har ärliga ambitioner, utan ses som de postkoloniala hycklare man är, medan Kina i egenskap av forna utvecklingsland tidigt odlade relationer med afrikanska länder.

Ett annat problem är att Väst är nedtyngt av krig, en konflikt som slukar enorma resurser samtidigt som ekonomin går i stå på grund av energikris och sanktioner som mest drabbar avsändaren. Det hjälper inte heller att Mellanöstern åter är på väg att explodera i en ny konflikt, vilket framförallt upptar USA:s fokus, men samtidigt kan bidra till att förstärka den redan omfattande flyktingströmmen till Europa samt inte minst väcka liv i det slumrande terrorspöket.

Väst har inte sökt fred med Ryssland, utan istället på eget bevåg framkallat konflikt genom expansion av den egna militärpakten. På samma sätt har man inte sökt bidra till en permanent fred i Mellanöstern, utan har konsekvent tagit Israels parti och – till skillnad från övriga världen – vägrat erkänna Palestina.

Nya sidenvägen.

USA har här här en lång historia av att söka regimskiften av olika slag i regionen, allt sedan statskuppen i Iran 1953 fram till dagens skuggkrig i Syrien och Jemen, men man har aldrig lyckats med vad man har företagit sig, utan istället grundlagt än mer konflikt, inte minst den terror som har spridit sig som en löpeld när stabila autokratiska system har omintetgjorts.

Kinas strategi är istället diplomati, och uppenbart är att man har framgång där USA och EU har gått bet i decennier. Det är så för att Beijing ses som en neutral part som inte har koloniala ambitioner och inte skiftar vänner över en natt.

Men en annan faktor är givetvis Kinas betydande ekonomiska inflytande, och ingen inbillar sig att Zhongnanhai här ägnar sig åt socialt arbete, utan man har naturligtvis egen vinning som ultimativt mål – ekonomiskt, diplomatiskt, kulturellt och politiskt – men det hindrar inte på något sätt att båda parter gynnas. Handel är inte ett nollsummespel, utan ett sätt att expandera kakan.

Medan bomberna smäller i Ukraïna och på Gaza, och Väst fortsätter att rasera, riva och förstöra, fortsätter Beijing att bygga pax sinica genom infrastruktur, frihandel och omfattande diplomatiska ansträngningar, och det tycks mig vara det vinnande konceptet i längden.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Farväl till Ukraïna

Drygt ett år har gått sedan Nord Stream sprängdes på amerikanskt initiativ, sannolikt av brittisk marin i maskopi med dansk och svensk motsvarighet. Då lade man omedelbart skulden på Putin, trots att det var fullständigt uppenbart att Ryssland inte hade något att vinna på saken – Washington pajade Putins trumfkort, och garanterade Tysklands vidare engagemang i Ukraïna.

När nu en ny gasledning saboteras, denna gång mellan Finland och Estland, pekar alla spår istället direkt mot Kreml, men paradoxen har här att mediekonglomeraten nu väljer försiktighetsprincipen. Det kan nämligen inte vara någon annan kraft som ligger bakom, och det rör sig inte heller om en olycka.

Motivet är dels Finlands inträde i Nato, men även en smärre hämnd mot Väst för sabotaget av Nord Stream. Man ska nog se det som en markering mer än en trend, och Ryssland har som sagt inget egentligt intresse av att provocera Finland eller andra mer än nödvändigt.

Samtidigt är den rimliga tolkningen av den annorlunda mediala retoriken att man nu börjar slå av på propagandan och uppviglingen av allmänheten, för att istället återgå till en mer nykter och professionell rapportering. Det heter inte längre att Rysslands krigsmaskin är i dåligt skick, att Putin är dödligt sjuk, att Ukraïna gör ständiga framsteg och så vidare, utan man levererar tvärtom realpolitiskt dystra prognoser om Kievs misslyckade offensiv.

Vita huset aviserar samtidigt att man är vid «repets ände» avseende finansiering till Zelenskyj, och att man inte kommer att kasta dollar in i det svarta hålet i all evighet. Därmed kommer även europeiska stater att följa, varvid kapitulationen är ett faktum. Ryssland har tagit hem spelet, och vi kan nu säga farväl till Ukraïna.

Till yttermera visso har en ny spännande konflikt (åter)uppstått i Mellanöstern, varvid medialt fokus naturligt skiftar. Både intresset för och viljan att stödja Ukraïna minskar kontinuerligt, och som en konsekvens även klicken i kommersmediernas digitala utgåvor.

Hamas’ terror har i detta avseende nyhetens behag, något nytt att förfasa sig och bli upprörd över, samtidigt som allmänheten bunkrar med fruktos och transfett i soffan för att beskåda israeliternas närmast bibliska svar, ungefär som på den gamla goda tiden då man livesände från Irak och andra amerikanska krigshärdar. Krig är ju skådespel för alla andra än de omedelbart inblandade.

Hmm… undrar vem som kan tänkas ligga bakom brottet på Balticonnector?
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Konsekvenser av israelisk statsterrorism

Den riktigt tunga analysen på sociala fora av olika slag manar till israelisk slakt av araber i Gaza samt intensifierad ockupation, samtidigt som stats- och kommersmedier i huvudfåran är sin uppgift trogen att förstärka och propagera etablissemangsnarrativet, som i detta fall är ovillkorligt stöd för Tel Aviv. Hamas har alltså inte mycket att hämta i västerländsk opinion, och sett ur den synvinkeln är operationen ett fiasko.

Men den verkliga avsikten har mer bäring på den första biten ovan, att framkalla israelisk vrede på det att judisk statsterrorism än en gång ska få utlopp. Bilder på bostadshus som bombas och sprängs i kombination med uppgifter om hundratals döda civila palestinier orsakar i sin tur ringar på vattnet, med slutlig destination i övriga arabvärlden.

al Aqsa-flodvågen är således ett martyrdåd i syfte att röra upp så mycket damm och känslor att sekundära effekter inträder, bland annat att förhindra ett närmande mellan Israel och Saudiarabien, samt att väcka en smula liv i frågan om Palestina och den sionistiska aggressionen. När det arabiska blodet kokar i grannländerna kan saken dessutom eskalera snabbt, och redan ser vi hur Libanon engageras i konflikten.

Våld föder våld, och Hamas träffar helt rätt i analysen att överraskningsanfallet inspirerar till ett oproportionerligt svar, som därmed föder nytt hat och göder det redan befintliga. Våldsspiralen fortsätter, men frågan är till vilken nytta – tvåstatslösningen dog i praktiken för länge sedan, och går nog inte att återuppliva.

En annan fråga är huruvida Hamas’ självmordsoperation får några vidare geopolitiska konsekvenser, givet att man kan skaka om regionen en smula. USA har i mångt och mycket lämnat Mellanöstern sedan man blev självförsörjande på olja, samtidigt som Kina ryckt fram med en diplomatisk offensiv och utan särskilda kopplingar till den judiska etnostaten.

Men den latenta krutdurken kring Iran och Saudiarabien likväl som befintliga konflikthärdar i Jemen och Syrien kan snabbt brisera i nytt våld, som därmed utökar det regionala skuggkriget mellan USA och Ryssland.

Det gynnar varken Mellanöstern eller världen i stort, men säkert gnuggar man händerna i Zhongnanhai, eftersom man får friare händer att agera då fokus minskar på Kina och fler möjligheter att verka ju större getingboet i Väst blir. Det gynnar även Moskva om Ukraïna tappar i betydelse under en våldsrenässans i Mellanöstern.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Imaginär EU-utvidgning

Grundtanken med EU och dess föregångare i Kol- och stålgemenskapen var att binda samman länder i ömsesidigt beroende, för att därmed minska risken för ännu ett destruktivt krig europeiska grannar emellan. Om man har gemensamma intressen tenderar man att premiera samarbete för att lösa knutar istället för att skjuta ihjäl varandra.

Samma princip gäller, eller borde gälla, för den globalistiska handel och logistik som har definierat efterkrigstiden, varvid vi har blivit ömsesidigt beroende av länder som Kina. Men refrängen i tiden lyder «derisking» eller rent av «decoupling», vilket med ovanstående logik då snarare skulle öka risken för konflikt än sporra parterna att deliberera problem i förhandling.

Förvisso är vi inte i union med Kina, och de logistikproblem som uppstod under pandemin har med rätta väckt eftertanke om diversifiering i handelsleden. Men därifrån till att betrakta Kina som en potentiell utpressare är att dra saken ett steg för långt, eftersom beroendet som sagt är ömsesidigt.

Det stora «kinahotet» är således mest en chimär, i grunden en konsekvens av en konflikt mellan USA och Kina på Washingtons initiativ, varvid EU har dragits med i det geopolitiska spelet. Sedermera har Rysslands invasion av Ukraïna accentuerat förkastningslinjerna, varvid Bryssels agerande har blivit allt mer besynnerligt.

Aktuell plan från von der Leyen gäller nu en akut utvidgning av EU, i vad som måste betraktas som ett geopolitiskt hugskott (heartland–rimland repriserad?) att snabbt fånga in länderna kring Svarta havet, plus de redan förhandlande balkanländerna, innan Ryssland sväljer dem med hull och hår.

Kartan avslöjar varför man vill knyta till sig Georgien, Ukraïna och Moldavien.

Här är det inte längre tal om kvalitetskrav, utan man är beredd att kasta köpenhamnskriterierna om demokrati och rättsstat helt överbord och anta andra klassens medlemmar med begränsad rösträtt, så länge man kan nå en formell vidgning av EU:s territorium.

Det är i grunden samma tanke som för Natos expansion österut, fantasin om att man därmed skulle åtnjuta större säkerhet. Men den enes säkerhet är i detta fall den andres osäkerhet, varvid en konfliktyta kommer i dagen. Man rubbar en redan existerande säkerhetsbalans. Kriget i Ukraïna är därför en logisk följd, och det är en konflikt man visste skulle komma, men man valde ändå att fullfölja.

EU är förstås inte en militärallians, men dels är man granne med organisationen i samma stad, dels är det ungefär samma länder som är medlemmar, och dels agerar man i intimt samförstånd med Nato i frågan om Ukraïna. EU:s sanktioner är en form av ekonomisk krigföring mot Ryssland, i saknad av stövlar på backen.

För Moskvas vidkommande är EU samma sak som Nato och Väst, och man skulle därför se en sådan hastig utvidgning som expansion av EU:s intressesfär gentemot Ryssland, och därför betrakta det som en provokation. Det skulle helt enkelt inte tillåtas under nuvarande omständigheter, utan kriget skulle då få en ny front.

Det är därför ren fantasi att Georgien, Ukraïna och Moldavien skulle kunna bli EU-medlemmar i den närmaste framtiden, och än mer så i ljuset av att detta är höggradigt korrupta autokratier som inte tillnärmelsevis uppfyller de grundläggande villkoren.

Bryssel kan inte göra avkall på kvalitet framför kvantitet, särskilt inte av hastigt uppkomna geopolitiska orsaker, utan måste hålla ihop den befintliga unionen och spela det långa spelet i övrigt. Relationen med Ryssland måste småningom läkas, och man måste gemensamt upprätthålla den europeiska säkerheten under lämpliga avtal och ömsesidig respekt.

Fler länder får eventuellt tillkomma i en annan och lugnare tid, under de villkor som hittills har präglat unionen. Innan en sådan utvidgning kan ske, är det lämpligt att man introducerar kvalificerad majoritet för besluten, om det nu överhuvudtaget är möjligt. Det skulle göra kolossen av 27 och sedermera 30+ länder mer lättrörlig, utan att för den skull förfalla till tyskfranskt tyranni.