Statsteve målar i vanlig anda upp något slags Nationalgefühl kring att inflationen tycks vara stadd i nedåtgående, och att det därför inte blir några fler räntehöjningar. Samma statsaktör i propagandans tjänst nyttjar förstås även det mildare inflationsbegreppet för att snygga till siffrorna, medan verkligheten är betydligt dystrare. Det är alldeles för tidigt att fira.
I själva verket är grundtipset alltjämt att Riksbanken höjer räntan med 25 ‱, nämligen för att inflationen är oförändrad vid 6.5 %, samtidigt som grundinflationen sticker iväg från 4.0 % till 4.2 %. Den enda komponent som sjunker är matinflationen, från 7.67 % till 6.63 %, men det lär vara en tillfällig ordning.
Svensk inflation.
En annan orsak är att svensk inflation om 6.5 % alltjämt är bland de högsta i Europa, att jämföra med grannländernas 4.0 % (Norge), 4.9 % (Finland) och 0.1 % (Danmark). Även i jämförelse med Euroområdet (2.9 %), EU (4.9 %) och USA (3.2 %) ligger Sverige högre.
ECB:s ränteutveckling.
Ändå ligger ECB:s ränta vid 4.5 % och Feds vid 5.5 %, medan Riksbanken laggar med 4.0 %. Här finns gott om utrymme att täppa igen avståndet, ty i annat fall lär inflationen stanna på en hög nivå och kronan fortsätta sjunka i värde.
Amerikanska räntan är det primära riktmärket.
Till yttermera visso är grundproblemen inte lösta, varför inflationstrycket ligger kvar. Det gäller den europeiska energikrisen i kombination med sanktioner mot Ryssland, med sedvanlig bumerangeffekt. Gaslagren är kanske fulla nu, men sinar snabbt när kylan biter sig fast. Tysk och europeisk industri är fortsatt hämmad.
Bland problemets rötter finns även den långvariga stimulanspolitiken med minusränta, och det är hög tid att helt bita huvudet av den ormen med ordentlig ränta. Riksbankens mål och syfte kan inte vara att hålla medelklassen vid gott humör med låga räntor för bostadsspekulation, utan måste se till den större helheten. Inflation är det värsta av gift, och den måste därför pressas ned.
När världens rikaste land ska stå värd för APEC och toppmöte mellan Xi och Biden ser man till att städa upp ordentligt för att ge ett någorlunda habilt intryck. Kalifornien är inte bara omåttligt rikt, utan härbärgerar även flest hemlösa i USA, ett klientel man ser till att flytta på samtidigt som den illa skötta infrastrukturen putsas något, i vart fall i värdstaden San Francisco.
Insikten att världen har förändrats blir uppenbar när man kontrasterar de egna allt suddigare minnena av San Franciso som en gemytlig och progressiv småstad med pittoreska inslag som Pier 39, Golden gate, ringlande vägar och antika spårvagnar, numera förbytt i ett helvete av hemlöshet, droger och woke samt ett förfall som får invånarna att skämmas.
Den amerikanska rikedomen är således inte helt jämnt fördelad, och trots låg arbetslöshet tycks samhället inte vara förmöget att bistå de minsta av sina bröder. Sådan social misär är visserligen inget nytt för USA, men har tilltagit ordentligt efter bank- och bostadskriserna.
I kontrast är Kina inte tillnärmelsevis lika rikt per capita, men har inte motsvarande problem med hemlöshet och social misär. Infrastrukturen i de större kinesiska städerna får samtidigt USA att framstå som ett efterblivet u-land, inte minst avseende tåg och annan persontransport.
Efterblivenheten är högst påtaglig även i social bemärkelse, med omfattande kriminalitet och vapenvåld samt utbredd mental ohälsa. Till grund för det ymniga trasproletariat som sover utomhus på San Franciscos gator ligger även en accelererande opioidkris samt samhällets oförmåga att tillhandahålla billiga bostäder.
Staden säger sig inte vilja dölja sina problem, men varför städar man då bort dessa element som man eljest inte ägnar någon som helst uppmärksamhet? För att man vet att besökarna kommer att se ned på det amerikanska samhället och det amerikanska systemet, inte minst den kinesiska delegationen men även många andra asiatiska representanter. Man städar därför skiten under mattan för tillfället.
Det är ett uttryck för amerikanskt förfall, men rötan är inte helt unik för USA, utan sprider sig även till övriga Västvärlden, inklusive Europa och Sverige, där motsvarande problem blir allt vanligare och även accepterade av både befolkningar och dess allt korruptare styren. Samtidigt som sociala turister från tredje världen en masse har erbjudits gratis tandvård och andra flotta förmåner som förtur i bostadskön, blir en allt högre andel svenskar hemlösa och socialt dumpade när ekonomin bromsar in under energikris, inflation och effekter av sanktioner.
Dessa våra njugga västliga «värden» är inte mycket att skryta med när allt kommer omkring, och härav följer att demokratin går kräftgång i världen. Det är inte ett system värt att emulera, i vart fall inte om hemlöshetens, fentanylkrisens, vapenvåldets, kriminalitetens, den sociala misärens och de rubbade politiska wokemanifestationernas USA ska stå modell. Den «amerikanska drömmen» är knappast världens dröm, utan snarare en mardröm.
Asien-Stillahavsregionens ekonomiska samarbete (APEC) har i veckan sitt årliga toppmöte i San Francisco, varvid US-ledaren Joe Biden ämnar träffa Kinas president Xi Jinping för bilaterala överläggningar. Det mesta arbetet har naturligtvis redan gjorts i förväg av tjänstemän i diplomatisk skytteltrafik, men man ska inte underskatta de högsta ledarnas personkemi.
På agendan står att stabilisera relationen för att undvika kalamiteter, exempelvis i Sydkinesiska sjön, där USA alltjämt provocerar med sin närvaro och aggressiva seglatser och överflygningar. För Washingtons vidkommande är det geopolitiska spelet av central vikt, då man fruktar att Kina småningom kommer att detronisera USA som världens hegemon och enda supermakt.
För Beijings del ämnar man ta upp för diskussion de tariffer och den exportkontroll som USA riktar gentemot Kina, allra främst avseende halvledarteknik. Washington har emellertid ingen avsikt att mildra exportförbudet, utan tvärtom vidga det efter att Kina snabbt avancerat sin interna produktion av chips i 7 nm-process.
Det råder ingen tvekan om att Kina småningom kommer ikapp och går förbi, men USA vill ändå söka sinka landet så länge det går, under svepskälet att man inte vill ge kinesisk militär åtkomst till avancerade chips. Problemet med den ansatsen är att tekniken ändå finner väg in i Kina, bland annat genom att Nvidia och andra tillverkare kringgår de amerikanska patenten och därmed inte längre omfattas av exportkontrollen.
Ett annat problem är att exportkontrollen främst binder ris för egen rygg, då Kina är största kund för samtliga tillverkare i såväl USA som Östasien (TSMC, Samsung) och Europa (ASML). Ytterligare ett dilemma är att den brist som uppstår i kinesisk produktion i slutändan drabbar USA och övriga världen genom fortsatta störningar i den globala logistikkedjan.
USA säger sig vilja «konkurrera» med Kina, men det kan knappast sägas vara konkurrens att godtyckligt införa exportkontroller eller att förbjuda kinesiska teknikbolag att verka på amerikanska och andra västliga marknader med luddiga hänvisningar till nationell säkerhet. Kina betraktades inte tidigare på det sättet, exempelvis under utbyggnaden av 4G, utan det är en nyare utveckling med helt andra motiv att hämma Beijing.
Den amerikanska strategin följer samma mönster som när man tidigare sökte innesluta Sovjetunionen, men den har helt enkelt inte förutsättningar att lyckas med avseende på Kina, som är en betydligt större ekonomi med omfattande globala förgreningar. Inte minst USA självt är djupt beroende av både kinesisk import och export, samtidigt som man dras med ett stort permanent handelsunderskott.
Zhongnanhai vet dessutom att svara på provokationerna, även om man än så länge har farit fram måttfullt. Bland annat har man infört exportkontroller kring några mineraler av vikt för försvarstillämpningar och halvledarteknik, men man avvaktar att ta i med den stora släggan. Kinas dominans avseende jordartsmetaller och andra kritiska mineraler kommer att bestå i decennier, och det är inte troligt att USA och Europa mäktar med mer än en mindre reservkapacitet givet kostnader, reglemente kring miljö med mera.
Mer inofficiella nålstick förekommer i form av omfattande export av fentanylprekursorer till USA och framförallt Mexiko, från vilket land den amerikanska fentanylkrisen utgår. Det coronavirus Kina slängde på USA orsakade visserligen en miljon döda på kort tid, medan fentanyl och andra opioider skördar yngre liv uppgående till hundratusen per år, därtill i stadigt växande.
USA:s opioidkris är nu inte Kinas fel, utan är i allt en hembrygd problematik, men Kina har här valt att utnyttja tillfället för att sarga USA något genom att titta bort när kinesiska bolag exporterar kemiska komponenter. Man kan se det som ett elakt svar på det opiumkrig främst Storbritannien men även USA bedrev mot Kina från 1839, men i realiteten är det bara en tursam hållhake, som man säkert kommer att diskutera under toppmötet. Kina kan här i ett slag strypa produktionen och exporten, om USA händelsevis skulle ha något att erbjuda i utbyte.
USA och EU vill gärna ha Kina med på tåget mot Ryssland, men man tycks inte vilja ställa sig frågan varför Beijing skulle låna sig till den ambitionen när man är utsatt för exportkontroll, handelskrig, marknadsförbud, sanktioner och ständiga ingrepp i landets inre angelägenheter i Hongkong, Xinjiang, Tibet och Taiwan. I själva verket är det denna västliga aggression som driver Beijing och Moskva i varandras armar.
Den tidigare amerikanska strategin att konkurrera ut Sovjetunionen var beroende av att engagera Kina i den globala handeln, medan man nu tycks vilja ta sig an såväl Ryssland som Kina på en och samma gång. Det är ett dumdristigt företag som inte har förutsättning att lyckas, utan snarare är en garant för Moskvas fortlevnad.
Kina vill helt säkert inte ha krig i vare sig Ukraïna eller Palestina, utan föredrar frihandel i en fredlig värld. Icke desto mindre vet man att utnyttja situationen när den väl är förhandenvarande, och det är främst EU och USA som tyngs ned av dessa konflikter, i form av inflation och i EU:s fall även energikris och recession. Resultatet blir att Ryssland tar hem spelet och därmed att bifurkationen mellan väst och öst befästs och vidgas.
Det finns ingen vinnare i denna nedmontering av den globala frihandeln och upprättandet av en delad värld, men den verkliga nitlotten drar EU när man förlorar ytterligare i politisk och ekonomisk relevans och när den givna säkerhetsbalansen rubbas. Ökade försvarsanslag i kombination med energikris och recession lär inte avhjälpa detta problem, inte heller det migrationskaos man har anställt.
Xi och Biden kan under denna vända kanske etablera en stabil lågpunkt, från vilken de båda länderna sedermera successivt kan utveckla en mer uppbygglig relation med bas i verkligheten. Nämligen den verklighet som säger att Taiwan förr eller senare kommer att införlivas i Folkrepubliken; att Kina befäster sin ställning som ledande teknikmakt och täpper igen hålen kring halvledare och annat; att Ryssland vinner kriget och att Putins grepp stärks.
De båda supermakterna har mer att vinna på att samarbeta för att lösa globala gemensamma problem kring, klimat, hälsa, terrorism, brottslighet med mera, och inte minst befästa den multipolära ordning som redan är förhandenvarande, vare sig Washington och Bryssel vill eller inte. Det är således hög tid för en verkligt «regelbaserad världsordning» som inte bygger på amerikanskt ekonomiskt eller militärt tvång, utan på ömsesidig respekt, frihandel och internationella organisationer.
Kievs frontman Voldemort Zelenskyj har hamnat i medieskugga sedan Hamas’ attack i början av oktober, varvid han fruktar att omvärldens intresse för och stöd till Ukraïna ska börja svikta. För att motverka detta avsåg han resa till Tel Aviv för att frottera sig med Netanyahu i något slags förbrödring, men tycks ha fått nobben av apartheidstaten.
Det är kanske lika bra, eftersom Israel nog inte är en part man vill associera sig med i dessa tider, givet att man för närvarande arbetar intensivt på att åter göra sig ovän med hela världen (exklusive USA, som alltid står bakom den judiska skurkstaten) och lägga grunden för nya generationer av palestinska frihetshjältar (alternativt terrorister).
Israel hör inte heller till den skara västländer som har deltagit i sanktioner, flygförbud med flera åtgärder mot Moskva, eller som har skickat pengar eller vapen till Kiev. Detta för att en inte oäven del av de invandrade judiska bosättarna utgörs av just ryssar, och att landet därför intar en någorlunda neutral balansakt, för övrigt i likhet med övriga världen utanför Väst.
Ukraïna är och förblir en västlig konflikt som de flesta i världen inte ägnar någon vidare eftertanke, på samma sätt som vi i Europa nog inte riktigt är helt à jour med utvecklingen i Etiopien, Sudan, Maghreb eller Myanmar? Men här finns som bekant den djupt störda europeiska uppfattningen att detta krig borde angå hela världen, eftersom vi ju är världens centrum.
En karta över bistånd till Voldemorts regim visar att det uteslutande är Anglosfären, Europa och i viss mån satelliterna Japan och Sydkorea som har donerat medel i någon form, samt ett fåtal länder som har skänkt en symbolisk skärv. Övriga lägger sig inte i, av olika skäl.
Men även i Väst börjar stödet svikta, och det har inte så mycket med Israel att göra som med insikten att Ukraïnas «motoffensiv» inte förmådde rubba ställningarna en millimeter, och att det därmed är utsiktslöst att fortsätta kasta pengar i det slukhål som heter Ukraïna. Och även om USA gärna ser Kiev som en marionett i syfte att mala ned Ryssland, är det föga uppbyggligt att leverera vapensystem för vilka kompetent manskap saknas – sådana elimineras enkelt av de ryska styrkorna.
Bakom kulisserna försiggår således diskussioner mellan västnationer och Ukraïna om vilka landavträdelser och andra fredsvillkor Kiev kan tänka sig, enligt amerikanska mediekällor. Man ska här ha i åtanke att Zelenskyj initialt var villig att kompromissa med Moskva, men av Boris och Genocide Joe övertalades att bli Västs marionett i ett skuggkrig mot Moskva.
Den falsetthöga retoriken från Stoltenberg, EU-ledare med flera var att «vi står med Ukraïna» «så länge det krävs», medan man nu antyder att den bortre delen av biståndet börjas nås. Man anser sig inte längre ha råd att plöja ned kapital och resurser i en konflikt som har gått i stå och inte går att vinna, och är därför beredd att slänga nickedockan Voldemort på tippen, som en uttjänt hora.
Men å ena sidan har Zelenskyj lagt ned hela sin själ och prestige i detta meningslösa projekt, och å den andra ska man inte ta för givet att Putin är beredd till fred. Moskva har för närvarande övertaget, och kan vänta ut situationen tills Väst har kastat in handduken helt, och därefter annektera hela Ukraïna utan större motstånd.
Det var inte den ursprungliga planen, men är en triumf som Kreml knappast kan avstå från om tillfället infinner sig, dels för att det ger inrikes politisk prestige, och dels för att man helt eliminerar fortsatt konflikt om Ukraïna, om än till priset av en ny sorts järnridå.
Om Putin ändå finner det godtagbart att låta Kiev fortbestå, är det minsta kravet att Ryssland behåller de fem annekterade oblasten och att Ukraïna antar evig neutralitet. Givetvis måste Väst även avveckla huvuddelen av sanktionerna, ty i annat fall har Kreml mer att vinna på att befästa Ukraïna och sedermera även inkorporera Moldavien i federationen.
Den türkiske hunden Erdogan säger sig nu långt om länge ha föreslagit sitt gummistämpelparlament att ratificera Sveriges ansökan till Nato, varför man kan förmoda att han har fått tillräckliga garantier av Washington att få köpa F-16. I så fall tar det kanske ett par veckor innan beslut, varvid Pest hänger på i samma ögonblick i första halvan av november.
När pappren därefter väl är inskickade till US-utrikesdepartementet är Sverige formellt medlem i Nato, varvid överbefälhavare Bydén i praktiken ersätts av Biden. Samtidigt övergår Sverige från amerikanskt klientskap till hårdare knutet vasallskap, varvid vårt beroende till Washington fördjupas än mer.
Redan nu ligger amerikanska skepp förankrade i Riddarfjärden, med kanonerna symboliskt riktade mot Rosenbad och Riksdagshuset, för att påminna om vem som egentligen bestämmer. Med medlemskapet i Nato och det därmed behäftade försvarssamarbetet förvärras denna problematik, då USA får ledig gång till svenska hamnar och andra installationer.
Amerikanska styrkor blir då permanent placerade på svensk mark, därtill med extraterritorialitet, vilket innebär att de inte omfattas av lokal svensk lag. I den praktiska verkligheten kommer det innebära att svenska flickor blir våldtagna av hormonstinna amerikanska dragoner, på samma sätt som intermittent sker i Okinawa och andra amerikanska baser världen över, utan att det möjligen resulterar i något annat än ett mindre disciplinstraff.
Förutom att vi avhänder oss delar av vår utrikespolitik och blir än mer begränsade i vilka vi får handla med utan att Washington svarar med handelskrig – tänk egyptienavvisningarna – är den största vanhedern ändå att det är så erbarmligt onödigt. Beslutet att ansöka om medlemskap togs i panik av en politikerskara som inte begriper Moskvas motiv och inte heller är införstådd med bakgrunden i konflikten, utan tror att det dröjer sig om aleatorisk expansion från Kremls sida, underförstått att Sverige skulle kunna bli nästa måltavla.
Men i realpolitisk och geostrategisk mening är Sverige för Moskvas vidkommande inte föremål för sådan expansion, dels eftersom företaget mer eller mindre är omöjligt, dels för att man först måste ta både Baltikum och Finland. Tanken att Ryssland oprovocerat skulle angripa en neutral svensk buffertstat eller för den delen de baltiska Nato-länderna är på det hela taget absurd.
Däremot gör vi oss till rysk måltavla när vi överger alliansfriheten och blir medlem i en försvarsorganisation vars mål är att expandera allt längre österut, och för den delen även globalt enligt de mer vilda fantasierna. Moskva har nu anledning att programmera sina missiler mot svenska mål, samtidigt som man får motiv att sabotera undervattenskablar och annan svensk infrastruktur.
I den meningen är den svenska ansökan till Nato ett lika fatalt misstag som någonsin andra korkade politiska reformer, som massinvandringen, de omfattande statssubventionerna under teko- och varvskriserna, nedläggningen av kärnkraft med mera. Nato skyddar oss inte från en fiende vi inte hade, utan implicerar oss istället i stormaktsspelet.
Svekdebatten lär följa, med några års fördröjning, när paniken har släppt och konsekvenserna går att urskilja. Vi kan kanske hantera en dement Creepy Joe som mer tycks vara intresserad av att kladda på småflickor under sina frånvarande ögonblick än att iscensätta krig, men i en snar framtid kan US-presidenten återigen heta Donald Trump, med allt vad det innebär i förvecklingar. Det lär bli livat i svensk politik när kacklet väl bryter ut i ankdammen.
