Det givna uppslaget i medier häromdagen var att en misstänkt kinesisk spion härjar i EU-parlamentet, nämligen i egenskap av rådgivare åt AfD-ledamoten Maximilian Krah. Som av en händelse lät samtidigt meddelas att ytterligare tre tyska medborgare gripits misstänkta för industrispionage för Kinas räkning, och därtill två britter för motsvarande brott. Koordinationen är förstås inte en tillfällighet, utan avsiktlig, välplanerad och med ett givet syfte.
Spionen i Bryssel – Guo Jian (郭建) – sägs ha vidarebefordrat information från interna diskussioner i EU-högkvarteret, samt förstås i sedvanlig ordning hållit ett öga på dissidenter i den kinesiska diasporan i Tyskland. På samma sätt som i det svenska fallet med journalisten Chen Xuefei (陈雪霏) Axelsson sägs spioneriet ha pågått i «flera år», utan att man för den skull tycks ha ingripit – förrän det passar agendan.
Det brittiska fallet är av nygammalt snitt, och rör historikern Chris Cash med kompanjon, synbarligen misstänkta för att ha överräckt skadlig information till Kina. Även Cash arbetade åt en parlamentsledamot.
Huruvida misstankarna har fog för sig får den vidare utredningen visa, men det är klart att Kina har intresse av att tillgodogöra sig information från både öppna och hemliga källor – allt annat vore tjänstefel. Guo Jians fall tycks mer ligga i en gråzon, och kineserna får nog nöja sig med den metodiken då man inte som Washington helt enkelt kan avlyssna europeiska politiker.
Den amerikanska övervakningen och spioneriet ser vi dock mellan fingrarna med, eftersom vi inte har så mycket annat val. Hellre amrisarna än kineserna, som logiken lyder. Även om vänner tydligen inte ska spionera på varandra. Luren lägger vi i mikrovågsugnen för säkerhets skull.
Inte för att vi spionerar på USA, eller för den delen på Kina eller andra. Nej, nej, det är en missuppfattning. Vi är ju de goda, med de rätta och fina värderingarna kring demokrati och mänskliga rättigheter och sådant, och vi skulle aldrig nedlåta oss till så smutsliga handlingar. Det är bara diktaturer som Kina som bedriver spioneri, i syfte att skada oss och «vårt sätt att leva», för att ta över världen, und so weiter. Vi spionerar inte, vi signalspanar!
Vi har överhuvudtaget inga spioner, och när sådana ändå grips i Kina och annorstädes, så rör det sig förstås om oskyldiga lamm utsatta för gisslandiplomati. Det enda vi skickar är människorättsadvokater, diplomater och journalister i syfte att göra gott, exempelvis att anstifta eller medverka till uppror och secession i demokratins namn.
Nå, kärnfrågan här är inte huruvida Kina spionerar – för det gör man i lika hög grad och stor utsträckning som vi – utan varför man släpper denna information just nu? Det generella syftet är att göda och underhålla eländesnarrativet om Kina, men det sker här med lagom tajming inför US-sekreterare Blinkens tredagarssejour i landet.
Det är så det brukar se ut, nämligen att man vidarebefordrar några pikanta «avslöjanden» i anslutning till större möten mellan företrädare för Kina och USA respektive EU, i tron att man därmed kan sätta mer press på Kina och få ett litet övertag. Metoden får dock sägas ha haft måttlig framgång.
Föregående år fick man till och med draghjälp av en kinesisk väderballong som hade förirrat sig in över amerikanskt territorium, vilket i pressen alltjämt sägs vara en spionballong – vilket mest vittnar om västlig sinofobi av klassiskt snitt.
Märkligt är också att man alltjämt närmar sig Kina med en rad örfilar och spottloskor i tron att man har en styrkeposition, bara för att senare begära att Kina tar sin hand från Ryssland och slutar förse dess industri med erforderliga komponenter och material, samt i övrigt önskar att Kina uppfyller en lång rad önskemål om att minska sin «överkapacitet» och så vidare. Även den «strategin» har lämnat mycket i övrigt att önska, och är att betrakta som tämligen kontraproduktiv.
Spionnarrativet är besynnerligt även i förhållande till Kinas utvecklingsnivå, eftersom man i egenskap av ledande teknikmakt har allt mindre behov av att idka industrispionage. Det var avsevärt större under perioden 1990–2010, även om man då tillgodogjorde sig lejonparten av begärlig information genom kontraktsbunden tekniköverföring, på samma sätt som tidigare i Japan och Korea.
Att man nu, när man spottar ut flest patent i världen, skulle ha något drastiskt ökat behov av att bedriva sådant spionage faller alltså på sin egen orimlighet, och är snarare ett uttryck för västlig paranoja, omfattande obehagliga former av etnisk profilering avseende studenter, forskare och andra. Sådana mönster har vi sett tidigare i historien, och det brukar inte sluta väl.
