Kategori: Ekonomi

Kategorier
Ekonomi Politik

Matvaruockrarna

Procentarna i livsmedelsbranschen fortsätter att utnyttja situationen för att ytterligare höja sina priser och därmed aktivt bidra till inflationsspiralen. Med benäget bistånd av medier, som indirekt förbereder konsumenterna på fortsatta prisstegringar hellre än att ifrågasätta månglarna i livsmedelsoligarkin.

Man skyller på externa faktorer som högre priser på energi, gödsel och drivmedel, men dessa har alltså sedan länge nått en topp och i mångt och mycket fallit tillbaka till tidigare nivåer, utan att livsmedelspriserna har följt samma utveckling. Det rör sig därför om geschäftmakare som suger ut konsumenter, en ordning som bara är möjlig i ett oligopol utan vederbörlig kontroll.

Inflationen i Schweiz är numera 1.6 % och i Spanien normala 2.3 %, och det finns knappast någon särskild anledning till att Sverige skulle ha en annan siffra till följd av kriget, sanktionerna och andra faktorer som vi delar med europeiska länder. Utanför Europa har vi Kina med deflation, där priserna alltså är stadigt sjunkande, samt Sydkorea med normal inflation. Även USA och Japan närmar sig normala nivåer med blott tre procents inflation.

Den abnorma svenska nivån om tio procent är alltså delvis en följd av att skinnarna i livsmedelsoligarkin utnyttjar situationen för att dra upp priserna rejält, och av att den tafatta moderatregimen inte förmår agera för att stävja denna typ av korruption. Konsekvensen blir en aldrig avstannande inflationsspiral.

Handlarna menar å andra sidan att vinstmarginalen sjunker, vilket är en självklar följd av att man tokhöjer med nära nog dubbla nivåer på ost, fisk, ägg och andra livsmedel. Men det är en tillfällig ordning, under en tid då konsumenterna aktivt motstår utpressningen, med syfte att på längre sikt höja lönsamheten rejält. Här finns ingen konkurrens på marknaden som kan parera det beteendet.

Skinnarna vid Ica och Axfood tar alltså medvetet en mindre smäll under en kort period, varvid laxen och torsken får ligga orörd i frysboxarna till groteska fantasipriser, medan konsumenterna tvingas vänja sig, ungefär som en groda som kokas långsamt. Småningom kan man casha in rejält.

Så fungerar det inte på en konkurrensutsatt marknad, och eftersom Sverige saknar en sådan är det hög tid för regeringen att gripa in med instrument för att hålla oligarkerna i schack. Inte främst för att värna konsumenter, utan för att vampyrerna i livsmedelsbranschen är den direkta orsaken till att inflationen fortsatt är hög.

Whiff! Chilin gick från 99 kronor till 189 kronor över en natt, chili från det Spanien som har normal inflation. Detta är inte möjligt på en konkurrensutsatt marknad.
Kategorier
Ekonomi Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Brics-valuta

Större desinformationskanal än svenska statsmedier får man leta länge efter, och man har därstädes på senare tid kunnat erfara att Kina och Ryssland är «allierade», och att samarbetsorganisationen Brics söker «ersätta» den amerikanska dollarn som internationell reservvaluta. Huruvida det är avsiktligt eller pur inkompetens är inte gott att veta, men det rör sig förmodligen om bådadera.

Hursomhelst saknar Kina per definition allierade, eftersom ickeinblandningsprincipen inte medger sådana förbund. Man tror inte heller på allianser, utan föredrar gränslöst samarbete, eller möjligen lösare «strategiska partnerskap» med andra makter, som Pakistan, Ryssland och Nordkorea. Man skulle kunna ha ett sådant även med EU, men den senare parten vill som bekant hellre koppla loss. Allianstänkandet är ett västligt fenomen.

Vad gäller den föreslagna gemensamma valutan i Brics, syftar den inte till att ersätta dollarn som reservvaluta, utan är mer tänkt att fungera som en redundant kanal för penningtransaktioner i syfte att neutralisera försök till amerikansk «economic coercion» medelst sanktioner, uteslutning ur Swift med flera mekanismer. Däremot har Kina på längre sikt ambitionen att låta den egna renminbin utgöra en konkurrerande reservvaluta.

Brics-valutan i fråga är inte heller avsedd att ersätta inhemska valutor, eftersom det är ett helt omöjligt projekt givet ländernas enorma olikheter. Kina har för närvarande heller inga planer på att släppa sin valutakontroll, utan det rör sig om en extern gemensam valuta som är konvertibel gentemot övriga valutor och hanteras via CIPS eller något annat alternativ till Swift samt även via någon digital valuta.

Någon gemensam fiskal politik krävs således inte, utan det räcker med att Kina i egenskap av största ekonomi garanterar valutan, som knyts till guld eller en gemensam valutakorg. Anslutna länder kan då handla med varandra i denna valuta och i dessa system, utan att USA eller Bryssel har någon insyn eller förmåga att straffa förment misshagliga länder.

Därmed neutraliseras i ett slag Västs allt mer bisarra tendenser att sanktionera allt och alla man inte är överens med i någon form av ekonomisk nykolonialism, eftersom det då finns alternativa rutter och medel. Det är inte svårt förstå varför intresset för att ingå i Brics-samarbetet är så stort i det globala Syd, utanför den lilla klicken av västländer.

Detta är en del i konceptet med en flerpolig världsordning, i vilken en hegemonisk supermakt som USA inte längre godtyckligt kan mobba andra länder, utan där det finns balanserande krafter och mekanismer. Kina har alltså ingen som helst ambition att ersätta dollarn, ej heller att utmana USA om världsherraväldet, utan att erbjuda mångfald – ett begrepp det politiskt monoteistiska Väst inte vill veta av.

Brics med ansökande länder och intressenter.
Kategorier
Ekonomi Europa Politik Ryssland

Svarta hålet Ukraïna

Zelenskyj är på besök i Sverige i syfte att ge Kristersson ett tillfälle att sola sig i glansen och ta en självis med Kievs ledarfigur. Men det är en dyr bild, då Voldemort kräver mängder av pengar och vapen i utbyte för nöjet. Närmare bestämt fem tusen kronor per arbetande svensk.

Till dags dato har Sverige nämligen skänkt militärt stöd motsvarande tjugo miljarder kronor, främst luftvärnskanoner och ammunition samt en del pansarbilar, fordon som sedermera har pulvriserats av ryska styrkor eller i förekommande fall visats upp i nöjesparker i Moskva tillsammans med annan konfiskerad materiel från Väst.

Till det kommer ett pekuniärt paket omfattande drygt fem miljarder kronor för humanitärt och civilt stöd, finansiellt stöd, krishantering, fria medier och naturligtvis «jämställdhet». Inalles tjugofem miljarder kronor har således spenderats på Ukraïna under drygt ett års tid. Siffran kan jämföras med det internationella biståndet, som uppgår till fyrtiosju miljarder kronor, alltså knappt det dubbla.

Biståndet är i sig tämligen verkningslöst, och har aldrig fyllt avsedd funktion i att bygga nationer, utan finansierar till stor del korrupta regimers vapenarsenaler och diktatorers privata förmögenheter genom indirekta mekanismer.

Men stödet till Ukraïna är än mer meningslöst, eftersom kriget redan är avgjort. Varje pjäs som levereras bidrar inte till något annat än att fylla på i statistiken av döda på båda sidor, vilket kanske inte är det mest effektiva bruket av svenska skattemedel. Och hur mycket av slantarna som går in i den korrupte Zelenskyjs privata kassa vet ingen.

Ingen uppgift är viktigare för min regering än att stödja Ukraïna, hävdar dock Kristersson, och menar vidare att Sveriges stöd till Ukraïna kommer att fortsätta så länge som det behövs. Detta eftersom Kiev strider för oss, för alla europeiska demokratier.

Ukraïna får därmed ses som ett svart hål som konsumerar alla resurser i dess närområde, ett slukhål som äter upp Västs ammunitionslager och förbrukar stödpengar utan att leda till någon territoriell förändring vid fronten, samtidigt som Europa och särskilt Sverige blöder i inflation och recession.

Innan man slutligen kastar in handduken, kommer förmodligen ytterligare tjugofem miljarder att ha spenderats på krutrök och meningslös blodspillan längs fronten. Sex miljarder är redan beslutade i form av en återuppbyggnadsstrategi, och den enda återbäringen är möjligen i form av kontrakt för svenskt näringsliv i samband med återuppbyggnaden.

Frågan om vad fan vi får för pengarna har därmed blivit besvarad.

En svensk CV-90 (mitten) bland övrig beslagtagen västmateriel i Парк «Патриот» i Kubinka.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland USA

Ekonomisk utblick

Det tisslas och tasslas om att Kinas ekonomi har gått i stå, med en sprickande bostadsbubbla, hög ungdomsarbetslöshet, usel konsumtion med mera. Men man måste nog sätta dessa data i relation till övriga världen, och då ser det mindre pjåkigt ut.

Farhågan är att Kina i ett tidigt skede ska japaniseras, med deflation och krympande tillväxt, så att man fastnar i medelinkomstfällan istället för att segla vidare på den makalösa ekonomiska resan. Mot det argumentet kan man framhålla att Kina inte på långa vägar är färdigutvecklat, och att man inte heller har gått i samma fälla som Japan under 1980-talet, då man lät USA devalvera sin valuta gentemot yenen och därmed i ett slag pajade den japanska exporten.

USA försöker visserligen med andra metoder åstadkomma samma skada gentemot Kina, främst genom exportkontroll, tariffer, marknadsförbud, sanktioner och kongressfinansierad MR-kritik, men det finns en gräns för hur långt man kan gå innan man skjuter sig själv inte bara i foten utan i huvudet – de båda ekonomierna är hårt kopplade till och beroende av varandra.

Den kinesiska turbulensen är en effekt av dels sådana amerikanska och europeiska aggressioner, dels avmattad ekonomi i Europa till följd av kriget i Ukraïna, och dels flaskhalsar till följd av pandemins verkningar. Därtill kommer en del strukturella problem, som överhettning på bostadsmarknaden med mera, symptom som Beijing kommer att kunna åtgärda med en rad mekanismer.

Deflation i Kina, hög inflation i Europa. Det är vi som blir fattigare.

Däremot har man inte kontroll över externa skeenden, som oron i Europa. Men givet allt lika, är mindre deflation (-0.3 %) att föredra framför den inflation som alltjämt plågar Europa. För EU ligger inflationen alltjämt för högt (6.4 %), medan Sverige har nått en platå om 9.3 % – räkna med att inflationen skjuter fart i höst och vinter.

Momentan inflation på global nivå.

Kinas tillväxt kanske harvar, men den slår ändå mellan högre och lägre positiva nivåer, medan Europa är i recession. Exempelvis Sverige har -1.5 % i momentan tillväxt, medan snittet för EU är nolltillväxt. Även arbetslösheten är lägre i Kina (5.3 %) än i Europa (EU 6.4 %) och Sverige (9.2 %).

Momentan tillväxt. Europa är i recession, medan Kina och Asien, inklusive Ryssland (!), har positiv tillväxt.

I kontrast går USA som tåget, och landet är därmed den stora vinnaren av det proxykrig man bedriver mot Ryssland i Ukraïna, medan Europa biter i det sura äpplet. Sanktionerna mot Ryssland är tandlösa, och drabbar avsändaren mer än mottagaren. Samtidigt är energikrisen den grundläggande faktorn i recessionen och inflationen. Det spelar alltså ingen roll om Riksbanken höjer räntan ytterligare – effekten blir bara mer stagflation, inte mindre inflation.

Arbetslösheten är mer ett europeiskt (och särskilt svenskt) problem än kinesiskt, medan USA kan hålla igång sin arbetsmarknad genom att fortsätta trycka pengar.

För Kinas vidkommande har man under en längre tid sökt ställa om till dubbel cirkulation, men när konsumtionen harvar och arbetslösheten stiger blir man mer beroende av export, inte minst till Europa. Av det skälet kan man utgå från att Kina vill se ett slut på stridigheterna i Ukraïna, även om man samtidigt gärna ser att USA slösar ammunition och pengar där hellre än i Kinas närområde.

Än så länge är det som att skrika i ett garage, men världen hänger ihop på ett intrikat vis, och den ekonomiska turbulensen kommer inte att avta förrän vi ser en upplösning i Ukraïna. En sådan kan i realpolitisk mening inte bestå i seger för Kiev, utan man måste komma till insikt om att Ryssland har uppnått sina mål i att neutralisera Ukraïna som Nato-pjäs. Annars fortsätter eländet, utan att det för den skull leder till något positivt.

Kategorier
Ekonomi Politik

Svensk ekonomisk implosion

Bruttonationalprodukten är ned 1.5 % för kvartalet och 2.4 % för helåret, ett avsevärt sämre resultat än vad ekonomer hade spått i kaffekasken. Det följer emellertid helt och hållet den förhandenvarande trenden, och det är uppenbart att vi nu är djupt inne i recessionen.

Coronapandemin orsakade ett oregelbundet hjärtslag i kurvan, med kraftig negativ utveckling ena året, följt av en lika kraftig reaktion åt andra hållet året därpå. Därefter har ekonomin mattats successivt, och egentligen kan man se en längre vikande trend sedan 2016.

Huvudfaktor är ändå energikrisen med åtföljande inflation och därpå successiva räntehöjningar, en bromsmekanism som får följder i ekonomin. Det är inte bara privatpersoner som drabbas av drygare avbetalningar på lån och högre priser på allt, utan även företag.

De med sämst marginal och förutsättningar kastar därför in handduken, och varje sådan konkurs genererar högre arbetslöshet. Resultatet med hög inflation och hög arbetslöshet går under termen stagflation, som är ett synnerligen potent gift i ekonomin.

Nämligen för att Riksbanken nu inte längre kan höja räntan med mindre än att man ytterligare pajar tillväxten, och för att man på samma sätt inte kan sänka räntan utan att stimulera inflationen. Saken ligger utanför bankens och nationens kontroll, och beror på externa faktorer, huvudsakligen kriget i Ukraïna, EU:s sanktioner, logistisk obalans i världshandeln, samt inte minst USA:s handelskrig mot Kina.

Till skillnad från under pandemin kommer vi inte att se en snar uppstuds, eftersom vi nu har en verklig recession, inte bara i Sverige utan i stora delar av Europa. Hur länge eländet varar går inte att veta, men det vore en stor fördel om kriget kunde få en upplösning.

Insikten om att Ukraïna inte har kapacitet att återta förlorad mark börjar få fäste, och därmed borde man ge upp den vidare ambitionen att stödja Kiev in absurdum, nämligen för att ingen tjänar på det, möjligen med undantag för USA. Det enda man gör är att offra pengar och ukraïnskt manskap på en meningslös ambition.

Dessvärre har den i falsett stadda retoriken om att bistå Zelenskyj så länge det krävs gjort att det finns mycket prestige i frågan, och hellre än att ta en sådan nesa väljer man förmodligen att fortsätta spektaklet. Man kan här tänka sig att ett inrikespolitiskt tjafs och käbbel följer, men eftersom orsakerna står att finna utom riket är det en tämligen meningslös exercis.

Det är borgerlighetens otacksamma uppgift att alltid behöva hantera ekonomiska katastrofer.