Statsteve målar i vanlig anda upp något slags Nationalgefühl kring att inflationen tycks vara stadd i nedåtgående, och att det därför inte blir några fler räntehöjningar. Samma statsaktör i propagandans tjänst nyttjar förstås även det mildare inflationsbegreppet för att snygga till siffrorna, medan verkligheten är betydligt dystrare. Det är alldeles för tidigt att fira.
I själva verket är grundtipset alltjämt att Riksbanken höjer räntan med 25 ‱, nämligen för att inflationen är oförändrad vid 6.5 %, samtidigt som grundinflationen sticker iväg från 4.0 % till 4.2 %. Den enda komponent som sjunker är matinflationen, från 7.67 % till 6.63 %, men det lär vara en tillfällig ordning.
Svensk inflation.
En annan orsak är att svensk inflation om 6.5 % alltjämt är bland de högsta i Europa, att jämföra med grannländernas 4.0 % (Norge), 4.9 % (Finland) och 0.1 % (Danmark). Även i jämförelse med Euroområdet (2.9 %), EU (4.9 %) och USA (3.2 %) ligger Sverige högre.
ECB:s ränteutveckling.
Ändå ligger ECB:s ränta vid 4.5 % och Feds vid 5.5 %, medan Riksbanken laggar med 4.0 %. Här finns gott om utrymme att täppa igen avståndet, ty i annat fall lär inflationen stanna på en hög nivå och kronan fortsätta sjunka i värde.
Amerikanska räntan är det primära riktmärket.
Till yttermera visso är grundproblemen inte lösta, varför inflationstrycket ligger kvar. Det gäller den europeiska energikrisen i kombination med sanktioner mot Ryssland, med sedvanlig bumerangeffekt. Gaslagren är kanske fulla nu, men sinar snabbt när kylan biter sig fast. Tysk och europeisk industri är fortsatt hämmad.
Bland problemets rötter finns även den långvariga stimulanspolitiken med minusränta, och det är hög tid att helt bita huvudet av den ormen med ordentlig ränta. Riksbankens mål och syfte kan inte vara att hålla medelklassen vid gott humör med låga räntor för bostadsspekulation, utan måste se till den större helheten. Inflation är det värsta av gift, och den måste därför pressas ned.
Sidenvägens ekonomiska bälte och tjugoförsta århundradets maritima sidenväg, eller kortare ett bälte, en väg (一带一路, yi dai yi lu), fyller tio år, och på förekommen anledning samlas världsledare från 130 länder i Beijing för ett forum i frågan, bland andra Putin, Orbán och Xi.
Bältesprojektet och nya sidenvägen är alltså Kinas enorma infrastruktursatsning i syfte att underlätta handel landvägen över Eurasien och den traditionella sjövägen söder om kontinenten, med förgreningar i Afrika och Sydamerika. Men det är även en del av Kinas utrikespolitik, i syfte att utöva diplomati genom ömsesidiga ekonomiska och kulturella förbindelser.
En analogi utgörs av den amerikanska Marshallplanen efter världskriget, i syfte att hjälpa Västeuropa bygga upp och integrera längs amerikanska värderingar, snarare än att lockas till den socialistiska rivalen i Sovjetunionen. På så sätt kunde man utöka den gemensamma handeln, till bådas båtnad.
Zhongnanhai har emellertid ingen ambition att exportera ideologi, utan har istället för avsikt att bidra med ömsesidiga ekonomiska bindningar, samtidigt som den infrastruktur man bygger stabiliserar länder och genererar tillväxt, enkannerligen i Centralasien och Afrika. Kina bidrar därmed till att bygga bort spänningar och konflikter.
Deltagande länder, 154 stycken till antalet, utgör i stort sett hela världen minus Västvärlden, som i vanlig ordning vill gå sin egen väg. Men man har ändå fått med några europeiska länder, som Grekland, Ungern, Polen, Italien, Estland, Tjeckien, Kroatien, Slovakien och Slovenien.
Här har både Washington och Bryssel sett det som ett säkerhetsproblem att Kina bygger vägar till stora lån eller tar majoritetsandelar i hamnar, samtidigt som den mer spetsiga propagandan muttrar om «skuldfällediplomati» i fattiga afrikanska länder, paranoja som inte går att substantiera med mer handfasta bevis.
EU och USA har även sent omsider insett den kinesiska framgången, och därför försökt lansera flera egna motsvarigheter, men det är hittills mest mest tomma ord och liten verkstad. Framförallt har man ingen framgång i att övertyga Afrika om att man har ärliga ambitioner, utan ses som de postkoloniala hycklare man är, medan Kina i egenskap av forna utvecklingsland tidigt odlade relationer med afrikanska länder.
Ett annat problem är att Väst är nedtyngt av krig, en konflikt som slukar enorma resurser samtidigt som ekonomin går i stå på grund av energikris och sanktioner som mest drabbar avsändaren. Det hjälper inte heller att Mellanöstern åter är på väg att explodera i en ny konflikt, vilket framförallt upptar USA:s fokus, men samtidigt kan bidra till att förstärka den redan omfattande flyktingströmmen till Europa samt inte minst väcka liv i det slumrande terrorspöket.
Väst har inte sökt fred med Ryssland, utan istället på eget bevåg framkallat konflikt genom expansion av den egna militärpakten. På samma sätt har man inte sökt bidra till en permanent fred i Mellanöstern, utan har konsekvent tagit Israels parti och – till skillnad från övriga världen – vägrat erkänna Palestina.
Nya sidenvägen.
USA har här här en lång historia av att söka regimskiften av olika slag i regionen, allt sedan statskuppen i Iran 1953 fram till dagens skuggkrig i Syrien och Jemen, men man har aldrig lyckats med vad man har företagit sig, utan istället grundlagt än mer konflikt, inte minst den terror som har spridit sig som en löpeld när stabila autokratiska system har omintetgjorts.
Kinas strategi är istället diplomati, och uppenbart är att man har framgång där USA och EU har gått bet i decennier. Det är så för att Beijing ses som en neutral part som inte har koloniala ambitioner och inte skiftar vänner över en natt.
Men en annan faktor är givetvis Kinas betydande ekonomiska inflytande, och ingen inbillar sig att Zhongnanhai här ägnar sig åt socialt arbete, utan man har naturligtvis egen vinning som ultimativt mål – ekonomiskt, diplomatiskt, kulturellt och politiskt – men det hindrar inte på något sätt att båda parter gynnas. Handel är inte ett nollsummespel, utan ett sätt att expandera kakan.
Medan bomberna smäller i Ukraïna och på Gaza, och Väst fortsätter att rasera, riva och förstöra, fortsätter Beijing att bygga pax sinica genom infrastruktur, frihandel och omfattande diplomatiska ansträngningar, och det tycks mig vara det vinnande konceptet i längden.
Moderaternas Carl Bildt hävdade under valrörelsen 1998 att kronan var en skvalpvaluta, det vill säga fluktuerade stort i förhållande till andra valutor. Utspelet syftade på att kronan emellanåt utsattes för spekulation av Soros och olika kapitalstarka investerare, som just 1998 och tidigare 1992.
Bildt vann inte valet, men Perssons sosseregim tog i vart fall intryck, varvid Riksbanken blev självständig i förhållande till regeringen. Tidigare hade penningpolitiken ofta nyttjats för politiska utspel av olika slag, inte minst i form av devalveringar i syfte att stärka konkurrenskraften, men sådan manipulation ogillas starkt av omvärlden.
Vid tiden förelåg fast växelkurs mot en valutakorg dominerad av US-dollar, men spekulationerna medförde att kronan blev flytande från 1992 under bankkrisen, samtidigt som marginalräntan höjdes till 500 %. Stora delar av Europa övergav på liknande vis fast växelkurs.
Kronan har emellertid fortsatt att skvalpa, beroende på valutans litenhet. Bildts förslag var att ingå i den monetära unionen, men Sverige valde som bekant bort det alternativt i en folkomröstning 2003. Just då stod kronan lågt i förhållande till euron, varför det kanske var lika bra.
Men nu är vi där igen, och en euro betingade häromdagen tolv kronor, vilket under tio års tid motsvarar en värdeminskning om 40 %. Förhållandet är likartat för dollar och andra valutor, och svenskarnas köpkraft blir därmed allt mer urgröpt. I kombination med hög inflation och stigande räntor gör det svenskarna till Europas nya fattighjon.
Kronan blöder mot euron.
För näringslivet är en svag krona alltjämt en konkurrensfördel, eftersom Sverige är exportberoende, men hushållen har inte så mycket nytta av det, då det mesta vi handlar ändå importeras, i allt från mat och kläder till elektronik.
Vän av ordning noterar att det ändå tenderar att gå upp och ned, och att de goda tiderna småningom kommer åter. Men det lär i så fall dröja, och det kronkursen signalerar är att omvärlden inte tror på svensk ekonomi.
I botten ligger en hägrande bostadsbubbla, våldsamma problem med segregation och utanförskap efter alldeles för stor immigration, och inte minst de energiproblem som ett flertal ministärer har åstadkommit genom att lägga ned kärnkraften. Alla dessa faktorer bidrar till att sänka svensk ekonomi för lång tid framåt. Exempelvis segregationen kommer att ta minst en generation att åtgärda, medan energiomställningen kommer att ta tio-femton år i anspråk, förutsatt att Miljöpartiet inte åter kommer i maktställning.
När kurvan väl vänder ned igen är det hög tid att ansöka om medlemskap i EMU, så att vi kan slippa denna återkommande berg- och dalbana. Det är då dags att begrava kronan, och för ändamålet behöver folket överhuvudtaget inte konsulteras – medlemskap är nämligen obligatoriskt enligt EU:s stadgar, och vi har därför redan sagt ja.
Att vi ändå står utanför beror inte så mycket på folkomröstningen, som att vi faktiskt inte uppfyller de formella kraven, ironiskt nog genom att låta kronan skvalpa. Ett delmål är således att knyta kronan till euro via ERM II, vilket bör ske när kronan småningom har börjat återhämta sig, på det att vi kan få en någorlunda bra utväxling.
Den icke folkvalda presidentskan von der Leyen aviserade i sitt linjetal en undersökning om huruvida kinesiska elbilar åtnjuter statssubventioner, vilket i så fall skulle föranleda åtgärder i form av handelstullar och andra mekanismer för att skydda den europeiska bilmarknaden. Sådan protektionism leder emellertid alltid fel, och är inte lösningen denna gång heller.
Kinesiska bilar har ännu ingen större andel i Europa, men möjligen fick von der Leyen och kompani skrämselhicka om man härförleden råkade bevista Münchens motormässa, där kinesiska företag som Nio, BYD med flera gjorde stora intryck på besökarna. Företag vars elbilar är tämligen överlägsna sina europeiska motsvarigheter i förhållande till pris.
Bryssels fråga är berättigad, nämligen hur Kina kan tillverka så mycket billigare än Europa. Svaret är dels att Kinas produktion har större volym och är mer strömlinjeformad än den europeiska, samt åtnjuter lägre kostnader för komponenter, arbetskraft och inte minst energi. Logistiken är helt överlägsen, samtidigt som man kontrollerar flödena av erforderliga mineraler som litium samt dominerar batterimarknaden.
En viktigare orsak är emellertid att Kinas elbilsindustri har fördelen av att ha uppstått från ingenting, medan den europeiska motsvarigheten är en transformation från den existerande industrin med förbränningsmotorer. Kina har aldrig haft förmåga att slå sig in på den mogna marknaden, men däremot snabbt tagit ledningen i den nya framväxande elbilsmarknaden, medan europeiska tillverkare lider av extra överhäng och gammalt bagage.
För en EU-regim som så ofta gapar om klimat och miljö vore det snarare en välgärning om billigare bilar från Kina kunde bidra till att snabbare ställa om den europeiska bilparken till eldrift, men uppenbarligen finns det viktigare värden, som att idka protektionism för att rädda utsatta industrier.
Vän av ordning kan tycka att det är en rimlig strategi, men den har aldrig fungerat tidigare, och kommer inte att fungera nu heller. Sverige subventionerade såväl varvs- som textilindustri för att möta konkurrensen från Östasien under 1970-talet, men vi har inte kvar vare sig konfektions- eller varvsindustri i någon betydande mening. Tysk och europeisk bilindustri riskerar att gå samma öde till mötes, så som tidigare europeisk elektronikindustri.
Kortfristigt kan sådana tullar balansera till tyska och andra europeiska märkens fördel, men förstås bara på den europeiska marknaden. Zhongnanhai kommer givetvis att ge ett reciprokt svar, varvid europeiska bilar erfar motsvarande prishöjning på den kinesiska marknaden. Effekten blir därför på totalen att europeiska företag missgynnas, och att Europa därmed än en gång drar nitlotten.
Det finns en given anledning till att Europa saknar den IT-industri som präglar USA och Kina, och mer allmänt saknar förmåga att attrahera kapital, stimulera startuppföretag och leda utvecklingen, och den orsaken stavas tung sovjetmässig reglering, höga skatter och inte minst tokhöga energipriser, som i ett slag kvaddar förutsättningarna för europeiskt näringsliv att konkurrera med omvärlden.
Det är den ordningen man ska angripa om man vill göra Europa mer konkurrenskraftigt, medan protektionism ofelbart leder till att industrier som inte kan hävda sig själva på den globala marknaden dör ut eller i vart fall reduceras till andra klassens aktörer. Europeiska bilmärken blir då lika inattraktiva som tidigare amerikanska, tekniska eftersläntrare som inte kunde konkurrera med Östasiens smartare och bränslesnålare bilar.
Den senare proceduren är för övrigt på väg att återupprepas i USA, där man medelst såväl statssubventioner som protektionistiska åtgärder i form av strafftullar, exportkontroll, marknadsförbud med mera söker hindra den kinesiska expansionen, även om EU inte tycks vilja straffa USA för dess subventioner, vars mekanism bland andra är att dra företag från Europa till USA.
Det är samma förfarande som man en gång tillämpade gentemot Japan, vars ekonomi man slutligen kunde knäcka medelst en märklig devalvering som bromsade japansk export och därmed gav upphov till en omfattande bubbla – de uppstår alltid när förväntningar om framtida tillväxt upphör.
Samma trick kan emellertid inte tillämpas mot Kina, och därför kommer motsvarande fuffens inte att löna sig. Enbart protektionism är som att pissa i sängen, och känns kanske skönt för stunden, men det blir ganska snart kallt och blött.
Bruttonationalinkomsten minskar med en procent på årsbasis, och därmed hör Sverige till de länder som har sämst tillväxt i världen. Bara sådana ädla stater som Belarus, Sudan, Syrien, Ukraïna och Afghanistan är sämre, och vårt land placerar sig på en förnedrande 168:e plats.
Samtidigt larmas det extra mycket på sina håll angående Kinas ekonomi, och de kretiner som sedan tjugo års tid förgäves har förfäktat hypotesen om landets omedelbart förestånde kollaps – 中国崩溃论 – har trott sig äntligen känna blodvittring. Men i verkligheten är Kinas svacka högst tillfällig, och därtill inte särskilt djup – man finns alltjämt i toppskiktet i världens tillväxtliga.
Nu är det förstås inte bara Sverige som går knackigt, utan hela Europa. Problemet är välkänt, nämligen energikris plus de sanktioner som drabbar oss mer än mottagaren i Moskva – Ryssland har istället 4.9 % tillväxt. Om Tyskland och övriga Europa harvar, så går även vår export dåligt, eftersom vi är underleverantörer till den europeiska industrin.
Tyskland har i sin tur, tillsammans med en rad andra stater, sökt fjärma sig från «beroendet» av Kina, vilket ger dyrare råvaruimport och en ömsesidigt försämrad balans. Kinas exportproblem beror alltså på Tyskland och vice versa, i vad som kan kallas en lose–lose-situation. Även om Sveriges direkta handel med Kina är mindre i sammanhanget, beror vi alltså indirekt av den fullständiga dårskap som försiggår på sina håll.
Men Sverige har även sina egna problem, varav ett är svag kronkurs. Nu betalar vi priset för att inte ha tagit steget in i (den obligatoriska) valutaunionen, och som så ofta förr bedrar snålheten visheten när Soros-typer världen över spekulerar med den volatila svenska skvalpvalutan. I och för sig gynnar låg kronkurs exportindustrin, vilket håller nere den stora arbetslösheten något, men Sverige är inte det stora exportlokomotiv man utgjorde fordom, utan har i allt väsentligt expanderat i offentlig sektor och tjänstesektorn.
Resultatet är betydligt högre inflation än i övriga Europa, och enskilda konsumenter och låntagare får alltså pröjsa kalaset, alltmedan storfinansen och den moderata godsadeln håvar in storkovan och njuter av kråset som aldrig förr. Regeringsskiftet är redan spikat, och den handlingsförlamade moderatregimen verkar knappt bry sig om ekonomin, givet att enbart Nato tycks finnas i blickfältet.
Under moderatjuntans första regeringsår har hushållen därför för varje kvartal fått se sina disponibla inkomster urgröpas, en stagnation som vi inte har sett sedan 1990-talets krisår. Se där priset för att frysa för Zelenskyj, bero av vindkraft i stiltje samt lägga pengarna på invandring, woke, radikalfeminism och allt annat som inte gynnar svensk tillväxt.
Sveriges tillväxt är bland de sämsta i världen, samtidigt som inflationen är bland de högsta. Den kombon är ett recept för en ultrasnabb resa nedåt i välståndsligan.
