Demokratin framställs alltid som det mest överlägsna av system, även om den tesen egentligen är underordnad den större sanningen att det system som för närvarande är implementerat (i Väst) är det allra bästa och förstås «universellt» giltiga. Således utgjorde tillförne kristen hierokrati världens förnämsta system, och om Hitler hade vunnit kan vi vara helt säkra på att Tredje rikets politiska system hade omhuldats sammaledes, samt förstås propagerats av statsmedier och missionerats världen över av diverse organisationer.
Men i verkligheten rynkar allt fler länder på näsan åt demokratin, som inte upplevs riktigt så attraktiv som den framställs. Man kunde a priori annars föreställa sig att ett så förment överlägset system med enkelhet skulle vinna framsteg världen över, och inte vara i behov av bombliberalism, amerikansk färgrevolution, sanktionspolitik och andra folkrättsligt tveksamma instrument för att vinna gehör.
Så varför går demokratin kräftgång, och varför måste vi ständigt försvara detta system medelst indoktrinering i skola och andra sammanhang samt «skydda oss» mot utländsk påverkan genom att kompromissa med demokratiska grundprinciper kring informationsfrihet? Vilket värde har ett så skört system egentligen?
De demokratiska revolutionerna i världen uteblir för att man genomskådar systemet som ett slags diktatur – eller demokratur – under amerikansk hegemoni omfattande ett synnerligen skirt virtuellt flor av folkstyre, med konsekvenser som inte är kulturellt kompatibla eller på annat sätt önskvärda, exempelvis skogstokig *2SHBTQIAP++-ideologi, massimmigration, kulturkrig och inte minst ständiga tvära kast i den förda politiken. Väst framstår i denna optik och med denna perception ofta som ett veritabelt dårhus, som man då rakt inte vill emulera.
Den demokratiska komponenten är samtidigt starkt begränsad, i så måtto att folket i egenskap av kollektiv massa periodiskt kan lägga sin röst på partier, vars godtyckligt utsedda representanter därefter har fri beslutslejd. Skillnaden gentemot den auktoritära diktaturen är hårfin, och demokrati av detta slag kan mest förstås som en form av tunn fernissa på auktoritär grund. I praktiken har du och jag ingen som helst medbestämmanderätt, och vi är därmed blott skattskyldiga undersåtar till en skara kokainsnortande ledamöter i det horhus vi benämner riksdagen.
En sådan lallande pajas som ägghuvudet Bohlin kan knappast kallas «folkvald», utan han är likt majoriteten partivald, oklart på vilka grunder – knappast meritokratiska. Det är inte heller folket som har valt statsminister Kristersson, utan han är indirekt utsedd av de partivalda representanter vars mandat folket kollektivt har fördelat. Det förhåller sig likadant i EU, där drottning Ursula är så långt från folket som någonsin forna kungligheter.
Partierna förbinder sig som »motprestation» att under mandatperioden genomföra ett antal vallöften, vars exekvering lämnar mycket i övrigt att önska, samtidigt som man har fria händer att agera i övrigt utan att konsultera folket. Därför har vi nu åter en situation där en borgerlig regering ämnar implementera rödgrönrosa politik, trots massiv kritik i de egna leden bland politiker och ledarskribenter. Det spelar alltså ingen roll vem som regerar, resultatet blir ändå ungefär det samma, plus minus någon femtioöring i skatt.
Reformen i fråga, om juridiskt könsbyte utan psykiatrisk diagnos om könsdysfori, därtill för minderåriga, är således inte demokratiskt legitim, och på samma sätt förhåller det sig med en omfattande skara märkliga beslut som har fattats genom åren. Var det i enlighet med folkviljan att stänga ned kärnkraftverk i förtid och äventyra energiförsörjningen? Var det verkligen folkets vilja att på kort tid släppa in en miljonhövdad skara långväga migranter?
Den svenska demokratin brukar betecknas som såväl «deliberativ» och representativ som «liberal», men en folksuverän regim där partipiskan viner i det gummistämpelparlament som riksdagen utgör uppfyller inte kriterierna för detta. Sverige har helt enkelt inte den liberala demokratins kännetecken i maktdelning i tre grenar, och särskilt saknas en konstitutionsdomstol med vetorätt. Lagrådets rekommendationer kör man regelmässigt över, som då gymnasieamnestin för afghanska migranter klubbades – folkets vilja, i enlighet med grundlagen?
Om detta är demokrati, kan vi faktiskt vara den förutan. Det finns i min optik ingen egentlig skillnad mellan diktatur och denna form av demokrati, ty i båda fallen är det en liten mer eller mindre självutnämnd elit som styr tämligen godtyckligt. Den renodlade diktaturen förefaller till och med snäppet bättre, i så måtto att man under upplyst despoti har snabba beslutsvägar – så länge despotin verkligen är upplyst, vill säga.
Men det finns faktiskt ett betydligt bättre system, som uppfyller kraven om folklig representation och maktdelning, nämligen direktdemokrati i schweizisk eller annan tappning. Die Schweiz måste förstås som världens stabilaste nation tillika politiska system, där folket har principiell vetorätt över samtliga lagar och framförallt ändringar i konstitutionen, samt därtill har rätt att själv framföra lagförslag under folkomröstnings bindande beslut.
Man kan förstå att de partipolitiska diktaturklubbarna i övriga Europa inte vill släppa sin makt, men för den som förespråkar demokrati på allvar är direktdemokrati den enda godtagbara lösningen. I jämförelse är alla andra system auktoritära, i så måtto att en liten klick kan fatta fullständigt huvudlösa beslut utan folkets överprövning eller andra kontrollinstanser.
Ironin har här att Schweiz redan har en lag (2022) om juridiskt könsbyte av det slag som nu är föremål för «deliberation» i den svenska riksdagen, och att man likt Tyskland har beslutat om att stänga ned kärnkraften (2034), men saken dröjer sig alltså inte om de politiska resultaten i sig, utan om den demokratiska legitimiteten. I Schweiz kan man visserligen förlora i omröstning om den egna politiska ståndpunkten, men i Sverige kan man inte ens delta utan får ställa sitt hopp till att fäbodjäntan Ebba Busch inte plötsligt byter fot.
