Kategori: Filosofi

Entovegansk agenda

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-04-09T13:23:52+02:00 CEST

Jordens befolkning har passerat åtta miljarder, och med tillskott av ytterligare tre miljarder afrikaner fram till sekelskiftet förväntas populationen plana ut kring elva miljarder, för att därefter sakta minska. Människan har då inte bara fyllt sin ekologiska nisch, utan lever sedan länge över sina tillgångar, inte helt olikt hur virus fortplantar sig.

Detta för med sig allt större konsekvenser, som att mer skog måste skövlas för att ge mark åt grödor, varvid naturliga habitat trängs ut och ger upphov till närmare kontakt mellan människa och tidigare isolerade arter. Artdöden härjar, samtidigt som zoonotiska virus lättare korsar den mänskliga barriärern och ger upphov till nya slags pandemier – corona var härvidlag bara en aptitretare.

Ytterligare ett problem rör energi, givet att de fossila energislagen är en ändlig resurs. Sol-, vind- och vattenkraft i all ära, men sådana källor duger inte för att producera konstgödsel, som över hälften av världsbefolkningen beror av för sin blotta existens. Det finns inte heller någon ekonomiskt hållbar metod för att producera betong, stål och plast utan fossila bränslen, samtidigt som modern infrastruktur är byggd på denna materiella grund. Elva miljarder människor kan inte bo i trähyddor.

Därtill kommer förstås klimatförändringar, som många menar är det största av alla problem. Ju fler människor vi blir, desto fler ton koldioxid kommer att spottas ut i atmosfären, och desto varmare kommer jordens klimat att bli. Men det blir även en fuktigare värld, med fler ytor som öppnas för jordbruk och habitat, och människan i egenskap av ekvatordjur kommer över generationer enkelt att anpassa sig till en varmare värld – det är därför en mindre svårighet i sammanhanget.

De ovan skissade problemen är emellertid samtliga en funktion av volym, det vill säga storleken på världens befolkning. Det kan då tyckas vara en rimlig ambition att söka begränsa denna population med politiska medel, även om det a priori förefaller vara omöjligt att ena världens länder om sådana mål.

Detta för att befolkningtillväxt är en traditionell förutsättning för ekonomisk tillväxt, och ingen är villig att kompromissa om materiell välfärd, allra minst den fattigare delen av jorden, och inte heller den rika. Det ses som en både religiös övertygelse att populera jorden («föröken eder») och en mänsklig rättighet att få sätta till världen så många barn man vill utan att behöva tänka på konsekvenser för nästan, det vill säga kollektivet – det är en underlig etik.

Därmed måste resursfördelningen lösas på annat vis, och den enda möjligheten som då står till buds är att offra kvalitet för kvantitet. Ju fler människor vi blir, desto mer måste vi tränga ihop oss i förtätade storstadsområden, snåla med vatten och mat samt bli allt effektivare i att inte puffa ut mer växthusgaser. Vi måste alla ned på indisk nivå eller lägre för att de så kallade klimatmålen ska nås, oaktat att de övriga problemen med skogsskövling, artdöd, zoonotiska virus, konstgödsel och beroendet av betong och stål inte löses med en sådan ansats.

Det är under sådant tunnelseende klimatpolitiken verkar, och det är med den en lång rad underliga fenomen har uppstått. Till dessa hör entovegoagendan, ansatsen att människan av klimatskäl måste äta en allt «grönare» kost och därmed minska på köttet i motsvarande grad, eller i förekommande fall växla ned kvalitet i kött ytterligare ett snäpp genom att konsumera insekter längre ned i näringskedjan.

Den nya tidens entokapitalist kompletterar sojabönor med insekter.

Tanken är att uppfödning av insekter kan ske mer effektivt i klimathänseende och därmed reducera utsläppen med hälften i förhållande till kyckling och svin, men i verkligheten har man ingen aning om hur industriell uppfödning i stor skala påverkar den parametern, än mindre hur det slår mot ekosystemen i stort. Det är ett vanskligt experiment.

Än mer futil är tanken att man ska kunna producera «konstgjort kött» av ihoplimmade sojarester i ultraprocess på ett sätt som är mer effektivt än den mekanism i kretslopp naturen har vaskat fram genom evolution under miljarder år. Den hälsovådliga smörja man framställer kommer i vart fall inte på långa vägar att kunna mäta sig med äkta vara i näringshänseende, utan blir ett slags utfodring av människor som alternativ till riktig föda.

I båda fallen söker man samtidigt emulera köttet i smak och textur, det vill säga framställa «konstgjort kött» medelst insekter eller vegetariska komponenter i ultraprocess, för att på så sätt vänja människor vid den nya utfodringen. Man vill reducera en sedan tusentals år etablerad matkultur till en fråga om smak och förnimmelse, det vill säga lura hjärnan tro att man äter biff istället för nedmalna dyngbaggar och gräshoppor – I know this steak doesn’t exist. I know that when I put it in my mouth, the Matrix is telling my brain that it is juicy and delicious.

Å andra sidan har kommersiella krafter i maskopi med staten redan lurat människan att äta flingor, snabbmat och annan ultraprocessföda, med givna konsekvenser i allt mer utbredd fetma och välfärdssjukdomar. Grunden är därför redan lagd för att ytterligare reducera de skattskyldiga människoslavarna till simpla produktionsenheter som utfodras på billigaste vis och därmed blir maximalt lönsamma för de amerikanska producenterna av sojabönor och andra intressenter i kedjan.

Skattskyldig produktionsenhet utfodras med insekter, sojabönor och semaglutid.

Till dessa hör förstås det medicinindustriella komplexet, som täljer guld med pennkniv genom att sälja Ozempic, statiner och andra droger för att kompensera för fetman och sjukdomarna, på ungefär samma sätt som man ger grisar och höns antibiotika och tillväxthormon. Det är dubbelt klirr i kassan för de många producenterna av ultraprocessad föda och läkemedel – båda sorterar i USA för övrigt under ett och samma departement (FDA).

Det gör alltså inte så mycket om du blir sjuk, så länge man kan underhålla symptomen med någon medicinsk brygd. Det viktiga är att du hålls vid liv och är någorlunda funktionell, på samma sätt som värphönan på antibiotika och tillväxthormon, på det att människopopulationen kan maximeras och därmed ge högsta möjliga avkastning till dem det berör. Det är vad det dröjer sig om, och därför ska du utfodras med larver, industriell fröolja och «vegokorv».

Svensk regimtelevision är inte oväntat en tung förespråkare av entovegoagendan.

Europa Filosofi Liberalism Politik

Demokraturens bräckliga tillstånd

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-04-07T12:10:52+02:00 CEST

Demokratin framställs alltid som det mest överlägsna av system, även om den tesen egentligen är underordnad den större sanningen att det system som för närvarande är implementerat (i Väst) är det allra bästa och förstås «universellt» giltiga. Således utgjorde tillförne kristen hierokrati världens förnämsta system, och om Hitler hade vunnit kan vi vara helt säkra på att Tredje rikets politiska system hade omhuldats sammaledes, samt förstås propagerats av statsmedier och missionerats världen över av diverse organisationer.

Men i verkligheten rynkar allt fler länder på näsan åt demokratin, som inte upplevs riktigt så attraktiv som den framställs. Man kunde a priori annars föreställa sig att ett så förment överlägset system med enkelhet skulle vinna framsteg världen över, och inte vara i behov av bombliberalism, amerikansk färgrevolution, sanktionspolitik och andra folkrättsligt tveksamma instrument för att vinna gehör.

Så varför går demokratin kräftgång, och varför måste vi ständigt försvara detta system medelst indoktrinering i skola och andra sammanhang samt «skydda oss» mot utländsk påverkan genom att kompromissa med demokratiska grundprinciper kring informationsfrihet? Vilket värde har ett så skört system egentligen?

De demokratiska revolutionerna i världen uteblir för att man genomskådar systemet som ett slags diktatur – eller demokratur – under amerikansk hegemoni omfattande ett synnerligen skirt virtuellt flor av folkstyre, med konsekvenser som inte är kulturellt kompatibla eller på annat sätt önskvärda, exempelvis skogstokig *2SHBTQIAP++-ideologi, massimmigration, kulturkrig och inte minst ständiga tvära kast i den förda politiken. Väst framstår i denna optik och med denna perception ofta som ett veritabelt dårhus, som man då rakt inte vill emulera.

Den demokratiska komponenten är samtidigt starkt begränsad, i så måtto att folket i egenskap av kollektiv massa periodiskt kan lägga sin röst på partier, vars godtyckligt utsedda representanter därefter har fri beslutslejd. Skillnaden gentemot den auktoritära diktaturen är hårfin, och demokrati av detta slag kan mest förstås som en form av tunn fernissa på auktoritär grund. I praktiken har du och jag ingen som helst medbestämmanderätt, och vi är därmed blott skattskyldiga undersåtar till en skara kokainsnortande ledamöter i det horhus vi benämner riksdagen.

En sådan lallande pajas som ägghuvudet Bohlin kan knappast kallas «folkvald», utan han är likt majoriteten partivald, oklart på vilka grunder – knappast meritokratiska. Det är inte heller folket som har valt statsminister Kristersson, utan han är indirekt utsedd av de partivalda representanter vars mandat folket kollektivt har fördelat. Det förhåller sig likadant i EU, där drottning Ursula är så långt från folket som någonsin forna kungligheter.

Partierna förbinder sig som »motprestation» att under mandatperioden genomföra ett antal vallöften, vars exekvering lämnar mycket i övrigt att önska, samtidigt som man har fria händer att agera i övrigt utan att konsultera folket. Därför har vi nu åter en situation där en borgerlig regering ämnar implementera rödgrönrosa politik, trots massiv kritik i de egna leden bland politiker och ledarskribenter. Det spelar alltså ingen roll vem som regerar, resultatet blir ändå ungefär det samma, plus minus någon femtioöring i skatt.

Reformen i fråga, om juridiskt könsbyte utan psykiatrisk diagnos om könsdysfori, därtill för minderåriga, är således inte demokratiskt legitim, och på samma sätt förhåller det sig med en omfattande skara märkliga beslut som har fattats genom åren. Var det i enlighet med folkviljan att stänga ned kärnkraftverk i förtid och äventyra energiförsörjningen? Var det verkligen folkets vilja att på kort tid släppa in en miljonhövdad skara långväga migranter?

Den svenska demokratin brukar betecknas som såväl «deliberativ» och representativ som «liberal», men en folksuverän regim där partipiskan viner i det gummistämpelparlament som riksdagen utgör uppfyller inte kriterierna för detta. Sverige har helt enkelt inte den liberala demokratins kännetecken i maktdelning i tre grenar, och särskilt saknas en konstitutionsdomstol med vetorätt. Lagrådets rekommendationer kör man regelmässigt över, som då gymnasieamnestin för afghanska migranter klubbades – folkets vilja, i enlighet med grundlagen?

Om detta är demokrati, kan vi faktiskt vara den förutan. Det finns i min optik ingen egentlig skillnad mellan diktatur och denna form av demokrati, ty i båda fallen är det en liten mer eller mindre självutnämnd elit som styr tämligen godtyckligt. Den renodlade diktaturen förefaller till och med snäppet bättre, i så måtto att man under upplyst despoti har snabba beslutsvägar – så länge despotin verkligen är upplyst, vill säga.

Schweiz – ett stabilt föredöme, i praktiken världens enda verkliga demokrati.

Men det finns faktiskt ett betydligt bättre system, som uppfyller kraven om folklig representation och maktdelning, nämligen direktdemokrati i schweizisk eller annan tappning. Die Schweiz måste förstås som världens stabilaste nation tillika politiska system, där folket har principiell vetorätt över samtliga lagar och framförallt ändringar i konstitutionen, samt därtill har rätt att själv framföra lagförslag under folkomröstnings bindande beslut.

Man kan förstå att de partipolitiska diktaturklubbarna i övriga Europa inte vill släppa sin makt, men för den som förespråkar demokrati på allvar är direktdemokrati den enda godtagbara lösningen. I jämförelse är alla andra system auktoritära, i så måtto att en liten klick kan fatta fullständigt huvudlösa beslut utan folkets överprövning eller andra kontrollinstanser.

Ironin har här att Schweiz redan har en lag (2022) om juridiskt könsbyte av det slag som nu är föremål för «deliberation» i den svenska riksdagen, och att man likt Tyskland har beslutat om att stänga ned kärnkraften (2034), men saken dröjer sig alltså inte om de politiska resultaten i sig, utan om den demokratiska legitimiteten. I Schweiz kan man visserligen förlora i omröstning om den egna politiska ståndpunkten, men i Sverige kan man inte ens delta utan får ställa sitt hopp till att fäbodjäntan Ebba Busch inte plötsligt byter fot.

Buddism Filosofi Kultur Politik

If it makes you happy, then why the hell are you so sad?

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-03-23T02:26:30+01:00 CET

Svenskarna ska tydligen vara det fjärde lyckligaste folket i världen, enligt det årliga «lyckoindexet». Snäppet över hamnar Finland, Danmark och Island, vilket tycks indikera en nordisk trend. Ja, Norge finns på sjunde plats, och föga förvånande finns det mest västländer i topplaceringarna i övrigt.

Detta för att det man egentligen mäter är social välfärd, valfrihet (i socialliberal mening), bruttonationalprodukt, livslängd, «upplevd» korruptionsgrad samt «generositet», vad det sistnämnda nu kan tänkas innebära. Alltså samma slags självuppfyllande lista som för diverse demokratiindex, där man vill påvisa att västländer ju är överlägsna alla andra samhällssystem.

Varför man kallar det för «lyckoindex» är dock höljt i dunkel, då lycka är en kortvarig euforisk känsla som inte går att upprätthålla över tid, annat än hos frikyrkliga pajasar och andra med någon sorts psykiatrisk diagnos. Rapporten i fråga är emellertid ymnigt strösslad med de sedvanliga ständigt leende människorna, denna förunderliga strävan att alltid framstå som glad och positiv.

Men om svenskarna är så jävla lyckliga, varför anser då inte ens en av tio att landet är på väg år rätt håll, och omvänt, varför tycker då tre fjärdedelar att utvecklingen i Sverige går käpprätt åt helvete? Siffrorna kommer från en SOM-presentation, i vilken man tydligen inte kände till rönen om svenskarnas euforiska tillstånd.

Hela åttionio procent tycker att ekonomin har försämrats under året, medan bara en procent anser att den har förbättrats. Den där procenten lär utgöra hela felmarginalen, eftersom det är ett objektivt faktum att svenskarna har tappat tio procent av sin realinkomst och att landet är i recession. Men det blir man kanske bara lyckligare av?

Oro är kanske också en säker grund för lycka, och hela sjuttiofyra procent av svenskarna oroar sig numera för den organiserade brottslighet som har lamslagit samhället. Man oroar sig även för «situationen i Ryssland», samtidigt som nativiteten sjunker till ny bottennivå – vi är så lyckliga att vi inte längre vill ha barn, av oro för «klimatet» och annan medialt inducerad dårskap.

Särskilt gäller att de unga i generation Z är synnerligen oroliga, och inte alls lika lyckliga som i äldre generationer. Svenska ungdomar hamnar här på plats arton i samma index, och det är klart att om man dagarna i ända har identitetskris angående vilka «pronomen» man bör använda och i övrigt tror att världen ska «gå under» i «klimatkris», så har man det kanske inte så lätt.

Svenskarna är så vana vid att det ständigt prisade Skatteverket lägger rabarber på långt över hälften av inkomsterna, att man lika glatt ger bort pengarna till mer nyanlända banditer. Detta är kanske vad som menas med «generositet» i lyckoindex?

Förmodligen hade man fått en sannare profil med andra kriterier, varvid det buddistiska Östasien hade hamnat betydligt högre än det prozac- och ozempicknarkande Västerlandet tyngt under krig, woke och recession. Förgängliga ting som «lycka» är i den samhällsmodellen inte det förhärskande paradigmet, utan snarare att finna en lågpunkt i det allestädes närvarande smålidandet i vardagen, ett slags mininirvana av resiliens.

I en annan mätning brukade Kina toppa listan, men det går naturligtvis inte för sig, så man strök helt sonika landet. På samma manér har man i en annan mätning strukit ettan Hongkong över världens friaste ekonomier. Detta är Västs modus operandi, att ständigt frisera data för att passa narrativet.

Film Filosofi Kultur Politik

白左 – vit vänster

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-03-19T04:40:20+01:00 CET

Första rutan i filmen är en varning om att scener med tobaksrökning förekommer, och en senare räkning visar att detta är med sanningen överensstämmande, såtillvida att en (1) person håller en (1) cigarett med munstycke i en (1) enstaka scen. Tydligen ska detta kunna chockera samtiden så mycket att en förhandsvarning är befogad.

Filmens egentliga handling inleds därefter med en kvinnas självmord, för att raskt följas av tämligen sadistiska scener med skalpeller huggna i ögon, samt en kanske inte helt politiskt korrekt syn på prostitution under den tirad av sex- och nakenscener som följer. Men det var rökningen man ville höja ett varningens finger för…

Verket i fråga är fantastiska Poor things, som utöver distributörens – denna gång inte Disneys – märkliga fadäs förstås är genial. Man kunde kanske ha överseende med sådana triggervarningar, popups och allsköns annan woke om det inte vore för att de är allestädes förekommande i alla upptänkliga sammanhang, som om människor inte vore utrustade med eget sunt förnuft och förmåga att tolka skildringar i kulturen.

Därtill kommer denna märkliga kognitiva dissonans av att varna för helt alldagliga företeelser – en tredjedel av världens befolkning är faktiskt rökare – samtidigt som man ser mellan fingrarna avseende tämligen grovt våld. Numera är det den inte helt progressiva vänstern som står för vansinnet, medan fordom den kristna högern ville varna för en naken bröstvårta mellan de många massakrerna under tevekvällen.

Bella står i begrepp att hoppa från en bro.

Inte för att en rökande kärring från 1800-talet skulle kunna förleda ungdomen att ta upp rökning, men möjligen är det så att varningstexterna i sig utgör incitament därför, på samma sätt som de störtlöjliga klistermärkerna med «parental advisory» och varningar för «explicit content» i själva verket blev ett kvalitetsmärke för musik.

Men förmodligen är det inte konträra vapande rebeller i tonåren man har i åtanke, utan mer ömtåliga snöflingor i generation Z som under inflytande av bokstavskombinationer av allsköns slag skulle kunna få en ångest- och gråtattack av att se en cigarett, samtidigt som man förmodligen likt huvudpersonen Bella skulle hånskratta åt diverse kirurgiska ingrepp – den kognitiva förmågan är på ungefär samma nivå.

Den förhatliga scenen som kan tänkas förleda ungdomen eller orsaka trauma hos åskådaren.

Det är dessa underliga och synnerligen störda fenomen som gör mig övertygad om att Västerlandet står inför sin snara undergång, ty ett folk som behöver triggervarningar för att kunna handskas med kulturen (eller universitetsstudier) lär i längden inte kunna hantera en verklighet med blodigt krig i Ukraïna eller ett veritabelt folkmord i Gaza – Putin har under sådana omständigheter fri lejd över hela Europa, och bortklemade jordgubbssoldater som viftar med regnbågsflaggan lär inte ens kunna fungera som habil kanonmat.

Kulturen är nu sådan att den ska chockera och röra om i känslolivet, och den ska bjuda på besinningslöst underhållningsvåld, nämligen som substitut för verkligt våld. Det är så kulturen har fungerat sedan Homeros tid, och det går helt enkelt inte att föreställa sig en uppsättning av Shakespeares verk med inledande triggervarning; det skulle spoliera hela pjäsen.

Kanske är det därför jag numera dras allt mer till sydkoreansk, japansk och kinesisk film, ty sådan föregås aldrig någonsin av varningar av något som helst slag, trots att de emellanåt består av helt groteska skildringar. Röker, super och svär gör man dessutom konstant, och man känner inte begreppet woke annat än som en teoretisk konstruktion under beteckningen 白左 (baizuo) eller vit vänster – med bibetydelsen idiot.

Europa Filosofi Kultur Politik Ryssland USA

Vårt sätt att leva

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-03-09T13:40:23+01:00 CET

Tydligen har Sverige anslutit sig till Nato för att skydda vårt sätt att leva, en underlig amerikanism (our way of life) som i politiken upprepas ad infinitum tillsammans med motsvarande plattityder, som våra värden eller den regelbaserade världsordningen. De halvkvädna och luddiga begreppen definieras emellertid aldrig, utan förutsätts vara implicit givna.

Men en sak är säker: Magdalena Anderssons sätt att leva har ingenting att göra med mitt sätt att leva, och hennes samhälle, hennes värden och hennes världsbild har inte heller mycket gemensamt med mina motsvarigheter. Outtalat här är således en modern sekulär form av cuius regio, eius religio, att undersåtarna med automatik omfattas av monarkens (statsministerns, etablissemangets, Bryssels) tro och världsåskådning.

Man kan annars elementärt konstatera att vårt sätt att leva har rubbats i sina grundvalar under de senaste decennierna, och ett folk har aldrig varit så hunsat i att tvingas förändra sitt sätt att leva för att ge plats åt en oönskad miljonhövdad skara utsocknes migranter. Den svenska kulturen har redigerats, ord har förbjudits, hälsningsgester har deklarerats vara diskriminerande och folket har anklagats för att vara genomrasistiskt.

På motsvarande sätt förhåller det sig med *2SHBTQIAP++ och transagendan, en vänsterextremistisk rörelse som har implementerats uppifrån och ned med sedvanlig social ingenjörskonst. Man kan annars vara tämligen säker på att folket hellre hade sett en tandvårdsreform än att könsdysforiska element ska erhålla könskorrigerande vård eller att man i gängkriminalitetetens spår satsar stort på traumakirurgi.

Vårt sätt att leva har även hotats av islamistiska celler inympade i det svenska och europeiska samhället under stort inflöde av migranter undan amerikanska krig. Terrornivån är konstant förhöjd, och folket uppmanas att inte gå med hörlurar. Utanförskapsområden har vuxit upp som svampar ur jorden, och med dem har kommit omfattande kriminalitet, sexuellt våld och kulturell friktion. Kvinnor drar sig numera för att gå ensamma om kvällen. Vårt sätt att leva?

Under tvåhundra år av alliansfrihet kunde Sverige utvecklas efter egen vilja och i egen regi, och vi blev ett demokratiskt land utan bombliberalism eller andra påtryckningar. Vi hade frihet att välja och att uttrycka oss fritt avseende omvärlden, och gick inte i någons ledband. Hot fanns från Tyskland, men ingen allians hade räddat oss ur den kalamiteten, utan tvärtom dragit in oss i stridigheterna.

Hot från Ryssland har inte förelegat överhuvudtaget sedan 1815, och det faktum att Moskva gör anspråk på hävdvunnet ryskt territorium – historiskt kärnområde i Kievrus – ändrar inte på detta faktum. Däremot blir vi med automatik rysk måltavla när vi ansluter oss till en aggressiv militärpakt som ständigt utökar sin östgräns mot Ryssland.

För att komma i fråga för medlemskapet har vi tvingats kompromissa med vårt sätt att leva, nämligen genom att lägga sordin på den egna utrikespolitiken, självcensurera samt inte minst krypa för diktatorn i Ankara. Rättsstatens principer kastades ut genom fönstret när domstolar gick på politikens linje i att utvisa förmenta terrorister till den islamistiska skurkstaten.

Den anpassningen fortskrider när vi knyts allt hårdare till det amerikanska imperiet, och vi binder därmed ris för egen rygg. Vårt sätt att leva begränsas till det amerikanska sättet att leva, som nog inte ska ses som vare sig fördömligt eller uppbyggligt. Med Washingtons hållhakar blir vi inlåsta i en given mall, och har inte längre frihet att själva välja inriktning. Det är en form av förslavning eller suzerän underkastelse i vasallskap, och därmed ännu ett fatalt politiskt misstag.