Före epoken tappade Televerket utvalda linor på telenätet såframt man ville ha span på något element, och särskilt då i internationell trafik. Med internets ankomst uppstod emellertid betydligt fler möjligheter till privat och framförallt krypterad kommunikation, inom riket och i världen, vilket försvårade för regimen att vid behov avlyssna medborgarna.
På förekommen anledning inledde Sverige därför i maskopi med Five eyes under amerikansk ledning ett arbete med att dana lagstiftning för att låta all internettrafik passera ett nationellt filter, främst i syfte att studera metadata för utvalda personer och grupper, det vill säga vem som kommunicerar med vem, när, var och hur.
FRA-lagen klubbades trots massiva protester, men frågan är hur effektiv den har varit, annat än i att låta amerikanska organ få en direktkanal in i svensk kommunikation. Ett antal spionskandaler har passerat revy under åren, bara för att sedermera begravas i utredningar – man kan ändå inte göra något åt saken.
Som bekant får regimen inte bukt med buset, vilket beror på att dem det sägs beröra alltid anpassar sig genom att förändra kommunikationssätt (även politiker lägger luren i mikron för att skaka av sig jänkarna). Härav har man tagit rygg på kinesisk lagstiftning genom att kräva registrering av kontanta mobilabonnemang i syfte att förebygga anonym kommunikation och få åtkomst till eftertraktade metadata.
I vissa fall har man även lyckats penetrera krypterad kommunikation genom att placera lämplig programvara på servrar, för att på så sätt avläsa meddelanden innan krypteringsfasen. Härmedelst har man kunnat spränga ligor som har nyttjat Encrochat och andra särskilda metoder för kommunikation.
Men vanligtvis rår man inte på krypterade tjänster, och regimer i främst Australien och USA har därför länge bedrivit ett frenetiskt arbete för att få till stånd bakdörrar så att man vid behov ska kunna tappa information. Det har alltid stupat på att det skulle omkullkasta den fundamentala säkerheten på internet och öppna upp för massiv ekonomisk brottslighet, eftersom buset snabbt skulle lära sig nyttja sådana bakdörrar.
Allehanda regimer har därför behjärtat andra metoder i syfte att komma åt medborgarnas kommunikation, och en gängse murbräcka för sådana ändamål är att i namn av bekämpning av övergreppsmaterial begära åtkomst till information av den som tillhandahåller den krypterade tjänsten. Chat Control (formellt CSAR) är en sådan mekanism, och den har i reviderad version 2.0 just klubbats av det skälmaktiga skökohus som Riksdagen utgör.
Därmed har man lämnat grönt ljus till sovjetregimen i Bryssel att implementera lagförslaget, om det skulle vinna stöd av en majoritet. Inte förvånande är det sossen Ylva Johansson som är upphovsman till eländet, och inte heller är det särskilt överraskande att EU-kommissionen har välkomnat mekanismen. Europeiska unionen är som bekant ett byråkratiskt monster som reglerar ihjäl istället för att uppmuntra innovation.
Det är dock inte bara det gängse kriminella slöddret som anpassar sin verksamhet efter förutsättningarna, utan så även peddona. Försåvitt det inte gäller ett särskilt lågbegåvat klientel som utgör lågt hängande frukt förekommer inte kommunikation kring övergreppsmaterial på den öppna delen av nätet, utan sker över protokoll, appar och VPN-tjänster som inte är delaktiga i regimens massövervakningsschema, och i förekommande fall även på darknet.
Därtill är den AI som är ägnad att skanna av bilder, länkar och annat material fullständigt genomusel, med mycket låg träffprocent. Man trålar här kommunikation i de stora vattenstråken, men får en mager fångst, inte minst för att sådana fula fiskar inte lurar i dessa klara vatten, men även för att metkroken är rostig och fångstnätet trasigt.
Att man ändå går vidare med detta debacle till lagförslag beror alltså på att syftet inte är att fånga fula fiskar, utan att få in en fot bakom krypterade tjänster för att småningom kunna övervaka all kommunikation på de stora motorvägarna. Det är inte buset man här vill åt, utan dig och mig. Man vill veta hur strömningarna sker, och framförallt vilka grupperingar och personer man bör punktmarkera för att kunna kontrollera narrativet i allehanda politiska frågor, som migration och vaccin.
Man motiverar detta första steg med att vilja bekämpa «barnpornografi», men kommer i sedvanlig ändamålsglidning vidga domänen godtyckligt, om än i namn av «brottsbekämpning». Vad som är brott i framtiden är inte gott att veta, men det lär räcka med att vara medlem i fel slags organisation eller att ha fel slags åsikter.
Den naive, den godtrogne och den korkade säger här i kör att den som har rent mjöl i påsen minsann inte har något att dölja. Men det är trivialt inte sant, eftersom vi här inte pratar om öppen kommunikation, utan om just dold privat sådan i slutna rum och i enskild chatt. De högst privata bilder du skickar till din partner eller tilltänkta sådan skickas även till regimen, och är därför inte längre privata.
Nutilldags oroar man sig för den «personliga integriteten» i fråga om kameraövervakning på allmän plats, samtidigt som man med ett penndrag i det horhus som utgör Riksdagen avskaffar allt vad privat kommunikation och rätten till privatliv innebär. Beijing betraktar med avund det övervakningspaket som Bryssel nu står i begrepp att genomdriva, eftersom något liknande aldrig skulle kunna implementeras i Kina med mindre än att folket störtar regimen.
I en demokrati kan sådan godtycklig trålning aldrig tolereras, utan det är just ett brott mot privatlivets helgd och mot rätten till fredad privat kommunikation. Regimen har helt enkelt inte i din telefon eller dator att göra med mindre än att man har synnerligen konkreta brottsmisstankar och ett domstolsbeslut i ryggen. I annat fall är demokratin effektivt upphävd och ersatt med fascism.
