Den veganska muzakfestivalen Woke Out West i goa Gôtelaborg har prövat ett nytt vänsterfascistiskt instrument i att avkräva trohet till den köttfria religionen. Det rör sig här inte om de vänsterblivna *2SHBTQIAP++-emona till besökare, som naturligtvis delar arrangörens bisarra världsbild, utan om scenarbetare och andra som bara har en dag på jobbet.
Detta arbetande klientel inskränks i sina grundlagsstadgade fri- och rättigheter genom att vänsterfascistisk personal söker igenom deras tillhörigheter i jakten på… kött (!), som man inte får ha med sig in på området, om det så är en personlig matlåda för extern arbetskraft. Inte ens talibanerna i Afghanistan har sådant religiöst nit kring föda.
Ponera att det omvända skulle inträffa, nämligen att riktiga män arrangerar en plantfri rockfestival med köttpåbud, samt sålunda förbjuder arbetare att medta lådor innehållande rädisor och potäter. Statsmedierna och Aftonbladet hade omedelbart gjort en brandkårsutryckning och på etablissemangspressens kultursidor hade avgrundsvrålet varit allestädes närvarande. Anders Lindberg själv hade muttrat något om «nazism».
Det hade helt enkelt inte gått för sig, men när det gäller «plantbaserad» kost har man etablissemanget på sin sida, och därför uteblir protesterna, även hos de fackförbund som har i uppgift att tillvarata medlemmarnas intressen men här ställer den rödgröna wokeideologin främst. Det kan väl inte vara så farligt att låta bli att äta kött ett par dagar? Ett argument vars motsats alltså inte hade gått hem hos veganerna: det kan väl inte vara så farligt att äta kött ett par dagar?
Det är samma slags vänsterfascism som när man i skolan inför «köttfria» (men aldrig plantfria) dagar, eller när man tvingar boende på ålderdomshem att äta den av myndigheter föranstaltade klimatdieten. Det är ett ingrepp i de personliga fri- och rättigheterna, och i förekommande fall av tvång en form av misshandel.
Så vilka är sponsorerna för detta evenemang? Coca-Cola. Oatly. OLW. Norrlands. Idel ädel ultraprocessad «hälsomat» för veganer, plus alkohol i mängder. Samtidigt som man tittar bort när brajapuffarna andas ut. Man har alltså alldeles tappat det, men annat är inte att räkna med när wokeviruset sprider denna doktrinära psykos i samhället.
Labbkött framställt i kemiska fabriker sägs vara framtidens livsmedel, tillsammans med insekter och «plantbaserade» rätter. De som hävdar detta är de sedvanliga stofilerna i veganrörelsen och klimatindustrin samt dess propagandister som statstelevisionen och andra vänsterliberala mediekonglomerat.
Odlat «kött» kan av elementära skäl aldrig framställas lika effektivt som i naturen, helt enkelt för att evolutionen har frambringat den energi- och resursmässigt mest optimala processen för att producera muskel- och annan vävnad. Det är ekvivalent med att människan aldrig kan överträffa fotosyntesens effektivitet i industriell produktion.
Att man ändå försöker lansera fabrikskött beror på att livsmedelsindustrin ser en möjlighet att kapitalisera på ännu en form av ultraprocessföda. Petriskålskött har inget med verkligt kött att göra, men liknar originalet i textur och smak. Här är ett vanligt argument att om det bara «smakar» väl och ser aptitligt ut, så är labbkött, insekter och andra produkter värdiga ersättare till traditionell föda.
I princip skulle man kunna framställa näringsrik ultraprocessmat av hög kvalitet, omfattande fullvärdigt protein, naturliga former av vitaminer och fetter samt korrekt dosering av mineraler. Men bara i princip, eftersom naturen alltså är vida överlägsen i att framställa sådan vävnad som vi är utvecklade för att konsumera.
I den ekonomiska kompromissen kommer sådan ultraprocessföda därför alltid att vara höggradigt undermålig, med substitut av olika slag för att göra produkten så billig som möjlig att framställa, samtidigt som man naturligtvis försöker lansera den till ett högre pris under motiv av att vara mer «hälsosam». Den kommer också att spetsas på samma sätt som annan ultraprocessföda med smakförstärkare och andra element för att odla ett beroende av produkten.
Den ideologiska klick som driver syntetkött som idé har inte som målsättning att för egen del hitta derivat till det goda köttet, eftersom man i sådana kretsar typiskt redan konsumerar «plantbaserat». Nej, ambitionen är istället att utfodra arbetarklassen med sådan provrörsföda, på samma sätt som man i dag förordar toxiska fabriksoljor som rapsolja istället för naturliga fetter som smör.
De doktrinära motiven skiftar något, men kretsar typiskt kring «klimatet», etiska betänkligheter kring djurhållning samt en religiöst färgad föreställning om köttets fördärvlighet, med förgreningar in i den pseudovetenskapliga och pekuniärt drivna näringsforskningen.
Klimatargumenten är lättast att avfärda, eftersom det rör sig om ett kretslopp, även avseende den metan som kor släpper ut. Boskapshållning nyttjar icke odlingsbar mark och regnvatten för att framställa höggradigt protein, samt ger naturligt gödsel till skillnad från fossilframställt konstgödsel. Boskap upprätthåller viktiga ekosystem, i såväl fångenskap som vilt tillstånd.
Föreställningen att konstkött skulle kunna göras mer «hälsosamt» än riktigt kött är svårare att angripa, då industrin enkelt kan lobba för sina produkter i relevanta maktkretsar. Om man kan förmå Livsmedelsverket och andra organ att kleta på ett «nyckelhål» på den höggradigt processade produkten är saken så att säga biff, på samma sätt som för de «nyttiga» maskinoljor man rekommenderar men som i verkligheten oxiderar sönder och samman våra mitokondrier och orsakar sjukdom.
Myndigheter av den sorten har nämligen inte i första hand din hälsa för ögonen, utan dras med svåra målkonflikter kring övergripande klimatpolitik, livsmedelstrygghet, näringspolitik med mera, varvid man landar i kompromisser av det mer tveksamma slaget. Allmänheten kan emellertid inte bortse från den auktoritet sådana organisationer har, och faller därför in i fällan och fållan.
Livsmedelsindustrins dröm: fabricerat kött.
Etiken är å andra sidan en personlig övertygelse som är svår att rå på. Djurrättsförespråkare och andra förment «bättre människor» med «medkänsla» för våra «medvarelser» är fullständigt övertygade om den egna hållningen, och kan inte helt enkelt förmås att med rationella argument ompröva sina ståndpunkter.
Men man kan i vart fall framföra sådana argument, som motbild. Ett sådant är att jordbruk på totalen innebär betydligt mer lidande för djur än boskapshållning med slakt, i vart fall om man tillmäter gnagare, fåglar och insekter något värde. Mer biomassa stryker alltså med under mänskligt inflytande i odling än i boskapshållning.
Möjligen ser man här boskap som högre organismer med större potential till lidande, men även den ståndpunkten kan vändas i sin motsats, nämligen under den elementära observationen att färre djur skulle ha existerat överhuvudtaget utan vår uppfödning. Den mjölk- eller köttko som får en tid på jorden är uppenbarligen lyckligare än den ko som aldrig blev till.
Människan kan inte heller bortse från sin plats i näringskedjan. Även om vi i egenskap av omnivorer kan placera oss som primära konsumenter av plantföda (veganism), är vi i praktiken toppkonsumenter eller apexpredatorer högst upp i kedjan. Vi äter allt i naturen, medan naturen inte äter oss annat än i undantagsfall.
Och om inte vi äter naturen, kommer någon annan organism att ta vår plats och därmed orsaka betydligt svårare lidande, vilket alla som har sett en rovfågel kalasa på en levande fågelunges hjärna vet. Stor förbättringspotential finns förvisso angående människans djurhållning, men i jämförelse med naturens grymhet står vi oss ändå rätt bra även i disneyfierad tolkning av djurriket.
Slutligen är vi som européer en produkt av en långvarig kultur med rötter i boskapshållning och konsumtion av kött, och det ska mycket till innan vi överger vår traditionella kultur för exempelvis insekter och annan främmande föda. Frankenkött är helt enkelt ett politiskt och kommersiellt projekt i syfte att puffa oss bort från denna starka kultur genom att anamma ett undermåligt substitut som «smakar» ungefär likadant, som om smakupplevelse vore det enda som betyder något.
Rapsböndernas centralorganisation Livsmedelsverket genomför intermittent undersökningar kring vad svensken stoppar i sig, nämligen genom att jämföra försäljningsstatistik av livsmedel med folkmängden. Den så kallade matkorgen ger därför ett grovt mått på konsumtion i medel, utan att behöva bero av opålitlig självrapportering.
Myndighetens uppdrag är emellertid inte att säkerställa god hälsa hos medborgarna, utan man dras med ett antal målkonflikter kring klimat och andra parametrar. Man är därtill fast i ett förlegat paradigm kring kost med höggradigt intag av kolhydrater och motsvarande låghaltigt intag av fett.
Till yttermera visso har man en märklig indelning av livsmedelskategorier, omfattande «mager fisk» i kontrast till «fet fisk», samt på motsvarande vis «magra mejeriprodukter» i motsats till «feta mejeriprodukter», där man söker premiera de magra, ultraprocessade varianterna. Detta är ett uttryck för myndighetens fettfobi.
Märklig indelning av livsmedelsgrupper.
Även en grupp «köttsubstitut» är inkluderad, under myndighetens ansats att förespråka en «grönare» diet under klimatmantrat. Till samma kategori hänförs «plantbaserade drycker», med vilket menas soja-, havre- och mandelbaserade konkokter. I kategorin frukt har man olyckligtvis sammansmält ultraprocessade juicer och sylter med färsk frukt, medan potatis återfinns i samma kategori som ultraprocessad frites och chips – det är vitt skilda världar.
Verkets slutsatser är inte helt oväntat att konsumtionen av mättade fetter är för hög i relation till «rekommendationerna», medan intaget av gryn och korn på motsvarande vis är för lågt. Även intaget av fibrer anses vara för lågt. Däremot såg man inga brister i mikronutrienter.
Fördelning av makronutrienter. För mycket kolhydrater, för lite (mättat) fett, för lite protein.
Avseende makronutrienter noteras en fördelning om 47 % (energi) kolhydrater, 38 % fett och 15 % protein. I en finare indelning föreligger mättade fetter om 14 %, enkelomättade 18 % och fleromättade 6 %, samt fritt socker 12 %. Det är knappast en diet i balans, utan alldeles för mycket socker och för lite protein.
I en historisk jämförelse har energiintaget gått ned på totalen, samtidigt som intaget av fibrer har ökat. Ändå ökar graden av fetma och övervikt. Myndigheternas «rekommendationer» tycks alltså inte ge avsett resultat.
Historik kring makronutrienter i matkorgen.
Samma historik visar emellertid att kvoten ω-6:ω-3 är i häradet 4:1, vilket kan ge en ledtråd om de verkliga bevekelsegrunderna för fetmans utbredning då myndigheten faktiskt rekommenderar högt intag av inflammatorisk ω-6 i form av linolsyra i raps och andra vegetabiliska industrioljor. Även intaget av transfett är oroväckande högt, och Sverige har faktiskt inte förbjudit denna skadliga substans.
Sett till distributionen av energi noteras att svensken tycks föredra frukostflingor, korn och gryn till 25 % (energi), följt av kött (12 %), fetter och oljor (12 %), socker och godis (10 %), bakverk (7 %), frukt (7 %), grönsaker (3 %) samt fisk och ägg om blott 1 % vardera. Det är a priori en skräpdiet, med alldeles för lite fisk och ägg och på tok för mycket kolhydrater och olja, och vittnar om ett högt intag av ultraprocess.
Ytterligare historik ger vid handen att svensken numera ratar mejeriprodukter, vilket kan bero på att svensken har antagit annan skepnad i kraft av omfattande invandring. Även drycker är ned i ett historiskt perspektiv, och så även socker, medan grönsaker är stadigt upp. Ändå denna kontinuerliga ökning i övervikt och fetma, för att inte tala om cancer och annan ohälsa!
Svenskarna har blivit mindre svenska genom att dricka allt mindre mjölk.
Livsmedelsverket borde ta lärdom av de egna studierna och ta ett fräscht grepp fritt från prestige och nedärvt gunk. Först och främst borde man angripa ultraprocess i alla dess former, inklusive de nyckelhålsförsedda industrioljorna och margarinerna. Man borde också överge det närmast psykotiska motståndet kring fett, och tvärtom förespråka fett framför kolhydrater som primär energi.
Vidare borde man framhäva ration kring ω-haltiga strukturella fettsyror i korrekt förhållande 1:1 avseende ω-6:ω-3, vilket betyder högre intag av fisk, ägg och kött samt mindre av oljor och vissa fröer. Man måste uppvärdera forn tids konsumtionsmönster, samt på motsvarande vis tona ned den moderna låtsasmaten.
När mer än hälften av kosten består av korn, gryn, bröd, pasta, bakverk, socker, godis och frukt borde alla alarmklockor ringa, ty det är ett recept för metabol katastrof. Det är en toxisk kombo av fritt socker och ω-6-haltiga inflammatoriska industrioljor som orsakar kaos i kroppens cellulära maskineri. Det är inget konstigt alls i att svensken blir allt fetare och sjukare, och i allt högre grad knarkar Ozempic.
Så här äter svensken: flingor, bröd, korn, gryn, pasta, socker, godis, frukt och bakverk till mer än hälften. Vad är det man inte förstår?
Under rubriken «framsteg» samlar statsteve en rad tokigheter kring diet och hälsa, i den doktrinära ambitionen att anpassa livets alla skeenden kring den allestädes förhärskande klimatdystopin. Det rör sig om att förespråka ultraprocessat konstkött av ihoplimmade sojarester, insekter på menyn och andra konstigheter.
Det går knappt en dag utan att en «ny studie» sägs visa något i den bias som statsteve dras med, oaktat att nya studier sällan tränger undan etablerad forskning. Så inte heller i det här fallet, som rör den så kallade «planetära hälsodieten».
Man har nämligen kunnat påvisa en relativ riskreducering om «hela 30 %» (RRR = 0.3) för amerikaner som följer dieten. Men det är i vanlig ordning en observationsstudie, och jämförelsen gäller den amerikanska standarddieten, mot vilken i princip samtliga dietära alternativ uppvisar motsvarande eller bättre reducering. Det är således ickeforskning på hög nivå.
Vi måste ned på indisk nivå i näringshänseende för att kunna härbärgera elva miljarder människor och därmed maximera fling- och ultraprocessindustrins marknad på bekostnad av individuell hälsa, valfrihet och god kost.
Icke desto mindre är det en vanlig uppfattning bland ett visst klientel av forskare att befolkningen måste övertygas att anamma den «planetära hälsodieten», inte bara för dess förmenta «hälsofördelar» utan framförallt för att jorden ska kunna härbärgera tio miljarder människor framåt mitten av seklet och elva miljarder vid sekelskiftet.
Denna kvantitet av människor innebär således uppoffringar i kvalitet i näringen, så till den grad att Världshälsorganisationen WHO har dragit tillbaka sitt stöd för den märkliga vänsterdieten. För WHO är det omvända problemet betydligt viktigare, nämligen hur man ska kunna råda bot på den näringsbrist som präglar stora delar av världen utanför den västerländska PK-eliten, och i den ambitionen spelar protein- och näringsrik animalisk föda en avgörande roll som inte kan förlikas med den «planetära hälsodieten».
Den «planetära hälsodieten» är inte ägnad att avhjälpa svält och undernäring i Afrika, utan enbart att tillfredställa västerländska doktrinära käpphästar samt marknadens behov av fler konsumenter av ultraprocessade majsflingor.
Den «planetära hälsodieten» anses av kritiker vara av doktrinärt slag och i grunden helt ovetenskaplig. I universell tillämpning skulle den i ett slag slå ut traditionella industrier, drastiskt förändra ekosystemen samt rasera kulturarv, i Europa exempelvis den indoeuropeiska boskapskultur som definierar oss sedan årtusenden.
Man förefaller tro att «plantbaserade» alternativ kan växa utan gödsel och i något slags vakuum fritt från traditionella ekosystem i kretslopp, men detta är alltså i princip flingindustrin och dess akademiska gren vid Harvard som talar sig varm för ändlösa fält av genmodifierad majs och andra grödor.
I praktiken innebär den «planetära hälsodieten» massiv utfodring av populasen med kolhydrater och industrioljor, och med ett absolut minimum av animaliska livsmedel. Valfriheten elimineras mer eller mindre fullständigt i detta dietära tyranni, som inte rymmer sådant som medelhavskost och naturligtvis inte heller ketogen kost.
Exempelvis innebär begränsningen kring rött kött (14 gram!) att man får nöja sig med en skiva bacon varannan dag, vilket motsvarar konsumtionen av kött i Afrika, alltså den del av världen WHO försöker föda bättre med just kött. För egen del åker ett helt paket bacon (140 gram) ned i stekpannan varje dag, och därtill 200 gram nötfärs eller annat rött kött, och det finns inga grönsaker som kan ersätta det.
Samma hårda limiter kring fågel (29 gram) ger ett kycklinglår varannan dag, och för fisk (28 g) motsvarande en och en halv burk makrill i veckan. Min konsumtion av fisk uppgår till 250 gram per dag. Men med ett så begränsat rekommenderat intag av fisk följer allvarlig brist på ω-3-fettsyror DHA och EPA, och speciellt kommer balansen ω-6:ω-3 att förskjutas mot synnerligen skadliga nivåer givet att dieten är ω-6-rik i övrigt. Det är ett recept för en hälsokatastrof.
Ägg? 13 gram per dag i den «planetära hälsodieten», motsvarande mindre än två ägg per vecka. Den egna konsumtionen är här närmare ett halvt dussin ägg per dag, eller 330 gram.
Istället för näringsrika animaliska källor betonar den «planetära hälsodieten» en rad «plantbaserade» alternativ. Man kan naturligtvis inte invända mot ett visst inslag av grönsaker, men därtill kommer gryn och korn omfattande 230–800 gram per dag, tillsatt socker (!) 31 gram (tre burkar sockervatten) utöver fruktos i 200 gram frukt, och vegetabiliska oljor 40 gram. Kellogg’s kunde inte önska sig en bättre julklapp, och det är svårt föreställa sig hur man kan få för sig att kalla en diet med tillsatt socker för «hälsosam» – om man inte ser de pekuniära motiven i fonden.
Därtill kommer baljväxter i intervallet 0–100 gram per dag, vilket sammantaget gör att proteinbrist lär uppstå hos befolkningen, givet att plantbaserade källor inte har fullvärdigt protein. För den uppväxande generationen lär dieten leda till kortväxthet och andra brister, medan den äldre blir skörare och därmed riskerar benbrott och andra problem med vidare fara för livet. Detta är naturligtvis inte en «hälsodiet», utan ligger närmare en utfodringsplan för fångar i en straffkoloni, med ett minimum av livsuppehållande nutrienter.
Den «planetära hälsodieten» är en abstrakt teoretisk konstruktion som inte är förankrad i människans utveckling och behov, och den praktiseras inte av någon grupp av jägare–samlare i det fria, utan enbart av västerländska stadsbor med doktrinära ambitioner och vänsterliberala sympatier. Men inte ens den senare gruppen förmår egentligen följa den strikta dieten, utan fuskar konstant.
Proponenterna vid statsmedierna och hos Rapsböndernas intresseorganisation Livsmedelsverket talar sig gärna varma för den «planetära hälsodieten», men lever knappast som man lär. Det skulle därför vara intressant att se något slags självdeklaration för det klientel som ständigt propagerar denna gröna hållning, det vill säga vad de själva har på menyn under en typisk vecka. Vad äter egentligen statsteves klimatankare Erika Bjerström? Inte är det den «planetära hälsodieten» i alla fall…
Fettona vid statsteve följer nog egentligen inte den «planetära hälsodieten».
Regimen Kristersson vill tillåta «gårdsförsäljning» av alkohol som ett undantag till systemmonopolet. Man kallar det en «frihetsreform», men samtidigt är förslaget kantat av så många restriktiva villkor att det mest liknar ett socialliberalt skämt. Det minner om hur den sävlige Strömmer på motsvarande sätt kallade upphävandet av förbudet mot «spontandans» för en «frihetsreform», när man i praktiken bara införde en annan byråkratisk procedur för detta hemska elände att människor frivilligt rör på de lurviga.
Men sådana är Moderaterna, och de vet inte vad frihet innebär. Kristersson själv har inte ett enda frihetligt ben i sin kropp. Faktum är att inte ett enda parti i riksdagen är frihetligt, utan alla är varma anhängare av såväl systemmonopolet som fortsatt repression kring andra rekreationsdroger. Som alltid finns anhängare i ungdomsförbunden, men av någon anledning avtar alltid engagemanget när man väl har gjort karriär och når verkligt makt.
För den hemska gårdsförsäljningen fruktar motståndarna att även en liten uppluckring av det strikta monopolet kan leda till att detta ifrågasätts i Europeiska sovjetunionens byråkrati, och att utländska intressenter därmed kan ifrågasätta huruvida den fria rörligheten är satt ur spel. Det korta svaret är här nej, eftersom det redan i dag är fritt fram att beställa alkohol på nätet från detta klientel, och så även fysiskt på plats hos respektive leverantör – som finns utanför Sverige.
Det är således en ideologisk kamp om påvens skägg åttaklöverns socialingenjöriska partier emellan, en batalj som inte har något med verkligheten att göra. Övertron på monopolet är samtidigt bergfast hos de socialliberala anhängarna i den etablissemangsnära stats- och kommerspressen, medan verkligheten har att systemet inte längre har relevans.
Det fanns en tid då svenskarna söp till förbannelse, och då reglering hade fog för sig. Men under de hundra år som har passerat sedan den debatten, och efter experiment med motbok och annat elände, har Sverige lämnat vodkabältet och i allt högre grad anammat kontinentala vanor med främst mer vin.
Dryckesmönstret har förändrats över tid mot kontinentala vanor.
Vårt dryckesmönster liknar alltså mer och mer fransmännens (franspersonernas?) och italienarnas, och det intressanta i sammanhanget är att sydeuropéernas konsumtion har minskat till svenska nivåer alldeles utan monopol eller ens stratosfäriskt höga punktskatter.
En annan analogi är att rökningen har minskat på samma sätt i Sverige, likväl som i övriga världen, utan att man för den skull har infört statligt tobaksmonopol. Det spelar alltså ingen roll att livsmedelsoligarkerna sköter handeln, eftersom trycket ned beror på externa faktorer, inte minst förändrade attityder, men för all del även punktskatter och propaganda.
Fransosernas alkoholkonsumtion har minskat ned till nästan svensk nivå, utan vare sig systemmonopol eller tokbeskattning, så även italienarnas.
På samma sätt kan man härleda generation Z:s dryckesmönster, som är på historiskt låg nivå. Detta har dock ingenting alls med Systembolaget att göra, och inte heller med staten i övrigt, utan är en spontan förändring i kulturen.
Argumenten brukar lyda att folket har stor tilltro till Systembolaget, och att företaget i fråga har stort utbud och god service. Men den som söker efter exempelvis kinesiska eller koreanska produkter har inget alls att hämta hos statens vinlåda, och inte heller finns något privat alternativ att tillgå i dess ställe, en nisch som snabbt skulle fyllas vid en likvidering av monopolet.
Statens propaganda har samtidigt haft avsedd effekt, men i verkligheten ökar inte alkoholskadorna om monopolet försvinner. De som inte kan hantera sitt drickande hindras inte från att missbruka oavsett Systemets existens, medan så kallat vanligt folk bunkrar upp i hemmen för att ha vid behov. Det skiljer sig därmed inte från hur andra matvaror hanteras.
Systembolaget har alltså ingen som helst relevans i nutiden, och är mest en negativ restprodukt från det forna Folkhemmet. Det är en socialistisk skymf mot människors frihet och självständighet, och den enda frihetsreform som är värd namnet är därför att fullständigt avveckla denna förlegade institution. I dess ställe kan staten börja ta ansvar genom att sälja andra rekreationsdroger, för vilka sådan reglering är motiverad.
Rökningen har konstant gått ned utan statligt tobaksmonopol med särskilda butiker. Hur är detta egentligen möjligt?
