Kategori: Hälsa

I Sverige debatterar man att förbjuda sociala medier för ungdomar, men inte att förbjuda energidryck och ultraprocessade substanser som grundlägger sjukdom senare i livet. Man debatterar visserligen intag av koffein för barn och unga, men inte konsumtion av socker, vegetabiliska oljor och syntetiska ämnen som emulgeringsmedel.

För vuxna går debatten hellre kring det naturliga köttet, som på falska grunder demoniseras som hälsofarligt, samtidigt som myndighetsvänstern har dragit ut i försvar för ultraprocessade substanser som frukostflingor. Detta nämligen för att ultraprocess är plantföda och således en del i den kötthatande klimatvänsterns strategi för att ersätta animaliskt med plantbaserat.

Även högern har sin beskärda del av befängdhet, som de tokkristnas folkhälsominister Forssmed (KD), som hellre satsar på fritidskort för unga än att angripa livsmedelsindustrin och lagstifta kring ultraprocessade substanser. Forssmed verkar på allvar tro att man kan springa bort en dålig diet på ultraprocess, men det är det fetmaepidemin visar att man inte kan.

Fetmaepidemin visar också att personligt ansvar inte är en faktor för andra än ett mycket litet fåtal som i virrvarret av desinformation kan bilda sig en korrekt uppfattning om näringslära och sunda vanor. Epidemin, med behäftade sjukdomar, kan inte tryckas tillbaka med mindre än att industrin angrips, och detta är politikens självklara uppgift, på samma vis som man en gång angrep tobaksindustrin (som numera sätter avtryck i livsmedelsindustrin med samma metoder).

Kommerspressens lösning på dilemmat tycks vara att ge Ozempic till alla, det vill säga att bota symptomen med dyr diabetesmedicin från Danmark istället för att angripa rotproblemet med den utbredda förekomsten av ultraprocessade substanser. Det är uppenbarligen inte hållbart, och vad detta experiment på miljontals människor småningom resulterar i är inte heller känt.

Känt är däremot att ultraprocessindustrin – med företag som Nestlé, PepsiCo, Unilever, Coca-Cola, Danone, Mondelez, Kraft Heinz, Mars och Kellogg’s i frontlinjen – slåss med näbbar och klor i domstolar mot alla former av nationell reglering, och att man använder samma slags kemiska teknik som en gång tobaksbolagen för att göra de ultraprocessade substanserna beroendeframkallande med en given formel av socker, vegetabilisk olja, salt, smak och textur.

Inte minst barn utgör en stor målgrupp, och det är här frukostflingorna, den smaksatta och sockrade yogurten, läsken och andra substanser kommer in i bilden. Dels är barn och unga lätta byten för sådana produkter, då de saknar relevant information, och dels är det en målgrupp som man beräknar ha i sitt våld även i vuxen ålder.

Politikens uppgift måste framgent alltså vara att systematiskt angripa ultraprocessen. För ändamålet finns en rad hållpunkter som kan betas av för att komma till rätta med problemet, även om man kan räkna med att livsmedelsindustrin kommer att slå tillbaka med all kraft. Man kan även förutsätta att en stor del av politiken och myndighetsvänstern erhåller mutor av sagda bolag för att gå deras ärenden, det är så det ser ut i land efter land. Hållpunkterna så:

• inför straffskatt om 200 % på samtliga ultraprocessade produkter
• inför obligatorisk varningsmärkning på ultraprocessade produkter
• momsbefria hela och naturliga produkter som kött, fisk, ägg, bär och grönsaker
• totalförbjud all reklam för ultraprocessade produkter som chips och snabbmat
• utred korruptionsförhållanden i livsmedelsindustrin, omfattande element i politiken och myndighetsvänstern

Där har du vägen framåt, och det är för politiken bara att realisera. I vart fall om man vill få bukt med skenande utgifter för vård i kölvattnet av den fetamepidemi som primärt orsakas av ultraprocessade substanser samt förbättra folkhälsan. Brukar detta inte vara ett viktigt politiskt mål i Sverige? Varför är det då så tyst om den bevisat sjukdomsframkallande ultraprocessen?

Skummar man Livsmedelsverkets märkliga webbsidor nås man av beskedet att ultraprocessade industrilivsmedel som «granola», frysta pizzor och «wraps» skulle kunna bidra till hälsosamma matvanor, likaså frukostflingor och «vegetariska» burgare gjorda av ihoplimmade sojabitar extraherade i industriell process. Detta samtidigt som den akademiska världen allt mer kopplar ultraprocess till metabol ohälsa och en lång rad sjukdomar.

På verket är man även övertygad om den industriellt raffinerade rapsoljans förträfflighet, i den märkliga tron att kraftigt överintag av omega-6-haltiga fettsyror som linolsyra skulle gynna hälsan. Det är definitivt fastslaget att så inte är fallet, och att bara en mindre mängd av den sortens fleromättade fett behövs, därtill i fullständig balans med omega-3-haltiga fettsyror som DHA från fet fisk.

Till yttermera visso råder inga vetenskapliga tvivel om att nakna fleromättade syror oxiderar med den största enkelhet och då bildar aldehyder, fria radikaler och andra skadliga ämnen, varför sådana fetter inte ska och inte kan användas i upphettat tillstånd i matlagning, men det är ändå den rekommendationen Livsmedelsverket ger. Ska sådana syror konsumeras är det i bundet tillstånd i nötter och frön, inte i lösningsmedelsbehandlade och deodoriserade matoljor.

Här bör man alltså göra tvärtom och minimera linolsyrahaltiga produkter, enkannerligen ultraprocessade sådana som rapsolja. Den erforderliga mängden får man med enkelhet i sig med ordinär kost, och det är inte möjligt att lida brist på detta ämne. Däremot råder i största allmänhet brist på omega-3-syror som DHA och EPA, varför man gör bäst i att byta rapsoljan mot lax och makrill.

Steker firren gör man då förslagsvis i traditionellt smör, även det i kraftig opposition till verkets förlegade råd. De mättade fettsyrorna i smör oxiderar nämligen inte, och har således ingen menlig inverkan på hälsan. Det är i princip ren energi, medan de fleromättade fettsyrorna ska förstås som byggstenar snarare än energi.

Tanken att mättat fett skulle bidra till plackbildning och därmed hjärt- och kärlsjukdomar har inget verkligt stöd i litteraturen, utan är en vetenskaplig vanföreställning som har frodats i över ett halvsekel och under denna tid orsakat svår skada då industrin har kapitaliserat på fettfobin genom att extrahera fettet (ultraprocess) och i dess ställe lägga till socker (ultraprocess), vilket är den egentliga orsaken till fetmaepidemin.

Hjärt- och kärlsjukdomar vid den tiden orsakades istället av rökning, men sambanden etablerades relativt sent, och processen motarbetades kraftigt av industrin, på samma sätt som dagens livsmedelsjättar kontaminerar forskningen med egna «studier». Helt säkert finns ett antal medarbetare och «forskare» vid Livsmedelsverket som lyfter courtage från Kellogs och andra producenter för att framhålla sockrad «granola» och flingor som nyttiga livsmedel.

Samma sjukdomar i dag orsakas främst av övervikt och metabol ohälsa, vilket i sin tur är kopplat till den stora konsumtionen av ultraprocessade substanser, i synnerhet sådana med tillsatt socker, vegetabiliska oljor och ämnen som emulgeringsmedel, kemiska preparat som inte är avsedda för mänsklig konsumtion. Industrin tillåts dessutom designa produkterna för att orsaka beroende, samtidigt som dessa kemikaliebaserade substanser är så mycket billigare än verklig föda.

Staten har här inget intresse alls att råda bot på detta problem, utan som vi såg ovan uppmuntrar man missbruket av amerikanska sockerprodukter som «granola», majsflingor och «wraps», istället för att tokbeskatta ultraprocessen och permanent momsbefria nyttig mat. Den politiska regimen när samtidigt en vanföreställning om att man kan motionera bort dåliga matvanor medelst fritidskort och dylikt, men det är faktiskt omöjligt.

Så hur ska man då förhålla sig till de många myndigheternas knäppa råd? De flesta är naturligtvis inte ens medvetna om dem, även om man kanske har hört spridda amsagor om att äta mindre kött och salt, och kreti och pleti struntar därför helt enkelt i verket. Ett mer aktivt och rationellt val är emellertid att göra tvärtom emot verkets rekommendationer, för att gynna den egna hälsan maximalt.

Utöver att fimpa rapsoljan och annan ultraprocess bör man då studera rekommendationerna i detalj, för att se om de håller måttet. Exempelvis menar verket att det är bra för hälsan att äta färgglatt och att välja olika sorter, eftersom de olika färgerna kommer från skyddande ämnen.

Det man avser är antioxidanter, som finns i allsköns grönsaker, men vars konsumtion inte har någon som helst effekt på hälsan. Det där med att «äta regnbågen» är en marknadsgimmick som har nått ända in i Livsmedelsverkets rödgröna doktriner, men den krassa verkligheten är att det inte finns en enda studie – in vivo – som påvisar den allra minsta effekt. Antioxidanter på cellnivå bildar kroppen själv, främst under motion, fasta och andra påfrestande tillstånd.

Verkets rekommendation om att äta «mycket grönsaker, frukt och bär» kan man alltså strunta i, i alla fall av den orsaken. Frukt ska man helst inte äta annat än i undantagsfall, medan grönsaker och bär mest fungerar som bukfylla, det vill säga stoppar upp magen och förhindrar påfyllning av för mycket bränsle. Fibrer är det nyttigaste bland plantföda, då sådana binder socker och minskar insulinsvaret.

Man kan med fördel även strunta i Livsmedelsverkets märkliga nationalistiska hållning om att «miljömärkt och svenskt är bra miljöval», eller för den delen överdoktrinen om «klimatet» och att även «planeten» ska «må bra». För egen del ägnar jag mig inte åt köttchauvinism, utan äter gärna biff från Brasilien, nötfärs från Irland och bacon från Danmark – det svenska magra köttet är dessvärre dels smaklöst, dels hutlöst dyrt.

På samma sätt tar jag paprikan från Nederländerna, vitlöken från Kina och chilin från Marocko, medan fisken gör sig bäst fångad i Atlanten, skuren i Vietnam, paketerad i Kina och transporterad till Europa med containerfartyg. «Fair trade», «organiskt» och sådant går fetbort, eftersom marknadsekonomin allena är bäst skickad att allokera och prissätta resurser, och då «organiskt» har visat sig vara mindre näringsrikt, skadligt för kretsloppet och naturligtvis sämre för ekonomin.

Apropos kött rekommenderas numera en absurt liten mängd om 350 gram rött kött per vecka, med bud på 125 gram i kommande uppdateringar. Orsaken sägs vara att rött kött skulle orsaka cancer, och att boskapshållningen (ett slutet kretslopp) skadar «klimatet». Men nej, det finns ingen som helst kvalitativ studie som påvisar att kött skulle orsaka cancer (eller diabetes, som är den senaste skrönan från denna klick galna rödgröna forskare), utan man söker påvisa knappt mätbara samband medelst epidemiologiska studier med självrapportering, data som man sedan söker bearbeta med inte helt små mått av bias.

Naturligt rött kött orsakar inte cancer, inte heller saltat och rökt sådant, men möjligen kan man se en liten och knappt mätbar förhöjd risk av chark med tillskott av nitrit och nitrat. Man gör bäst i att ta det lugnt med korven, men framförallt med colan och pommes friten till burgaren, medan det rena köttet kan konsumeras i valfri mängd.

Och det gör undertecknad, med fingret i luften till verket. Inte mindre än tre gånger per dag, vilket väl då ger en samlad veckokonsumtion varje dag, minst. Lägg därtill fet fisk, som också inmundigas varje dag, och gärna en hel del ägg, allt stekt i rikliga mängder med härligt mättat smör!

Till köttet blir det förvisso en del smörstekta grönsaker, men även ris, som Livsmedelsverket inte heller rekommenderar. Desto större anledning att konsumera detta utmärkta livsmedel, i likhet med hälften av världens befolkning i övrigt. Verket menar här att «matgryner» och «korn» är nyttigare än ris, och återigen menar man att raffinerad ultraprocess som bröd skulle vara nyttigare än naturligt ris – så är helt enkelt inte fallet.

Gryn och korn äter jag alltså i princip inte alls, och inte heller bönor, ärter och linser, så som verket rekommenderar, Det skulle fullständigt riva sönder magen, samtidigt som det orsakar svårartad gasbildning. Är metan och koldioxid alltså plötsligt bra om hela mänskligheten är stadd i konstant pruttande av bönor?

Mina kötträtter med ris och stekta grönsaker saltar jag dessutom ovanligt friskt, medan Livsmedelsverket tycks lida av någon sorts vanföreställning kring att salt skulle vara skadligt. Bland annat tror man att salt orsakar hjärtinfarkt, stroke och högt blodtryck, men det är i bästa fall desinformation. Man tror också att kroppens behov täcks av 1.5 gram salt per dag, vilket i själva verket är en livsfarligt låg mängd.

Vi behöver alltså äta betydligt mer salt, runt tio gram eller mer. Men det är också en fråga om vilket slags salt, eftersom vi behöver olika sorter. Det vanliga bordssaltet med natrium höjer förvisso det osmotiska trycket, men dess syster kalium har den motsatta effekten. Vi behöver 3.5 gram kalium per dag, vilket är svårt att förlika med en mängd om 1.5 gram salt per dag – kalium kommer i regel i form av kaliumklorid, ett salt.

Därtill har vi magnesiumsulfat, ett annat slags salt, som ger magnesium med andra effekter för osmotiskt tryck och annat. Det vore alltså betydligt mer riktigt att rekommendera minskad mängd natriumklorid i kombination med ökad mängd kaliumklorid och magnesiumsulfat, väsentligen havssalt, Seltin och andra produkter snarare än rent bordssalt.

Man har faktiskt möjlighet att angripa problemet med för mycket natrium, socker och vegetabiliska fetter genom att skatteväxla ultraprocess och annan skräpmat mot nyttig föda som kött, ägg och grönsaker, samtidigt som man bearbetar skräpfödan med varningstexter av samma slag som för tobaksrökning. Det är en enkel politisk process, men viljan saknas eftersom kunskapen brister – inte minst genom Livsmedelsverkets desinformation om kött, mättat fett med mera.

Numera brittiska Glace-Bolaget (Unilever) lanserar lagom till den vänsterpolitiska pridefestivalen en särskild bajspackarglass kallad «Stolt raket rosa lemonad», eller hur man nu ska översätta det töntiga amerikaniserade namnet på en svensk produkt avsedd för den svenska marknaden. Den ska säljas «exklusivt» på vissa dygnet runt-butiker, och så var det alltså med den «inklusiviteten».

Pengarna lär ska gå till *2SHBTQIAP++-personers särskilda privilegierättigheter samt nyttjas för politiska påverkanskampanjer i andra länder, det vill säga sådant vi själva brukar betacka oss för. Men glassen lär ändå tas emot med öppna armar av det vänsterliberalistiska politiska etablissemanget, med stassmister Kristersson i spetsen.

Detta till skillnad från sådana nyheter som «Girlie», som fick stryka på foten för ett antal år sedan efter en radikalfeministisk kritikstorm bland politiker och medier i etablissemanget, och «Nogger Black», ett slags kvinnornas storkuksfantasi som togs bort ur sortimentet efter en motsvarande vänsterliberal «rasistkampanj».

Sedan dess har Glace-Bolaget jämte många andra företag lärt sig att gå i etablissemangets koppel, även om det numera finns en trend i andra riktningen, att frångå denna töntiga och äckliga woke med politiska åsikter som trugas på allmogen via produkter och reklam. Det är annars ett drag som är typiskt för korporativistiska (fascistiska) samhällen som det svenska, där alla skrår och särintressen i det så kallade civilsamhället samordnas med staten i en gemensam politisk riktning.

Bajspackarglassen blir nog ändå inte särskilt populär bland andra än dem det berör och vissa radikala politiker med blått hår och näsring, vilket motiverar det begränsade försäljningsutbudet. Det är alltså mest ett jippo i syfte att godhetssignalera, men risken är att man gör en Budweiser, Disney eller liknande och sänker sig helt och hållet.

Det sagt bör man överhuvudtaget inte befatta sig med Glace-Bolagets så kallade «glass», eftersom det man saluför just inte är glass, utan en rakt igenom kemikalisk industriprodukt bestående av mestadels toxiska ingredienser. Företaget och dess obehövliga produkter borde faktiskt förbjudas på den svenska marknaden.

Betrakta exempelvis «Magnum», som består av sådant som skummjölk (i pulverform), kakaosmör, glukossirap, glukos-fruktossirap, helmjölkspulver, vasslepulver, emulgeringsmedel (R471, lecitin), stabiliseringsmedel (guarkärnmjöl, fruktkärnmjöl, taragummi, karragenan), vaniljarom samt färgämne (karotener). Det är en diger lista kemikalier, som i stort sett är gemensam för hela produktsortimentet.

Emulgeringsmedel nyttjas för att binda samman olika beståndsdelar i en jämn sammansättning, men effekten på kroppen är ungefär som att lägga till lim eller målarfärg i maten. Inflammation i tarmsystemet blir följden, och med det en rad potentiella följdsjukdomar. Glukossirap, glukos-fruktossirap, isoglukos med flera varianter är sötare varianter av tillsatt socker, utöver det ordinarie strösockret, i syfte att designa livsmedel i beroendeframkallande riktning.

Kontrastera detta med äkta glass från bland andra Häagen-Dazs, vars produkter innehåller exakt de komponenter som definierar glass: grädde, socker och äggula. Finns inte dessa ämnen borde produkten inte ens få kallas glass, och det är en gåta varför EU inte skyddar produktslaget som med så många andra varuslag.

GB-glass bojkottar man givetvis för både dess bajsglass och andra produkter, och dess sliskiga vänsterliberalistiska engagemang. Man kan unna sig en glass då och då, men det ska då vara äkta vara med äkta grädde, äggula och socker, inte kemikalier och ultraprocess ämnade för white trash.

Man frestas nästan lägga lappen på Sverigedemokraterna i september, trots det märkliga knäböjandet för judar i Israel och den knasiga Ukraïna först-policyn. Detta för att Åkesson nu lyfter en härligt populistisk fråga kring köttnationalism, enkannerligen avseende skolmaten.

Det var i sitt vårtal som nationalistledaren gestaltade ett Gedankenexperiment kring å ena sidan köttbullar och makaroner och å den andra strimlade sojabitar, med den retoriska frågan vilken rätt som skulle ta slut först, om tusen skolbarn finge välja. Naturligtvis köttbullarna, för att det är det barn gillar, och för att det är det barn behöver för att få energi och näring.

Jimpan motiverade vidare reformen med att det inte spelar någon roll vilken «obskyr forskning» som myndighetsvänstern med Livsmedelsverket i spetsen hänvisar till, samt att skolmatens syfte inte är att tillfredsställa miljöpartistiska ideologer, utan att ge energi, mättnad och näring på det att barnen ska prestera optimalt.

Han sätter därmed otvivelaktigt fingret på exakt rätt ställe, och pekar på ett samhällsexperiment som har gått alldeles för långt och som aldrig tidigare har ifrågasatts av partipolitiken. Man har lämnat saken till ett rödgrönt expertvälde inom myndighetsvänstern, istället för att göra upp med relevanta myndigheters ledningsstruktur och direktiv.

Åkesson vet att det är omöjligt att vinna matchen genom att drämma forskningsrapporter i huvudet på varandra, dels för att det är ett gebit han inte behärskar, dels för att det då snabbt blir snårigt, komplext och tråkigt för gemene man. Hellre då populistiska argument kring vad barn gillar och väljer.

Men de vetenskapliga resonemangen är ändå tämligen enkla: bara animaliskt protein är fullvärdigt, och barn behöver fullvärdigt protein för att uppnå sin fulla potential; bara animalisk kost ger tillfredsställande nivåer av vitaminer B12 och ADEK, mineraler zink och selen samt fettsyror DHA och EPA; och oprocessat kött är inte carcinogent, som den «obskyra forskningen» vill hävda (och den är verkligen obskyr).

Myndighetsvänsterns egentliga agenda är givetvis «klimatet», men det har ingen egentlig bäring på köttkonsumtionen; det är nämligen ett slutet kretslopp, vi hämtar inte kor från underjordiska fossilerade lager. Och oavsett omständigheter i övrigt, kan sådana argument inte nyttjas för att kompromissa med hälsa och fullvärdig kost.

Åkessons löfte är att det ska finnas kött eller fisk på menyn varje dag i varenda skola i hela Sverige – och kanske även en plantfri dag!? – och det är jag förstås beredd att stödja fullt ut. Men det hänger då på att det blir ett gemensamt manifest för Tidölaget, och att man avser implementera det attans snabbt efter valvinst. Annars är det mest fagra ord, och sånt är vi hjärtligt trötta på.

Ozempic-knarkande fettot Marteus å Expressen tar sig ånyo ton i hälsodebatten, denna gång åter om det röda köttet, men dessvärre utan att begripa elementär statistik eller ha förståelse för att det kan finnas andra intressen bakom «prestigetunga» publikationer som Lancet och den myndighetsvänster som Livsmedelsverket tillhör.

Statistiken först, i Jordbruksverkets regi. Om det vore rött kött som skulle ligga bakom trefaldigad incidens av tjocktarmscancer hos unga under 50 år, så måste det avspeglas i konsumtionen av sagda vara. Det gör det inte, utan den pendlar i ett smalt band sedan 1960-talet.

Konsumtionen av nötkött var 18.78 kg per person år 1960 och 22.41 kg år 2025, medan motsvarande siffror för svin låg på 22.49 respektive 29.30 kg. Den beskedliga diskrepansen utgör inte underlag för ökad incidens av cancer, det begriper faktiskt en femåring (om än inte Marteus). Mönstret är inte unikt för Sverige, utan identiskt i hela Västvärlden.

En annan «bov» i dessa sammanhang brukar hänföras till mättat fett, men vi ser att konsumtionen av smör har gått ned sjuttio procent sedan 1960. På samma sätt har mjölken minskat med 66 % under samma tid. I gengäld har de «nyttiga» och av myndighetsvänstern och de fina publikationerna omhuldade industrifetterna i margarin och matolja ökat i motsvarande grad. Äggen ligger mer eller mindre konstant.

Ökat rejält har däremot det vita köttet i majsuppfödd kyckling, med inte mindre än 1500 % sedan 1960. Då åt vi 1.55 kg av fågel, i dag 23.36 kg. Därmed inte sagt att kyckling ger cancer. Vi äter även betydligt mer grönsaker nutilldags, för att inte tala om förädlad potatis – det vill säga pommes frites och dylika produkter.

Konsumtionsmönstren korrelerar alltså inte med de «rön» som myndighets- och klimatvänstern ger uttryck för, och det är således något annat än rött kött och andra animaliska produkter som ligger bakom den ökade sjukligheten. Det faller dessutom på sin egen orimlighet att sådant vi är utvecklade för att äta skulle vara hälsovådligt.

Ökad incidens av cancer sammanfaller istället med ökad prevalens av insulinresistens, diabetes och andra metabola sjukdomar, som i sin tur korrelerar med graden av fetma. Att vi är fetare nu beror alltså inte på att vi äter mer smör, mjölk och rött kött, utan har sin grund i ultraprocessad snabbmat och ökad konsumtion av godis, läsk med mera – det är detta man ska angripa, med straffskatter och andra instrument!

Här finns emellertid starka kommersiella intressen av att vidmakthålla denna trend, samtidigt som myndighetsvänstern och finare publikationer som Lancet har en tvivelaktig politisk klimatagenda. Tvivelaktig, för att klimatambitioner aldrig kan trumfa kvalitativ kosthålllning.

Tanken att vegetarisk mat skulle vara så mycket nyttigare är dessutom befängd. Mest vegetariska länder i världen är Indien och diabetesbältet i Mellanöstern, men det har inte hjälpt upp hälsostatistiken därstädes. En diet som ger uppenbar brist på vitaminer B12 och ADEK är inte heller att rekommendera för det uppväxande släktet, men det är exakt vad Livsmedelsverkets rekommendationer innebär i praktiken – om man räknar på saken.

Dumstrut kallar Marteus jordbruksministern för att han går emot den tvångsvegetariska hållning som myndighetsvänstern ger uttryck för, men dumstruten är i själva verket skribenten själv. Fetton ska tiga i debatten, för de har uppenbarligen inte förstått de elementära mekanismer som präglar vår organism med avseende på diet.