Kategori: Hälsa

När resten av världen smått börjar inse att ultraprocess ligger bakom epidemin av fetma och folksjukdomar går klimatpsykotiska Sverige i motsatt riktning genom att angripa kött, senast med ett förslag om en «köttskatt». Man har den besynnerliga ambitionen att på en och samma gång «rädda klimatet» och förbättra folkhälsan, men gör med detta bisarra instrument varken eller.

Det vänsterpolitiska inlägget i debatten görs av Nordiska ministerrådet, som även ligger bakom de nyligen klubbade nordiska näringsrekommendationerna under samma politiska mål. Men det räcker tydligen inte med rekommendationer, utan man vill även se ekonomiska styrmedel.

Sådana är önskvärda, men förstås i en helt annan riktning. När man angriper animaliska produkter blir konsekvensen att de minst bemedlade måste finna andra näringskällor, och det blir då med automatik ultraprocessföda, vilket därmed ytterligare förvärrar folkhälsan. Detta särskilt då livsmedelspriserna redan har drivits upp av inflation och bristande konkurrens under ett par år.

Tanken att man istället skulle välja att äta «frukt och grönt» är bisarr, eftersom sådana livsmedel inte kan kompensera för näringsprofilen i animaliska produkter och inte heller mättar. Följden blir därför att livsmedelsoligarkerna kan kränga än fler industriella derivat med kolhydrater och «vegetabiliska» oljor.

Visserligen vill ministerrådet även ha en skatt på (tillsatt) socker, men det räcker inte för att angripa problemet med ultraprocessföda, eftersom sådana enkelt kan nyttja sötningsmedel istället, med följd att hormonsystemen störs än mer. Den korrekta implementeringen är istället att angripa just ultraprocess och att premiera riktig föda, inte minst kött och animaliska produkter – tvärtemot den nuvarande skogstokiga inriktningen.

För egen del har jag ingen som helst ambition att låta vänsterpolitiska dårreformer styra min konsumtion eller påverka min hälsa i negativ riktning. På förekommen anledning drar jag därför ytterligare ett steg i den motsatta riktningen, och beträder en i stort sett plantfri paleoketovor regim.

Paleo syftar här på paleolitisk, det vill säga som under stenåldern, då människor åt korrekt enligt vår arts utveckling och vad naturen hade att erbjuda. Det är inte helt med sanningen översstämmande, eftersom de första civilisationerna uppstod under stenåldern (neolitikum), varvid jordbruket gav upphov till ensidig kolhydrattung diet som allvarligt försämrade folkhälsan och medförde konsekvenser som kortväxthet och mindre hjärna.

Keto för ketogen kompenserar för detta faktum genom att välja bort kolhydrater för en diet rik på framförallt fett, varvid fettet i fråga bara kan ha animaliskt ursprung eller utgöras av traditionella fruktoljor som oliv- och kokosolja (enligt paleoprincipen). Högfettsdiet ger en jämn nivå av blodsocker och insulin, långvarig mättnad, viktkontroll, förbättrad lipidprofil, minskad inflammation och inte minst förbättrad kognition.

Vor syftar på karnivor, det vill säga en diet exklusivt omfattande kött och andra animaliska produkter. Blandformen ketovor är en mildare variant som medger en mindre mängd plant- och svampbaserad föda, under villkor att mängden kolhydrater stannar vid ungefär fem energiprocent.

Karnivor diet ger bättre matsmältning, bättre sömn och har i övrigt samma kvaliteter som annan ketogen diet, men är extrem såtillvida att den kan ge vissa brister om man utesluter organkött. För att stilla behovet av en del näringsämnen och fibrer är således en viss mindre nivå av blad- och fibergrönsaker samt frön, kakao och kaffe att rekommendera för optimalt näringsupptag. Även ost och kultur med hög fetthalt är nyttiga produkter utanför en strikt karnivor diet.

Här väljer jag nu att helt frångå plantfödan, det vill säga grönsakerna, men behåller chiafrön och andra källor till fibrer och mineraler. De synnerligen dyra och energi- och näringsfattiga grönsakerna har jag nämligen inte råd med när det essentiella köttet beskattas, och de kan därför avvaras. Jag är äntligen plantfri, och slipper därmed det gissel som oxalater, fytinsyra och andra antinutrienter utgör.

Två myndigheter går samman i ett «nationellt» mål om att förändra kostvanor, med inriktning mot än mer socker (det vill säga kolhydrater) och allt mindre kött. Det alltigenom politiska syftet har dock inget med hälsa att göra, utan är en skrivbordsprodukt som främst tar sikte på «klimatet».

En renodlad näringsmyndighet med uppdrag att värna folkhälsa (och enbart folkhälsa) hade nog hellre angripit ultraprocessfödan, eftersom det är den (och enbart den) som ger upphov till dietära sjukdomar och förtida död enligt allt fler studier. Omvänt kan Folkhälsomyndigheten och Livsmedelsverket inte belägga påståenden om att kött orsakar cancer eller andra sjukdomar med en enda högkvalitativ studie, eftersom ingen sådan överhuvudtaget finns.

Noga räknat bör man skilja på obearbetat och bearbetat kött, där en möjlig källa till sjukdom skulle kunna finnas i de nitrater som nyttjas i process. För obearbetat kött finns emellertid enbart svaga associationer med sjukdom, med en relativ risk så liten att den mer är att betrakta som informationsbrus, och därtill är mycket svår att särskilja från annan kost och livsföring i övrigt i de trubbiga observationsstudier som nyttjas. För bearbetat kött är associationen något starkare, men alltjämt svag.

Det är a priori svårbegripligt att naturliga produkter som vi är utvecklade för att konsumera skulle kunna orsaka sjukdom per se, och logiken haltar än mer i ljuset av att cancer, diabetes med flera så kallade folksjukdomar har epidemisk verkan enbart i modern tid, men är sällsynt förekommande i historien.

Hjärt- och kärlsjukdom är helt moderna företeelser, medan sockersjuka tidigare har förekommit främst i kolhydrattunga miljöer i den tidiga jordbrukskulturen, de första civilisationer vars enformiga diet åstadkom kortväxthet, karies och diabetes i jämförelse med traditionell diet bland jägare-samlare.

Fetma är i epidemisk mening också en helt modern företeelse, med uppenbar koppling till ultraprocess, industrioljor (raps, margarin), myndighetsdrivna lågfettsparadigm och kolhydratexcess. Motion har inte med saken att göra, och inte heller överflöd av kalorier – människan anpassar likt alla andra arter automatiskt intaget efter behov, givet en adekvat diet av för vår art naturliga livsmedel.

Pandemin med fetma och folksjukdomar kommer emellertid att fortsätta obehindrat, eftersom myndigheterna fortsätter i samma upptrampade politiska fotspår. Klimat och miljö får angripas med andra medel, varvid populationspolitik med sikte mot minskad befolkning är en given uppgift, och människan ska inte behöva kompromissa med sin hälsa för att uppfylla absurda politiska mål.

Min egen lösning på detta dilemma är att räcka fingret åt staten, och att fortsätta göra tvärtemot rekommendationerna. Jag ökar således konsumtionen av kött (och salt) ytterligare, och drar samtidigt ned på grönsaker, under övervägande om att helt upphöra med «plantbaserade» livsmedel och anamma en plantfri karnivor livsstil.

För närvarande lyder jag under en «paleoketovor» regim med en makrokomposition om 65–70 % fett, 25–30 % högkvalitativt animaliskt protein och 4–5 % kolhydrater från grönsaker, som ledigt ger samtliga erforderliga mineraler, vitaminer och fettsyror, med en helt optimal balans ω6/ω3 om 1.0. Jag utmanar vem som helst på FHM eller Livsmedelsverket att hitta motsvarande «plantbaserade» lösning, och tar gärna en blodvärdesdrabbning med veganerna därstädes.

I regimen ingår inte ultraprocessföda, bröd, gryn, korn, frukt eller industriolja, men kanske en flaska vin per vecka – mest för invärtes själsligt bruk. Som kompensation tillämpas även vattenfasta under en eller två dagar per vecka för optimal hälsoeffekt, samt förstås regelbunden motion.

Antalet feta, det vill säga personer med kroppsmasseindex över 30 kg/m², lär nu uppgå till över en miljard i hela världen, motsvarande var åttonde person. Fördelningen är förstås inte helt jämn, men Sverige hamnar runt snittet, med Japan som uteliggare i det lägre spektrat (fyra procent) och USA i det högre (fyrtio procent). Än fler är förstås överviktiga.

För att få bukt med denna aldrig avstannande pandemi föreslås av fettona vid Expressens godisknarkande ledarredaktion att överviktiga i vart fall måste få köpa «medicin» som Ozempic eller rent av få det utskrivet med högkostnadsskydd. Men det är som tidigare argumenterat för en fullständigt vansinnig idé, som inte löser problem annat än tillfälligt och på ytan.

Man grundar sin retorik på att ingen har löst fetmaproblematiken, men det är förstås inte med sanningen överensstämmande. Däremot är det sant att politiken inte vill implementera de lösningar som faktiskt föreligger, eftersom man sätter kommers och näringsliv flera snäpp högre än människors liv och hälsa, och eftersom man dras med monumental okunskap på området, förstärkt av omfattande lobbying från skräpmatsindustrin.

I en mer radikal utformning skulle en sådan lösning ta sikte på en handfull mekanismer, varav en är skatteväxling. Ultraprocessföda (UPF) skulle därmed straffbeskattas hårt på samma sätt som alkohol och andra toxiner, eftersom UPF enligt ett flertal metastudier ökar risken påtagligt för död och alla slags folksjukdomar. På motsvarande sätt skulle oprocessad och nyttig mat skattebefrias.

Med ultraprocessföda menas alltså sådan kemisk massa som är industriellt formulerad med ingredienser som inte normalt förekommer i ett kök (emulsifierare med flera), eller som är så drastiskt bearbetad att ursprungliga ingredienser inte längre står att finna. Exempel är frukostflingor, massproducerat bröd, «vegetabiliska» oljor, godis, chips, bakverk, juice, sockrad yogurt, de flesta frysta färdigrätter, samt det mesta förpackat i plast eller kartong med lång lagringstid. Klass 4 i Novas system.

Omvänt är kött, fisk, grönsaker, frukt, mjölk, grekisk yogurt och ägg helt obearbetade produkter (klass 1), inklusive sådant som köttfärs – att strimla, skära, blanda och så vidare är alltså inte ultraprocess, eller ens process, i denna mening. Enkelprocessat (klass 3) är istället sådant som sardiner, korv och rökt kött, det vill säga produkter som har bearbetats för längre hållbarhet men som alltjämt utgör den naturliga grundprodukten.

Med en annan terminologi är enkelprocessat sådant som vi åt för över tvåhundra år sedan, medan ultraprocessat är en nymodighet från den industriella revolutionen, och den faktor som i princip ensam ligger bakom fetmapandemin med tillhörande koppel av sjukdomar. Mellan obearbetat och enkelprocessat finns vissa ingredienser som smör, olivolja och salt, i klass 2.

Ytterligare en mekanism för att vända trenden skulle således vara att vägleda allmogen på lämpligt sätt. UPF måste därför märkas med lämplig varningstext, på samma sätt som tobaksprodukter, samtidigt som alla sådana produkter måste tillhandahållas i en särskilt avskild sektor i matvarubutiker. Öppet ska bara finnas produkter i klass 1–3, medan UPF i klass 4 ska vara mer svårtillgängligt.

Det innebär att allt godis försvinner från lockande räckvidd vid kassan, och att skräpmat inte längre får finnas på samma hylla som riktig mat. Men det är det där med att den korrupta politiken inte vill se sådana ingrepp i näringen, utan hellre låter sjukdomstalen och kostnaden för dessa expandera in absurdum.

Av lobbyisterna har man fått lära att folk har dålig självdisciplin och behöver röra mer på sig, och att det inte alls är Coca-Colas och Findus fel att folk är feta. Det är emellertid fullständigt fel, och det finns i själva verket ingenting befolkningen i stort kan göra för att värja sig mot felaktig information och överflödet av skräpmat. Vi måste få alldeles övertydlig information, enligt metodiken ovan.

Den enkla lösningen på problemet är alltså i koncentrat: 1) beskatta UPF hårt, och skatteväxla mot riktig mat; 2) förpassa UPF till särskilda avdelningar i butikerna; 3) märk UPF med övertydliga varningssignaler och information om att konsumtion av sådan ickeföda leder till sjukdom och förtida död. Konceptet är beprövat, ty det var så rökningen attackerades.

Det rödgrönrosa styret i Kiruna gjorde en Hallandsåsen genom att bygga ett badhus för en miljard. Självklart är det en kommunal angelägenhet att tillhandahålla sådana offentliga institutioner, men det ska då göras på det mest kostnadseffektiva och ändamålsenliga vis som överhuvudtaget är möjligt. Den uppgiften har man här med råge gått bet på, och måste därför spara in på annat.

Sparbeting är dessvärre alltid sådana att de mest behövande och värnlösa drabbas, eftersom de redan besuttna måste ha mer och inte kan lämnas i sticket. Detta tydligen även under en rödgrönrosa regim. Sagt och gjort får barnen i den norrländska gemenskapen plikta för lokalpolitikernas extravagans och lyxfällebeteende genom att lägga dubbelt med bark i skolmaten.

Närmare bestämt ryker mjölken och laxen, som vad man förstår ersätts med vatten och något billigt kolhydratbaserat ultraprocessalternativ. Men det riktigt sviniga i denna härva är att mjölktjuvarna i den skogstokiga socialistkommunen förbjuder föräldrar att kompensera mjölkbristen med egna inköp, under hänvisning till policy och livsmedelssäkerhet.

Debaclet väcker åter frågan varför föräldrar godtar att det offentliga tar sig rätt att bestämma över de egna barnens såväl ideologiska fostran som fysiska näring, och varför man under sådana omständigheter överhuvudtaget skulle vilja sätta barn till världen. Här är det alltså inte fråga om att det allmänna överprövar enskilda veganföräldrars uppenbara misshandel av sina barn, utan om att kommunen själv står för misshandeln genom att förvägra skolbarn adekvat näringsupptag.

Förvisso kan man argumentera för att skolbespisningen alltid har varit snålt tilltagen, äcklig i konstitutionen och föga näringsriktig. Själv ratade jag i vart fall i senare årskurser den pissljumma lättmjölken, det halvsmälta margarinet och den oätliga huvudrätten för pizza och annan mer fyllig och mättande mat för en växande individ, men det skulle i dag förmodligen vara en förbjuden och osolidarisk handling, särskilt under beaktande att den rödgrönrosa ideologin numera föreskriver köttfria dagar och annat skadligt trams.

Överhuvudtaget finns i kommunpolitiken hur många tragiska exempel som helst på hur lokalpolitiker anslår medel för kommunal brukskonst och annan ideologiskt färgad verksamhet, tillsammans med skrytprojekt av olika slag, medan besparingarna haglar över barn och äldre. Det är ett slående bevis för att inte heller den lokala demokratin fungerar, utan snarare utgör lekstuga för korrupta element som gladeligen förskingrar medel man via tokhöga skatter har stulit från folket, kretiner som inte tycks ha basala ekonomiska kunskaper att hantera en budget.

Under sådana förutsättningar kan det vara dags att börja begränsa det kommunala självstyret och sätta hårdare centrala budgetkrav, samt att införa något slags «körkort» eller kompetensprov för kandidater som vill förfoga över den gemensamma kassan.

Lokalpolitikers enda uppgift är att hantera denna gemensamma kassa på ett så ändamålsenligt och ekonomiskt vis som möjligt, för att tillgodose folkets materiella och andra primära behov, och inte att förslösa allmänna medel, bedriva ideologisk verksamhet eller på annat sätt gå utanför sitt mandat – den oförvitlige tjänstemannens. Den som grovt missköter detta värv ska inte beviljas ansvarsfrihet, utan tvärtom ställas inför skranket.