Småbarn tycks ha ett slags grönfilter, som gör det hart när omöjligt att utspisa dem med grönsaker och andra förment nyttiga livsmedel. Föräldrar brukar därvidlag «lura» barnen genom att mosa samman ärter och annat med mer eftertraktat kött, i syfte att «lära» barnet att äta «rätt», det vill säga enligt statliga rekommendationer.
Men barn i den åldern – innan de har utvecklat sockerberoende – äter med automatik exakt det de behöver, och avvisar grönsaker av en given anledning, nämligen att sådana hindrar näringsupptag via fytinsyra och andra antinutrienter. I den mån barn upplever brist av ett slag som kan kompenseras med grönsaker, kommer de självmant att söka sådana livsmedel.
I huvudsak väljer barn emellertid sådan föda som ger optimal utveckling av organismen, vilket innebär fullvärdigt animaliskt protein och optimalt näringsintag, särskilt av B-vitaminer, zink och andra ämnen som ger fullständig realisering av tillväxtpotentialen. Den potentialen kan inte förverkligas med baljväxter och annan vegetarisk föda, utan sådan bristföda leder till kortväxthet och andra följder.
I likhet med föräldrar försöker statliga myndigheter förändra beteende kring diet, men man går därvidlag fullständigt vilse i pannkakan genom att jämka samman helt oförenliga mål kring hälsa, miljö och «klimat». Sedan tidigare har Livsmedelsverket anammat en sådan hållning, och man får nu sällskap av Folkhälsomyndigheten.
Det är en märklig omständighet att det finns flera myndigheter som arbetar med samma fråga och under premisser som inte alls har med kärnuppdraget att göra, och det vore önskvärt att det istället funnes en renodlad näringsmyndighet som enbart befattar sig med optimal diet för individen.
Man kan samtidigt konstatera att myndigheternas arbete är och alltid har varit fullständigt förgäves, och att samtliga så kallade folksjukdomar kontinuerligt ökar år för år. De «rekommendationer» som nu emanerar från myndigheterna är inte ämnade att stävja utvecklingen. Detta för att man fortsätter angripa fel faktorer och inte förmår lämna ett förlegat paradigm.
Myndighetens övergripande mål för «korrekt» utfodring av populasen är att öka konsumtionen av baljväxter, grönsaker, rotfrukter, frukt och bär med femtio procent, fram till 2035 och jämfört med 2021. Under samma period ska konsumtionen av fullkorn öka med hundra procent, och den med fisk tjugo procent. På minuskontot sätts kött med femtio procents minskning, salt med tjugo procent och «energitäta och/eller näringsfattiga» livsmedel med femtio procent.
Rätt här är att dra ned på den «energitäta» födan, vilket är ekvivalent med att angripa ultraprocessföda, en giftig blandning av socker och fett i kombination med skadliga fröoljor och tillsatser. Riktigt är också att öka intaget av fisk, även om ambitionen är alldeles för låg.
Vad plantbaserad ultraprocess leder till.
Men om konsumtionen av såväl skräpmat som fett- och proteinrikt kött ska ned, måste erforderlig energi komma från annat håll, vilket med nödvändighet innebär än mer kolhydrater i form av bröd, pasta, ris och potatis. Med den ansatsen får man emellertid inte ned nivåerna av fetma, diabetes och andra sjukdomar, utan lär snarare accelerera utvecklingen.
Folkhälsomyndigheten har förstås rätt i att dagens livsmedelskonsumtion ökar risken för fetma, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, cancer med mera, men konsumtion av kött i sig leder inte till några av dessa symptom eller sjukdomar. Inte heller har salt någon betydelse för högt blodtryck, men man vill ändå minska salthalten i kosten.
Det sistnämnda kan låta tokigt för den som inte är närmare införstådd med saken, men grunden för högt blodtryck läggs med socker (kolhydrater) och ultraprocessföda, och saltets betydelse är därvidlag sekundär. En frisk individ reglerar saltintaget automatiskt, på samma sätt som barn reglerar behovet av grönt. I den mån man ska förändra saltintaget i dieten, ska man således minska halten av natrium och istället öka den av bristämnena kalium och magnesium, det vill säga nyttja havssalt istället för processalt.
Myndigheternas ambition kring miljö, klimat, hållbarhet och biologisk mångfald är för övrigt missriktad, ty ökad konsumtion av «baljväxter» är i grunden liktydigt med ökad import av amerikanska och brasilianska sojabönor odlade på tidigare skogsareal och med tvivelaktiga metoder kring besprutning med mera. Samtidigt missgynnas den svenska näringen, eftersom vårt klimat mer är lämpat för boskap än grödor.
Om man från statligt håll enbart hade haft hälsa för ögonen, skulle man ha angripit den soja- och sockerrika ultraprocessfödan, tokbeskattat socker, sötningsmedel och fröoljor samt på motsvarande vis skattebefriat riktig föda som kött, fisk och grönsaker.
Man skulle också ha balanserat makrofördelningen mot avsevärt mer (mättat och enkelomättat) fett och (fullvärdigt) protein, och betydligt färre kolhydrater, varvid «fullkorn», fibrer och sådana företeelser inte längre hade varit nödvändiga – funktionen är enbart att förpacka sockret så att det inte exploderar i insulinchock.
Det kommer förstås inte att hända, varför det till syvende og sidst blir den enskilda individens personliga ansvar att bilda sig och handla därefter. För egen del har den processen inneburit allt större steg mot ketogen och animalisk kost, med allt mindre inslag av kolhydrater.
Korn och gryn äter jag överhuvudtaget inte längre, och inte heller «baljväxter» och annat som ger flatulens och andra obehag – kroppens sätt att meddela att man inte har behov av födan i fråga. En viss mängd fibrer fås från chiafrön och bladgrönsaker, men inte i sådan omfattning att det ger oro i tarmsystemet eller lös avföring.
Socker och fröoljor går fetbort, och så även all slags ultraprocess, som flingor, bröd, «magra» produkter, sojaersättningar, tillsatser, godis, chips med mera. Det kroppen inte behöver ska man inte heller stoppa i sig, och omvänt ska man tillföra den mängd näringsämnen som kroppen fodrar.
Resultatet är gott, med balanserad matsmältning i harmoni, konstant låg nivå av blodsocker och insulin, långvarig mättnad, god viktkontroll, minimal förekomst av hudproblem och andra åkommor. Och det är förstås inte unikt för mig, utan en allmän observation.
Fru Birgersson å Göteborgsposten återkommer ständigt med fullständigt hårresande analyser i allsköns ämnen, denna gång avseende diabetesmedicinen semaglutid (Ozempic med flera). Skribinnan ser likt kollegan vid det andra mediehuset kemiska substanser som en universallösning för ett problem som bottnar i andra kemiska substanser, nämligen sådana som utgör basen i moderna «livsmedel».
Om man får tro krönikörskan kommer vi om något decennium i breda lager att nyttja «medicin» för att reglera vikten och därmed reducera förekomsten av välfärdssjukdomar, varvid produktiviteten i samhället ökar samtidigt som värdet för skräpmatsindustrin minskar. Så skimrande var aldrig havet!
Var och en kommer dessutom att förfoga över en smal och smärt kropp, istället för att som i dag rulla omkring med ett bastant överskott av fett. I vart fall om man tecknar en livslång prenumeration på läkemedlet i fråga. Ty i samma ögonblick som man upphör med behandlingen, återfår man snabbt det tidigare hullet, eftersom man inte har åtgärdat grundproblemet.
Det är inte troligt – och inte ekonomiskt försvarbart – att de «breda massorna» erhåller subventionerade mediciner för ett ickemedicinskt problem, varför man då får bekosta behandlingen ur egen ficka. Även med generika lär det kosta många tusen per år för att upprätthålla regimen in i döden.
Sojapojke föräter sig på ultraprocessmat som flingor, bröd och flytande kalorier. En framtida livslång prenumerant på Ozempic.
Semaglutid är förvisso ett bra läkemedel för den som lider av morbid fetma. Behandlingen kan snabbt reducera vikt och reducera förekomst av insulinresistens, fettlever och andra symptom av metabolt syndrom, varefter en mer varaktig behandling måste sättas in. Grunden i behandling av övervikt och fetma är och förblir förändring av livsstil, dels på det personliga planet, men även i ett mer samhälleligt perspektiv.
Fru Birgersson föreställer sig här människan som en art «ständigt på jakt efter mat», vilket i naturen faktiskt skulle vara ett unikum. Alla arter – inklusive människan – självreglerar intaget av föda, vilket är orsaken till att vi aldrig ser feta lejon, älgar eller vargar.
Att människan inte är ett undantag bekräftas av att vi i historiskt perspektiv inte har utvecklat fetma eller ens övervikt i epidemisk mening, utan sådan har kommit i takt med förändringar i kosten under det senaste seklet: ultraprocessmat, industrioljor och stora mängder tillsatt socker ligger till grund för utvecklingen, och därmed har vi även ett recept för att åtgärda problemet – om bara den politiska viljan funnes.
Nej, våra kroppar är inte «programmerade att söka kalorier», i vart fall inte fler än vad kroppen kräver. För detta ändamål har vi ett raffinerat system av hormoner som leptin, ghrelin och insulin, som dock på grund av modern industriell skräpmat har rubbats fullständigt, varvid grunden har lagts för välfärdssjukdomarna – alla sådana kan härledas till en och samma grundorsak i kosten.
Förbjud denna skräpkost rakt av, och problemet löser sig automatiskt.
Semaglutid dämpar visserligen hungern något, men främst är det fråga om en agonist som förhindrar att kroppen tar upp näring överhuvudtaget och därmed inte frigör insulin i samma utsträckning. Stora delar av födan passerar därmed osmält, och ruttnar i princip i mag–tarmsystemet under symptom som förstoppning och andra obehagligheter.
Behandlingen innebär inte att man äter mindre snabbmat eller på annat sätt förbättrar kosten, utan ger snarare ett alibi för att fortsätta äta samma skräpkost som ligger till grund för det ursprungliga problemet. När man undanröjer incitamenten för hälsosam kost, kommer konsumtionen av konstlad föda med transfett, tillsatt fruktos och ett helt apotek av kemiska substanser att öka än mer, och de konglomerat som säljer både livsmedel och läkemedel kan håva in storkovan på att ha funnit en optimal modell för växelvis beroende.
Även om nivån av insulin kommer ned på en mer hälsosam nivå, kvarstår en mängd andra problem med industriföda. På längre sikt blir utfallet därför inte en friskare befolkning, utan tvärtom fler kroniska sjukdomar samt psykologiskt beroende av semaglutid och andra motsvarigheter. En sådan behandlingsregim är inte kompatibel med långt livs- och hälsospann, och är förstås även ett ekonomiskt nerköp i samma härad som tobaksberoende.
Tärningen är dock kastad, och eftersom det inte finns någon som helst politisk vilja att undanröja sockret, oljorna och ultraprocessmaten, kommer en allt större del av befolkningen förmodligen att knarka Ozempic. Det blir då ännu ett storskaligt samhällsexperiment, vars verkliga effekter vi kommer att skönja först om många år.
Näringslivets dröm: läkemedel och ultraprocessmat i kretslopp.
Det förhärskande narrativet bland rådgivande instanser är alltjämt att den accelererande incidensen av övervikt, fetma, cancer, diabetes och andra folksjukdomar skulle vara ett resultat av konsumtion av mättat fett, rött kött och andra naturliga produkter som vi problemfritt har livnärt oss av under tusentals, för att inte säga miljontals, år, det vill säga en orsakskedja som faller på sin egen orimlighet.
Samma skikt vill samtidigt gärna propagera för en lösning på nämnda problem bestående i ökat intag av industriella fröoljor av ett slag som aldrig tidigare har utgjort mänsklig föda, samt i växling från animalisk till «plantbaserad» kost, även det en anomali för en art som huvudsakligen har livnärt sig av animaliska produkter.
Ett nyare skäl härtill har att göra med «klimatet», underförstått att människans kost måste anpassas för att minska utsläppen av växthusgaser, varvid kvalitet får ge vika för kvantitet. Men i grunden härrör argumentet från religiöst håll, nämligen i form av sjundeadventisternas antipati gentemot det testosteron- och därmed sexualitetsdrivande köttet.
Den fanatiska religiösa klicken byggde tidigt ut en verksamhet byggd på de egna rönen, varvid man har kommit att påverka forskningens inriktning in i nutid, inte minst för att det finns omfattande pekuniära motiv i att producera «plantbaserad» ultraprocessmat till närmast fantastisk vinstmaginal i jämförelse med traditionella livsmedel. Sekten odlar också en myt om «blå zoner», med sig själv i centrum för en sådan grupp av särskilt långlivade samhällen.
En annan faktor rör tidig forskning under 1950-talet, varvid man genom tvivelaktiga studier sökte härleda den då pågående epidemin av hjärtsjukdomar till mättat fett, alltså det slags fett som har nyttjats i tusentals år utan att ge sådana problem. Hjärtproblemens egentliga orsak var förstås primärt rökning, men man kände då inte sambandet närmare.
Emellertid skulle fettskräcken förbli det dominerande och allenarådande paradigmet, med följd i rekommendationer om lågfettsprodukter och ett större inslag av kolhydrater i kosten. Det akademiska slaget tippade till denna skolas fördel, inte minst på grund av socker- och livsmedelsindustrins benägna bistånd.
När skolans doktrin blev officiellt påbud i form av statliga rekommendationer exploderade marknaden med lågfettsprodukter, margarin, «vegetabiliska» fröoljor och andra substitut för traditionella fetter, samtidigt som fettets energi huvudsakligen ersattes med socker och raffinerade kolhydrater. Sedan 1980 föreligger därför en amerikansk och med sedvanlig fördröjning global fetmaepidemi, med grund i dessa rön.
Men trots att utvecklingen fortsätter fyrtio år senare, och med den motsvarande pandemi i folksjukdomar, håller man benhårt fast vid ideologin, förstås alltjämt under smörjning av kommersiella krafter. Samtidigt skulle det vara en oerhörd prestigeförlust att så här långt efteråt erkänna sådana felsteg. Ny vetenskap får sakta men säkert revidera kunskapsläget, i takt med att den dominerande faktionen dör ut.
Det är ändå fantastiskt att britterna (och andra) äter allt mer frukt, «nyttiga» fröoljor och fibrer, och allt mindre smör, kött, ägg och fet mjölk, helt i enlighet med myndigheternas rekommendationer, samtidigt som incidensen av fetma och sjukdomar stadigt pekar uppåt.
Av resonemanget ovan framgår att det ena naturligt leder till det andra i en given orsakskedja, nämligen att det förment skadliga köttet och mättade fettet måste ersättas av andra makronutrienter, vilket med nödvändighet då blir «plantbaserade» fröoljor och kolhydratrika livsmedel.
Men även i denna falang vet man förstås att kolhydrater är sammansatt socker, och att socker driver upp blodsockernivån. Med tiden blir effekten av insulinspikar utveckling av insulinresistens och därmed sammankopplade fenomen, som fetma, diabetes med mera. Lösningen på just detta problem heter fibrer, eftersom sådana osmältbara kolhydrater bäddar in sockret och därmed saktar ned förloppet med blodsocker och insulinsvar.
Fibrer har dessutom egenskapen att ge mättnad genom utfyllnad, varför det torde vara en bra metod för att hålla vikten i schack. Till yttermera visso utgör fibrer krubb för mag- och tarmfloran av bakterier, som fermenterar såväl fibrer som en del av det inbäddade sockret till… håll i hatten nu… mättade fettsyror, alltså det «skadliga» fett som vi bör undvika.
Vanligen bildas kortkedjiga fettsyror som smörsyra (namnet antyder att det finns i smör, nämligen härsket sådant), ättiksyra, propansyra och pentansyra, som därefter nyttjas som energi. Biprodukter är emellertid gaser av olika slag, vilket kan ge orolig mage och matsmältningsproblem.
I de mer fantastiska skildringarna sägs fibrer även producera «magiska» substanser av olika slag (fytokemikalier), men det finns inga som helst bevis för sådana påståenden. Det är primärt en nedärvd mekanism för att kunna utvinna energi ur osmältbara fibrer genom symbotiska organismer, men man kan lika gärna – eller hellre – ta den direkta vägen via animaliska produkter och andra källor med mättat fett.
Rekommendationerna med större inslag av fibrer har således sin grund i att kunna hantera den väldiga mängd (> 50 %) kolhydrater som numera påbjuds, nämligen för att förhindra alltför stora mängder glukos, insulin och inte minst de triglycerider som insulinet bildar av en för stor mängd glukos. Äter man färre kolhydrater, behövs således färre fibrer, och för den delen även mindre C-vitamin.
I själva verket präglas människans utvecklingshistoria av markant förändring i tarmfloran, med uppemot femfaldig ökning av bakterier som bryter ned animaliskt protein och motsvarande minskning av organismer som fermenterar växtfibrer. Vår flora är anpassad för huvudsakligen animal föda, även om vi alltjämt har förmåga att hantera en fattigare «plantbaserad» kost under magra tider – det senare ett arv från ett tidigare stadium.
Människans tarmflora är anpassad för animaliska produkter, och sedan vi lämnade ett tidigare stadium har vi reducerat floran avsevärt, främst med avseende på organismer som bryter ned växtfibrer.
I jämförelse med andra primater har människan därför en avsevärt reducerad tarmflora, även bland jägare–samlare. Moderna storstadsbor har än mer reducerad flora, inte minst på grund av antibiotika i vård och djurhållning, men samtidigt är variationen inom varje grupp större än mellan grupperna. Floran anpassas således efter den aktuella situationen, och ju mer «plantbaserat» man äter, desto större variation.
För karnivora folkslag som inuiter och jakutier vidmakthålls enbart en minimal flora för nedbrytning av animaliskt protein, och fiber i kosten är då överhuvudtaget inte nödvändigt. Fiber är således inte ett essentiellt ämne, och rekommendationen att äta mer fibrer bör förstås som en anpassning till en modern skräpmatsdiet med stora mått av socker, raffinerade kolhydrater och industriella fröoljor.
Den som äter en adekvat omnivor kost omfattande fisk, kött, ägg, mejeri och grönsaker har inget extra behov av fiber, utöver den mängd som finns naturligt i grönsaker. Naturligtvis kan man alltid äta mer fiber för extra mättnad, men man måste då balansera det mot eventuella följdeffekter, som diarré, gasbildning med mera.
Själv lägger jag gärna chiafrön på ägg, sallad och annat för att få en gnutta fibrer och ytterligare näringsämnen, men det skulle aldrig falla mig in att konsumera korn, gryn, sågspån eller annat av det som rekommenderas från myndigheternas sida, eftersom jag vill ha en fungerande mage.
Om man får tro Livsmedelsverket är rapsolja inte bara en «nyttig» matolja, utan tycks även vara «obearbetad». Detta i en artikel om ultraprocessmat, vilket begrepp man försöker passa in i den egna doktrinen så gott det går, bland annat genom att förpassa korv till det ultraprocessade facket.
Sant är förvisso att varmkorv och annat så kallat vitt slem (säljs i regel på tub) hör till den kategoriseringen, men korv i dess egentliga mening är en uråldrig form av konserverat och rökt kött som räknas till enkelprocessat. Det finns ingenting före industrialismens tidevarv som kan förläggas i kategorin av ultraprocessmat.
Rapsolja har däremot bara förekommit i ett par generationer, och är i grunden inte en ätlig produkt förrän den genmodifieras i syfte att reducera halten av toxisk eurukasyra. Historiskt har oljan nyttjats främst i oljelampor, medan kulinariskt bruk introducerades under 1950-talet.
Livsmedelsverket förvirrar.
Oljan rönte emellertid ingen framgång, då den hade en skarp smak och en oaptitlig grön färg, utöver hög halt av eurukasyra. För att råda bot på de problemen genomgår rapsolja numera en omfattande kemisk industriprocess, varvid fröna först hettas upp och krossas, för att därefter behandlas i en lösning av hexan, ett cancerframkallande lösningsmedel som bland annat finns i bensin.
Hexanet elimineras i slutprocessen, men en andel om 0.5 % föreligger alltid som rest. Därefter sker ytterligare kemisk filtrering i flera omgångar av upphettning och tillsättning av syror för att avlägsna fria fettsyror och annan kontamination. Slutligen adderas kemikalier för att avlägsna den gröna färgen, samtidigt som den skarpa odören elimineras genom ångdistillering. Vanligen sker även blekning i det sista stadiet.
Detta är alltså den «obearbetade» olja man slår ett slag för som «nyttig», trots att den inte bara innehåller hexan, utan även rester av transfett, en oundviklig konsekvens av fleromättadefettsyrors instabila konfiguration. Till yttermera visso rekommenderar man oljan för stekning och annan upphettning i matlagning, varvid ytterligare transfett bildas. Särskilt i restaurangmiljö är transfettproblemet utbrett, då man återanvänder oljan under lång tid.
Raspolja kan vara «nyttig», eller snarare neutral, nämligen om den är kallpressad och med ett större inslag av oljesyra (ω-9, som i olivolja) och ett mindre av linolsyra (ω-6). Men den billiga olja man köper i dunk i snabbköpet är inte av den sorten, utan transfett- och hexanvarianten med tjugo procent linolsyra. Dessutom kan man alltjämt inte använda kallpressad olja till stekning, utan den är till för sallad och andra svala tillämpningar.
Om någon till äventyrs undrar varför rapsolja ändå rekommenderas beror det uteslutande på pekuniära motiv, där framförallt amerikanska intressen har varit drivande, på samma sätt som för många andra ultraprocessade livsmedel som flingor. Ett mer passande tillämpningsområde är som biobränsle eller smörjmedel i maskiner.
Ett nytt år randas, och med det en mängd föresatser om att bli en bättre människa, exempelvis genom att bli av med en last eller lägga sig till med en nyttigare vana. För en del kan det handla om att sluta röka, för andra att börja motionera. Allra vanligast torde dock vara att minska omfånget på kroppshyddan, ett äventyr som sällan resulterar i det långa loppet.
Orsaken till det senare beror på felaktig uppfattning om kroppens funktion och framförallt om näring, ett resultat av att ständigt bli bombarderad med information och desinformation från kommersiella krafter, politiska aktivister, olika medicinska skolor och andra aktörer med vitt skilda budskap och mål.
Om man till äventyrs tror sig kunna hämta entydigt stöd i vetenskap lär man bli besviken, eftersom forskning kring näring är ett synnerligen suddigt fält med svaga metoder, bristfällig bevisföring, kommersiell påverkan (som för det tidigare fallet med rökning), omfattande prestige med flera faktorer. De flesta är inte skickade att sålla i materialet av skräpvetenskap som publiceras, utan är hänvisade till auktoriteter av olika slag, frontfigurer som representerar helt olika läger. Konsensus existerar inte i detta fack.
Kantänka hjälper det nog då inte att släppa ännu en bomb och yttermera bidra till förvirringen, men å andra sidan måste man nysta i oredan på något vis för att få rätsida på problemet. Istället för att hänvisa till auktoriteter kunde man då appellera till det rena förnuftet, på det att polletten månne ska trilla ned. Ett antal näringsprinciper kan då formuleras som grund för den vidare förståelsen.
Primo. Fetma existerar i princip inte i naturen, och eventuell över- eller undervikt regleras automatiskt av samtliga arter, inklusive människan. Det sistnämnda vet vi genom att betrakta jägare–samlare och andra folkgrupper som lever vid sidan av det industriella samhället. Det måste vara så, annars hade hela naturen exploderat i fetma.
Åh, jag har visst lagt på mig!
Feta älgar eller tjocka lejon existerar helt enkelt inte, och det beror inte på att det skulle finnas en exakt tilldelning av mat i naturen, utan är en funktion av hormonellt styrd självreglering. Hormoner som leptin signalerar mättnadskänsla i enlighet med den mängd bränsle som finns tillgänglig, och av det skälet har djur inget behov av att väga sig eller på annat sätt mäta sitt omfång. Människan är inte – borde inte vara – ett undantag. Djur som går i ide är förstås en annan femma, och det med avsikt.
Secundo. Så kallade folksjukdomar som högt blodtryck, diabetes, cancer, demens, depression, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, erektil dysfunktion, infertilitet med många flera är tämligen sällsynta bland människor och andra arter som lever i enlighet med sin natur. Epidemin – eller snarare pandemin – av sådana åkommor har därför ett och samma ursprung, nämligen den diet som präglar den moderna nutidsmänniskan.
Feta kaniner med diabetes finns kanske hos Alice i underlandet?
Kommersiella krafter brukar här slå ett slag för motion som lösning på problemet, på det att man kan fortsätta sälja sockrade industriprodukter, men aldrig så mycket rörelse kan inte råda bot på felaktig kost. Motion är förvisso viktigt för hälsan, men har i princip ingen bäring på vikten – hormonell självreglering tar givetvis hänsyn även till sådan förbrukning.
Tertio. Ideal diet för människa likväl som för andra arter är den som har präglat den givna utvecklingshistorien. För en omnivor art som människa innebär det stor anpassningsbarhet till allt vad naturen har att erbjuda, men vi saknar i regel den erforderliga kemiska apparaturen att hantera artificiella kemikalier likväl som nutrienter i mängder som inte förekommer naturligt.
Jägare–samlare har aldrig kommit i kontakt med den myndighetsrekommenderade nyckelhålsoljan.
Quarto. Människan är samtidigt en processivor eller kokinivor art med förmåga att tämja naturen för sina egna syften, och på så vis modifiera den föda hon stoppar i sig. Vi är den enda art som odlar, föder upp och tillagar mat, vilket har påverkat vår utveckling i olika riktning, ibland till det sämre.
Exempelvis ledde förmåga att tillaga över eld till smidigare matsmältning och därmed tillväxt i hjärna samt motsvarande tillbakabildning i tänder och matsmältningssystem, medan den agrara revolutionen omvänt ledde till bristsjukdomar, karies, diabetes, kortväxthet och minskad hjärnvolym. Ett snitt av människoarten har lärt sig tolerera mjölk i vuxen ålder samt har bättre resistens mot zoonotiska virus på grund av selektion.
Quinto. Människan kommer däremot inte att utveckla tolerans mot industriell skräpföda, eftersom ingen selektion sker. Förutom att en sådan grym lösning inte står i samklang med moderna värderingar, är det helt enkelt så att reproduktionen äger rum långt innan symptomen anländer. Vi äger därför själva problemet.
Vad den moderna dieten leder till.
Sexto. Pandemin med fetma och folksjukdomar – med grund i samma problemkomplex kring metabolt syndrom – är av färskt datum, och har sin grund i den allmänna diet som har utvecklats under de senaste hundra till två hundra åren. En del civilisationer har tidigare lokalt och i mindre utbredning utvecklat samma slags sjukdomskomplex, vilket ger ytterligare ledtrådar.
Septimo. Problemet kan inte rundas på medicinsk väg, exempelvis genom läkemedel eller gastrisk bypass, eftersom de underliggande faktorerna kvarstår. Möjligen kan man nå tillfällig viktminskning, men man slipper för den skull inte andra följder av det felaktiga näringsintaget – övervikt är ett symptom i mängden. Det är kanske en våt dröm för läkemedelsbolagen att få livslånga prenumeranter på medikamenter, men det är nog ingen lösning för mänskligheten eller den enskilda individen.
Jag kunde inte sluta jaga zebror, och nu behöver jag en bypass.
Octo. Arter i naturen vet exakt vad de behöver, och söker sig därför till sådan föda som ger erforderliga ämnen. Experiment med barn har visat att människan naturligtvis äger samma inneboende förmåga. Det måste vara på det sättet, och funktionen består i omedveten association mellan näringsämnen och födoslag man har kommit i kontakt med.
Den moderna människans system är emellertid rubbat i detta avseende, och framförallt kapat av aktörer som modifierar födan i syfte att göra den mer aptitlig medelst tillsatser i ultraprocess. Den dopaminkick som följer av att tillgodogöra sig snabbt intag av kalorität mat med både socker och fett slår ut leptin och andra signalsubstanser, samt inte minst sådana endokrina system som reglerar behovet av näringsämnen.
Nono. Tillgången på mat i naturen är i regel ojämn, varför fasta är ett återkommande inslag. Särskilt människan har utvecklat förmåga att lägga på hullet tillfälligt, under den givna premissen att sedermera förbruka överskottet under fattigare tider. Det är en variant av ide och andra sorters övervintring, att ha en erforderlig reserv.
Människan är inte dummare än att hon medvetet har tagit fasta på denna princip, vilket är orsaken till att religioner har rituella inslag av fasta. Den moderna människan fastar emellertid inte, utan tillbringar tvärtom större delen av dygnet med att äta och knapra på mellanmål, därtill på myndigheters inrådan. Tanken är här att om man ständigt idisslar hinner man inte bli hungrig… vilket då skulle lösa problemet med övervikt?
Decimo. Vilja är en ändlig resurs, och bör nog hellre nyttjas på annat än att medvetet försöka kontrollera födointaget under dagen. En diet måste vara huvudsakligen automatisk, det vill säga fungera vanemässigt och efter behov – det är till detta vi har ett hormonsystem.
Undecimo. Dietens komposition av makronutrienter kan visserligen skifta betänkligt, och den friska människan kan vanligen hantera vitt skilda regimer, från kolhydrattung till karnivor kost. Däremot kan den redan metabolt störde individen inte enkelt ta sig ur sitt prekära dilemma, vilket är den egentliga orsaken till att så kallad bantning i princip alltid misslyckas.
Duodecimo. Fetma eller övervikt är så gott som alltid ett resultat av insulinresistens, som i sin tur har utvecklats på grund av långvarigt intag av raffinerade kolhydrater i stor mängd, eller måhända är ett resultat av långvarig inflammation till följd av allmän skräpdiet. Insulin är ett hormon med uppgift att transportera glukos från blodbanan till cellernas mitokondrier eller lagra glukos som glykogen i muskelvävnad, men vid insulinresistens är cellerna mindre benägna att ta emot paketet. Insulinet omvandlar då glukos till triglycerider, som lagras i fettceller.
Paradoxen är här att samtidigt som intaget av energi från kolhydrater är högt, kommer energin inte cellerna tillgodo i adekvat utsträckning, varför individen präglas av hunger. Om en sådan person bestämmer sig för att i ett slag anamma en vegetariansk livsstil, blir resultatet extrem hunger och i värsta fall svält om syndromet är långt framskridet. Det faller på sin egen orimlighet att man viljemässigt kan övervinna det dilemmat.
En vegansk diet som fungerar för överviktiga.
Decimo tertio. Skärningspunkten av ovanstående principer ger ett lämpligt recept för hur man bör förhålla sig till kost och näring, inte för att i första hand «banta» i en tillfällig regim (för att sedan återgå till tidigare misshandel av kroppen?), utan för att anamma en hälsosam livsstil i enlighet med vår natur. Minns att den friska människan självreglerar vikten.
Decimo quarto. Metabolt syndrom innebär emellertid en ond cirkel, enligt resonemanget ovan, varför man måste finna ett sätt att åtgärda den underliggande insulinresistensen utan att plågas av våldsam hunger. Ketogen diet med högt intag av fett och mycket lågt av kolhydrater är här en av de mer smidigare lösningarna, även för den som småningom vill anamma en mer vegetariansk livsstil.
Decimo quinto. Insulin stimuleras främst av kolhydrater (socker i olika former), men även delvis av protein, medan fett har minimal inverkan. Ketogen diet tar således ned insulinnivån, vilket får till effekt att flödet av triglycerider reverseras från snarare än till cellerna. Ketogen diet är samtidigt mättande. Grunden är därmed lagd för viktnedgång, men framförallt för att bota insulinresistensen.
Decimo sexto. Att reversera ett sjukdomstillstånd är ett långsamt förlopp, men småningom når man resultat, utan att överanstränga viljan. Man kan då välja att fortsätta med en ketogen diet eller en lindrigare variant av LCHF, men ett flertal andra möjligheter står nu till buds, inklusive mer «gröna» varianter (keto kan vara helt «grön» om man så vill), under förutsättning att det rör sig om en hälsosam diet.
Hälsosam keto, den naturliga dieten.
Decimo septo. Hälsosam diet – oavsett komposition av makronutrienter – präglas främst av hela och naturliga ingredienser, med minimal process i konservering, saltning, rökning eller förpackning. Omvänt räknas i princip all ultraprocessmat som ohälsosam. Ultraprocessmat är sådan «föda» som är bearbetad med kemikalier (matolja), tillsatt med socker eller vegetabilisk olja (chips, bakverk, bröd), industriellt bearbetad (flingor, vegokött) eller har utsatts för extrahering (lättmjölk, juice) – oftast med en lång lista av underliga ingredienser.
Decimo octo. Naturligt omnivor diet omfattande animaliska produkter och grönsaker är den enklaste vägen, medan den som vill gå åt endera extremen måste sörja för att åtgärda eventuella brister, som ω-3 (DHA, EPA) och vitaminer D och B₁₂ för vegetarianer och möjligen vitamin C för karnivorer. Under en regim som ger alla näringsämnen och inte innehåller ultraprocess självreglerar människan vikten.
Decimo nono. Maximal hälsa uppnås om man samtidigt förmår tillämpa inslag av fasta, antingen genom att äta under sex till åtta timmar per dygn (med flera varianter), eller genom att återkommande fasta under en längre period. Detta för att ge kroppen metabol vila och emulera naturliga förhållanden – vi är inte anpassade för att idissla lågenergisk föda dagarna i ända som kor. Skippa frukosten, hantera begäret.
Ultimo. Ytterligare effekt uppnås givetvis genom motion, men gör det till en självständig gren och i syfte att ha roligt eller koppla av. För den friska människan anpassas födointaget automatiskt med graden av rörelse.
Lek och sport är den moderna människans sätt att emulera ett naturligt behov av rörelse.
