Kategorier
Hälsa Politik

Kris och kaos i vården

Försvarsbudgeten höjs kontinuerligt under den krigspsykos som har drabbat landet och som ett resultat av anslutningen till en förlegad militärpakt. Samtidigt skickas materiel till det svarta hål som utgörs av Ukraïna, kanske snart omfattande ett antal Jas-39 Gripen för en halv miljard stycket.

Men då måste man också spara in på annat, eftersom kakan så att säga inte blir större, särskilt inte under den recession som är ett resultat av energikris, sanktioner och andra galna politiska beslut. Drar man månne åt svångremmen i migrationen?

Nej, det är istället välfärden som angrips genom höjda patientavgifter vid vårdcentraler och akutmottagningar. «Regionerna» (länen) har ansträngd ekonomi till följd av inflation och en rad systemiska fel, och lyder därför under sparbeting. Kostnaderna vältras emellertid över på patienterna istället för att angripa sagda systemfel.

Visserligen har man på en del håll dragit ned på inköp av de välfärdsparasiter som går under benämningen hyrläkare och -systrar, opportuna element som utnyttjar välfärdssystemet för egen snöd vinning, men en konsekvens är samtidigt att man då dras med brist på personal, eftersom man tydligen inte kan dimensionera personalstyrkan.

Äldre patient tar med sina besparingar till vårdcentralen för att kunna betala stafettläkarens dryga courtage.

Det är konstigt, eftersom vården mest har vuxit med administratörer vars uppgift det är att genomföra sådan planering. Resultatet är emellertid bara mer komplexitet och friktion i systemet, eftersom fokus flyttas allt mer från kärnuppgiften. Man kanske skulle ansa i ogräset bland pärmbärare som komplement till att sparka ut hyrpatrasket?

Bristen på sjuksystrar kan man enkelt lösa genom att erbjuda betald utbildning. Senast jag tittade låg arbetslösheten på åtta procent, bland vilket klientel man ledigt finner adekvat stoff för uppdraget. Det är kostnadsmässigt win-win, eftersom arbetslösa betingar lika mycket på totalen men utan att tillföra något, men tydligen finns det en lång rad andra politiska käpphästar som förhindrar effektivisering av det slaget.

Men populasen har även egen förskyllan i utvecklingen, då man missbrukar välfärden genom att besöka vårdcentraler för förkylningssymptom och andra lindriga besvär hos sig själv eller avkomman, inte sällan i syfte att försöka prångla ut lite extra ledighet genom «vabb» eller «sjukskrivning». Till skaran hör även snöflingor bland bortklemad sojaungdom som inte riktigt har förstått att vinterkräksjuka och andra virussjukdomar inte har någon annan behandling än att vänta ut förloppet.

Sojaflicka behandlas på vårdcentralen för sin svåra förkylning.

I den meningen är höjd patientavgift ett rimligt incitament för att hålla borta parasiterna från vården, men problemet är att det främst drabbar den mindre andel personer som lider av verklig sjukdom som inte är självförvållad genom usel diet eller annan livsstil, det vill säga välfärdens egentliga målgrupp. Högkostnadsskydd kanske underlättar, men bättre vore att differentiera avgifterna på annat sätt.

Man kan notera att man under dessa omständigheter i vissa kretsar – exempelvis Expressens ledarredaktion – förespråkar att vården dessutom ska bekosta folkets livsstilsorsakade välfärdsproblem genom att förskriva semaglutid för att bekämpa övervikt, under den felaktiga föreställningen att detta skulle medföra besparingar i vården. Felaktig, för att sådan «medicinering» inte angriper underliggande orsaker, utan plåstrar om på ytan genom symptomlindring.

Regionerna borde istället göra tvärtom, det vill säga bli betydligt mer restriktiva med förskrivning av läkemedel överhuvudtaget. Symptomatiskt nog kostar läkemedel för diabetes tio miljarder per år, till vilket även kommer lika stor kostnad för patientvård, även det en form av symptomlindring medelst metformin, insulin och annat istället för att angripa livsstilen – varför inte förskriva ketogen diet och motion till såväl diabetiker som tjockisar som ännu inte hunnit insjukna?

Begrundar man läkemedelsstatistiken ser man likaledes hisnande belopp för moderna bokstavssjukdomar som ADHD, som främst omfattar yngre generationer. Bland äldre knarkar inte mindre än åttio procent blodtryckssänkande medel, och en stor andel inmundigar även statiner, blodfettsreglerande medicin och andra mer eller mindre värdelösa (men dyra) preparat. Även den gruppen kunde enklare behandlas med korrekt diet och friskvård.

I det produktiva skiktet dominerar antibiotika, värktabletter och allergimediciner, men även sömnmedel, lugnande medel samt opioider – även Sverige tycks ha en fentanylkris, om än av mer dolt slag. Värktabletter – på recept – skrivs ut till över en miljon patienter per år, överträffat bara av blodtryckssänkande medel, och strax före antibiotika – vad hände med snacket om antibiotikaresistens?

Nog finns det utrymme att banta vården ordentligt, utan att för den skull göra avkall på den egentliga kvaliteten. Men för det krävs politiskt mod att angripa privilegier och administrativa flaskhalsar på regional nivå, samt att tänka nytt i en lång rad avseenden. Sådant mod står nog inte att finna, och därför fortsätter välfärden att försämras i takt med att befolkningen blir allt sjukare.

Ozempicknarkande man under behandling för att kunna fortsätta leva sitt osunda leverne.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Lösningen: mer kött

Två myndigheter går samman i ett «nationellt» mål om att förändra kostvanor, med inriktning mot än mer socker (det vill säga kolhydrater) och allt mindre kött. Det alltigenom politiska syftet har dock inget med hälsa att göra, utan är en skrivbordsprodukt som främst tar sikte på «klimatet».

En renodlad näringsmyndighet med uppdrag att värna folkhälsa (och enbart folkhälsa) hade nog hellre angripit ultraprocessfödan, eftersom det är den (och enbart den) som ger upphov till dietära sjukdomar och förtida död enligt allt fler studier. Omvänt kan Folkhälsomyndigheten och Livsmedelsverket inte belägga påståenden om att kött orsakar cancer eller andra sjukdomar med en enda högkvalitativ studie, eftersom ingen sådan överhuvudtaget finns.

Associationen mellan rött kött och sjukdom är svag, och någon korrelation står helt enkelt inte att finna. Den relativa risken motsvarar brus. https://doi.org/10.1038/s41591-022-01973-2

Noga räknat bör man skilja på obearbetat och bearbetat kött, där en möjlig källa till sjukdom skulle kunna finnas i de nitrater som nyttjas i process. För obearbetat kött finns emellertid enbart svaga associationer med sjukdom, med en relativ risk så liten att den mer är att betrakta som informationsbrus, och därtill är mycket svår att särskilja från annan kost och livsföring i övrigt i de trubbiga observationsstudier som nyttjas. För bearbetat kött är associationen något starkare, men alltjämt svag.

Det är a priori svårbegripligt att naturliga produkter som vi är utvecklade för att konsumera skulle kunna orsaka sjukdom per se, och logiken haltar än mer i ljuset av att cancer, diabetes med flera så kallade folksjukdomar har epidemisk verkan enbart i modern tid, men är sällsynt förekommande i historien.

För rökning föreligger inte enbart en stark association, utan även en entydig korrelation, med en relativ risk uppgående till tiotusentals procent. https://doi.org/10.1038/s41591-022-01973-2

Hjärt- och kärlsjukdom är helt moderna företeelser, medan sockersjuka tidigare har förekommit främst i kolhydrattunga miljöer i den tidiga jordbrukskulturen, de första civilisationer vars enformiga diet åstadkom kortväxthet, karies och diabetes i jämförelse med traditionell diet bland jägare-samlare.

Fetma är i epidemisk mening också en helt modern företeelse, med uppenbar koppling till ultraprocess, industrioljor (raps, margarin), myndighetsdrivna lågfettsparadigm och kolhydratexcess. Motion har inte med saken att göra, och inte heller överflöd av kalorier – människan anpassar likt alla andra arter automatiskt intaget efter behov, givet en adekvat diet av för vår art naturliga livsmedel.

Pandemin med fetma och folksjukdomar kommer emellertid att fortsätta obehindrat, eftersom myndigheterna fortsätter i samma upptrampade politiska fotspår. Klimat och miljö får angripas med andra medel, varvid populationspolitik med sikte mot minskad befolkning är en given uppgift, och människan ska inte behöva kompromissa med sin hälsa för att uppfylla absurda politiska mål.

Min egen lösning på detta dilemma är att räcka fingret åt staten, och att fortsätta göra tvärtemot rekommendationerna. Jag ökar således konsumtionen av kött (och salt) ytterligare, och drar samtidigt ned på grönsaker, under övervägande om att helt upphöra med «plantbaserade» livsmedel och anamma en plantfri karnivor livsstil.

En ur näringssynvinkel optimal komposition.

För närvarande lyder jag under en «paleoketovor» regim med en makrokomposition om 65–70 % fett, 25–30 % högkvalitativt animaliskt protein och 4–5 % kolhydrater från grönsaker, som ledigt ger samtliga erforderliga mineraler, vitaminer och fettsyror, med en helt optimal balans ω6/ω3 om 1.0. Jag utmanar vem som helst på FHM eller Livsmedelsverket att hitta motsvarande «plantbaserade» lösning, och tar gärna en blodvärdesdrabbning med veganerna därstädes.

I regimen ingår inte ultraprocessföda, bröd, gryn, korn, frukt eller industriolja, men kanske en flaska vin per vecka – mest för invärtes själsligt bruk. Som kompensation tillämpas även vattenfasta under en eller två dagar per vecka för optimal hälsoeffekt, samt förstås regelbunden motion.

Dietärt optimum för människan: kött, fisk och kanske lite grönsaker som komplement.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Enkel lösning på svårt problem

Antalet feta, det vill säga personer med kroppsmasseindex över 30 kg/m², lär nu uppgå till över en miljard i hela världen, motsvarande var åttonde person. Fördelningen är förstås inte helt jämn, men Sverige hamnar runt snittet, med Japan som uteliggare i det lägre spektrat (fyra procent) och USA i det högre (fyrtio procent). Än fler är förstås överviktiga.

För att få bukt med denna aldrig avstannande pandemi föreslås av fettona vid Expressens godisknarkande ledarredaktion att överviktiga i vart fall måste få köpa «medicin» som Ozempic eller rent av få det utskrivet med högkostnadsskydd. Men det är som tidigare argumenterat för en fullständigt vansinnig idé, som inte löser problem annat än tillfälligt och på ytan.

Man grundar sin retorik på att ingen har löst fetmaproblematiken, men det är förstås inte med sanningen överensstämmande. Däremot är det sant att politiken inte vill implementera de lösningar som faktiskt föreligger, eftersom man sätter kommers och näringsliv flera snäpp högre än människors liv och hälsa, och eftersom man dras med monumental okunskap på området, förstärkt av omfattande lobbying från skräpmatsindustrin.

I en mer radikal utformning skulle en sådan lösning ta sikte på en handfull mekanismer, varav en är skatteväxling. Ultraprocessföda (UPF) skulle därmed straffbeskattas hårt på samma sätt som alkohol och andra toxiner, eftersom UPF enligt ett flertal metastudier ökar risken påtagligt för död och alla slags folksjukdomar. På motsvarande sätt skulle oprocessad och nyttig mat skattebefrias.

Person beroende av livsmedelsoligarkernas ultraprocessade skräpföda. Beroendet och lockelsen måste stävjas på ett flertal sätt.

Med ultraprocessföda menas alltså sådan kemisk massa som är industriellt formulerad med ingredienser som inte normalt förekommer i ett kök (emulsifierare med flera), eller som är så drastiskt bearbetad att ursprungliga ingredienser inte längre står att finna. Exempel är frukostflingor, massproducerat bröd, «vegetabiliska» oljor, godis, chips, bakverk, juice, sockrad yogurt, de flesta frysta färdigrätter, samt det mesta förpackat i plast eller kartong med lång lagringstid. Klass 4 i Novas system.

Omvänt är kött, fisk, grönsaker, frukt, mjölk, grekisk yogurt och ägg helt obearbetade produkter (klass 1), inklusive sådant som köttfärs – att strimla, skära, blanda och så vidare är alltså inte ultraprocess, eller ens process, i denna mening. Enkelprocessat (klass 3) är istället sådant som sardiner, korv och rökt kött, det vill säga produkter som har bearbetats för längre hållbarhet men som alltjämt utgör den naturliga grundprodukten.

Med en annan terminologi är enkelprocessat sådant som vi åt för över tvåhundra år sedan, medan ultraprocessat är en nymodighet från den industriella revolutionen, och den faktor som i princip ensam ligger bakom fetmapandemin med tillhörande koppel av sjukdomar. Mellan obearbetat och enkelprocessat finns vissa ingredienser som smör, olivolja och salt, i klass 2.

Ytterligare en mekanism för att vända trenden skulle således vara att vägleda allmogen på lämpligt sätt. UPF måste därför märkas med lämplig varningstext, på samma sätt som tobaksprodukter, samtidigt som alla sådana produkter måste tillhandahållas i en särskilt avskild sektor i matvarubutiker. Öppet ska bara finnas produkter i klass 1–3, medan UPF i klass 4 ska vara mer svårtillgängligt.

Det innebär att allt godis försvinner från lockande räckvidd vid kassan, och att skräpmat inte längre får finnas på samma hylla som riktig mat. Men det är det där med att den korrupta politiken inte vill se sådana ingrepp i näringen, utan hellre låter sjukdomstalen och kostnaden för dessa expandera in absurdum.

Av lobbyisterna har man fått lära att folk har dålig självdisciplin och behöver röra mer på sig, och att det inte alls är Coca-Colas och Findus fel att folk är feta. Det är emellertid fullständigt fel, och det finns i själva verket ingenting befolkningen i stort kan göra för att värja sig mot felaktig information och överflödet av skräpmat. Vi måste få alldeles övertydlig information, enligt metodiken ovan.

Den enkla lösningen på problemet är alltså i koncentrat: 1) beskatta UPF hårt, och skatteväxla mot riktig mat; 2) förpassa UPF till särskilda avdelningar i butikerna; 3) märk UPF med övertydliga varningssignaler och information om att konsumtion av sådan ickeföda leder till sjukdom och förtida död. Konceptet är beprövat, ty det var så rökningen attackerades.

Alternativet är att vårdkostnaderna fortsätter att öka i takt med att livskvaliteten försämras för befolkningen. Är det egentligen ett svårt vägval?
Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Demokratiskt haveri i kommunalpolitiken

Det rödgrönrosa styret i Kiruna gjorde en Hallandsåsen genom att bygga ett badhus för en miljard. Självklart är det en kommunal angelägenhet att tillhandahålla sådana offentliga institutioner, men det ska då göras på det mest kostnadseffektiva och ändamålsenliga vis som överhuvudtaget är möjligt. Den uppgiften har man här med råge gått bet på, och måste därför spara in på annat.

Sparbeting är dessvärre alltid sådana att de mest behövande och värnlösa drabbas, eftersom de redan besuttna måste ha mer och inte kan lämnas i sticket. Detta tydligen även under en rödgrönrosa regim. Sagt och gjort får barnen i den norrländska gemenskapen plikta för lokalpolitikernas extravagans och lyxfällebeteende genom att lägga dubbelt med bark i skolmaten.

Närmare bestämt ryker mjölken och laxen, som vad man förstår ersätts med vatten och något billigt kolhydratbaserat ultraprocessalternativ. Men det riktigt sviniga i denna härva är att mjölktjuvarna i den skogstokiga socialistkommunen förbjuder föräldrar att kompensera mjölkbristen med egna inköp, under hänvisning till policy och livsmedelssäkerhet.

Debaclet väcker åter frågan varför föräldrar godtar att det offentliga tar sig rätt att bestämma över de egna barnens såväl ideologiska fostran som fysiska näring, och varför man under sådana omständigheter överhuvudtaget skulle vilja sätta barn till världen. Här är det alltså inte fråga om att det allmänna överprövar enskilda veganföräldrars uppenbara misshandel av sina barn, utan om att kommunen själv står för misshandeln genom att förvägra skolbarn adekvat näringsupptag.

Förvisso kan man argumentera för att skolbespisningen alltid har varit snålt tilltagen, äcklig i konstitutionen och föga näringsriktig. Själv ratade jag i vart fall i senare årskurser den pissljumma lättmjölken, det halvsmälta margarinet och den oätliga huvudrätten för pizza och annan mer fyllig och mättande mat för en växande individ, men det skulle i dag förmodligen vara en förbjuden och osolidarisk handling, särskilt under beaktande att den rödgrönrosa ideologin numera föreskriver köttfria dagar och annat skadligt trams.

Överhuvudtaget finns i kommunpolitiken hur många tragiska exempel som helst på hur lokalpolitiker anslår medel för kommunal brukskonst och annan ideologiskt färgad verksamhet, tillsammans med skrytprojekt av olika slag, medan besparingarna haglar över barn och äldre. Det är ett slående bevis för att inte heller den lokala demokratin fungerar, utan snarare utgör lekstuga för korrupta element som gladeligen förskingrar medel man via tokhöga skatter har stulit från folket, kretiner som inte tycks ha basala ekonomiska kunskaper att hantera en budget.

Under sådana förutsättningar kan det vara dags att börja begränsa det kommunala självstyret och sätta hårdare centrala budgetkrav, samt att införa något slags «körkort» eller kompetensprov för kandidater som vill förfoga över den gemensamma kassan.

Lokalpolitikers enda uppgift är att hantera denna gemensamma kassa på ett så ändamålsenligt och ekonomiskt vis som möjligt, för att tillgodose folkets materiella och andra primära behov, och inte att förslösa allmänna medel, bedriva ideologisk verksamhet eller på annat sätt gå utanför sitt mandat – den oförvitlige tjänstemannens. Den som grovt missköter detta värv ska inte beviljas ansvarsfrihet, utan tvärtom ställas inför skranket.

Margaret Thatchers neokonservativa England? Nej, socialistiska Kiruna 2024.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Statlig utfodring av medborgarna

Småbarn tycks ha ett slags grönfilter, som gör det hart när omöjligt att utspisa dem med grönsaker och andra förment nyttiga livsmedel. Föräldrar brukar därvidlag «lura» barnen genom att mosa samman ärter och annat med mer eftertraktat kött, i syfte att «lära» barnet att äta «rätt», det vill säga enligt statliga rekommendationer.

Men barn i den åldern – innan de har utvecklat sockerberoende – äter med automatik exakt det de behöver, och avvisar grönsaker av en given anledning, nämligen att sådana hindrar näringsupptag via fytinsyra och andra antinutrienter. I den mån barn upplever brist av ett slag som kan kompenseras med grönsaker, kommer de självmant att söka sådana livsmedel.

I huvudsak väljer barn emellertid sådan föda som ger optimal utveckling av organismen, vilket innebär fullvärdigt animaliskt protein och optimalt näringsintag, särskilt av B-vitaminer, zink och andra ämnen som ger fullständig realisering av tillväxtpotentialen. Den potentialen kan inte förverkligas med baljväxter och annan vegetarisk föda, utan sådan bristföda leder till kortväxthet och andra följder.

I likhet med föräldrar försöker statliga myndigheter förändra beteende kring diet, men man går därvidlag fullständigt vilse i pannkakan genom att jämka samman helt oförenliga mål kring hälsa, miljö och «klimat». Sedan tidigare har Livsmedelsverket anammat en sådan hållning, och man får nu sällskap av Folkhälsomyndigheten.

Det är en märklig omständighet att det finns flera myndigheter som arbetar med samma fråga och under premisser som inte alls har med kärnuppdraget att göra, och det vore önskvärt att det istället funnes en renodlad näringsmyndighet som enbart befattar sig med optimal diet för individen.

Man kan samtidigt konstatera att myndigheternas arbete är och alltid har varit fullständigt förgäves, och att samtliga så kallade folksjukdomar kontinuerligt ökar år för år. De «rekommendationer» som nu emanerar från myndigheterna är inte ämnade att stävja utvecklingen. Detta för att man fortsätter angripa fel faktorer och inte förmår lämna ett förlegat paradigm.

Myndighetens övergripande mål för «korrekt» utfodring av populasen är att öka konsumtionen av baljväxter, grönsaker, rotfrukter, frukt och bär med femtio procent, fram till 2035 och jämfört med 2021. Under samma period ska konsumtionen av fullkorn öka med hundra procent, och den med fisk tjugo procent. På minuskontot sätts kött med femtio procents minskning, salt med tjugo procent och «energitäta och/eller näringsfattiga» livsmedel med femtio procent.

Rätt här är att dra ned på den «energitäta» födan, vilket är ekvivalent med att angripa ultraprocessföda, en giftig blandning av socker och fett i kombination med skadliga fröoljor och tillsatser. Riktigt är också att öka intaget av fisk, även om ambitionen är alldeles för låg.

Vad plantbaserad ultraprocess leder till.

Men om konsumtionen av såväl skräpmat som fett- och proteinrikt kött ska ned, måste erforderlig energi komma från annat håll, vilket med nödvändighet innebär än mer kolhydrater i form av bröd, pasta, ris och potatis. Med den ansatsen får man emellertid inte ned nivåerna av fetma, diabetes och andra sjukdomar, utan lär snarare accelerera utvecklingen.

Folkhälsomyndigheten har förstås rätt i att dagens livsmedelskonsumtion ökar risken för fetma, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, cancer med mera, men konsumtion av kött i sig leder inte till några av dessa symptom eller sjukdomar. Inte heller har salt någon betydelse för högt blodtryck, men man vill ändå minska salthalten i kosten.

Det sistnämnda kan låta tokigt för den som inte är närmare införstådd med saken, men grunden för högt blodtryck läggs med socker (kolhydrater) och ultraprocessföda, och saltets betydelse är därvidlag sekundär. En frisk individ reglerar saltintaget automatiskt, på samma sätt som barn reglerar behovet av grönt. I den mån man ska förändra saltintaget i dieten, ska man således minska halten av natrium och istället öka den av bristämnena kalium och magnesium, det vill säga nyttja havssalt istället för processalt.

Myndigheternas ambition kring miljö, klimat, hållbarhet och biologisk mångfald är för övrigt missriktad, ty ökad konsumtion av «baljväxter» är i grunden liktydigt med ökad import av amerikanska och brasilianska sojabönor odlade på tidigare skogsareal och med tvivelaktiga metoder kring besprutning med mera. Samtidigt missgynnas den svenska näringen, eftersom vårt klimat mer är lämpat för boskap än grödor.

Om man från statligt håll enbart hade haft hälsa för ögonen, skulle man ha angripit den soja- och sockerrika ultraprocessfödan, tokbeskattat socker, sötningsmedel och fröoljor samt på motsvarande vis skattebefriat riktig föda som kött, fisk och grönsaker.

Man skulle också ha balanserat makrofördelningen mot avsevärt mer (mättat och enkelomättat) fett och (fullvärdigt) protein, och betydligt färre kolhydrater, varvid «fullkorn», fibrer och sådana företeelser inte längre hade varit nödvändiga – funktionen är enbart att förpacka sockret så att det inte exploderar i insulinchock.

Det kommer förstås inte att hända, varför det till syvende og sidst blir den enskilda individens personliga ansvar att bilda sig och handla därefter. För egen del har den processen inneburit allt större steg mot ketogen och animalisk kost, med allt mindre inslag av kolhydrater.

Korn och gryn äter jag överhuvudtaget inte längre, och inte heller «baljväxter» och annat som ger flatulens och andra obehag – kroppens sätt att meddela att man inte har behov av födan i fråga. En viss mängd fibrer fås från chiafrön och bladgrönsaker, men inte i sådan omfattning att det ger oro i tarmsystemet eller lös avföring.

Socker och fröoljor går fetbort, och så även all slags ultraprocess, som flingor, bröd, «magra» produkter, sojaersättningar, tillsatser, godis, chips med mera. Det kroppen inte behöver ska man inte heller stoppa i sig, och omvänt ska man tillföra den mängd näringsämnen som kroppen fodrar.

Resultatet är gott, med balanserad matsmältning i harmoni, konstant låg nivå av blodsocker och insulin, långvarig mättnad, god viktkontroll, minimal förekomst av hudproblem och andra åkommor. Och det är förstås inte unikt för mig, utan en allmän observation.

Naturlig mänsklig diet.