Kategori: Hälsa

Statstelevisionens dagliga vårdagenda behandlar ämnet tarmcancer, som blir allt vanligare bland yngre personer under femtio år. Man säger sig inte veta orsaken, men misstänker livsstilsfaktorer som kost, för lite motion samt förstås alkohol och rökning. Fetma är i sig en riskfaktor, tillägger den sakkunniga läkarinnan i inslaget.

Avseende kosten radar man upp de gängse bovarna processat kött, rött kött och «fettinnehållande» kost, vad det nu ska betyda. Statstelevisionen väljer hursomhelst att illustrera med bilder av köttfärs och rött kött, och man får sådana där härliga vibbar av att vara manipulerad.

Nå, statsmedias snuttifiering av ämnet kan breddas betänkligt, och det förhåller sig på så vis att cancer oavsett typ är stadd i kontinuerlig ökning i befolkningen, inte minst bland yngre. Det rör sig om mer än femtio procent högre incidens sedan 1970 i segmentet 0–49 år, och nära nog hundra procent för befolkningen i stort.

Bara en mindre del av den utvecklingen kan härledas till åldrande befolkning och högre medellivslängd, och flertalet fall är således knutna till livsstilsfaktorer. Det är för övrigt inte bara cancer som har ökad incidens, utan förstås hela enchiladan av «folksjukdomar» som diabetes (typ 2), alzheimers (diabetes typ 3), fetma med flera.

Vi kan här omedelbart eliminera både rökning och alkohol, eftersom konsumtionen av alkohol är tio procent lägre i dag än för tio år sedan, och eftersom rökning numera är en mer eller mindre utrotad ovana. Särskilt gäller att yngre ratar alkohol i allt större utsträckning, och man kan alltså inte härleda ökningen till dessa faktorer. Det sagt är både alkohol och rökning carcinogena företeelser.

Det samma kan emellertid inte sägas om rött kött, och beläggen för hypotesen är ytterligt svaga, för att inte säga obefintliga. Konsumtionen av rött kött korrelerar för övrigt inte med incidensen av cancer eller andra sjukdomar, medan konsumtionen av fågel (vitt kött) har tiodubblats sedan 1960 och därigenom bidragit till en högre totalkonsumtion av kött.

Den association man kan se mellan kött och cancer och andra sjukdomar har mer att göra med högre kaloriintag, och det är framförallt där man ska lägga krutet om man vill få rätsida på folkhälsan. Fetman är ännu inte av amerikanska proportioner, men fler än varannan svensk är numera överviktig.

Cancer är huvudsakligen en metabol sjukdom, och om det är något enskilt ämne som kan misstänkas bidra är det i första hand socker och i andra hand n6-oljor. Socker driver insulin, och vid för högt kontinuerligt intag utvecklas insulinresistens, som leder vidare till hela konkarongen av cancer, diabetes och så vidare i en kedja. Insulinresistens ligger i roten av problemkomplexet.

Omega-6-oljorna är inflammatoriska, och motverkar vidare antiinflammatoriska omega-3-syror, som för övrigt intas i alldeles för liten mängd. Studerar man statistiken finner man att matolja och lättmargarin med marginal har detroniserat smör som huvudsakligt matfett, men det är inte hela sanningen.

Sådana «vegetabiliska» oljor är en typisk ingrediens i alla typer av bakverk och processad färdigmat, av det enkla skälet att oljan är billig att framställa och ger evig lagringstid. Om vi förr åt riktig mat med lagad potatis, käkar vi nu allt mer av «frites», det vill säga potatis stekt i n6-oljor av olika slag.

Problemet med sådana oljor är inte enbart att de konkurrerar ut omega-3-kusinerna, utan främst att de är instabila och lätt oxiderar till transfetter, som kroppen inte vet att hantera – och därigenom uppstår bland annat cancer och annan mitokondrisk ohälsa. Ändå är «rekommendationen» från tomtarna på Livsmedelsverket och andra i branschen att äta mer av sådant «nyttigt» fett, och att även nyttja det för matlagning.

Fiber är bra av två skäl, varav det ena är att fungera som bukfylla och därigenom hindra upptag av alltför mycket energi. Det andra är att fiber saktar ned upptaget av socker i födan, och därigenom håller blodsocker och insulin på en hanterbar nivå. Fiber kan möjligen även underhålla vissa tarmbakterier, men har i sig ingen annan funktion – det är stoff som passerar systemet intakt.

Om man får tro Jordbruksverket äter vi emellertid allt mer fiber, och konsumtionen av grönsaker har tredubblats sedan 1960. Även konsumtionen av bär och frukt har ökat något, dessvärre mest av den beredda sorten med tillsatt socker. «Paradoxen» är alltså att befolkningen verkligen lyssnar till tomtarna på Livsmedelsverket, och således äter allt mer grönsaker, fiber och flytande matfett samt allt mindre smör, mjölk och annat mättat fett, och ändå har vi en kontinuerlig ökning i incidens av folksjukdomar.

«Paradoxen» löses dock upp med rätt analys kring socker och linolsyra (matolja) i kosten samt vederbörlig koppling till insulinresistens som huvudsaklig faktor. Det är helt lönlöst att fortsätta den sedan årtionden pågående klappjakten på kött och mättat fett (eller för den delen salt), ty det är inte där problemet ligger – en insikt som börjar bli ganska utbredd i medicinen.

Däremot har man förstås alldeles rätt i att det finns en association till fetma och för lite motion, men man kan inte få rätsida på problemet genom att angripa symptom (som fetma). En skatt om – säg – en krona per gram tillsatt socker eller linolsyra skulle i ett slag förbättra folkhälsan genom enkla ekonomiska incitament. Eller så kan man förhålla sig passiv och bara invänta den amerikanska utvecklingen med exploderande kostnader för vård och andra bieffekter.

Det vänder sig i magen när en arabisk kvinna försöker läxa upp svenskar i att inte dricka mjölk. Någon Noor Karim på kommunistwebbens Aftonbladet hävdar nämligen att svenskarna ratar mjölken, och att drycken i själva verket är skadlig, det senare på grund av förekomsten av mättat fett, denna femtiotalsskröna som alltjämt propageras som något slags obestridlig sanning.

Sant är förstås att det dricks mindre mjölk numera än fordom, nämligen sextio procent mindre. Men det är inte synonymt med att svenskarna dricker mindre mjölk, utan är främst ett resultat av oönskad migration från icke mjölkdrickande länder, sådana som Noor Karim stammar från.

Mjölk och mejeriprodukter i allmänhet är en produkt som är typisk för indoeuropeisk kultur, en boskapskultur som har gett dess utövare en lång rad fördelar i näringsmässigt, fysiologiskt och inte minst kognitivt avseende. Mjölkdrickande korrelerar tämligen väl med välstånd och utveckling, och det är mjölkdrickande folk som har gett upphov till den moderna världen.

En sådan flertusenårig kultur raderar man inte i en handvändning, utan den ligger fast. Möjligen dricker man numera mindre mjölk som dryck, men det kompenseras av större konsumtion av ost och andra mejeriprodukter. Det där som utgör basen i pizzan.

Mjölk och andra mejeriprodukter ger fullvärdigt protein, samtidigt som sockret (laktos) inte är insulindrivande och inte heller ger samma skadliga effekter som fruktos. Mejeriprodukter anses således vara goda för hälsan, enligt flertalet metastudier. Det skadar inte heller att mjölk ofta berikas med vitamin D, som svenskar lider notorisk brist på.

Angående det mättade fettets roll för hälsan är det hög tid att lämna femtiotalets fuskstudier och anamma verkligheten, som berättar att mättat fett inte har någon som helst negativ inverkan på hälsan. Det är det fett vi som art har livnärt oss på i 300 000 år, och som släkte i miljontals år. Det är gott fett. Oerhört nyttigt!

Däremot har människan ingen som helst evolutionär förmåga i att hantera omega-6-baserade oljor av det slag som den rödgröna sojavänstern propagerar för, utan det är ett recept för metabol katastrof som vi observerar i realtid, med fetma, diabetes, alzheimers och hela konkarongen av moderna sjukdomar.

Noor Karim kan för all del fortsätta dricka sin sojamjölk och äta sina «plantbaserade» rätter, men hon ska ge fan i att skriva svenskarna på näsan vad de ska äta och dricka. Den arabiska kulturen har inget att lära den indoeuropeiska avseende hälsa (eller för den delen något annat), utan är tvärtom en varningssignal för övriga världen.

Statsteve hade alltså exakt noll artiklar eller program om karnivorer, samtidigt som motsvarande numerär för veganism överskrider tusen. Jag konstaterar att statsreportrarna prenumererar på bloggen, eftersom man nu faktiskt har gjort bot och bättring genom ett reportage om en köttätande kvinna.

Emellertid sätter man ordet inom citattecken – «karnivor» – vilket man förstås aldrig skulle göra med dieten på den andra extremen av spektrat – «veganism». Det är således bara ägnat att yttermera förstärka den kraftigt vänsterlutande statskanalens bias, och man ägnar sig i själva verket åt att förlöjliga företeelsen.

Det är ett exempel på hur statsmedier granskar medborgarna snarare än personer och organisationer med makt, och även ett fall av att uppfostra medborgarna i den statliga propagandan. Men det man borde granska är förstås Livsmedelsverket och dess kopplingar till industrin samt annan korruption.

På statsteve tror man att Livsmedelsverket företräder något slags absolut vetenskap i fråga om näring och diet, men dels dras man med politiska riktlinjer och andra målkonflikter kring klimat och annat, och dels finns ett flertal skolor i disciplinen. Livsmedelsverket hör här till det gamla gardet, som försvarar lastgamla teser som det har gått prestige i, särskilt om mättat fett och kött.

Det är klart att man hellre bör sätta sin tro till expertmyndigheter än information som emanerar från «sociala medier», men samtidigt bottnar den strömningen i en verklig akademisk konflikt kring näring och diet. Tubdoktorerna kan ge en vink om läget, men man måste i slutändan själv förvissa sig om saken genom att konsultera relevanta papers i akademiska skrifter.

En mer relevant uppgift för statsteve är således att upplysa om hur notoriskt svår forskning kring diet är, givet att man mestadels bara kan göra observationsstudier av människor eller fullständigt skruvade studier på möss. Resultaten är i allmänhet behäftade med stor osäkerhet, så stor att resultaten blir meningslösa.

Vad betyder egentligen en «förhöjd risk» för cancer vid konsumtion av rött kött? Det är en statistisk storhet som mäts i promille, nämligen 7 ‰ givet en baslinje om 4 %. Om man rent allmänt löper risk att under livstiden utveckla tarmcancer med fyra procent, ökar den risken alltså med 0.7 procentenheter till 4.7 % vid en normal konsumtion av rött kött – det är vad man brukar benämna statistiskt brus.

Sambandet, i den ringa grad det eventuellt föreligger, finner man genom att studera verkliga fall av cancer tillsammans med observationsstudier kring diet och djurförsök, men det man finner är förstås bara en korrelation snarare än ett verkligt samband.

Cancer är förvisso en metabol sjukdom snarare än en än genetisk, och risken för att utveckla sjukdomen – likväl som andra välfärdssjukdomar – står i proportion till graden av fetma. Det är därför man nu har en explosion i tidiga cancerformer hos en allt fetare befolkning, särskilt i USA.

Fetma är i sin tur bara en markör för metabolt syndrom, och det är detta som är grundorsaken till ohälsa. Det korrelerar förvisso med allt större köttkonsumtion, men samtidigt även med i princip samtliga övriga livsmedelsslag, och man kan svårligen skilja ut kött som boven i dramat. Det är en fråga om mängd, inte om art.

Ur evolutionärt perspektiv är det förstås gallimatias, eftersom människan per definition är omnivor med behov av animalisk föda – det är köttet som har premierat människans kognitiva utveckling. Däremot känner människans organism inte ohejdad konsumtion av fritt socker eller fleromättade matoljor, två nymodigheter som mer ligger till grund för ohälsa i befolkningen än kött – där har vi vad statsteve borde nysta i.

Nå, angående karnvior diet kan man förstås hävda att den i grunden är lika puckad som veganism, eftersom människan alltså är en omnivor art. Men givet en pistol mot tinningen väljer jag självklart karnivor kost, eftersom den inte ger bristsjukdomar i samma utsträckning eller av samma dignitet som veganism.

I statstelevisionens reportage kan man notera att 67-åriga Eva ger ett tämligen hälsosamt intryck, och hon har en styrka som hälften så gamla män inte kan uppbåda. Kött har den effekten, att premiera muskelbyggnad och mitokondrieutveckling, givet att man tränar organismen och inte låter proteinet bilda fettvävnad.

I detta har vi den egentliga nyckeln till ett långt och friskt liv, nämligen att tillämpa periodiskt kaloriunderskott och inte utveckla fetma; att äta allsidigt och undvika för människan väsensfrämmande livsmedel som fritt socker och vegetabiliska oljor; och att regelbundet underhålla organismen i rörelse. Sedan spelar det mindre roll vilken andel kött respektive grönsaker man stoppar i sig – det är inte på den nivån saken avgörs. För detta finns faktiskt tämligen robusta vetenskapliga belägg.